Racerapport Anderstorp, deltävling 5
Onsdag,
Jim och jag beslöt oss för att ta sällskap ner till banan, ännu en gång. Skillnaden denna gång var att MEGA släpet skulle med ner, vi ville bo som kungar under helgen. Lastade hela onsdags kväll, fick lite hjälp från ”skomakar-Janne” . Problemet med min lastning är att släpet inte går ner i garaget, så man får gå med grejerna 200m från garage till släp. Ja ja, många svettiga timmar senare är jag äntligen klar. En kul grej som hände var att en äldre herre stack in huvudet i släpet och fråga mig om det var roadracing jag höll på med, ja för tusan, det stämmer, sa jag. Då vet du kanske vem Bosse Granath är? Ja han är ju en legend svarar jag! Jag är hans bror. Åke. Ja världen är inte allt för stor.
Torsdag,
Jim och jag kom iväg från stan något senare än planerat, i alla fall, vi var på väg, stannade till tidigt för att käka och få det avklarat. Ungefär 3 mil från Norrköping så har Jim gnällt och gormat ett bra tag om att släpet håller på och ålar sig där bak. Vi stannar till på motorvägen och konstaterar att vi har fått punka!! Vad fan!!
In på närmsta mack, köpa punka spray, hjälpte föga, vi satsade på att ta oss till Norrköping, där borde det finnas en däckverkstad som har öppet (klockan är nu efter 18.00). Efter en rejäl snurr i stan hittar vi en OK mack som har verkstaden öppen, YES! Killen inne på verkstan var typ 15 år och stod och fulmeka på sin moped. DÄCK, vi måste ha DÄCK, PANIK! Efter ett samtal till grabbens storebror, däckkräng och 100 kr i dricks senare så är vi på väg igen, fint!
MEN vem har sagt att lyckan ska vara långvarig? Ett par mil senare börjar Jim gnälla igen. Hur fan har du lastat egentligen, frågar han mig? Bra som fan svarar jag. Du får ju sluta leka raggare och hålla båda händerna på ratten, fräser jag åt han! Det är ju ett stort släp, klart det rör lite på sig (hastigheten var knappa 70km/h).
Jim fortsätter att gnälla och tillslut blir det nog, vi stannar igen, men denna gång har vi kommit så långt som till Mantorp, in på Statoil för att bekräfta vad som är fel. Jim ger mig blicken som ingen med dåligt med deg och taskigt flyt vill ha just då, vi har fått punka på andra sidan. VA!? Just nu ville jag bara dö, lämna alla grejer och bara börja gå hem. Hur fan kan man lyckas med två punkor inom loppet av ett par mil!?
Vad gör vi nu, fanns inget släp att hyra på macken så det var till att hitta på nåt snabbt, tiden rann iväg.
Jag slängde ett öga in i Jim´s skåp, konstatera att det var fullt, så gott som, lite ljus i tunneln. Ringde Jorpes och fråga om jag en än gång kunde få stå i hans fina nya tält, själklart får du det, lycka till sa han.
Efter 1½ timmes lastande och svärande hade vi lämnat släpet i Mantorp, moped, trampcykel, minimoto, elverk, golv, tält mm blev kvar i släpet. Nu rymdes det knappt en fis i Jims bil, men det viktigaste var med
Klockan 00.30 landar vi i Anderstorp och min gode vän Jorpes ställer åter upp igen, fick sova i hans eminenta husvagn, tack återigen Jorpes!
Fredag,
Friträningen flöt på bra, första passet var mer som ett ”kännaefterpass”, hade ju inte kört hoj på flera veckor, så jag kollade så att allt satt fast och funkade fint. Till andra passet körde jag 2 sekunder fortare än första passet, dessutom körde jag fortare än vad jag gjorde i fjol, härligt! Kände även att det fanns mycket mer att ge, kände mig stark inför kvalet.
