Jahapp, da var tavlingspremiaren i RR avklarad!
Fem ar har passerat sedan Lill-Hondan kom i min ago en hostdag 2006, mest av en slump (och for att den var BILLIG!).
Hon har blivit ytterst sparsamt anvand, och desto mera ompysslad, vilket varit valbehovligt kan jag lova!
Till dags dato har vi tillsammans lattjat under tre banhelger pa Gotland Ring, vid tre traningar pa Sviesta, samt senast nu Rookieracet.
Jag och Lill-Hondan trivs hyfsat bra ihop, antagligen mycket pga min ringa kroppsvolym. Hojen passar mej finemang, och den knappt uppmatbara effektutvecklingen i motorn passar min valhanta gashand och langsamtreagerande reptilhjarna (som tar over da jag lamnar depautfarten) perfekt. No more elak 1000cc-monsterhoj som bara vantar pa forsta tillfalle att kasta av mig!
Mitt forsta mote med andra Riktiga Racerhojar var med Mattias och Sege pa Gotland i varas, och i min enfald trodde jag mig vara i borjan av nan slags utvecklingskurva, efter att ha satt nya PB pa i stort sett varenda nytt pass pa banan. Jag skulle bli snabb!
Den bistra verkligheten (las privatekonomin) gjorde sig under sommaren alltmera pamind, och nagra traningar, engangslicenser och anmalningsavgift, ihop med alla smautgifter, kraschutgifter, dack med mera pekade snart alla i en och samma riktning: Rookieracet kommer att bli sommaren 2010:s storsta, saval som enda tavling for min och Lill-Hondans del...
Till saken! Jag tog ledigt torsdag-fredag, for att kunna fara upp till Sviesta i god tid, och kunna delta pa den beromda Fredagstraningen (ett absolut maste for den med ambitioner!). Lanade ihop skapbil (tack Matsa!) och depatalt (tack PH!), lastade sjuuuuuka mangder RS125-delar, samt allmanna delar samt ladan med smorjmedel, alla trettioelva ladorna med blandade smaskruvar, alla Lill-Hondarelaterade verktyg, extramotorn och cirka fyra ton andra grejer i skapet och drog ivag for att mota sanningen pa racerbanan.
Jag skulle FAN inte bli staende i depan for att jag skitit i att plocka med nat i alla fall!
Anlande till banan vid sjutiden torsdag kvall, och smet in i depan under en paus i pagaende trafikovning. Stallde mig lite nervost pa en strategisk plats nara WC och duschar, och fragade mig lite for bland dom andra som rullat in vart man egentligen fick lov att sta parkerad? Ingen visste riktigt, sa jag tankte att Vafan, det blir val bra har da! och borjade resa jattetaltet. Sneglade hela tiden efter han med den grona/roda flaggan vid inslappet till banan, han hade stirrat hatiskt pa mig och de andra som rullade in i depan. Far erkanna att han skrammer mig
Fixade en (jattefin och framfor allt TORR) plats intill at resten av 2-taktsligan, som skulle anlanda pa fredag morgon, och gick darefter till sangs i sallskap av kupeflakt, sovsack och taltsang i bak i skapbilen. Kunde jag somna? Verkar Maud Olofsson sympatisk? HELL NO
Racenerverna gjorde sig paminda i morkret i bussen, folk pratade sjukligt hogt i depan, kompressorer danade...klockan blev bade ett och tva pa natten innan jag slutligen foll i en slags dvala. Dromde om att gummihandtaget pa vanster styrpinne holl pa att lossna hela tiden...
OK, fredag morgon, antligen!
Vaknar till ett tveksamt vader, lite smakallt, men mer klart an mulet. Fixar lite kaffe och frulle i taltets hospitalityavdelning, och kollar att Lill-Hondan verkar nojd och glad. Hon ser lite yster och forvantansfull ut, och man kan riktigt se hur hon myser av att antligen, antligen fa vara i en tavlingsdepa igen. Sist det hande var hon halvt om halvt oonskad, och blev uschelt behandlad sa till den milda grad att hennes enda forsvar var att skara ihop titt som tatt. Allt var inte battre forr, Lill-Hondan! Du ma vara en gammal trott -97a i grund och botten, men for mej ar du anda den basta!
Far hora via sms att Sege ar forsenad pga att han uppenbarligen inte orkat upp i tid, och en massa andra ursakter som ingen gick pa...sa forsta passet blir vi bara tre hojar i Kungaklassen 125-400cc: Jag, Aprilia-Henrik, och Racer-Stellan.
Banan ar inte blot, men inte heller varm och snustorr, sa vi kor sakta, sakta omkring en stund och kanner lite pa't bara. Kanns OK, har bestamt mig for att idag ar det fredag, och jag och Lill-H far inte ga i backen, no matter what.
Dagen fortsatter med att Sege till sist dyker upp och tappar kedjan ganska omgaende. Skuren motor, eller mojligen vaxelladshaveri tanker jag, nar jag ser honom sta uppgivet med Kit-Hondan halvvags nerfor rakan. Betsammer mig for att Sege nog far lana extramotorn om sa kravs; jag bara maste fa rejsa mot en lika liten hoj!
Till sista passet har jag fatt pa ett nytt framdack, som kommit med express(hmmmpfff!)bud fran Mattias i Sthlm, och det var en GRYM skillnad mot mitt totalkassa gamla fran -06 kan jag lova! Nytt PB med over sekunden direkt! Nu javlar var det skoj att kora Honda igen!Oturligt nog slog SkitSege till med en tid som var mer an en sek battre. Men jag kande mig anda nojd och belaten, jag visste ju att jag skulle kapa minst ett par sek till dagen efter. Alla kor ju snabbare nar det blir race, det har jag hort intill forbannelse. Tjena.
Vart var jag? Jo, Racedag 1, lordag!
Solsken. Bra frukost. Sovit gott. Och idag ar det dags for mitt livs allra forsta start i en RR-tavling! Ibland har man det fan nastan battre an man fortjanar tror jag
Dagens forsta korpass gar lite sakta och vingligt, inte min grej att bomba loss sa tidigt, tror jag. Nervositeten okar stadigt, och blir inte mindre av att min alskade nyblivna Fru Svedberg dyker upp, med sin syster och systerbarnet Jesper (mitt storsta/enda riktiga fan!). Har, vis av erfarenhet fran alla MX-tavlingar, forvarnat om att mitt humor och sociala formaga knappast kommer att vara pa topp denna helg, men anstranger mig sa gott jag kan att vara som vanligt. Latt att forvandlas till ett stingsligt grottmongo nar man forsoker koncentrera sig pa uppgiften: att gora sig sjalv och allt man lagt ner i tid och pengar for att nu sta dar pa startlinjen rattvisa. Man ska ha roligt, och man ska inte ta sig sjalv eller sina stolligheter pa alltfor stort allvar, men man ska heller inte vara oberord! Jag VILL verkligen gora mitt allra basta! Ja, ni vet vad jag menar med allt detta svammel...
Tre glada polare fran Skovde kom inramlande i taltet(dar jag nu fatt bra sallskap i form av Henrik pa Aprilian och Jocke pa SV-helvetet-som-inte-gar-att-kora-om) och hojde pulsen ytterligare!
Tidskval 2 gick betydligt battre, och jag fick nojet att bjuda alla mina fans pa ett tvattakta GP-slapp ut ur Esset! Alla trodde det var kort, nar Lill-Hondan lessnade pa min klumpiga hantering av gashandtaget och skickade ut bakanden i ett valdsamt tvarstall, raskt foljt av nyfunnet supergrepp. Hade hon varit stor och stark hade jag nog fan inte landat annu, men nu slutade det hela med en ommande dolme, och ett aningens kantstott fortroende for mina nya superdack. Tyckte att alla andra korde fortare, och att det var valdigt fa som villa aka at sidan nar jag forsynt undrade om det kunde ga for sig att fa kora om?
Jag som ar van vid bandagar med talanglosa gatsoffeforare som gar att runda pa yttern utan bekymmer fann mig totalt stalld och konfunderad. Skulle man verkligen behova krocka for att komma forbi? Va? Va? Ska det vara sa har???
Uppladdade Bilder
Innan sjalva racet vankade jag omkring i depan med min frus systersopn Jesper, som tyvarr inte verkar inse 2-taktarnas skonhet och overlagnsna prestanda, utan ansag att nan 600cc Kawa var snyggaste hojen. Vart fan ar ungdomen pa vag?
Hursomhelst, i varat depatalt var allt lugnt (vilket var temat under hela helgen; i Seges talt mekades det dagarna i anda, foga forvanande mestadels med ett ekipage ej tillverkat av Honda.) medan Gustav svor, Sege svor lite nar det lackte vatten, och vi andra var i vagen litegrann samt kom med lite smadelar och glada tillrop for att hoja stamningen.
Alla hojar klarade sig hursomhelst till start.
Nar det blev var tur att rejsa hade jag ytterst vaga minnesbilder av hur en start gar till. Jag visste att man forst skulle kora litegrann sakta ett par varv, och sen gar sjalva starten, men jag kunde inte minnas riktigt hur. Bast att gora som alla andra bara, tankte jag, och korde sakta och fogligt pa min 4e plats under WU-varvet.
Nar det till sist var dags att starta pa riktigt kom jag pa att jag aldrig testat en provstart med Lill-Hondan...har hort att sana ovningar dodar kopplingen blixtsnabbt, sa jag har alltid varit noggrann med att paddla mig ivag lugnt och stilla ut pa banan, men nu var det ju liksom meningen att det skulle ga SNABBT ivag! Det gjorde det inte, kan jag lova...alla korde om mig, och jag fick ta om, ta om, ta om och om igen, in o ut ut o in...och sen var jag nog sist. Skitsamma, jag tar dom snart, tankte jag, inga problem! Tyvarr visade det sig snart att jag hamnat bakom Jocke igen. Hans SV ar av en valdigt speciell modell, ombyggd med fyra meter breda kapor, och faktiskt helt omojlig att passera. Sa kande i alla fall jag, dar jag vinglade runt och hungrigt letade mojligheter att kora om. FAAAAN PANIK! Maste forbi!
Till sist tyade jag sa att saga inte mera, utan gjorde en oerhort tafflig attack i yttern efter start/mal-rakan, vilket resulterade i att jag korde pa Jocke (sorry!), och fegt valde att styra ut pa escapen.
Resten av racet skall glommas, sopas under mattan, och aldrig mera namnas. Kan fortfarande kanna fornedringen och hopplosheten, nar jag efter att inte ha hittat kostigen tillbaka in pa banan (bakom "pumphuset") istallet for over halkbanan, och vidare mot langrakan. Stod dar en laaaaaaang stund och funderade pa vad fan jag skulle gora, innan jag bedrovat styrde kosan tillbaka mot depan.Det kandes som att hela universum liksom zoomade in sig mot mig i ett unisont hanskratt. Hela kroppen blev slapp och tung, och jag kunde riktigt hora Lill-Hondans anklagande kommentarer. Hon, som ar en riktig racermotorcykel, hade bannemej inte lust att slapa pa en IDIOT till forare som mig... Da, minsann, efter ett par minuter, fick jag syn pa den lilla vagen, och kunde ater ansluta till tavlingen. Tre varv efter taten for jag runt och vantade pa malflaggan, och kande mig ynklig. Vilken premiar. Röv.
__________________
Fem ar har passerat sedan Lill-Hondan kom i min ago en hostdag 2006, mest av en slump (och for att den var BILLIG!).
Hon har blivit ytterst sparsamt anvand, och desto mera ompysslad, vilket varit valbehovligt kan jag lova!
Till dags dato har vi tillsammans lattjat under tre banhelger pa Gotland Ring, vid tre traningar pa Sviesta, samt senast nu Rookieracet.
Jag och Lill-Hondan trivs hyfsat bra ihop, antagligen mycket pga min ringa kroppsvolym. Hojen passar mej finemang, och den knappt uppmatbara effektutvecklingen i motorn passar min valhanta gashand och langsamtreagerande reptilhjarna (som tar over da jag lamnar depautfarten) perfekt. No more elak 1000cc-monsterhoj som bara vantar pa forsta tillfalle att kasta av mig!
Mitt forsta mote med andra Riktiga Racerhojar var med Mattias och Sege pa Gotland i varas, och i min enfald trodde jag mig vara i borjan av nan slags utvecklingskurva, efter att ha satt nya PB pa i stort sett varenda nytt pass pa banan. Jag skulle bli snabb!
Den bistra verkligheten (las privatekonomin) gjorde sig under sommaren alltmera pamind, och nagra traningar, engangslicenser och anmalningsavgift, ihop med alla smautgifter, kraschutgifter, dack med mera pekade snart alla i en och samma riktning: Rookieracet kommer att bli sommaren 2010:s storsta, saval som enda tavling for min och Lill-Hondans del...
Till saken! Jag tog ledigt torsdag-fredag, for att kunna fara upp till Sviesta i god tid, och kunna delta pa den beromda Fredagstraningen (ett absolut maste for den med ambitioner!). Lanade ihop skapbil (tack Matsa!) och depatalt (tack PH!), lastade sjuuuuuka mangder RS125-delar, samt allmanna delar samt ladan med smorjmedel, alla trettioelva ladorna med blandade smaskruvar, alla Lill-Hondarelaterade verktyg, extramotorn och cirka fyra ton andra grejer i skapet och drog ivag for att mota sanningen pa racerbanan.
Jag skulle FAN inte bli staende i depan for att jag skitit i att plocka med nat i alla fall!
Anlande till banan vid sjutiden torsdag kvall, och smet in i depan under en paus i pagaende trafikovning. Stallde mig lite nervost pa en strategisk plats nara WC och duschar, och fragade mig lite for bland dom andra som rullat in vart man egentligen fick lov att sta parkerad? Ingen visste riktigt, sa jag tankte att Vafan, det blir val bra har da! och borjade resa jattetaltet. Sneglade hela tiden efter han med den grona/roda flaggan vid inslappet till banan, han hade stirrat hatiskt pa mig och de andra som rullade in i depan. Far erkanna att han skrammer mig
Fixade en (jattefin och framfor allt TORR) plats intill at resten av 2-taktsligan, som skulle anlanda pa fredag morgon, och gick darefter till sangs i sallskap av kupeflakt, sovsack och taltsang i bak i skapbilen. Kunde jag somna? Verkar Maud Olofsson sympatisk? HELL NO
Racenerverna gjorde sig paminda i morkret i bussen, folk pratade sjukligt hogt i depan, kompressorer danade...klockan blev bade ett och tva pa natten innan jag slutligen foll i en slags dvala. Dromde om att gummihandtaget pa vanster styrpinne holl pa att lossna hela tiden...
OK, fredag morgon, antligen!
Vaknar till ett tveksamt vader, lite smakallt, men mer klart an mulet. Fixar lite kaffe och frulle i taltets hospitalityavdelning, och kollar att Lill-Hondan verkar nojd och glad. Hon ser lite yster och forvantansfull ut, och man kan riktigt se hur hon myser av att antligen, antligen fa vara i en tavlingsdepa igen. Sist det hande var hon halvt om halvt oonskad, och blev uschelt behandlad sa till den milda grad att hennes enda forsvar var att skara ihop titt som tatt. Allt var inte battre forr, Lill-Hondan! Du ma vara en gammal trott -97a i grund och botten, men for mej ar du anda den basta!
Far hora via sms att Sege ar forsenad pga att han uppenbarligen inte orkat upp i tid, och en massa andra ursakter som ingen gick pa...sa forsta passet blir vi bara tre hojar i Kungaklassen 125-400cc: Jag, Aprilia-Henrik, och Racer-Stellan.
Banan ar inte blot, men inte heller varm och snustorr, sa vi kor sakta, sakta omkring en stund och kanner lite pa't bara. Kanns OK, har bestamt mig for att idag ar det fredag, och jag och Lill-H far inte ga i backen, no matter what.
Dagen fortsatter med att Sege till sist dyker upp och tappar kedjan ganska omgaende. Skuren motor, eller mojligen vaxelladshaveri tanker jag, nar jag ser honom sta uppgivet med Kit-Hondan halvvags nerfor rakan. Betsammer mig for att Sege nog far lana extramotorn om sa kravs; jag bara maste fa rejsa mot en lika liten hoj!
Till sista passet har jag fatt pa ett nytt framdack, som kommit med express(hmmmpfff!)bud fran Mattias i Sthlm, och det var en GRYM skillnad mot mitt totalkassa gamla fran -06 kan jag lova! Nytt PB med over sekunden direkt! Nu javlar var det skoj att kora Honda igen!Oturligt nog slog SkitSege till med en tid som var mer an en sek battre. Men jag kande mig anda nojd och belaten, jag visste ju att jag skulle kapa minst ett par sek till dagen efter. Alla kor ju snabbare nar det blir race, det har jag hort intill forbannelse. Tjena.
Vart var jag? Jo, Racedag 1, lordag!
Solsken. Bra frukost. Sovit gott. Och idag ar det dags for mitt livs allra forsta start i en RR-tavling! Ibland har man det fan nastan battre an man fortjanar tror jag
Dagens forsta korpass gar lite sakta och vingligt, inte min grej att bomba loss sa tidigt, tror jag. Nervositeten okar stadigt, och blir inte mindre av att min alskade nyblivna Fru Svedberg dyker upp, med sin syster och systerbarnet Jesper (mitt storsta/enda riktiga fan!). Har, vis av erfarenhet fran alla MX-tavlingar, forvarnat om att mitt humor och sociala formaga knappast kommer att vara pa topp denna helg, men anstranger mig sa gott jag kan att vara som vanligt. Latt att forvandlas till ett stingsligt grottmongo nar man forsoker koncentrera sig pa uppgiften: att gora sig sjalv och allt man lagt ner i tid och pengar for att nu sta dar pa startlinjen rattvisa. Man ska ha roligt, och man ska inte ta sig sjalv eller sina stolligheter pa alltfor stort allvar, men man ska heller inte vara oberord! Jag VILL verkligen gora mitt allra basta! Ja, ni vet vad jag menar med allt detta svammel...
Tre glada polare fran Skovde kom inramlande i taltet(dar jag nu fatt bra sallskap i form av Henrik pa Aprilian och Jocke pa SV-helvetet-som-inte-gar-att-kora-om) och hojde pulsen ytterligare!
Tidskval 2 gick betydligt battre, och jag fick nojet att bjuda alla mina fans pa ett tvattakta GP-slapp ut ur Esset! Alla trodde det var kort, nar Lill-Hondan lessnade pa min klumpiga hantering av gashandtaget och skickade ut bakanden i ett valdsamt tvarstall, raskt foljt av nyfunnet supergrepp. Hade hon varit stor och stark hade jag nog fan inte landat annu, men nu slutade det hela med en ommande dolme, och ett aningens kantstott fortroende for mina nya superdack. Tyckte att alla andra korde fortare, och att det var valdigt fa som villa aka at sidan nar jag forsynt undrade om det kunde ga for sig att fa kora om?
Jag som ar van vid bandagar med talanglosa gatsoffeforare som gar att runda pa yttern utan bekymmer fann mig totalt stalld och konfunderad. Skulle man verkligen behova krocka for att komma forbi? Va? Va? Ska det vara sa har???
Uppladdade Bilder
Innan sjalva racet vankade jag omkring i depan med min frus systersopn Jesper, som tyvarr inte verkar inse 2-taktarnas skonhet och overlagnsna prestanda, utan ansag att nan 600cc Kawa var snyggaste hojen. Vart fan ar ungdomen pa vag?
Hursomhelst, i varat depatalt var allt lugnt (vilket var temat under hela helgen; i Seges talt mekades det dagarna i anda, foga forvanande mestadels med ett ekipage ej tillverkat av Honda.) medan Gustav svor, Sege svor lite nar det lackte vatten, och vi andra var i vagen litegrann samt kom med lite smadelar och glada tillrop for att hoja stamningen.
Alla hojar klarade sig hursomhelst till start.
Nar det blev var tur att rejsa hade jag ytterst vaga minnesbilder av hur en start gar till. Jag visste att man forst skulle kora litegrann sakta ett par varv, och sen gar sjalva starten, men jag kunde inte minnas riktigt hur. Bast att gora som alla andra bara, tankte jag, och korde sakta och fogligt pa min 4e plats under WU-varvet.
Nar det till sist var dags att starta pa riktigt kom jag pa att jag aldrig testat en provstart med Lill-Hondan...har hort att sana ovningar dodar kopplingen blixtsnabbt, sa jag har alltid varit noggrann med att paddla mig ivag lugnt och stilla ut pa banan, men nu var det ju liksom meningen att det skulle ga SNABBT ivag! Det gjorde det inte, kan jag lova...alla korde om mig, och jag fick ta om, ta om, ta om och om igen, in o ut ut o in...och sen var jag nog sist. Skitsamma, jag tar dom snart, tankte jag, inga problem! Tyvarr visade det sig snart att jag hamnat bakom Jocke igen. Hans SV ar av en valdigt speciell modell, ombyggd med fyra meter breda kapor, och faktiskt helt omojlig att passera. Sa kande i alla fall jag, dar jag vinglade runt och hungrigt letade mojligheter att kora om. FAAAAN PANIK! Maste forbi!
Till sist tyade jag sa att saga inte mera, utan gjorde en oerhort tafflig attack i yttern efter start/mal-rakan, vilket resulterade i att jag korde pa Jocke (sorry!), och fegt valde att styra ut pa escapen.
Resten av racet skall glommas, sopas under mattan, och aldrig mera namnas. Kan fortfarande kanna fornedringen och hopplosheten, nar jag efter att inte ha hittat kostigen tillbaka in pa banan (bakom "pumphuset") istallet for over halkbanan, och vidare mot langrakan. Stod dar en laaaaaaang stund och funderade pa vad fan jag skulle gora, innan jag bedrovat styrde kosan tillbaka mot depan.Det kandes som att hela universum liksom zoomade in sig mot mig i ett unisont hanskratt. Hela kroppen blev slapp och tung, och jag kunde riktigt hora Lill-Hondans anklagande kommentarer. Hon, som ar en riktig racermotorcykel, hade bannemej inte lust att slapa pa en IDIOT till forare som mig... Da, minsann, efter ett par minuter, fick jag syn pa den lilla vagen, och kunde ater ansluta till tavlingen. Tre varv efter taten for jag runt och vantade pa malflaggan, och kande mig ynklig. Vilken premiar. Röv.
__________________
Last edited:
