Don Quixote
Nordic BoTT 2010
Nu har jag äntligen tagit mig i kragen och fått ihop ett par racerapporter. Minnet är lite suddigt från helgen men detta är hur jag uppfattade det:
1. Målet är inget, vägen är allt...
Så stod jag där i fredags eftermiddag ute i garaget, stressad och sur efter en halvtung jobbdag, med en trasig hoj och utan transport till Falkenberg. Inget att förvånas över med min notoriskt dåliga förmåga att planera något i tid, men inte desto mindre betungande.
Enda lösningen på problemet var att få hojen körduglig, packa kudde, kläder och emergency-repair-kit i ryggsäcken och åka ner. Skruvade, lödde, kopplade, vred, vände och krängde. Slutet på kabelhärvan var till sist en sorglig soppa kablar inlindad i rikligt med eltejp. Hojen startade igen men spydde vatten ur kylaren. Blandade till en gedigen laddning kemisk metall, smetade på och visslade Deliverance 4 gånger sen var allt klart.
Sadlade upp och tog sikte mot falkenberg. Vid varberg tappade jag växelstaget och fick efter det växla genom att böja mig vänster och ta tag i växelprytteln med handen och bända i högre & lägre växlar.
Kom ner till falkenberg och lutade hojen mot en stolpe utanför McD. När jag stod i matkön och tittade ut fick jag syn på länsman och länsmans polare som stod o granskade hojen och tittade fundersamt omkring sig. Försökte se oskyldig ut men i mitt skinnställ var jag diskret som en blekfet tysk i ett nunnekloster. Dom gav hur som helst upp och åkte vidare.
2. Crash, boom, bang
Teamet var till sist samlat på lördag morgon och vi gick snabbt igenom taktiken, kollade tankdepån, klämde på hojen och började ladda inför vad som skulle bli årets varmaste dag. Innan detta hade jag till sist fått igenom Aprilian genom besiktningen. "Nej, det går inte. Den är för jävla ful" var första omdömet men det ordnade sig med lite sprit och cigaretter under bordet. Vi gick sen ut o kvalade en efter en. Jag tyckte som vanligt att det kändes kass dom första varven men kom in och hade tangerat personbästa. Vi kvalade in på 4e plats och gjorde mig redo för BoTT-kvalet.
O fy va Millen är sur jämförelsevis. La ett par långsamma varv för att få känsla för det och började just fundera på att ladda på lite, dök lugnt och försiktigt in i ginsten (högern innan rakan) när framhjulet började kasa. "Men vad är det som händer nu" tänkte jag men det fortsatte kasa och sen så stöp jag. 2 varv?? Två varv efter allt jäkla meckande. Och det sista Humlan sa, med allvar i rösten, var att jag skulle ta det lugnt så jag inte sabbade nått inför endurancet. Första gången jag vurpat utan att ha en aning om varför. Men den kurvan skulle komma att ta fler skalper denna helgen. Fick snällt gå hela vägen bort till sjukstugan i tokhettan och bli granskad. Humlan gav mig arga blicken och sa att han trodde att jag hade förstört hela helgen. Skulle jag aldrig drömma om. Går inte o slår mig i så viktiga situationer
Robban tog återigen starten. Och återigen vissa problem med att få igång hojen så fjärdeplatsen var mer tjugofjärde plats efter första varvet. Jag kämpade med alla medel för att hålla kroppstemperaturen på en vettig nivå (vilket är knepigt när man är iklädd ett svart skinnställ storlek ett-extra-lager-hud), Stefan sprang oavbrutet mellan teven och räcket och Robban körde så strumperna blåste av. Och sakta men säkert kämpade han sig upp genom fältet. Vi fick en safetycar precis som Robban skulle in och byta. Vi gjorde ett perfekt tankstopp och jag hann ut utan att vi tappade något varv. För att slippa skämmas efter Robbans starka varvtider tog jag i rätt skapligt de första varven men insåg redan efter några minuter hur sjukt jobbigt det är att köra på Falken i 30-gradig värme. Efter 20 varv var jag helt dödsslut och svettades så förarna bakom fick torka svett från visiren. Efter 30 varv började jag se dåligt på högerögat. Efter 40 varv var synen klart suddig på båda ögonen, pulsen hög och ojämn och munnen igentorkad. Insåg plötsligt att jag hade kollat på fel depåskylt hela passet och när jag äntligen hittade rätt stod det "P1" på den. Vi ledde!!! Gav mig ett uns nya krafter men några varv senare bad jag efter en safetycar så jag kunde få in o byta lite i förtid. Såg strax därefter hur någon krashade, de gula flaggorna kom ut och bilen stack ut o samlade upp fältet. Ytterligare ett lysande depåstopp och jag bytte till Stefan fortfarande i ledning. Välte sedan in i depåboxen, drack sex liter vatten och flämtade som en hund.