Lördag,
Första passet skulle vi få köra i torrt, såg inte så himla ljust ut nämligen, regnet hänge i luften. Hade ingen i depån som visade depåskylten (Bosse det var mitt fel som inte ringde dit dig) men jag hade koll på min laptimer istället. Efter ett par varv tittade jag ner på displayen och den visade 1.43, inge bra. Tog i lite till ett par varv, titta ner igen, 1.42, bättre men inte bra. Ta i mer då Alex, du kan ju tänkte jag. Kolla igen, 1.41.01, JA så ja, men jag ska fan ner under 41. Laddade ännu mer och känner att nu går det bra, nu kör jag fort, kollar för sista gången, 1.40.4, YES nu var jag nöjd. MEN som jag skrev tidigare, hur länge varar lyckan, i depån sen så hade jag tydligen inte kört fortare än 1.41.7, fortfarande mer än en sekund snabbare än förra året, men ändå.
Till andra passet regnade det, men efter som det sades att det eventuellt skulle bli regn så körde jag ut och kände lite på regnet. Gick inte alls dåligt då jag hade 11:e tid när passet var över.
Söndag,
Det var länge sedan jag var så här nervös, kände mig snabb som fan, hade 9:e tid på morgonträningen så grejerna gick ju åt rätt håll hela tiden. Fortfarande ostadigt väder och jag hoppades på regn, dels för att få slippa kränga däck, dels för slippa köpa nya torrdäck och sen för att jag kände mig snabb i regnet. På tal om nya däck så kan jag ju berätta att dom regndäcken som satt på hade gått två race, endurancekörning, ett kval och en warmup, med andra ord var dom lite trötta, men dom såg ju ok ut..
Ut på banan för sightsinglap, ligger fullt med saneringsmedel i ett par kurvor, och i Hansenkurvan var det så mycket så att man blev alldeles brun på visiret när man låg bakom någon.
I alla fall, starten går, jag kommer iväg bra, men efter 30 m kommer det som inte är allt för ovanligt, jag blir omkörd, av ALLA, ut på rakan och jag är sist, i slutet av rakan ser jag inte ett skit pga allt vatten, tar det lugnt i fall att någon ligger och simmar på banan.
Här börjar min uppkörning. Först blir det Lindén som får känna påt. Sen blir det nog Jim, som jag kör om på YTTERN i karusellkurvan, HA!! Sätter upp ett jävulskt tempo, jag är regnguden Lind, folk står stilla. Kör om Jorpes, Mozzberg, Rosenlund, Ove hjälper mig lite på traven med ett fint bakhjulssläpp ut på start och mål, var ju bara en tidsfråga ändå
Endast 4 varv kvar och jag har nu kört upp mig från 20:e plats till 10:e! Där framme är Stenberg och Wyrén, jag hinner, det går, jag är grym! Problemet nu är att jag märker att däcken tar ut sin rätt, dom funkar inte längre, släpper fram, bak, i högersväng och vänster. Äsch, inbillning! Gasa mer Alex, det går! Nu är det 3 varv kvar, börjar närma mig, bromsar lite senare på gamla start/mål rakan, går in lite fortare i högern, knät i backen, regnet sprutar, och sen ville jag gasa lite tidigare, men där tog det stopp. Då var det dags igen, kana på asfalt och snurra i lecahavet. Årets tredje krasch, inget allvarligt, lite smågrejer, en fotpinne och ett handtag. Mina stackars bling bling kåpor ser ännu värre ut, förlåt NCD, men jag är hel och fler kåpor har jag i garaget.
Trots att det här i dom flestas ögon kan klassas som en katastrofhelg så är jag grymt nöjd, faktiskt. Ibland måste man testa gränserna och inte ge sig, jag ville lite för mycket denna gång, men lärde mig massor, och hade sjukt roligt.
Nu sätter jag siktet mot Karlskoga och vet att det kommer gå bra där!
Kom gärna och heja på mig!
Allt för denna gång,
”Wannabe regnguden Lind”
//Alex #52
Måste få tacka familjen Nilsson för boende, mat å däck!
Bosse för all depåhjälp,
Jorpes för tält och husrum,
Mossberg för att han är den han är, lärde mig ljuga med finess
Perra på Veidec för alla grejer!
DonQ som gav mig beröm för min körning,
Stenberg för skjutsen tillbaka från banan,
Janne skomakare för lasthjälpen.
Onsdag,
Jim och jag beslöt oss för att ta sällskap ner till banan, ännu en gång. Skillnaden denna gång var att MEGA släpet skulle med ner, vi ville bo som kungar under helgen. Lastade hela onsdags kväll, fick lite hjälp från ”skomakar-Janne” . Problemet med min lastning är att släpet inte går ner i garaget, så man får gå med grejerna 200m från garage till släp. Ja ja, många svettiga timmar senare är jag äntligen klar. En kul grej som hände var att en äldre herre stack in huvudet i släpet och fråga mig om det var roadracing jag höll på med, ja för tusan, det stämmer, sa jag. Då vet du kanske vem Bosse Granath är? Ja han är ju en legend svarar jag! Jag är hans bror. Åke. Ja världen är inte allt för stor.
Torsdag,
Jim och jag kom iväg från stan något senare än planerat, i alla fall, vi var på väg, stannade till tidigt för att käka och få det avklarat. Ungefär 3 mil från Norrköping så har Jim gnällt och gormat ett bra tag om att släpet håller på och ålar sig där bak. Vi stannar till på motorvägen och konstaterar att vi har fått punka!! Vad fan!!
In på närmsta mack, köpa punka spray, hjälpte föga, vi satsade på att ta oss till Norrköping, där borde det finnas en däckverkstad som har öppet (klockan är nu efter 18.00). Efter en rejäl snurr i stan hittar vi en OK mack som har verkstaden öppen, YES! Killen inne på verkstan var typ 15 år och stod och fulmeka på sin moped. DÄCK, vi måste ha DÄCK, PANIK! Efter ett samtal till grabbens storebror, däckkräng och 100 kr i dricks senare så är vi på väg igen, fint!
MEN vem har sagt att lyckan ska vara långvarig? Ett par mil senare börjar Jim gnälla igen. Hur fan har du lastat egentligen, frågar han mig? Bra som fan svarar jag. Du får ju sluta leka raggare och hålla båda händerna på ratten, fräser jag åt han! Det är ju ett stort släp, klart det rör lite på sig (hastigheten var knappa 70km/h).
Jim fortsätter att gnälla och tillslut blir det nog, vi stannar igen, men denna gång har vi kommit så långt som till Mantorp, in på Statoil för att bekräfta vad som är fel. Jim ger mig blicken som ingen med dåligt med deg och taskigt flyt vill ha just då, vi har fått punka på andra sidan. VA!? Just nu ville jag bara dö, lämna alla grejer och bara börja gå hem. Hur fan kan man lyckas med två punkor inom loppet av ett par mil!?
Vad gör vi nu, fanns inget släp att hyra på macken så det var till att hitta på nåt snabbt, tiden rann iväg.
Jag slängde ett öga in i Jim´s skåp, konstatera att det var fullt, så gott som, lite ljus i tunneln. Ringde Jorpes och fråga om jag en än gång kunde få stå i hans fina nya tält, själklart får du det, lycka till sa han.
Efter 1½ timmes lastande och svärande hade vi lämnat släpet i Mantorp, moped, trampcykel, minimoto, elverk, golv, tält mm blev kvar i släpet. Nu rymdes det knappt en fis i Jims bil, men det viktigaste var med
Klockan 00.30 landar vi i Anderstorp och min gode vän Jorpes ställer åter upp igen, fick sova i hans eminenta husvagn, tack återigen Jorpes!
Fredag,
Friträningen flöt på bra, första passet var mer som ett ”kännaefterpass”, hade ju inte kört hoj på flera veckor, så jag kollade så att allt satt fast och funkade fint. Till andra passet körde jag 2 sekunder fortare än första passet, dessutom körde jag fortare än vad jag gjorde i fjol, härligt! Kände även att det fanns mycket mer att ge, kände mig stark inför kvalet.
