Det blev visst en lång text, alldeles för mycket för ett inlägg i tråden. Och eftersom www.oscar29.com verkar vara nere så lägger jag en rapport här sålänge!
Som en del säkert vet har jag de senaste två säsongerna lekt mekaniker åt Oscar. Hans Honda har förmodligen fått mest kärlek och omvård av alla tvåtaktare i depån, även om den inte alltid sett så fräsch ut... Givetvis har jag när tillfälle bjudits provat hojen. Ett pass på Cartagena våren -05 och ett pass i våras på Brno, hojen är ju asfrän att köra! Oscar har iaf. tjatat om att jag skulle köra en tävling på den också. Eftersom den nu börjar bli gammal för ett liv i den absoluta toppen i SM så kommer den förhoppningsvis hitta en ny ägare. Inför detta har vi skruvat tillbaka lite orginaldelar i motorn och vad passade då bättre att testa så allt funkade om inte på Hyllinges klubbmästerskap med mekanikern i sadeln. Givetvis hade jag stora planer om att regera banan och säkra ett kontrakt i något mindre GP-Team, men vafan det blir ju inte alltid som man tänkt. När jag såg tidschemat insåg jag att jag blev erbjuden gott om tid att komma i form. Sist jag körde ett race flög jag av sadeln och detta var för över två år sedan... När jag sen såg startlistan och hörde från Oscar att han tänkte köra förstod jag att jag skulle behöva all tid jag kunde få. Jag trodde såklart att jag hade en chans att slå iaf. ett par namn på fingrarna. Tiderna från första passet vet jag inget om men jag lyckades med konstycket att missa utgången på rakan med lite offroadkörning som resultat. Tur att inte Oscar såg det live, men han vet att jag inte bryr mig om hojen även om jag får ringa Finax om jag skulle vurpa den, ska man åka så ska det vara full gas och inga halvmessyrer!
På den andra träningen körde jag 1.09,4 och med det var jag femma, även nu var jag av banan en gång... Jag pratade lite med Oscar om vad jag behövde ändra i min körning. Jag visste mycket väl att jag kunde köra fortare överallt, men en del smågrejor behövde korrigeras oavsett. Hojen funkade bra, drevningen var inte optimal men det fick gå.
På första kvalet ändrade jag massor, testade och utvärderade. Men laptimern visade ingen förbättring. VAFAN, jag vet ju att jag kan bättre. Till slut blev jag så trött att jag varken kunde växla ner inför kurvorna eller gasa så det var bara att åka in och vila. Inför andra kvalet visste jag att det enda som gällde var att åka snabbare igenom böjarna och gasa mycket mer ut ur kurvorna. Det är här som agnarna skiljs från vetet, många kan bromsa sent och åka fort in i en kurva, men att lägga på gas hårt och tidigt är det få som klarar av (mig inräknat). Jag lyckades tydligen bättre eftersom jag kapade 1,5 sek och plötsligt var det riktigt kul att åka hoj, tom. omkörningarna gick utan problem. 1.07,8 tyckte jag var godkänt med tanke på att mitt personbästa är 1.06,9... Detta gav mig en tredje startposition, gött med tanke på att jag blev omkörd av en 250SP på första kvalet...
Under dagen tog min kropp rejält med stryk. Jag är helt enkelt ovan vid att styra en hoj och efter 1,5h effektiv körtid märktes detta ÖVERALLT! Jag valde att hoppa över warm-upen. Jag visste ju att jag kunde ta alla utom Oscar och Brazze varvtidsmässigt så jag koncentrerade mig på att vara fit for fight och orka fightas för en vettig placering. Min tankar innan racet var att jag skulle misslyckas i starten, eftersom jag aldrig gjort en riktig start med en tvåtaktare, sen skulle jag inte våga köra om folk och så skulle jag efteråt inte vara nöjd alls...
Nu var det iaf dags, inte nervös alls.
Provstarten gick finfint, jag var först iväg och Oscar tog mig lite senare. Perfekt, det kanske kan bli en 1+2 ändå!
