Starstriker
Som man googlar får man svar
............ är visst på turné. Trodde han hade lagt ner (vilket han faktiskt borde göra med tanke på att han blir totalsågad av DNs journalist). Härligt:
http://www.dn.se/kultur-noje/konser...in-och-caroline-af-ugglas-pa-skansen-1.922188
----------------------------
Det är lätt att göra ett offer av Tomas Ledin, skriver Po Tidholm:"'Han kan ju inte vara så kass som han låter', tänker man. 'Det kan inte vara hans fel.' Men det är det givetvis."
Myten om att Tomas Ledin i själva verket är en oförlöst singer/songwriter som liksom tvingades bli kommersiell håller inte. Han drog den där snyftvalsen senast i sitt sommarprogram; historien om hur han efter sitt utbytesår i USA 1970 kom hem och ville låta som Neil Young och Jackson Browne men inte fick för den läskiga progg*rörelsen. Hur de liksom mobbade ut honom på den kommersiella kanten mot hans vilja.
Jag har också känt mig lockad att göra ett offer av honom. ”Han kan ju inte vara så kass som han låter”, tänker man. ”Det kan inte vara hans fel."
Men det är det givetvis. Han har haft tusen chanser att byta inriktning. Sanningen är nog att han varken vill eller kan.
Turnén har kommit ungefär halvvägs när den stannar till på Skansen. Regnet hänger i luften och det är långt ifrån utsålt. Bredvid scenen har Volvo och Saab sina ambulerande showrooom ”på Tomas Ledins initiativ” för att visa upp ”kreativiteten och framåt*andan hos våra svenska bilmärken”. En bilsäljare berättar att han väntat sig större publik på turnén men att de nått ut bra med sitt budskap. ”Det är helt rätt målgrupp här”, säger han. Jag tittar ut över publiken. Sommarlediga män med seglarskor och babyblå lammullströjor över axlarna står och kramas med sina piffiga fruar.
Det här är en publik Ledin medvetet skaffat sig genom att skriva låtar som nya vidriga ”Medelklassens okrönta kungar”, låtar som stryker den köpstarka målgruppen medhårs.
Det mesta är tacky och otrevligt under Ledins konsert. Han och bandet kommer ut på den stramt dekorerade scenen i svarta kläder med självmedvetna steg. De ska se rockiga ut men ser snarare ut som klippta ur nåt slags Dressmann*reklam. Och kunde Dressmannmodeller spela rock skulle den nog låta så här: okänsligt tajt, optimerad, fläskig och obehagligt effektiv. Sedan har ju Tomas Ledin gjort en radda slagfärdiga låtar genom åren som tacksamt går att omstöpa till publikfriande konsertversioner. Ledin är ju slagfärdig själv också där på scenen. Likt en företagsledare som lärt sig förmedla känslan av delaktighet till sina arbetare säger han inte ”klappa med” utan ”hjälp mig att sätta tempot”.
Ledin kan aldrig bli singer/songwriter eftersom han som artist inte har tillgång till sig själv. Hela hans tilltal liknar det hos en dj på Mix Megapol. Tonen är på samma gång slipad och distanserad, större vikt läggs vid röstläget än vid det som sägs. När han ska vara allvarlig blir konflikten extra tydlig. Text*rader som ”Båtarna ligger som skadeskjutna fåglar på land” säger en sak men rösten säger oss att vi ska köpa en platt-teve på avbetalning.
Framträdandet är ytterst professionellt, konsekvent men totalt distanslöst. Hela konserten står i något slags motsatsförhållande till det som är levande musik.
Den uppvärmande artisten Caroline af Ugglas var mer sympatisk men märkligt fladdrig och blek. Spelningen genomfördes med gitarr, piano och stråkar men utan fokus. De färgglada kläderna till trots lyckades hon inte nå fram med sig själv. Låtarna vaga, arrangemangen försiktiga och självförtroendet svajigt.
Po Tidholm
http://www.dn.se/kultur-noje/konser...in-och-caroline-af-ugglas-pa-skansen-1.922188
----------------------------
Det är lätt att göra ett offer av Tomas Ledin, skriver Po Tidholm:"'Han kan ju inte vara så kass som han låter', tänker man. 'Det kan inte vara hans fel.' Men det är det givetvis."
Myten om att Tomas Ledin i själva verket är en oförlöst singer/songwriter som liksom tvingades bli kommersiell håller inte. Han drog den där snyftvalsen senast i sitt sommarprogram; historien om hur han efter sitt utbytesår i USA 1970 kom hem och ville låta som Neil Young och Jackson Browne men inte fick för den läskiga progg*rörelsen. Hur de liksom mobbade ut honom på den kommersiella kanten mot hans vilja.
Jag har också känt mig lockad att göra ett offer av honom. ”Han kan ju inte vara så kass som han låter”, tänker man. ”Det kan inte vara hans fel."
Men det är det givetvis. Han har haft tusen chanser att byta inriktning. Sanningen är nog att han varken vill eller kan.
Turnén har kommit ungefär halvvägs när den stannar till på Skansen. Regnet hänger i luften och det är långt ifrån utsålt. Bredvid scenen har Volvo och Saab sina ambulerande showrooom ”på Tomas Ledins initiativ” för att visa upp ”kreativiteten och framåt*andan hos våra svenska bilmärken”. En bilsäljare berättar att han väntat sig större publik på turnén men att de nått ut bra med sitt budskap. ”Det är helt rätt målgrupp här”, säger han. Jag tittar ut över publiken. Sommarlediga män med seglarskor och babyblå lammullströjor över axlarna står och kramas med sina piffiga fruar.
Det här är en publik Ledin medvetet skaffat sig genom att skriva låtar som nya vidriga ”Medelklassens okrönta kungar”, låtar som stryker den köpstarka målgruppen medhårs.
Det mesta är tacky och otrevligt under Ledins konsert. Han och bandet kommer ut på den stramt dekorerade scenen i svarta kläder med självmedvetna steg. De ska se rockiga ut men ser snarare ut som klippta ur nåt slags Dressmann*reklam. Och kunde Dressmannmodeller spela rock skulle den nog låta så här: okänsligt tajt, optimerad, fläskig och obehagligt effektiv. Sedan har ju Tomas Ledin gjort en radda slagfärdiga låtar genom åren som tacksamt går att omstöpa till publikfriande konsertversioner. Ledin är ju slagfärdig själv också där på scenen. Likt en företagsledare som lärt sig förmedla känslan av delaktighet till sina arbetare säger han inte ”klappa med” utan ”hjälp mig att sätta tempot”.
Ledin kan aldrig bli singer/songwriter eftersom han som artist inte har tillgång till sig själv. Hela hans tilltal liknar det hos en dj på Mix Megapol. Tonen är på samma gång slipad och distanserad, större vikt läggs vid röstläget än vid det som sägs. När han ska vara allvarlig blir konflikten extra tydlig. Text*rader som ”Båtarna ligger som skadeskjutna fåglar på land” säger en sak men rösten säger oss att vi ska köpa en platt-teve på avbetalning.
Framträdandet är ytterst professionellt, konsekvent men totalt distanslöst. Hela konserten står i något slags motsatsförhållande till det som är levande musik.
Den uppvärmande artisten Caroline af Ugglas var mer sympatisk men märkligt fladdrig och blek. Spelningen genomfördes med gitarr, piano och stråkar men utan fokus. De färgglada kläderna till trots lyckades hon inte nå fram med sig själv. Låtarna vaga, arrangemangen försiktiga och självförtroendet svajigt.
Po Tidholm
