Konsekvenser av hojåkning

[laidback]

För en som håller på att ta körkort och som har en mor som är orolig över mitt val får du mig att tänka till.

Ja det räcker ju så, superlativen har haglat av alla i tråden och jag lyfter på hatten!

Att du tänker till är bra, då har jag träffat rätt!

Men du får under inga omständigheter visa tråden för morsan!
Hoppas att du/alla som läst tråden minns syftet med den lång tid framöver.

I början av karriären råkade jag ut för massor av incidenter bara för att jag inte visste hur jag skulle undvika att hammna i bekymmer.
Småsaker i början t.ex. den parkerade hojen välter när sidostödet går igenom asfalten, brunnslock som blir snorhala i regn likaså gatsten, styrslagen man fick över tjälskotten (innan styrdämparnas intåg).
Och alla gånger jag var nära att krascha när jag kom lite fort in i en böj och frös fast blicken rakt fram istället åt det hållet jag skulle.

Mycket växte jag ifrån när vi började åka bana, ett tips liksom...

 

[Millejan]

Ja, det hær med bilcklåsning ær fortfarande ett problem før mig ...

 

[Anndreeaas]

Ja, det hær med bilcklåsning ær fortfarande ett problem før mig ...

samma här, känns som man kommer luta sig till det släpper

 

[Vb]

Hoppas du inte tar illa upp av den här frågan, men har olyckan ändrat hur du ser på Gud? Om du var ateist innan, är du fortfarande det, eller om du var troende - hur ser du på det som har hänt dig? Du behöver inte svara om du tycker frågan är för personlig, är dock nyfiken.

 

[moddlaren]

Bra berättat där laidback, inte för att få folk att sluta köra utan att förstå riskerna.

Har kört hoj i 30 år med ett antal krascher i bagaget men så tog "turen" slut för ganska exakt 14 månader sen. Är instruktör inom SMC och vi höll på att förbereda förra årets kurser, hade satt dit en väska bakpå ,en som jag inte använde så ofta, vi hade letat på ett ställe där vi skulle träna bromsning när något händer med väskan som åker in i bakhjulet med en stor krasch som gjorde mig förlamad från axlarna och nedåt. Sitter i elrulle idag och styr både den och datorn via en hakstyrning.

Skulle jag köra hoj igen om jag kunde = JA
Skulle jag rekommendera andra att ta hojkort = JA

Jag kan bara hålla med dej aRWe alla ben brott och randiga karameller som dom gärna delar ut på sjukhuset för att man skall sluta gorma så jävligt när det gör som ondast spelar ingen roll, Jag kommer fortsätta mej att åka hoj så länge det bara är möjligt.

Laidback

finns det ingen möjlighet att få till något trike liknade fordon till dej det är ju inte samma som hoj men det är ändå friheten att åka dit man vill.

Känslan av att åka på sommaren med visiret öppet vid midsommar på småvägar i 60-90 km och bara sitta o njuta av alla dofter som strömmar in är oslagbart.

Rätt var det är luktar det hö lite senare en massa blommor kanske en eller annan kossa o någon häst krake allt detta kan man känna när man kör med visiret öppet.

Hoppas verkligen att både Laidback och aRWe får möjligheten att på något vis få åka igen, Jag vet hur underbart det var att få sätta sig på hojen o smyga igång efter klartecknet av farbror doktorn.

MVH moddlaren

 

[laidback]

Hoppas du inte tar illa upp av den här frågan, men har olyckan ändrat hur du ser på Gud? Om du var ateist innan, är du fortfarande det, eller om du var troende - hur ser du på det som har hänt dig? Du behöver inte svara om du tycker frågan är för personlig, är dock nyfiken.

Jag har inte sett till gud varken innan eller efter kraschen.
Varför undrar du egentligen?

 

[Aphrodite]

Ekonomin drar åt helvete

 

[laidback]

Jag kan bara hålla med dej aRWe alla ben brott och randiga karameller som dom gärna delar ut på sjukhuset för att man skall sluta gorma så jävligt när det gör som ondast spelar ingen roll, Jag kommer fortsätta mej att åka hoj så länge det bara är möjligt.

Laidback

finns det ingen möjlighet att få till något trike liknade fordon till dej det är ju inte samma som hoj men det är ändå friheten att åka dit man vill.