Timme 2 - HET i ledning
Timme 3 - HET i ledning
Timme 4 - HET i ledning
Timme 5 - HET i ledning
Allteftersom andra team körde sönder sina hojar, spillde soppa, lät för mycket, fick stop'n'go, tappade hjuldistanser, gjorde depåstopp vid fel tidpunkt eller helt enkelt körde för långsamt gick allt perfekt för oss. Alla depåstopp under safetycar, hjulbyten och tankning gick perfekt, hojen höll ihop och varvtiderna var från alla tre förarna stabilt låga. När Robban gick ut med 40 minuter kvar ledde vi med fyra varv. Att Jimmy Lindström, Alexander Lundh och Hagheim m.fl. körde som om fan själv var efter dem gjorde ingen större skillnad. Sista 15 minuterna var hopplöst nervösa. Jag gick runt som en yr höna i depån och Stefan såg likblek ut. Klockan hopplöst långsamt. Nervositeten var enorm så det var underbart att se den schackrutiga flaggan då Robban kom på bakhjulet över mållinjen.
En sån lycka!! Efter allt hackande från andra team och förare efter det lilla missödet på Anderstorp var det en ganska tydlig markering att vinna med flera varvs marginal.
1. Målet är inget, vägen är allt...
Så stod jag där i fredags eftermiddag ute i garaget, stressad och sur efter en halvtung jobbdag, med en trasig hoj och utan transport till Falkenberg. Inget att förvånas över med min notoriskt dåliga förmåga att planera något i tid, men inte desto mindre betungande.
Enda lösningen på problemet var att få hojen körduglig, packa kudde, kläder och emergency-repair-kit i ryggsäcken och åka ner. Skruvade, lödde, kopplade, vred, vände och krängde. Slutet på kabelhärvan var till sist en sorglig soppa kablar inlindad i rikligt med eltejp. Hojen startade igen men spydde vatten ur kylaren. Blandade till en gedigen laddning kemisk metall, smetade på och visslade Deliverance 4 gånger sen var allt klart.
Sadlade upp och tog sikte mot falkenberg. Vid varberg tappade jag växelstaget och fick efter det växla genom att böja mig vänster och ta tag i växelprytteln med handen och bända i högre & lägre växlar.
Kom ner till falkenberg och lutade hojen mot en stolpe utanför McD. När jag stod i matkön och tittade ut fick jag syn på länsman och länsmans polare som stod o granskade hojen och tittade fundersamt omkring sig. Försökte se oskyldig ut men i mitt skinnställ var jag diskret som en blekfet tysk i ett nunnekloster. Dom gav hur som helst upp och åkte vidare.
2. Crash, boom, bang
Teamet var till sist samlat på lördag morgon och vi gick snabbt igenom taktiken, kollade tankdepån, klämde på hojen och började ladda inför vad som skulle bli årets varmaste dag. Innan detta hade jag till sist fått igenom Aprilian genom besiktningen. "Nej, det går inte. Den är för jävla ful" var första omdömet men det ordnade sig med lite sprit och cigaretter under bordet. Vi gick sen ut o kvalade en efter en. Jag tyckte som vanligt att det kändes kass dom första varven men kom in och hade tangerat personbästa. Vi kvalade in på 4e plats och gjorde mig redo för BoTT-kvalet.
