Våren är här och det är underbart att få sätta sig på bönpallen och följa med! 
Speciellt om man är kär i den som kör. 
Men jag har märkt en minst sagt motvillig attityd från många av forumets medlemmar till att ta med passagerare. Synd, för det finns ju knappast något bättre än att åka hoj. Så jag tänkte dela med mig vad jag gör som passagerare för att det ska bli en så bra tur för både mig och föraren.
Innan man ger sig i väg är det bra att komma överens om några enkla signaler. Vi har fem, men det räcker med två: start och stopp. Att vi har så många beror bara på att vi inte använder GPS, utan jag brukar memorera kartan, och sedan vara navigatör. Vi gör så här: Klapp på höger axel = jag är klar, du kan köra. Tryck på bröstet = minska farten (t.ex. om vi närmar oss korsning där vi ska svänga) Kraftigare tryck på bröstet, alt. upprepade tryck = stanna. Resten är överkurs.
Utrustning: Klart passageraren ska ha riktig utrustning, annars kan det nog kännas lite läskigt. Kan vara lite besvärlig att få tag på, men försök låna schyssta grejjor till första provturen. Jag är nästan lika lång som min kille så jag fick låna hans gamla avlagda skinnställ. Hjälm köpte jag faktiskt egen till första provturen. Den måste ju passa riktigt bra.
Uppsittning: Lite grann som att kliva i en kanot. Håll tyngdpunkt så rakt över hojen som möjligt. Föraren har redan ganska många kilon att balansera redan. Han behöver inga onödiga sidokrafter. Jag lånar förarens fotpinne för att det ska bli mindre vingligt. Vänster hand på hans axel, vänster fot på hans fotpinne, och så svingar jag mig upp. Jag är noga med att sätta mig exakt mitt över bönpallen, och drar upp fötterna till mina fotpinnar. Hur nära man sitter beror på typen av hoj.
Bromsning: Jag sätter händerna mot tanken när jag tror att det är länge för inbromsning eller om jag känner att han bromsar. En del tjejer vill sätta handflatorna mot tanken, men jag vill ha raka handleder, så jag böjer fingrarna och lägger inre delen av fingrarna mot tanken. Då har jag en rak linje från armbågen till första raden knogar, och det är väldigt lätt att hålla emot.
Sittställning: Beror på hoj, som sagt. Jag följer med på en sporttourer, så jag är alltid mer eller mindre dubbelvikt. Då slipper jag fartvinden. Sitter skönt i skydd av föraren. I början höll jag om min förare, numera håller jag runt min förare. Jag vill inte störa honom i onödan. I körskolans bok står det 'sitta tätt och följa med i förarens rörelser'. Det var inte den instruktion jag fick första gången. Jag fick ordern: 'sitt still'. Det gör jag. Min avsikt är att mittlinjen genom min ryggrad ska alltid vara densamma som mittlinjen genom hojen. Speciellt om han lägger ner hojen och i låg fart. Det sista föraren behöver är överraskningar i form av oväntade sidkrafter. Sitter jag helt stilla så blir det lättare för honom att förutse hur hojen kommer att bete sig.
Jag sitter inte närmare honom än att när jag lutar mig framåt så nuddar mina bröst hans rygg. Han behöver inget 'påskjut' från mig. Och jag vill inte riskera att slå ihop hjälmarna när han växlar i en kraftig acceleration. Jag sitter stadigt på mina sittben, och har dessutom fotbladen på mina fotpinnar. Jag behöver inte hålla i honom, förrutom vid kraftiga accelerationer, för att sitta bra. Med låren i horisontalläge är det bekvämt att lägga armbågarna på dem. Sedan sitter jag hur bekvämt som helst. Händerna får vila lätt stödda framför hans höfter. Då har jag dem mellan honom och tanken. Dvs i position för bromsberedskap, och lätt att hålla om honom vid acceleration (så att jag inte sugs bakåt).
Tja, det blev ett långt inlägg och det här var bara det grundläggande. Hoppas att någon har mer tips, eller synpunkter på att ha passagerare.
