Jo det var såhär:
Jag glider igenom underbart vackra gröna landskap helt ensam, endast ackompanjerad av ljudet från en radfyra. Beundrar den storslagna utsikten, kör över ett krön och.. vafan, det står fullt med folk i bruna.. nej, det står fullt med kossor mitt på vägen!
Hade jag kört bil skulle jag nog kört fram och tutat som fan, men nu körde jag moped och kände mig lite utsatt. Jag visste inte hur dom skulle reagera om en ilsken röd motorcykel skulle komma fram och tuta dom i trynet. Tänk om dom skulle bli aggresiva och knuffa omkull mig. 200kg plast och metall över mig verkar inte vara någon höjdare, så det kändes bäst att parkera vid sidan och vänta tills dom passerar.
Kossorna går fram till hojen medan jag sitter på gräset vid sidan om vägen. Dom står och tittar på hojen och studerar den noggrant. Det verkar som om dom väntar på att hojen ska göra något. Ingen av dom verkar vilja gå vidare.
Jag låtsas gå iväg och hoppas på att dom ska inse att hojen inte är farlig. Går ett par meter, vänder mig om och ser att dom glor omväxlande på mig och på hojen.
Går ett par meter till, fortfarande ingen reaktion. Nu hoppades jag på att det skulle komma en bil och tuta skiten ur dom.
Till sist avtar deras skräck/nyfikenhet och dom fortsätter sin vandran mot grönare betesmarker. Äntligen! Ner med kameran i ryggsäcken, upp på hojen och brumma vidare.
Jag glider igenom underbart vackra gröna landskap helt ensam, endast ackompanjerad av ljudet från en radfyra. Beundrar den storslagna utsikten, kör över ett krön och.. vafan, det står fullt med folk i bruna.. nej, det står fullt med kossor mitt på vägen!
Hade jag kört bil skulle jag nog kört fram och tutat som fan, men nu körde jag moped och kände mig lite utsatt. Jag visste inte hur dom skulle reagera om en ilsken röd motorcykel skulle komma fram och tuta dom i trynet. Tänk om dom skulle bli aggresiva och knuffa omkull mig. 200kg plast och metall över mig verkar inte vara någon höjdare, så det kändes bäst att parkera vid sidan och vänta tills dom passerar.
Kossorna går fram till hojen medan jag sitter på gräset vid sidan om vägen. Dom står och tittar på hojen och studerar den noggrant. Det verkar som om dom väntar på att hojen ska göra något. Ingen av dom verkar vilja gå vidare.
Jag låtsas gå iväg och hoppas på att dom ska inse att hojen inte är farlig. Går ett par meter, vänder mig om och ser att dom glor omväxlande på mig och på hojen.
Går ett par meter till, fortfarande ingen reaktion. Nu hoppades jag på att det skulle komma en bil och tuta skiten ur dom.Till sist avtar deras skräck/nyfikenhet och dom fortsätter sin vandran mot grönare betesmarker. Äntligen! Ner med kameran i ryggsäcken, upp på hojen och brumma vidare.
, Ge mig vår o värme 