Känslan av att åka på sommaren med visiret öppet vid midsommar på småvägar i 60-90 km och bara sitta o njuta av alla dofter som strömmar in är oslagbart.

Rätt var det är luktar det hö lite senare en massa blommor kanske en eller annan kossa o någon häst krake allt detta kan man känna när man kör med visiret öppet.

Hoppas verkligen att både Laidback och aRWe får möjligheten att på något vis få åka igen, Jag vet hur underbart det var att få sätta sig på hojen o smyga igång efter klartecknet av farbror doktorn.

MVH moddlaren

Tyvärr.
Om ingen kan trolla på riktigt så blir det inget hojåka.
Jag kan inte öppna handen/sträcka ut fingrarna, inte röra armarna tillräckligt.
Alla rörelser går långsamt och kräver koncetration för att jag ska träffa rätt.

 

[Vb]

Jag har inte sett till gud varken innan eller efter kraschen.
Varför undrar du egentligen?

Bara nyfiken, som sagt, om man får nya värderingar efter näradöden-upplevelser, eller ett drastiskt sjunkande i livskvalité som i ditt fall. Har själv haft olyckor där jag klarade mig relativt oskadd, men marginalerna kunde lika gärna varit emot mig och jag kunde ha varit i samma situation som dig. Kör fortfarande hoj, men har ofta tänkt hur man skulle reagera om man blir förlamad, eller dylikt. Hursomhelst, tack för att du delar med dig och hoppas du blir bättre.

 

[zionsson]

Som alla andra säger jag först och främst; -Tack!
Dina ord och din berättelse träffar där den ska, den ger upphov till reflektioner och får mig att ifrågasätta min egen attityd till hojåkande.

Den 1 Juli förra året tog jag mitt kort, 29 år gammal.
En dröm som jag burit länge på var äntligen uppfylld.
Redan -02 fanns planer på att ta kortet men det blev inte av, delvis pga av att jag inte kände mig mogen.

Jag har alltid haft ganska så lätt för mig vad gäller att framföra motorfordon, moped, skoter, fyrhjuling, mc men kanske framförallt bilar (inte så märkligt kanske eftersom de är rätt vanliga....)

Jag tror även många vänner med mig skulle hålla med mig om när jag säger att "känslan" finns där, jag stressar inte fram när det gäller att testa gränserna, jag går sällan över dem och de gånger jag ändå varit på fel sida och nosat så har det gått vägen utan större dramatik.
Jag har i nuläget kört ca 1000mil, varav 570-590 i år.


Man skulle nog kunna säga - att jag skyndar sakta men säkert.
Problemet uppkommer när man tycker att man verkligen börjar behärska fordonet man sitter på/åker i eller den vägsträckan man kör för femtioelfte gången.
Jag blir tokigt taggad, tänker alltid på andras säkerhet (tar det lugnt vid gårdar/hus/korsningar osv) men släpper i storts sett min egen självbevarelsedrift för vinden.

På en väg jag känner är det faktiskt inte så många av mina åkvänner som hänger på mig, min ringa erfarenhet till trots...saken är nog den dock att detta beror mer på min orädsla än min körduglighet.
Hur jag än kör (pysslar aldrig med lanesplitting a la Ghostrider eller kör som en idiot där det är trafikerat) lyckas jag i stort sett aldrig få adrenalinpåslag.

Det som händer är att man bara blir ett men den härliga slingrande vägen som löper mellan åkrarna och är marginellt bredar än en cykelbana - den känslan är helt magisk, helt fantastisk - baksidan är olustkänslan som kommer efteråt - nästan som skuld.

Inte för vad jag utsätter mig själv för, utan för vad jag utsätter mina anhöriga för - (om de bara visste).
När jag kör är det som om jag är helt likgiltig inför mitt eget liv...

Frågan är om detta måste vara kostnaden för att få uppleva denna njutning eller om det finns andra vägar att gå....

Jag har redan nu funderat på att efter säsongen byta hoj, från min Street Triple R som jag har idag till en mer offrad/touring betonad variant i stil med en Tiger 800XC.

Frågan är om det kommer hjälpa, eller borde jag kanske lägga av helt?
Många vänner runt mig uttrycker oro - inte över min förmåga att köra men över den bubblan jag kliver in i när jag är ute och kör.

De värsta är att jag både tänkt och sagt till dem att jag är ganska så övertygad om att jag kommer sluta mina dagar på en hoj..

Är det någon av er andra som har haft liknande tankar eller är jag ensam med dessa funderingar...

 

[R&B]

zionsson, du är inte ensam om att kliva in i bubblan iaf, skulle gissa på att det är nåt dom flesta motorcyklister känner lite då och då.
Jag känner av den dom flesta gånger jag är ut.

 

[laidback]

Tjena zionssson!

Jag tycker du ska köpa en banhoj. Om du bara har Trajan då ligger du snart och maxar den och Trajan går tillräckligt fort för att vara farlig.

Nej, en banhoj och en lite sömnigare gatreggad offroadhoj blir min dom.

 

[laidback]

Det jag skriver här kan väl ses som Del II i tråden ”Konsekvenser av hojåkning”. Utspelar sig mellan Aug -06 och Jun -07.

Del I finns som ni förstår på sid.1 inlägg nr.1
Del III finns på sid. 10 inlägg nr.184


Den mest akuta tiden efter kraschen är avklarad.
I Linköping sövdes jag ned och både arm och nacke stagades upp med både ben från höften och titan, exklusivt ska det vara!
På intensivvårdsavdelningen (IVA) har jag inte lämnats själv en minut eftersom respiratorn
kräver tillsyn dygnet runt.
Skulle den lägga av, ja då är loppet snart kört.

Höjdpunkt nr.1 var första gången jag fick prova att prata, efter fem veckors tystnad. Det är inte lätt att förklara var det kliar genom att bara ”titta” upp mot huvudet!

Höjdpunkt nr.2 var första gången jag fick mat (en ostfralla) stoppad i munnen. Så j---a gott!! Jag vill ha mer!
Efter 5-6 veckors sondmatning smakar nästan luften gott, men det här blev en explosion av GOTT i munnen!

Höjdpunkt nr.3 var när jag fick prova att sitta upp första gången.
Efter att man rest upp mig i sängen krävdes fyra (!) sköterskor för att hålla mig upprätt, två på varsin sida om mig i sängen och två på golvet som höll i varsitt ben.
Det kändes väldigt konstigt att sitta utan att ha någon som helst känsla av kontakt med underlaget (sängen).
Att först ligga ned en månad kanske och sedan bli upprest får blodtrycket att rasa
mot noll, och med det kommer illamåendet så de fick snabbt lägga mig ned igen.

Efter en vecka nedsövd och opererad i Linköping och sen 10-12v på IVA i hembyn bar det nu i oktober iväg till Akademiska i Uppsala.
Här verkade fokus ligga på sjukgymnastik och att undersöka hur mycket som verkligen var skadat.
De testade hur mycket känsel som var kvar bl.a.genom att ”sticka” mig med en trubbig stoppnål efter ett schema över HELA kroppen.
Eftersom jag numera är Tetraplegiker och inkomplett förlamad, har jag faktiskt viss känsel överallt.
(till skillnad mot Paraplegiker som oftast har full rörlighet/känsel från bröstet och uppåt, luddigt förklarat, jag vet)

Vid ett par tillfällen blir jag nedsänkt med en liten kran i en bassäng där vi ska se vad och hur mycket jag överhuvudtaget kan röra. Ja, och så fick jag såna där fåniga armflytpuffar som barn har trädda på mig – löjligt, jag kan faktiskt simma. Trodde jag…
När man normalt sett går ned i en bassäng brukar det kännas lite kallt och blött, men nu känns det bara… ingenting.

Tidigare har vi sett att jag kan spänna vänster lårmuskel och det kanske räcker för att jag ska orka med min vikt i vattnet.
Sjukgymnasten lutar mig mot räcket och lägger upp mina armar på kanten och jag klarar att stå själv - häftigt!!
Efter någon minut frågar hon om jag inte ska använda båda benen? – ”Jag gör ju det” säger jag, samtidigt som jag tittar ner och ser att högerfoten har flutit upp en halvmeter ovanför bassängbotten… Jaha, där ser man, det ko+

Det stora glädjebeskedet denna vinter kommer när man konstaterar att jag är frisk nog att orka med en heldag på MC-mässan i Älvsjö, Tjohoo!!
Jag hotar sköterskorna med att blod skall flyta om de glömmer boka färdtjänst! De förstår allvaret och bokar direkt. Älvsjö nästa!

Underbart att se alla hojar och vara ute bland vanligt folk igen!
Skönt även att ha civila kläder istället för sjukvårdens ljusblå som jag haft sedan kraschen för ett halvår sen.
Men eftersom jag inte kan köra stolen själv utan -fick en sköterska avdelad för det- blir det mycket ”Stopp, sväng vänster, stopp!” Frampå eftermiddan börjar jag bli rejält hes.

Nackdel nummer två uppenbarar sig när det kommer något… trevligt som jag gärna vill se båda sidor på.
När två halskotor är stelopererade blir ”styrutslaget” väldigt dåligt och mitt gentlemannamässiga sätt hindrar mig att skrika ”Haalt, Heelt Ommm!!”
Återstår bara att bita ihop. Ibland hårt.
Själva hojmässan motsvarade dock förväntningarna. Broshyrskörden blev i år ca. tre kg.
Jag behöver inte skämmas alls nu när jag kan skicka fram en sköterska för att snika åt mig en trave!

I februari tog jag farväl av sköterskorna i Uppsala, för fortsatt rehab på hemmaplan.
Nu har jag börjat komma in i sjukhusdagarnas rutin:
väckning halv åtta, lite arm/bengympa (rörelse till ändlägena och töjning), frukost som jag valde att äta (läs: bli matad) på rummet.
Sedan toa och dusch (varje dag) och efter det kanske besök av nån läkare eller så.

Lunch på rummet och efter det till gympasalen för att träffa sjukgymnasten.
Jag hittar fler och fler muskler och kan röra både armar och ben men ännu funkar inte höger sida så bra att jag kan använda den till något jag har nytta av.
Ibland tränar vi min bålstabilitet och jag sitter på en brits och ska hålla emot när jag blir puttad framåt/bakåt och höger/vänster.

Senare brukar jag träffa arbetsterapeuten.
Hon är mer inriktad på att få igång armar/händer/fingrar. Övningarna jag får göra hos henne kan t.ex. vara att skruva en M10 vingmutter upp och ned på en gängstång.
Eller kanske lägga pussel. Ja alltså inte ett vanligt, utan ett pussel för tvååringar med sex bitar och en knopp på varje pusselbit…

Vid fem blir jag för sista gången för dagen matad på rummet som vanligt.
Någon kanske undrar varför jag trilskas med att sitta själv och inte i matrummet med de andra patienterna?
Jo, avdelningen jag är på rymmer mest strokepatienter och likn. som har väldigt svårt att tala och är väldigt gamla. Därför känner jag att det inte finns så mycket att prata med dem om och sitter hellre själv.
På kvällarna brukar det bli lite tv och vid nio är det god natt. Party party...

Det finns – förutom de små framsteg jag gör – en stor höjdpunkt även den här perioden och det är att elrullstolen jag provade ut i Uppsala äntligen är klar!
När man inte kan använda händerna får man en ställning att hänga på axlarna. På ställningen sitter en joystick man når med hakan och kan styra stolens funktioner med.
Ingen dum lösning alls eftersom det enda som jag har full kontroll över finns ovanför bröstet!
Huligankör i korridorerna tills jag blir tillsagd att vänligen dämpa mig en aning.

Sista månaden (maj) har det varit prat om att jag borde försöka hitta en lägenhet.
Det känns som att det är alldeles för tidigt, jag klarar ju ingenting själv.
Kuratorn (funkar som samordnare) jag fått kontakt med lovar att hjälpa mig
dels i kontakten med kommunen i frågan om assisteter, dels att
hjälpa mig hitta en lägenhet.

Nu har jag träffat mina blivande assistenter.
Mitt rum på sjukan har funkat som lokal för ”anställningsintervjuer” där chefen är jag.
Snacka om att sitta på fel sida om bordet! Det är ju viktigt att det känns okej både för mig
och dem, vi kanske ska slita ihop lång tid framöver.
En del av de som söker nobbar jag direkt, det känns fel bara de kommer in i rummet!

Har kollat på en lägenhet som ska funka så nu finns det inget att skylla på längre.
Jag måste försöka släppa greppet om sjukvården och lämna mitt rum.
Det är nu jag måste vänja mig vid att ha assistenter inpå mig dygnet runt, året runt.
Ganska stor skillnad för grabben som varje år packade hojen och stack ut i Europa tre veckor på semestern. Själv.

På dagen tio månader efter kraschen blir jag utskriven från sjukhuset.
Mitt nya liv som handikappad börjar nu.
Det är nu allvaret börjar.