O fy va Millen är sur jämförelsevis. La ett par långsamma varv för att få känsla för det och började just fundera på att ladda på lite, dök lugnt och försiktigt in i ginsten (högern innan rakan) när framhjulet började kasa. "Men vad är det som händer nu" tänkte jag men det fortsatte kasa och sen så stöp jag. 2 varv?? Två varv efter allt jäkla meckande. Och det sista Humlan sa, med allvar i rösten, var att jag skulle ta det lugnt så jag inte sabbade nått inför endurancet. Första gången jag vurpat utan att ha en aning om varför. Men den kurvan skulle komma att ta fler skalper denna helgen. Fick snällt gå hela vägen bort till sjukstugan i tokhettan och bli granskad. Humlan gav mig arga blicken och sa att han trodde att jag hade förstört hela helgen. Skulle jag aldrig drömma om. Går inte o slår mig i så viktiga situationer
Robban tog återigen starten. Och återigen vissa problem med att få igång hojen så fjärdeplatsen var mer tjugofjärde plats efter första varvet. Jag kämpade med alla medel för att hålla kroppstemperaturen på en vettig nivå (vilket är knepigt när man är iklädd ett svart skinnställ storlek ett-extra-lager-hud), Stefan sprang oavbrutet mellan teven och räcket och Robban körde så strumperna blåste av. Och sakta men säkert kämpade han sig upp genom fältet. Vi fick en safetycar precis som Robban skulle in och byta. Vi gjorde ett perfekt tankstopp och jag hann ut utan att vi tappade något varv. För att slippa skämmas efter Robbans starka varvtider tog jag i rätt skapligt de första varven men insåg redan efter några minuter hur sjukt jobbigt det är att köra på Falken i 30-gradig värme. Efter 20 varv var jag helt dödsslut och svettades så förarna bakom fick torka svett från visiren. Efter 30 varv började jag se dåligt på högerögat. Efter 40 varv var synen klart suddig på båda ögonen, pulsen hög och ojämn och munnen igentorkad. Insåg plötsligt att jag hade kollat på fel depåskylt hela passet och när jag äntligen hittade rätt stod det "P1" på den. Vi ledde!!!
Gav mig ett uns nya krafter men några varv senare bad jag efter en safetycar så jag kunde få in o byta lite i förtid. Såg strax därefter hur någon krashade, de gula flaggorna kom ut och bilen stack ut o samlade upp fältet. Ytterligare ett lysande depåstopp och jag bytte till Stefan fortfarande i ledning. Välte sedan in i depåboxen, drack sex liter vatten och flämtade som en hund.Timme 2 - HET i ledning
Timme 3 - HET i ledning
Timme 4 - HET i ledning
Timme 5 - HET i ledning
Allteftersom andra team körde sönder sina hojar, spillde soppa, lät för mycket, fick stop'n'go, tappade hjuldistanser, gjorde depåstopp vid fel tidpunkt eller helt enkelt körde för långsamt gick allt perfekt för oss. Alla depåstopp under safetycar, hjulbyten och tankning gick perfekt, hojen höll ihop och varvtiderna var från alla tre förarna stabilt låga. När Robban gick ut med 40 minuter kvar ledde vi med fyra varv. Att Jimmy Lindström, Alexander Lundh och Hagheim m.fl. körde som om fan själv var efter dem gjorde ingen större skillnad. Sista 15 minuterna var hopplöst nervösa. Jag gick runt som en yr höna i depån och Stefan såg likblek ut. Klockan hopplöst långsamt. Nervositeten var enorm så det var underbart att se den schackrutiga flaggan då Robban kom på bakhjulet över mållinjen.
En sån lycka!! Efter allt hackande från andra team och förare efter det lilla missödet på Anderstorp var det en ganska tydlig markering att vinna med flera varvs marginal.
Last edited:
