Race-rapport
Jag vill börja med att rikta ett stort tack till LMS för en bra arrangerad och genomförd tävling. Ett ännu större tack till alla väl kämpande funkisar. Härligt att ni finns och att ni orkar vifta på flaggor åt oss förare.
Den absolut mest imponerande körningen stod enligt mitt tycke Miinin för, helt i sin egen klass.
Den bästa och roligaste uppkörningen var helt klart Ullis. Vi satt på kullen strax innan Bergskurvan och njöt. Fortsätt så Ullis.
Hur gick det då för mig?
Torsdagen.
Ganska sent på onsdagen bestämde vi oss för att åka. Min nyckelbensskada hade inte läkt färdigt men jag tyckte att det ändå kunde vara värt att försöka köra. Om det inte skulle funka är det i alla fall kul att vara där.
Vi kom till Sviestad runt åttatiden på kvällen och hittade ganska snart en bra depåplats. Efter ett par timmar var allt klart och vi gick runt och morsade på folk i depån.
Fredag, första träningen.
Så var det då dags för första träningen efter mitt nyckelbensbrott. Det var mer än spännande att ge sig ut på banan. Det kändes mycket stelt och gjorde lite ont när jag flyttade mig på hojen. Som tur var glömde jag att slå på laptimern på första passet, för det gick inte fort. Ut på andra passet var den tyvärr på. 1.07. JISSES, är det så illa, det här blir en tung helg, tänkte jag. Som tur var sänktes tiderna ganska fort. Efter några varv låg jag på minuten och segade runt. Under omständigheterna var jag trots allt ganska nöjd med det, man blir ju inte snabb av att sitta hemma i fem veckor och läka nyckelben. Sista passet gick inte speciellt bättre. Kände av skadan en hel del, inte så mycket ont med väldigt trött i axeln. Nå väl, jag var i alla fall glad att jag överhuvudtaget kunde köra, väldigt skönt att vara tillbaka på banan.
Lördag, dags för kval.
Ut på första kvalet. Det gick ungefär som dagen innan. Körningen kändes seg. Långsam in i kurvorna och seg på gasen ut. Trots att jag kände vad som felade gick det inte att rätta till det. Bästa tiden blev 59.2. När jag gick och tittade på listorna för att se hur jag låg till blev man något paff. Det går undan i R600 i år. Min målsättning för i år (innan nyckelbent gick av) på Sviestad är att komma ner till låga 56
r. Jag hade tänkt, att fixar jag det kanske jag kan vara med och slåss i toppen. Tjena gomorron, det kan man ju fetglömma. Pust, nu är det 54r som gäller. Nästa kval gick inge vidare jag var trött och mosig i huvudet och kunde inte prestera någon bättre tid. Tiden räckte till 15:e plats i B-finalen.
Senare på kvällen var det dags för däcksbyte, något jag aldrig gjort själv. Förra året hade jag tre uppsättningar fälgar och det var MC-delen som hjälpte mig byta. Av Jorpes fick jag en snabblektion hur det hela går till, tack för den. Eftersom jag ändå kände mig lite osäker fick Micke (Mike the Bike) och Björn (Don Q) hjälpa mig med bytet. Efter lite rengörning av bromsok och koll av bromsbelägg var det dag att sätta tillbaka framfälgen.
När jag skulle peta in axeln tog det tvärstopp. Jag fattade typ ingenting, man är ju ingen mekarkung direkt. Jag knackade lite försiktigt men det hjälpte inte. Jag tänkte att nu är det något som blev skadat när vi bytte däck och såg en lång mekarkväll framför mig. Efter ett tag kom Jorpes fram och frågade hur det gick. –jasså nä men de e bara att smacka in den, pang så satt den på plats. Tänk så enkelt det kan vara.
Söndag, B-final.
Ut på förmiddagsträningen struntade jag i laptimern. Nu ville jag bara försöka hitta ett bättre flyt i körningen. Faktiskt började det i slutet av passet kännas lite lättare och roligare. Nu såg jag fram emot racet. C:a en timmes vila innan det var dags. Nu började nervositeten stiga. Självklart ville jag satsa på att komma topp-tio och gå vidare till A-finalen. Jag fick en bra provstart på warmup. Lampan släcktes och fick åter en bra start. Tror jag passerade ett par hojar innan esset. Allt kändes helbra, för en gångs skull hängde jag med direkt från start. I de tidigare tävlingar jag kört har jag alltid feskört de första varven men nu hade jag fart från start. På rakan passerade jag några till. På andra varvet kände jag att jag hade bra häng på en framför och tänkte försöka ta honom ut ur Torparn. När jag ska ge på gas ut ur Torparn blir det bara WIIMMM. Va f.. har jag missat en växel?
Trycker till på växelpinnen, men det blir bara WIIMM.
Skiiiiit! Börjar inse att något inte är som det ska. 
Bara att parkera hojen och titta på när de andra far fram och har kul. Om jag hade klarat mig till topp-tio låter jag vara osagt men det kändes verkligen bra. När vi inspekterade hojen efter racet visade det sig vara muttern som håller framdrevet som hade lossnat och drevet glidit ut. Det går trögt i år men men. Det är bara att ta nya tag. Nästa blir Falkenberg och då kommer garanterat muttern vara fethårt åtdragen.
Om det hade gått bättre med ett helt nyckelben är ju svårt att säga men det är väldigt skönt att ha något att skylla på.
Jag vill börja med att rikta ett stort tack till LMS för en bra arrangerad och genomförd tävling. Ett ännu större tack till alla väl kämpande funkisar. Härligt att ni finns och att ni orkar vifta på flaggor åt oss förare.
Den absolut mest imponerande körningen stod enligt mitt tycke Miinin för, helt i sin egen klass.
Den bästa och roligaste uppkörningen var helt klart Ullis. Vi satt på kullen strax innan Bergskurvan och njöt. Fortsätt så Ullis.
Hur gick det då för mig?
Torsdagen.
Ganska sent på onsdagen bestämde vi oss för att åka. Min nyckelbensskada hade inte läkt färdigt men jag tyckte att det ändå kunde vara värt att försöka köra. Om det inte skulle funka är det i alla fall kul att vara där.
Vi kom till Sviestad runt åttatiden på kvällen och hittade ganska snart en bra depåplats. Efter ett par timmar var allt klart och vi gick runt och morsade på folk i depån.
Fredag, första träningen.
Så var det då dags för första träningen efter mitt nyckelbensbrott. Det var mer än spännande att ge sig ut på banan. Det kändes mycket stelt och gjorde lite ont när jag flyttade mig på hojen. Som tur var glömde jag att slå på laptimern på första passet, för det gick inte fort. Ut på andra passet var den tyvärr på. 1.07. JISSES, är det så illa, det här blir en tung helg, tänkte jag. Som tur var sänktes tiderna ganska fort. Efter några varv låg jag på minuten och segade runt. Under omständigheterna var jag trots allt ganska nöjd med det, man blir ju inte snabb av att sitta hemma i fem veckor och läka nyckelben. Sista passet gick inte speciellt bättre. Kände av skadan en hel del, inte så mycket ont med väldigt trött i axeln. Nå väl, jag var i alla fall glad att jag överhuvudtaget kunde köra, väldigt skönt att vara tillbaka på banan.
Lördag, dags för kval.
Ut på första kvalet. Det gick ungefär som dagen innan. Körningen kändes seg. Långsam in i kurvorna och seg på gasen ut. Trots att jag kände vad som felade gick det inte att rätta till det. Bästa tiden blev 59.2. När jag gick och tittade på listorna för att se hur jag låg till blev man något paff. Det går undan i R600 i år. Min målsättning för i år (innan nyckelbent gick av) på Sviestad är att komma ner till låga 56
r. Jag hade tänkt, att fixar jag det kanske jag kan vara med och slåss i toppen. Tjena gomorron, det kan man ju fetglömma. Pust, nu är det 54r som gäller. Nästa kval gick inge vidare jag var trött och mosig i huvudet och kunde inte prestera någon bättre tid. Tiden räckte till 15:e plats i B-finalen.Senare på kvällen var det dags för däcksbyte, något jag aldrig gjort själv. Förra året hade jag tre uppsättningar fälgar och det var MC-delen som hjälpte mig byta. Av Jorpes fick jag en snabblektion hur det hela går till, tack för den.
Eftersom jag ändå kände mig lite osäker fick Micke (Mike the Bike) och Björn (Don Q) hjälpa mig med bytet. Efter lite rengörning av bromsok och koll av bromsbelägg var det dag att sätta tillbaka framfälgen. När jag skulle peta in axeln tog det tvärstopp. Jag fattade typ ingenting, man är ju ingen mekarkung direkt. Jag knackade lite försiktigt men det hjälpte inte. Jag tänkte att nu är det något som blev skadat när vi bytte däck och såg en lång mekarkväll framför mig. Efter ett tag kom Jorpes fram och frågade hur det gick. –jasså nä men de e bara att smacka in den, pang så satt den på plats. Tänk så enkelt det kan vara.
Söndag, B-final.
Ut på förmiddagsträningen struntade jag i laptimern. Nu ville jag bara försöka hitta ett bättre flyt i körningen. Faktiskt började det i slutet av passet kännas lite lättare och roligare. Nu såg jag fram emot racet. C:a en timmes vila innan det var dags. Nu började nervositeten stiga. Självklart ville jag satsa på att komma topp-tio och gå vidare till A-finalen. Jag fick en bra provstart på warmup. Lampan släcktes och fick åter en bra start. Tror jag passerade ett par hojar innan esset. Allt kändes helbra, för en gångs skull hängde jag med direkt från start. I de tidigare tävlingar jag kört har jag alltid feskört de första varven men nu hade jag fart från start. På rakan passerade jag några till. På andra varvet kände jag att jag hade bra häng på en framför och tänkte försöka ta honom ut ur Torparn. När jag ska ge på gas ut ur Torparn blir det bara WIIMMM. Va f.. har jag missat en växel?
Trycker till på växelpinnen, men det blir bara WIIMM.
Skiiiiit! Börjar inse att något inte är som det ska. Bara att parkera hojen och titta på när de andra far fram och har kul. Om jag hade klarat mig till topp-tio låter jag vara osagt men det kändes verkligen bra. När vi inspekterade hojen efter racet visade det sig vara muttern som håller framdrevet som hade lossnat och drevet glidit ut. Det går trögt i år men men. Det är bara att ta nya tag. Nästa blir Falkenberg och då kommer garanterat muttern vara fethårt åtdragen. Om det hade gått bättre med ett helt nyckelben är ju svårt att säga men det är väldigt skönt att ha något att skylla på.
Ska du köra på Falkenberg nu?
ni var bäst. 
