Jag startade den här sessången i mitten av sommaren, och målsättningen har hela tiden varit att köra och lära mig alla banor till nästa sommar, som skall bli mitt Rookie år.
Så till Falkenberg kom jag med målet att lära mig banan och inte krasha.
Och 0 av 2 är ju inte så dåligt.
Träning
Träningspassen flöt på bra även om jag tycker det var otroligt svårt att få flyt. Kör 52.xx som bästa tid och tror att jag behöver bättra 2 sec till kvalet.
Lite koll i depån visar att jag behöver bättra 4 sec.
kval
Från första träning till sista kvalet, bättrar jag mig med ca 0,5 - 1 sec per pass. Och kvalar som 21a plats med 49.9
Race
Warmup känns bra och jag har nya däck. Lyckas hamna bakom Humlan ena varvet och gör då en 48.6 tid bland mina övriga 50 tider.
Glad i hågen ställer jag upp på gridden och hoppas på att köra upp mig till top 10. Men ack så fel jag har.
Efter starten kör jag upp mig till 17 - 18 plats och ligger bakom Macke och Oscar som jag tycker kör för sakta. Försöker flera gånger att ta mig om men utan resultat. Efter en stund blir det åt andra hållet. Macke kör om Oscar och skapar lucka, och Oscar kör ifrån mig. Det käns som om bakljulet har lossnat eller något, för ingenting fungerar, och allt känns fel. Jag tappar allt fler placeringar och jag funderar alvarligt på att gå in i depån. Ser då att det är ca 5 varv kvar och beslutar mig för att i alla fall ta mig i mål. När det är två varv kvar har jag tappat ett antal platser och börjar bli van vid att bli omkörd.
Jag misstänker att ledarna börjar närma sig för varvning, så jag håller god koll på flaggvackterna för att se om det blir någon blåflagg. Men det blir det inte.
När jag viker av från esset och tar höjd till högfartshögern blir jag omkörd på insidan. Går in i högfartshögern med bra fart i idealspåret. Plötsligt dycker någon upp på insidan och jag känner en knuff på knä och armbåge. Jag minns mig själv skrika "NEJ INTE HÄÄÄÄR, AAAAAA" (Det går ca 180km/h i den kurvan, och jag har tänkt innan att det är ett dåligt stäle att ramla på) hojjen lowsider och jag tappar taget om styret och ramlar av. Försöker hålla mig på rygg men studsar på kurbsen så jag landar på mage i sanden.
Jag ligger kvar tills ambulansen kommer, och jag känner hur det är som sockerdricka i hela kroppen. Jag går metodiskt igenom hela kroppen och känner så jag kan röra alla leder.
Ambulans och sjukhus
Ambulaspersonalen frågar hur det är och jag svarar att jag kan röra på alla leder i alla fall. Dom ber mig då vrida på huvet så dom kan ta av mig hjälmen. Jag gör det och dom knäpper upp hakspännet och vi hjälps åt att ta av hjälmen. Jag funderade snabbt på att det är en skitdålig sak att göra, men litar på ambulanspersonalen. (JÄVLA INKOMPETENTA IDIOTER, HUR FAN KAN NI SÄGA ÅT MIG ATT TA AV HJÄLMEN)
. Jag reser mig upp och sätter mig i ambulansen. På vägen till sjukstugan börjar stickningar i fingrarna tillta och det övergår till stickande smärta. Jag blir då lagd på bår och halskrage sätts på. Efter ca 40 minuter kommer sjukhusambulansen och kör mig till Varbergs sjukhus.
Stickningarna i fingrarna beror på att jag fått skador på nerver i nacken. Det är inget som syns på Magnetröntgen för att det förmodligen är det mina befintliga diskbråck som fått sig en extra smäll.
På måndagen ringer Jakob Atterhagen och ber tusen ggr om ursäkt. Jag var gävligt arg på den som kört på mig, och hade diverse hämningsplaner i huvet. Men dessbättre va Jakob en supertrevlig och ödmuk kille, som det var helt omöjligt att vara arg på. Vi diskuterade händelseföloppet och han erbjöds sig dessutom att köra mig hem till stockholm när jag blev utskriven.
Vi har lite olika osikt om jag hade fått blåflagg eller inte. Och då han bestämt hävdar att det var blåflagg, och jag inte sett någon även fast jag aktivt letat. Så kan jag inte se annan lösning än att dom blåflaggat för nära mig, och att jag därför hade blicken på nästa flaggpostering, men att Jakob som då låg en bit bakom, inte hade problem att se blåflaggen.
Jag är nu hemma från sjukhuset men ska boka tid för operation av mina diskbråck som blev förvärrade av krashen. Jag äter stumt med Morfin och lullar runt i min egna lilla värd. Hojjen går nog att väcka till liv igen, Men till nästa år skall det bli en kittad K5 eller K6..
Trevlig vinter
Så till Falkenberg kom jag med målet att lära mig banan och inte krasha.
Och 0 av 2 är ju inte så dåligt.
Träning
Träningspassen flöt på bra även om jag tycker det var otroligt svårt att få flyt. Kör 52.xx som bästa tid och tror att jag behöver bättra 2 sec till kvalet.
Lite koll i depån visar att jag behöver bättra 4 sec.
kval
Från första träning till sista kvalet, bättrar jag mig med ca 0,5 - 1 sec per pass. Och kvalar som 21a plats med 49.9
Race
Warmup känns bra och jag har nya däck. Lyckas hamna bakom Humlan ena varvet och gör då en 48.6 tid bland mina övriga 50 tider.
Glad i hågen ställer jag upp på gridden och hoppas på att köra upp mig till top 10. Men ack så fel jag har.
Efter starten kör jag upp mig till 17 - 18 plats och ligger bakom Macke och Oscar som jag tycker kör för sakta. Försöker flera gånger att ta mig om men utan resultat. Efter en stund blir det åt andra hållet. Macke kör om Oscar och skapar lucka, och Oscar kör ifrån mig. Det käns som om bakljulet har lossnat eller något, för ingenting fungerar, och allt känns fel. Jag tappar allt fler placeringar och jag funderar alvarligt på att gå in i depån. Ser då att det är ca 5 varv kvar och beslutar mig för att i alla fall ta mig i mål. När det är två varv kvar har jag tappat ett antal platser och börjar bli van vid att bli omkörd.
Jag misstänker att ledarna börjar närma sig för varvning, så jag håller god koll på flaggvackterna för att se om det blir någon blåflagg. Men det blir det inte.
När jag viker av från esset och tar höjd till högfartshögern blir jag omkörd på insidan. Går in i högfartshögern med bra fart i idealspåret. Plötsligt dycker någon upp på insidan och jag känner en knuff på knä och armbåge. Jag minns mig själv skrika "NEJ INTE HÄÄÄÄR, AAAAAA" (Det går ca 180km/h i den kurvan, och jag har tänkt innan att det är ett dåligt stäle att ramla på) hojjen lowsider och jag tappar taget om styret och ramlar av. Försöker hålla mig på rygg men studsar på kurbsen så jag landar på mage i sanden.
Jag ligger kvar tills ambulansen kommer, och jag känner hur det är som sockerdricka i hela kroppen. Jag går metodiskt igenom hela kroppen och känner så jag kan röra alla leder.
Ambulans och sjukhus
Ambulaspersonalen frågar hur det är och jag svarar att jag kan röra på alla leder i alla fall. Dom ber mig då vrida på huvet så dom kan ta av mig hjälmen. Jag gör det och dom knäpper upp hakspännet och vi hjälps åt att ta av hjälmen. Jag funderade snabbt på att det är en skitdålig sak att göra, men litar på ambulanspersonalen. (JÄVLA INKOMPETENTA IDIOTER, HUR FAN KAN NI SÄGA ÅT MIG ATT TA AV HJÄLMEN)
. Jag reser mig upp och sätter mig i ambulansen. På vägen till sjukstugan börjar stickningar i fingrarna tillta och det övergår till stickande smärta. Jag blir då lagd på bår och halskrage sätts på. Efter ca 40 minuter kommer sjukhusambulansen och kör mig till Varbergs sjukhus.Stickningarna i fingrarna beror på att jag fått skador på nerver i nacken. Det är inget som syns på Magnetröntgen för att det förmodligen är det mina befintliga diskbråck som fått sig en extra smäll.
På måndagen ringer Jakob Atterhagen och ber tusen ggr om ursäkt. Jag var gävligt arg på den som kört på mig, och hade diverse hämningsplaner i huvet. Men dessbättre va Jakob en supertrevlig och ödmuk kille, som det var helt omöjligt att vara arg på. Vi diskuterade händelseföloppet och han erbjöds sig dessutom att köra mig hem till stockholm när jag blev utskriven.
Vi har lite olika osikt om jag hade fått blåflagg eller inte. Och då han bestämt hävdar att det var blåflagg, och jag inte sett någon även fast jag aktivt letat. Så kan jag inte se annan lösning än att dom blåflaggat för nära mig, och att jag därför hade blicken på nästa flaggpostering, men att Jakob som då låg en bit bakom, inte hade problem att se blåflaggen.
Jag är nu hemma från sjukhuset men ska boka tid för operation av mina diskbråck som blev förvärrade av krashen. Jag äter stumt med Morfin och lullar runt i min egna lilla värd. Hojjen går nog att väcka till liv igen, Men till nästa år skall det bli en kittad K5 eller K6..
Trevlig vinter
