Vad fan var det som hände med dig kompis?
Du hade haft en toppenhelg, antagligen den bästa på väldigt länge. På fredagskvällen var vi på restaurang, käka och bärsa. Man såg och märkte hur tillfredsställd du var med livet. Kvällen hos Matte där vi hade så sjukt roligt när vi spela Rappakalja ett helt gäng smått halvpackade. Du var alltid glad, men den kvällen var något extra. Lördagen spenderade du på Barkarby flygfält, där det var mc-dag, tillsammans med polare. Kvällen hos Niklas och Emma där vi fick göra spellistor och gissa låten. Du kunde nästan alla svenska låtar, halvsavant som du måste ha varit. Självklart fick du aldrig nog av hojar, så du var på Barkarby även på söndagen. Lika glad som vanligt när du fick höra motorljud och se balla hojar.
På vägen hem körde du bakom Matte. Ni körde genom stan som du egentligen inte gillade att köra genom, men så länge den du följer inte körde ifrån dig så var det ju lugnt.
När ni korsat Sveavägen/Kungsgatan och var på väg ned i Klaratunneln så hände något med dig vännen. Ni körde i gångfart förbi bilarna och när Matte passerade rödlyset och kollade i spegeln såg han att du lagt hojen ned mot refugen. Han stannade och såg dig resa dig upp men något var fel. Du föll ihop igen. Matte sprang för att hjälpa dig, kunde inte förstå vad som hände!? Du kunde inte andas, din puls var borta, en förbipasserande läkare gjorde hjärt/lungräddning men du försvann från oss utan ett ord. Var det ditt hjärta som slutade slå när du körde? Hur kan hjärta sluta slå när man bara är 24år!!? Ambulans och läkare gjorde allt de kunde för dig, men det var lönlöst. Du fick gå bort på hojen, när du gjorde det absolut bästa du visste.
Det var nog trots allt så du hade önskat det.
Samtalet jag fick framåt kvällen var overkligt. Jag fick förklarat att du varit med om en olycka. Jag han tänka något i stil med Vafan lowe, va fan har du nu gjort?. Det mesta går att laga så det är väl lugnt. Men jag anade att det var värre än så desto längre samtalet pågick. När de avslutande orden kom och det var på riktigt blev det bara kaos. Kunde knappt stå på benen. Kunde knappt andas.Kunde inte förstå något. Inte Lowe, det kan inte vara möjligt. Lowe som alltid var så försiktig, hur fan kunde detta hända honom. Det här fanns ju inte ens med på världskartan, han va väl den sista som skulle lämna jordelivet! Så orättvist.
Det mesta var som du önskade dig, du hade äntligen fått hem din nya z750, som du var så stolt och nöjd över. Du hade så många bra polare som var det mest värdefulla för dig. Bara polarna var glada så var du glad, det viktigaste för dig. Du hade ju redan planerat halva sommaren åt oss andra. Du var den absolut roligaste människan jag känner, alltid ett skämt på g och ett efterföljande härligt garv. Nästan alltid ett citat från någon svensk film. Att du var sjuk i skallen på ett bra sätt, det visste vi, men det här kunde ingen ana.
I fredags var det din begravning. Den var jättefin och det var fullsatt av släkt och vänner. Självklart tog jag hojen dit för din skull. Om du såg det från himlen vet jag att du gillade det.
Imorgon är det en månad sedan du stack, förhoppningsvis till härligt bilfria svepande kurvor där du kan köra hoj hela dagarna. Tills vidare får du köra hårt och leta upp de bästa slingorna, så ses vi förr eller senare och då ska vi köra mer hoj!
Jag har aldrig trott på teorin om att de bästa går först. Tydligen stämde det.
Vila i frid min vän,
Du hade haft en toppenhelg, antagligen den bästa på väldigt länge. På fredagskvällen var vi på restaurang, käka och bärsa. Man såg och märkte hur tillfredsställd du var med livet. Kvällen hos Matte där vi hade så sjukt roligt när vi spela Rappakalja ett helt gäng smått halvpackade. Du var alltid glad, men den kvällen var något extra. Lördagen spenderade du på Barkarby flygfält, där det var mc-dag, tillsammans med polare. Kvällen hos Niklas och Emma där vi fick göra spellistor och gissa låten. Du kunde nästan alla svenska låtar, halvsavant som du måste ha varit. Självklart fick du aldrig nog av hojar, så du var på Barkarby även på söndagen. Lika glad som vanligt när du fick höra motorljud och se balla hojar.
På vägen hem körde du bakom Matte. Ni körde genom stan som du egentligen inte gillade att köra genom, men så länge den du följer inte körde ifrån dig så var det ju lugnt.
När ni korsat Sveavägen/Kungsgatan och var på väg ned i Klaratunneln så hände något med dig vännen. Ni körde i gångfart förbi bilarna och när Matte passerade rödlyset och kollade i spegeln såg han att du lagt hojen ned mot refugen. Han stannade och såg dig resa dig upp men något var fel. Du föll ihop igen. Matte sprang för att hjälpa dig, kunde inte förstå vad som hände!? Du kunde inte andas, din puls var borta, en förbipasserande läkare gjorde hjärt/lungräddning men du försvann från oss utan ett ord. Var det ditt hjärta som slutade slå när du körde? Hur kan hjärta sluta slå när man bara är 24år!!? Ambulans och läkare gjorde allt de kunde för dig, men det var lönlöst. Du fick gå bort på hojen, när du gjorde det absolut bästa du visste.
Det var nog trots allt så du hade önskat det.
Samtalet jag fick framåt kvällen var overkligt. Jag fick förklarat att du varit med om en olycka. Jag han tänka något i stil med Vafan lowe, va fan har du nu gjort?. Det mesta går att laga så det är väl lugnt. Men jag anade att det var värre än så desto längre samtalet pågick. När de avslutande orden kom och det var på riktigt blev det bara kaos. Kunde knappt stå på benen. Kunde knappt andas.Kunde inte förstå något. Inte Lowe, det kan inte vara möjligt. Lowe som alltid var så försiktig, hur fan kunde detta hända honom. Det här fanns ju inte ens med på världskartan, han va väl den sista som skulle lämna jordelivet! Så orättvist.
Det mesta var som du önskade dig, du hade äntligen fått hem din nya z750, som du var så stolt och nöjd över. Du hade så många bra polare som var det mest värdefulla för dig. Bara polarna var glada så var du glad, det viktigaste för dig. Du hade ju redan planerat halva sommaren åt oss andra. Du var den absolut roligaste människan jag känner, alltid ett skämt på g och ett efterföljande härligt garv. Nästan alltid ett citat från någon svensk film. Att du var sjuk i skallen på ett bra sätt, det visste vi, men det här kunde ingen ana.
I fredags var det din begravning. Den var jättefin och det var fullsatt av släkt och vänner. Självklart tog jag hojen dit för din skull. Om du såg det från himlen vet jag att du gillade det.
Imorgon är det en månad sedan du stack, förhoppningsvis till härligt bilfria svepande kurvor där du kan köra hoj hela dagarna. Tills vidare får du köra hårt och leta upp de bästa slingorna, så ses vi förr eller senare och då ska vi köra mer hoj!
Jag har aldrig trott på teorin om att de bästa går först. Tydligen stämde det.
Vila i frid min vän,
Last edited:
