Sniglom
Gudomlig sporthojare
2014 köpte jag min första hoj en Kawasaki ER6-F. Men redan mot slutet av säsongen hade jag tröttnat på motorljudet av parallelltwin. Jag ville ha mer effekt och en skrikig radfyra. Så jag började leta runt och siktet blev inställt på Honda CBR600FS (F4i).
Efter ett antal provkörningar på höstkanten hittade jag till slut en Honda CBR600FS hos en handlare 20 mil bort. Blev lovad att den skulle vara välskött och i fint skick. Körde dit och blev inte besviken. 2400 mil, servad och inga skavanker. Tidigare ägare hade också smakfullt(!) utrustat den med svart kåpglas, hugger, snyggare kedjeskydd, rensad bakdel, undertail med led-bakljus, slipon från Mivv och fotpinnar från Woodman Technologies. Alla originaldelar fanns kvar och inget kändes sönderskruvat. Det blev ett självklart köp.
Till skillnad från Kawasakin, så började jag skruva med Hondan själv, fixade servicar och reparerade. Efter ett tag blev det uppgraderingar i form powercommander, bredbandslambda, quickshifter, tankgrepp, omdrevning och speedohealer. En liten laptop i bagaget för att logga data. Ett antal bandagar med SMC, knix, jobbpendling, årliga turer till Stockholm för mälaren runt, hundratals mil av att medvetet köra vilse på kurvig landsväg. Jag var minst sagt biten.
I slutet av 2018 ville jag ha mer igen och köpte en S1000RR. Riktigt häftig hoj som hade gott om kraft och ett brutalt intryck. Min Honda fick mest bli stående i garaget, förutom när BMWn blev servad eller jag tyckte Hondan behövde motioneras. Förra året blev Hondan knappt körd alls, då den hamnade hos verkstan flera gånger efter ett stöldförsök och tillhörande skador.
Men i år var det dags för besiktning av Hondan. Så i fredags tog jag fram den ur garaget och gjorde en ordentlig genomgång, rengöring och allt som hör till. På kvällen ville en vän ta en mc-tur. Jag tänkte att det var lika bra att ta Hondan, så den får några mil innan besiktning. Först när jag kört in den ordentligt kan jag vara säker på att allt är i sin ordning.
Trots att jag knappt kört hojen sen 2018 kändes allt helrätt så fort jag satt mig. Även om motorn var svagare, motorstyrningen sämre och bromsarna inte bet lika väl, så fanns det något som bara var så rätt. Sittställningen, hur fotpinnarna kändes, hur växellådan och kopplingen kändes, greppet mot tanken, motorljudet.
Dagen därpå passerade Hondan besiktningen med blanka papper. Efter det var det dags för långtur igen. Skulle jag ta s1000rr idag? Nej, det blev Hondan igen. Jag märkte att trots att Hondan är en långsammare hoj, retade den mig att köra snabbare och göra mer nedlägg än med BMWn.
Jag hade förväntat mig att det där nostalgiska skimret skulle försvinna så fort man gick tillbaka. Att massa brister skulle börja störa istället för att vara en del av upplevelsen. Men så blev det inte, tvärtom.
Jag vet precis vilken hoj jag plockar ut ur garaget nästa gång. Men frågan som snurrar i huvudet är, köpte jag fel literklubba eller har jag bara kört och skruvat för lite med den?
Har ni några liknande (eller totalt motsatta) upplevelser? Dela med er!
Efter ett antal provkörningar på höstkanten hittade jag till slut en Honda CBR600FS hos en handlare 20 mil bort. Blev lovad att den skulle vara välskött och i fint skick. Körde dit och blev inte besviken. 2400 mil, servad och inga skavanker. Tidigare ägare hade också smakfullt(!) utrustat den med svart kåpglas, hugger, snyggare kedjeskydd, rensad bakdel, undertail med led-bakljus, slipon från Mivv och fotpinnar från Woodman Technologies. Alla originaldelar fanns kvar och inget kändes sönderskruvat. Det blev ett självklart köp.
Till skillnad från Kawasakin, så började jag skruva med Hondan själv, fixade servicar och reparerade. Efter ett tag blev det uppgraderingar i form powercommander, bredbandslambda, quickshifter, tankgrepp, omdrevning och speedohealer. En liten laptop i bagaget för att logga data. Ett antal bandagar med SMC, knix, jobbpendling, årliga turer till Stockholm för mälaren runt, hundratals mil av att medvetet köra vilse på kurvig landsväg. Jag var minst sagt biten.
I slutet av 2018 ville jag ha mer igen och köpte en S1000RR. Riktigt häftig hoj som hade gott om kraft och ett brutalt intryck. Min Honda fick mest bli stående i garaget, förutom när BMWn blev servad eller jag tyckte Hondan behövde motioneras. Förra året blev Hondan knappt körd alls, då den hamnade hos verkstan flera gånger efter ett stöldförsök och tillhörande skador.
Men i år var det dags för besiktning av Hondan. Så i fredags tog jag fram den ur garaget och gjorde en ordentlig genomgång, rengöring och allt som hör till. På kvällen ville en vän ta en mc-tur. Jag tänkte att det var lika bra att ta Hondan, så den får några mil innan besiktning. Först när jag kört in den ordentligt kan jag vara säker på att allt är i sin ordning.
Trots att jag knappt kört hojen sen 2018 kändes allt helrätt så fort jag satt mig. Även om motorn var svagare, motorstyrningen sämre och bromsarna inte bet lika väl, så fanns det något som bara var så rätt. Sittställningen, hur fotpinnarna kändes, hur växellådan och kopplingen kändes, greppet mot tanken, motorljudet.
Dagen därpå passerade Hondan besiktningen med blanka papper. Efter det var det dags för långtur igen. Skulle jag ta s1000rr idag? Nej, det blev Hondan igen. Jag märkte att trots att Hondan är en långsammare hoj, retade den mig att köra snabbare och göra mer nedlägg än med BMWn.
Jag hade förväntat mig att det där nostalgiska skimret skulle försvinna så fort man gick tillbaka. Att massa brister skulle börja störa istället för att vara en del av upplevelsen. Men så blev det inte, tvärtom.
Jag vet precis vilken hoj jag plockar ut ur garaget nästa gång. Men frågan som snurrar i huvudet är, köpte jag fel literklubba eller har jag bara kört och skruvat för lite med den?
Har ni några liknande (eller totalt motsatta) upplevelser? Dela med er!
Last edited:
