Gång på gång begår man misstaget att tro att allt är under kontroll, att man har koll på läget.
Även om en licenskurs den 1-2:e april, särskilt ett år som detta när nordpolen förflyttat sig till mitten av Sverige, kan få en att börja oroa sig lite lätt, förleds man så lätt att luta sig tillbaka. Då passar Murphy på att vräka in en käftsmäll, och kaoset blir fullständigt.
Hojen var "klar" redan för en månad sedan, med kåporna fullackade och fina. Visst, hojen vägrade att starta först, men efter lite meck med startmotorn fixade det till sig. Alles klar, bara att fixa transport till banan. Vilket fixade sig smidigt genom en kompis försorg.
Så ett par dagar innan kursen var det då dags att provköra hojen på första torra föret som erbjudits denna "vår". Shake down på industriområden is da shit. Helt plötsligt går inte hojen att starta mer än en gång. Den går som fan när det startar, men vägrar starta en andra gång. Hmmm. Efter mycket funderande kommer jag fram till att det sannolikt är startmotorn som inte är riktigt frisk. Börjar känna svetten pärla på ryggen. Nåja, under fredagen visar det sig att den lokala MC-skroten har en startmotor. Dyrt. Smack i med den på fredag kväll, och eftersom provkörningen nu bara blir en formalitet lastar vi bussen med alla prylar och softar lite. Ska bara kränga på mig hjälmen och rulla en sväng, när jag inser att det är snöstorm ute. Helvete. Fast hojen startar perfekt och får gå varm. Trycker på starten igen och.....nä! Det är nu alldeles för sent för att göra något, så det är bara att lasta och lägga ned verksamheten. Det där med alles klar framstår nu som aningen överdrivet.
Lördagens teorikurs i Lodnerts regi segade sig förbi, där samtliga deltagare oroligt sneglade ut mot banan, som visade sig ha en fin hinna av is, snö och slask. Nåja, vädret blev bättre, eller iallafall varmare, och banan började torka upp. Lodnert påtalade vikten av att rycka ur pluggarna i underkåpan om man kör i regn. Mike lovade oss bättre väder på söndagen. Prognosen höll med honom. Se där, solen tittade fram! På banan vrålade några Porschar, och allt kändes lite bätte. Detta ordnar sig.
Kom i säng vid halv tolv, och gatan utanför var torr och fin. Himlen var stjärnklar. Perfekt.
Sju timmar senare, åtminstone fyra timmar för mycket sömn, var det en chockartad upplevelse att rycka upp persiennen och skåda fem centimeter snö på marken. I Karlskoga var det lika mycket, eller mer. Sanslöst. Dessutom var Gixxern försedd med slicks. Lysande.
Mike höll morgonsamling. "Goed morrgan, jaeg veit aett dei er snoe pau banen, mein vie tjoer endau klokken elve. Taekk." Va? Är karln full? Vi var många som såg framför oss hur hojen skulle se ut efter en masskrasch i första kurvan.
Besiktning utan att lossa hojen, väntan, väntan, väntan. Så kommer beskedet; vi ska köra klockan tolv. Jag, och många med mig, tvivlade. Det var cirka en grad i luften. Vad händer om banan fryser fläckvis? Mike tyckte att vi var kycklingar som tvekade att tjoere. Taekk. Efter lite diskussioner enades vi om att licensen skulle vara klar om man körde ett eller ett par körpass om tio minuter. Ingen startprocedurträning, ingenting. Okej, taget.
Av med Gixxern, i med nytt batteri. Behöver jag säga att jag lyckades slå av strömbrytaren efter varmkörning, och sedan startade inte hojen? Kul att skjuva igång med snö i depån.
Ut på banan, femtio blås. Spöregn. Halt. Slicks. Halleluja. Undrar om jag ytterligare någon gång kommer att få uppleva att man inte ser utgångarna i kurvorna på grund av snövallar?
Inför pass två mindes jag Lodnerts visdomsord. Det ryms mycket vatten i underkåpan, visade det sig.
Avslutningsvis, raceväxling is da shit. Alla borde vända växellägena. Även Biaggi, så hade han säkert vunnit VM.
Även om en licenskurs den 1-2:e april, särskilt ett år som detta när nordpolen förflyttat sig till mitten av Sverige, kan få en att börja oroa sig lite lätt, förleds man så lätt att luta sig tillbaka. Då passar Murphy på att vräka in en käftsmäll, och kaoset blir fullständigt.
Hojen var "klar" redan för en månad sedan, med kåporna fullackade och fina. Visst, hojen vägrade att starta först, men efter lite meck med startmotorn fixade det till sig. Alles klar, bara att fixa transport till banan. Vilket fixade sig smidigt genom en kompis försorg.
Så ett par dagar innan kursen var det då dags att provköra hojen på första torra föret som erbjudits denna "vår". Shake down på industriområden is da shit. Helt plötsligt går inte hojen att starta mer än en gång. Den går som fan när det startar, men vägrar starta en andra gång. Hmmm. Efter mycket funderande kommer jag fram till att det sannolikt är startmotorn som inte är riktigt frisk. Börjar känna svetten pärla på ryggen. Nåja, under fredagen visar det sig att den lokala MC-skroten har en startmotor. Dyrt. Smack i med den på fredag kväll, och eftersom provkörningen nu bara blir en formalitet lastar vi bussen med alla prylar och softar lite. Ska bara kränga på mig hjälmen och rulla en sväng, när jag inser att det är snöstorm ute. Helvete. Fast hojen startar perfekt och får gå varm. Trycker på starten igen och.....nä! Det är nu alldeles för sent för att göra något, så det är bara att lasta och lägga ned verksamheten. Det där med alles klar framstår nu som aningen överdrivet.
Lördagens teorikurs i Lodnerts regi segade sig förbi, där samtliga deltagare oroligt sneglade ut mot banan, som visade sig ha en fin hinna av is, snö och slask. Nåja, vädret blev bättre, eller iallafall varmare, och banan började torka upp. Lodnert påtalade vikten av att rycka ur pluggarna i underkåpan om man kör i regn. Mike lovade oss bättre väder på söndagen. Prognosen höll med honom. Se där, solen tittade fram! På banan vrålade några Porschar, och allt kändes lite bätte. Detta ordnar sig.
Kom i säng vid halv tolv, och gatan utanför var torr och fin. Himlen var stjärnklar. Perfekt.
Sju timmar senare, åtminstone fyra timmar för mycket sömn, var det en chockartad upplevelse att rycka upp persiennen och skåda fem centimeter snö på marken. I Karlskoga var det lika mycket, eller mer. Sanslöst. Dessutom var Gixxern försedd med slicks. Lysande.
Mike höll morgonsamling. "Goed morrgan, jaeg veit aett dei er snoe pau banen, mein vie tjoer endau klokken elve. Taekk." Va? Är karln full? Vi var många som såg framför oss hur hojen skulle se ut efter en masskrasch i första kurvan.
Besiktning utan att lossa hojen, väntan, väntan, väntan. Så kommer beskedet; vi ska köra klockan tolv. Jag, och många med mig, tvivlade. Det var cirka en grad i luften. Vad händer om banan fryser fläckvis? Mike tyckte att vi var kycklingar som tvekade att tjoere. Taekk. Efter lite diskussioner enades vi om att licensen skulle vara klar om man körde ett eller ett par körpass om tio minuter. Ingen startprocedurträning, ingenting. Okej, taget.
Av med Gixxern, i med nytt batteri. Behöver jag säga att jag lyckades slå av strömbrytaren efter varmkörning, och sedan startade inte hojen? Kul att skjuva igång med snö i depån.
Ut på banan, femtio blås. Spöregn. Halt. Slicks. Halleluja. Undrar om jag ytterligare någon gång kommer att få uppleva att man inte ser utgångarna i kurvorna på grund av snövallar?
Inför pass två mindes jag Lodnerts visdomsord. Det ryms mycket vatten i underkåpan, visade det sig.
Avslutningsvis, raceväxling is da shit. Alla borde vända växellägena. Även Biaggi, så hade han säkert vunnit VM.
Last edited:
grattis till licens antar jag?
