Det är en springande punkt för mig. Jag är inte nämnvärt intresserad av straff som hämnd eller att straffa som "fostran". Tror helt enkelt de önskvärda effekterna uteblir. Vad som intresserar mig däremot, är hur mycket som åtgår till förövarens rehabilitering kontra offrens upprättelse. Kanske naivt, men jag inbillar mig att det sänder en viktig signal om vi som samhälle månar oss mer om offrets upprättelse och välmående än förövarens. Visst är det ett förenklat och hårddraget resonemang och det förutsätter ju mer primitiva metoder ifråga om vilken standard en dömd brottsling har att förvänta, internering får hållas billigare osv. Min uppfattning är att det blir fel så länge inte offrets väl och ve kommer först.
Har sett något vad gäller ungdomsbrottslighet, men tvekar på hur pass detaljerad jag borde bli. Det får komma om det känns relevant.
Nu skrapar jag förvisso bara på ytan.
Lovade ett svar om än det tog tid...
Från mitt perspektiv, som man inte behöver vara enig i, är det ett par saker som jag tycker är viktiga. Allra viktigast är att det vi gör faktiskt fungerar utifrån vad vi vill uppnå. Anser vi att straff av individen är det viktigaste så ska vi ju utforma straff med det syftet, anser vi att årefallsrisk är det viktiga så ska vi utforma insatserna från det och anser vi att offrens välmående är det viktiga så ska vi fokusera på det. Allt sådant kan mätas och utvärderas.
Tyvärr så anser jag att det är en feltolkning om man tror att offernas välmående hänger ihop med hur vi agerar mot förövaren. Finns nog ingen som anser att offerna ska må dåligt eller inte få hjälp, frågan är vilken hjälp de ska få och av vem.
Argumentet om offernas illamående kommer ofta från den "hårda linjenes" representanter och baserars säkert på en snäll, men naiv, tolkning av vad offerna behöver och vem som ska fixa det. Finns ju inget som helst motsats förhållande mellan en satsning på den kriminella och offret. Ska man dra det till sin spets bidrar ju den hårda linjen till att SKAPA nya offer genom att inte vilja rehabilitera eller satsa på att få in de kriminella i samhället igen. Svaret de har är ju alltid längre straff vilket blir en logisk kullerbytta eftersom det enda sättet som långa straff kan hindra att offer uppstår är att du har livstidsdomar redan vid första brottet. Oavsett vilket brottet är...
För övrigt är ju omsorgen om offerna oftast bara floskler! Titta t.ex. i tråden om Kinapuffar så kommer du att få se hur dessa förment empatiska personer knappast ställer sig på offrets sida utan med glad min deltar i mobbing och förringande av andrpa personer. Du vet: offerna är bara lättkränkta i det fallet! Å det är vaken första eller sista gången som du kommer att se detta på SH!
Å jag kan lov att det finns få tillfällen då folk ställer sig upp och anmäler släkt, vänner eller grannar som beter sig illa mot någon så tar jag snacket om offer med en stor nypa salt!!! Jag tror att det är bättre att döma folk utifrån vad de gör än vad de säger.
Till Agile: Kloka ord som jag säller mig bakom! Det finns personer som aldrig bör komma ut i samhället igen, avgörs i min värld inte av vad de har gjort utan vem de är. Samhällsskyddet är viktigare än individuella rättigheter speciellt vid grövre brott.
De vi kan få ut i samhället för att bli produktiva medborgare anser jag ska ha hjälp och stöd till detta även om detta kan innabära vissa risker. Personer som inte kan anpassa sig bör sitta inne.