Lördag,
Första passet skulle vi få köra i torrt, såg inte så himla ljust ut nämligen, regnet hänge i luften. Hade ingen i depån som visade depåskylten (Bosse det var mitt fel som inte ringde dit dig) men jag hade koll på min laptimer istället. Efter ett par varv tittade jag ner på displayen och den visade 1.43, inge bra. Tog i lite till ett par varv, titta ner igen, 1.42, bättre men inte bra. Ta i mer då Alex, du kan ju tänkte jag. Kolla igen, 1.41.01, JA så ja, men jag ska fan ner under 41. Laddade ännu mer och känner att nu går det bra, nu kör jag fort, kollar för sista gången, 1.40.4, YES nu var jag nöjd. MEN som jag skrev tidigare, hur länge varar lyckan, i depån sen så hade jag tydligen inte kört fortare än 1.41.7, fortfarande mer än en sekund snabbare än förra året, men ändå.
Till andra passet regnade det, men efter som det sades att det eventuellt skulle bli regn så körde jag ut och kände lite på regnet. Gick inte alls dåligt då jag hade 11:e tid när passet var över.
Söndag,
Det var länge sedan jag var så här nervös, kände mig snabb som fan, hade 9:e tid på morgonträningen så grejerna gick ju åt rätt håll hela tiden. Fortfarande ostadigt väder och jag hoppades på regn, dels för att få slippa kränga däck, dels för slippa köpa nya torrdäck och sen för att jag kände mig snabb i regnet. På tal om nya däck så kan jag ju berätta att dom regndäcken som satt på hade gått två race, endurancekörning, ett kval och en warmup, med andra ord var dom lite trötta, men dom såg ju ok ut..
Ut på banan för sightsinglap, ligger fullt med saneringsmedel i ett par kurvor, och i Hansenkurvan var det så mycket så att man blev alldeles brun på visiret när man låg bakom någon.
I alla fall, starten går, jag kommer iväg bra, men efter 30 m kommer det som inte är allt för ovanligt, jag blir omkörd, av ALLA, ut på rakan och jag är sist, i slutet av rakan ser jag inte ett skit pga allt vatten, tar det lugnt i fall att någon ligger och simmar på banan.
Här börjar min uppkörning. Först blir det Lindén som får känna påt. Sen blir det nog Jim, som jag kör om på YTTERN i karusellkurvan, HA!! Sätter upp ett jävulskt tempo, jag är regnguden Lind, folk står stilla. Kör om Jorpes, Mozzberg, Rosenlund, Ove hjälper mig lite på traven med ett fint bakhjulssläpp ut på start och mål, var ju bara en tidsfråga ändå
Endast 4 varv kvar och jag har nu kört upp mig från 20:e plats till 10:e! Där framme är Stenberg och Wyrén, jag hinner, det går, jag är grym! Problemet nu är att jag märker att däcken tar ut sin rätt, dom funkar inte längre, släpper fram, bak, i högersväng och vänster. Äsch, inbillning! Gasa mer Alex, det går! Nu är det 3 varv kvar, börjar närma mig, bromsar lite senare på gamla start/mål rakan, går in lite fortare i högern, knät i backen, regnet sprutar, och sen ville jag gasa lite tidigare, men där tog det stopp. Då var det dags igen, kana på asfalt och snurra i lecahavet. Årets tredje krasch, inget allvarligt, lite smågrejer, en fotpinne och ett handtag. Mina stackars bling bling kåpor ser ännu värre ut, förlåt NCD, men jag är hel och fler kåpor har jag i garaget.
Trots att det här i dom flestas ögon kan klassas som en katastrofhelg så är jag grymt nöjd, faktiskt. Ibland måste man testa gränserna och inte ge sig, jag ville lite för mycket denna gång, men lärde mig massor, och hade sjukt roligt.
Nu sätter jag siktet mot Karlskoga och vet att det kommer gå bra där!
Kom gärna och heja på mig!
Allt för denna gång,
”Wannabe regnguden Lind”
//Alex #52
Måste få tacka familjen Nilsson för boende, mat å däck!
Bosse för all depåhjälp,
Jorpes för tält och husrum,
Mossberg för att han är den han är, lärde mig ljuga med finess
Perra på Veidec för alla grejer!
DonQ som gav mig beröm för min körning,
Stenberg för skjutsen tillbaka från banan,
Janne skomakare för lasthjälpen.