Starten gick ganska bra, jag var inte först iväg men jag bromsade nästan sist inför första kurvan och kom ut som tvåa bakom en sexhundra med amatörlicens. Jag visste att Oscar snart skulle komma som skjuten ur en kanon och jag hade inte råd att ha någon mellan honom och mig om jag skulle kunna hänga på direkt och få en lucka bakåt vilket jag kunde behöva i slutet... Jag trängde mig således förbi hojen framför i vänstern efter microbron. Inte optimalt men jag var ju i ledning! Snart kom Oscar om och jag hängde på honom. Jag vet inte hur många varv, men jag var förvånad över hur lite jag tappade (Oscar satte f.ö. snabbaste varv på andra varvet med 1.06,1). Men säg den glädje som varar, helt plötsligt var Oscar borta en sekund, ända tills det kom en silver/rosa hoj voltandes i luften. Helvete tänkte jag, det kan bli dyrt. I nästa sekund ser jag att han glider på gräset och sen reser sig upp. Trisst för honom, men han är inte skadad och jag leder
. Jag tappade fokus ett par kurvor, men sen var det fullt ös igen. Depåtavlan visade att jag ökade min ledning ett par varv, detta var inte oväntat eftersom jag såg att det byttes placeringar bakom mig. Till slut såg jag att det var Brazze som var bakom och då misstänkte jag att det skulle börja krympa igen. Jag körde för allt vad tygen höll och luckan var konstant. Med några varv kvar krympte den dock dramatiskt, flera varv i rad. Jag var ganska säker på att Brazze skulle komma ikapp, men det räcker inte att komma kapp för att segra, man ska om också...
Min plan fungerade, jag körde fullt och satte mitt snabbaste varv (och nytt personbästa med 1.06,6) på varv 12 av 12. Att Brazze körde 0,3 sek snabbare och satte sitt snabbaste varv räckte inte ända fram. JAG VANN! En sådan glädje har jag aldrig upplevt på en motorcykel. Med ett V-tecken till Max och Ida samt övriga vänner som hejade på i depån var det endast en rad med stora trailers bakom depån som saknades.
Det var helskoj att göra sitt yttersta ett helt race, att tänka strategiskt och hålla huvudet kallt. Jag är mer mogen för att köra racing än någonsin, sist var jag 20 år och okunnig, nu är jag 23 år och åren med Oscar har lärt mig massor. Tyvärr blir det nog inget seriöst framöver heller. Jag misstänker att jag saknar talang för att bli riktigt duktig och det finns helt enkelt ingen vilja att satsa så stora pengar. Men om nu något GP-Team (eller Supersport-VM) skulle höra av sig så ställer jag såklart upp!
/Joakim
Som en del säkert vet har jag de senaste två säsongerna lekt mekaniker åt Oscar. Hans Honda har förmodligen fått mest kärlek och omvård av alla tvåtaktare i depån, även om den inte alltid sett så fräsch ut... Givetvis har jag när tillfälle bjudits provat hojen. Ett pass på Cartagena våren -05 och ett pass i våras på Brno, hojen är ju asfrän att köra! Oscar har iaf. tjatat om att jag skulle köra en tävling på den också. Eftersom den nu börjar bli gammal för ett liv i den absoluta toppen i SM så kommer den förhoppningsvis hitta en ny ägare. Inför detta har vi skruvat tillbaka lite orginaldelar i motorn och vad passade då bättre att testa så allt funkade om inte på Hyllinges klubbmästerskap med mekanikern i sadeln. Givetvis hade jag stora planer om att regera banan och säkra ett kontrakt i något mindre GP-Team, men vafan det blir ju inte alltid som man tänkt. När jag såg tidschemat insåg jag att jag blev erbjuden gott om tid att komma i form. Sist jag körde ett race flög jag av sadeln och detta var för över två år sedan... När jag sen såg startlistan och hörde från Oscar att han tänkte köra förstod jag att jag skulle behöva all tid jag kunde få. Jag trodde såklart att jag hade en chans att slå iaf. ett par namn på fingrarna. Tiderna från första passet vet jag inget om men jag lyckades med konstycket att missa utgången på rakan med lite offroadkörning som resultat. Tur att inte Oscar såg det live, men han vet att jag inte bryr mig om hojen även om jag får ringa Finax om jag skulle vurpa den, ska man åka så ska det vara full gas och inga halvmessyrer!
På den andra träningen körde jag 1.09,4 och med det var jag femma, även nu var jag av banan en gång... Jag pratade lite med Oscar om vad jag behövde ändra i min körning. Jag visste mycket väl att jag kunde köra fortare överallt, men en del smågrejor behövde korrigeras oavsett. Hojen funkade bra, drevningen var inte optimal men det fick gå.
På första kvalet ändrade jag massor, testade och utvärderade. Men laptimern visade ingen förbättring. VAFAN, jag vet ju att jag kan bättre. Till slut blev jag så trött att jag varken kunde växla ner inför kurvorna eller gasa så det var bara att åka in och vila. Inför andra kvalet visste jag att det enda som gällde var att åka snabbare igenom böjarna och gasa mycket mer ut ur kurvorna. Det är här som agnarna skiljs från vetet, många kan bromsa sent och åka fort in i en kurva, men att lägga på gas hårt och tidigt är det få som klarar av (mig inräknat). Jag lyckades tydligen bättre eftersom jag kapade 1,5 sek och plötsligt var det riktigt kul att åka hoj, tom. omkörningarna gick utan problem. 1.07,8 tyckte jag var godkänt med tanke på att mitt personbästa är 1.06,9... Detta gav mig en tredje startposition, gött med tanke på att jag blev omkörd av en 250SP på första kvalet...
Under dagen tog min kropp rejält med stryk. Jag är helt enkelt ovan vid att styra en hoj och efter 1,5h effektiv körtid märktes detta ÖVERALLT! Jag valde att hoppa över warm-upen. Jag visste ju att jag kunde ta alla utom Oscar och Brazze varvtidsmässigt så jag koncentrerade mig på att vara fit for fight och orka fightas för en vettig placering. Min tankar innan racet var att jag skulle misslyckas i starten, eftersom jag aldrig gjort en riktig start med en tvåtaktare, sen skulle jag inte våga köra om folk och så skulle jag efteråt inte vara nöjd alls...
Nu var det iaf dags, inte nervös alls.
Provstarten gick finfint, jag var först iväg och Oscar tog mig lite senare. Perfekt, det kanske kan bli en 1+2 ändå!
Starten gick ganska bra, jag var inte först iväg men jag bromsade nästan sist inför första kurvan och kom ut som tvåa bakom en sexhundra med amatörlicens. Jag visste att Oscar snart skulle komma som skjuten ur en kanon och jag hade inte råd att ha någon mellan honom och mig om jag skulle kunna hänga på direkt och få en lucka bakåt vilket jag kunde behöva i slutet... Jag trängde mig således förbi hojen framför i vänstern efter microbron. Inte optimalt men jag var ju i ledning! Snart kom Oscar om och jag hängde på honom. Jag vet inte hur många varv, men jag var förvånad över hur lite jag tappade (Oscar satte f.ö. snabbaste varv på andra varvet med 1.06,1). Men säg den glädje som varar, helt plötsligt var Oscar borta en sekund, ända tills det kom en silver/rosa hoj voltandes i luften. Helvete tänkte jag, det kan bli dyrt. I nästa sekund ser jag att han glider på gräset och sen reser sig upp. Trisst för honom, men han är inte skadad och jag leder
. Jag tappade fokus ett par kurvor, men sen var det fullt ös igen. Depåtavlan visade att jag ökade min ledning ett par varv, detta var inte oväntat eftersom jag såg att det byttes placeringar bakom mig. Till slut såg jag att det var Brazze som var bakom och då misstänkte jag att det skulle börja krympa igen. Jag körde för allt vad tygen höll och luckan var konstant. Med några varv kvar krympte den dock dramatiskt, flera varv i rad. Jag var ganska säker på att Brazze skulle komma ikapp, men det räcker inte att komma kapp för att segra, man ska om också... Min plan fungerade, jag körde fullt och satte mitt snabbaste varv (och nytt personbästa med 1.06,6) på varv 12 av 12. Att Brazze körde 0,3 sek snabbare och satte sitt snabbaste varv räckte inte ända fram. JAG VANN! En sådan glädje har jag aldrig upplevt på en motorcykel. Med ett V-tecken till Max och Ida samt övriga vänner som hejade på i depån var det endast en rad med stora trailers bakom depån som saknades.
Det var helskoj att göra sitt yttersta ett helt race, att tänka strategiskt och hålla huvudet kallt. Jag är mer mogen för att köra racing än någonsin, sist var jag 20 år och okunnig, nu är jag 23 år och åren med Oscar har lärt mig massor. Tyvärr blir det nog inget seriöst framöver heller. Jag misstänker att jag saknar talang för att bli riktigt duktig och det finns helt enkelt ingen vilja att satsa så stora pengar. Men om nu något GP-Team (eller Supersport-VM) skulle höra av sig så ställer jag såklart upp!
/Joakim
Last edited:
Min hoj, om jag har någon då, står till ditt förfogande även nästa år för att försvara titeln!