Speciellt om man är kär i den som kör. Men jag har märkt en minst sagt motvillig attityd från många av forumets medlemmar till att ta med passagerare. Synd, för det finns ju knappast något bättre än att åka hoj. Så jag tänkte dela med mig vad jag gör som passagerare för att det ska bli en så bra tur för både mig och föraren.
Innan man ger sig i väg är det bra att komma överens om några enkla signaler. Vi har fem, men det räcker med två: start och stopp. Att vi har så många beror bara på att vi inte använder GPS, utan jag brukar memorera kartan, och sedan vara navigatör. Vi gör så här: Klapp på höger axel = jag är klar, du kan köra. Tryck på bröstet = minska farten (t.ex. om vi närmar oss korsning där vi ska svänga) Kraftigare tryck på bröstet, alt. upprepade tryck = stanna. Resten är överkurs.
Utrustning: Klart passageraren ska ha riktig utrustning, annars kan det nog kännas lite läskigt. Kan vara lite besvärlig att få tag på, men försök låna schyssta grejjor till första provturen. Jag är nästan lika lång som min kille så jag fick låna hans gamla avlagda skinnställ. Hjälm köpte jag faktiskt egen till första provturen. Den måste ju passa riktigt bra.
Uppsittning: Lite grann som att kliva i en kanot. Håll tyngdpunkt så rakt över hojen som möjligt. Föraren har redan ganska många kilon att balansera redan. Han behöver inga onödiga sidokrafter. Jag lånar förarens fotpinne för att det ska bli mindre vingligt. Vänster hand på hans axel, vänster fot på hans fotpinne, och så svingar jag mig upp. Jag är noga med att sätta mig exakt mitt över bönpallen, och drar upp fötterna till mina fotpinnar. Hur nära man sitter beror på typen av hoj.
Bromsning: Jag sätter händerna mot tanken när jag tror att det är länge för inbromsning eller om jag känner att han bromsar. En del tjejer vill sätta handflatorna mot tanken, men jag vill ha raka handleder, så jag böjer fingrarna och lägger inre delen av fingrarna mot tanken. Då har jag en rak linje från armbågen till första raden knogar, och det är väldigt lätt att hålla emot.
Sittställning: Beror på hoj, som sagt. Jag följer med på en sporttourer, så jag är alltid mer eller mindre dubbelvikt. Då slipper jag fartvinden. Sitter skönt i skydd av föraren. I början höll jag om min förare, numera håller jag runt min förare. Jag vill inte störa honom i onödan. I körskolans bok står det 'sitta tätt och följa med i förarens rörelser'. Det var inte den instruktion jag fick första gången. Jag fick ordern: 'sitt still'. Det gör jag. Min avsikt är att mittlinjen genom min ryggrad ska alltid vara densamma som mittlinjen genom hojen. Speciellt om han lägger ner hojen och i låg fart. Det sista föraren behöver är överraskningar i form av oväntade sidkrafter. Sitter jag helt stilla så blir det lättare för honom att förutse hur hojen kommer att bete sig.
Jag sitter inte närmare honom än att när jag lutar mig framåt så nuddar mina bröst hans rygg. Han behöver inget 'påskjut' från mig. Och jag vill inte riskera att slå ihop hjälmarna när han växlar i en kraftig acceleration. Jag sitter stadigt på mina sittben, och har dessutom fotbladen på mina fotpinnar. Jag behöver inte hålla i honom, förrutom vid kraftiga accelerationer, för att sitta bra. Med låren i horisontalläge är det bekvämt att lägga armbågarna på dem. Sedan sitter jag hur bekvämt som helst. Händerna får vila lätt stödda framför hans höfter. Då har jag dem mellan honom och tanken. Dvs i position för bromsberedskap, och lätt att hålla om honom vid acceleration (så att jag inte sugs bakåt).
Tja, det blev ett långt inlägg och det här var bara det grundläggande. Hoppas att någon har mer tips, eller synpunkter på att ha passagerare.
och vi kan 
litegrann. 