 

[Kent@]

Det är med blandade känslor man läsre del II.
För mig är allt självklart, från att använda tangentbordet, äta, köra mc osv.
Du måste börja om med i princip allt.

Din story får en att inse att det jag idag betraktar som självklart kan förändras på någon sekund vare sig det är ens eget fel eller att man råkar ut för en olycka. Din story får en att känna sig lite ödmjuk för det man har och inse att man aldrig ska säga nej till något man vill göra. Det kommer alltid en dag när det är för sent att ta en hojtur, fiska, kramas eller ge en komplimang.

Hoppas du kommer att trivas i din nya lägenhet, att du återfår så mycket rörlighet som det är möjligt i ditt fall och att du kan göra det du vill i framtiden. Glöm inte att ta det lungt i kurvorna med den elektriska rullstolen.
/Kent@

 

[laidback]

Det är med blandade känslor man läsre del II.
För mig är allt självklart, från att använda tangentbordet, äta, köra mc osv.
Du måste börja om med i princip allt.

Din story får en att inse att det jag idag betraktar som självklart kan förändras på någon sekund vare sig det är ens eget fel eller att man råkar ut för en olycka. Din story får en att känna sig lite ödmjuk för det man har och inse att man aldrig ska säga nej till något man vill göra. Det kommer alltid en dag när det är för sent att ta en hojtur, fiska, kramas eller ge en komplimang.

Hoppas du kommer att trivas i din nya lägenhet, att du återfår så mycket rörlighet som det är möjligt i ditt fall och att du kan göra det du vill i framtiden. Glöm inte att ta det lungt i kurvorna med den elektriska rullstolen.
/Kent@

Tackar!

Ja precis som du skriver tycker jag också man borde tänka.
Men frågan är hur många som kommer ihåg det när hojen går som bäst eller när vägen är som roligast?

Risken är att det blir "flytta på er ni är på MIN väg!" istället.
Så tänkte jag. Visserligen mer sällan ju bättre jag blev på att köra hoj. EDIT: (läs: ju äldre jag blev).

 

[JJ(CBR)JJ]

Fy fan vad hämmskt.
Skulle alldrig kunna förstå hur du har det
Riktigt fint skrivet.
Hoppas du åter ställer dig.

 

[adde78]

Sätt upp delmål för att nå de mål du vill nå. Då jag läser texten ser man helt klart att du är en fighter. Trevlig midsommar

//Adde

 

[The Wolff]

Hej!

Otroligt imponerande läsning, vilken vilja och inställning du har! Tror att många människor har mycket att lära av dig!

Hur länge har du haft eget boende nu? Om jag läser tråden rätt var din olycka för ca fem år sedan, vilket borde innebära att du bott själv några år nu, stämmer det? Hur fungerar vardagslivet idag, har du hittat en rytm, en sysselsättning mm som du trivs med eller är livet fortfarande i mångt och mycket en kamp för fysiska framsteg?

Skulle vara jätteintressant med en del tre i konsekvenserna av hojåkning, Vardagen x år efter olyckan!

Passar på att få önska en riktigt trevlig midsommar!

Richard

 

[laidback]

Tjena grabbar och tack för berömmet!

Ja de är rätt att det var fem år sedan jag kraschade. Fyra av dem har jag bott i egen lägenhet (läs delat med assistenter).

Dagarna har en tendens att bli väldigt korta. Det är mycket att ta hänsyn till.
Morgonbestyren (arm/bentöjning, frukost, toa, dusch, påklädning och rakning) sträcker sig över flera timmar.
På förmiddagen brukar jag ta mig till Rehab och träna det som går att träna. Där brukar jag även äta lunch. Ofta brukar det även bli nån träff med sjukgymnast, arbetsterapeut.
Helst ska jag även hinna med att lägga mig på sidan i sängen för att avlasta. Detta för att in i det längsta undvika trycksår vilket drabbar cirka 80% av rullstolsmänniskorna.

Jaha nu eftermiddagen gått och de är dags för middag, här nånstans brukar jag undra vart dagen tagit vägen...

Trevlig midsommar!

Och förresten håller jag som bäst på att fila på Del III.

 

[laidback]

Helt OT:
Jag undrar varför det sitter en gul varningstriangel framför den här tråden?
Samhällsfarlig information?


Alltså om man kollar på "MC-relaterat...".