Till att börja med tänkte jag citera Usher, en afro-amerikansk man som sjunger musik som spelas på 105,9 The Voice. Åtminstone är det den frekvensen i Stockholm:
"Know y'all been patiently waiting, I know you need me, I can feel it,
I'm a beast, I'm an animal, I'm that monster in the mirror,
The headliner, finisher, I'm the closer, winner.
Best when under pressure with second's left I show up."
Okej, så det kanske inte stämmer helt, men någon kanske har längtat efter en ny rapport i alla fall. So here goes:
Jag har kört 125GP-motorcykel i en säsong nu. Jag har uppfattat det som svårare att köra den än att handha den, vilket är tvärtemot den generella uppfattningen.
Mycket av det svåra kommer av att jag har förväntat mig att det ska vara svårt att handha den, vilket gjort att jag blivit något lamslagen när det gäller att försöka ändra på den om den inte känns rätt.
Detta trots att jag haft en likadan cykel som uppenbarligen går att köra fort på stående mindre än en meter från min egen. Hela förra säsongen gick åt till att bara köra, och förundras över hur svårt det var.
Jag satte ett personbästa på Sviestad på 1.06,8nånting ganska sent förra säsongen, putsade det sedan till 1.06,784. sen var det stopp. Jag körde lite träningar och anmälde mig fåfängt nog till SM-finalen på Mantorp 2010 och lite sådär, men med en hoj som mest kändes som en trähäst att köra blev det aldrig riktigt roligt.
Vi hoppar raskt fram till 12/4-2011. Första träningen för året. Efter att inte ha kört motorcykel på länge hade jag nästan glömt hur rädd jag var förra året och hur mycket jag inte gillade att köra den.
Detta ledde till ett nytt personbästa på 1.06,77. Det ledde till återhållsam eufori, men ni anar trenden här, gissar jag. Visst går det fortare och fortare, men så länge det handlar om tusendelar får man ju fråga sig vad fan som står på.
Jag körde även nästkommande träning 19/4-2011 men lyckades inte köra nåt fortare. Jag blev mitt sura, bittra jag anno 2010 återigen. Fyfan jävla skit-sege sa att jag skulle sluta gnälla och ta i mer. Jag protesterade försiktigt och påstod att det kändes som om motorcykeln skulle döda mig om jag försökte.
Fyfan jävla skit-sege föreslog att vi skulle prova varandras hojar, något som vi snackat om flera gånger 2010, men aldrig gjorde. När jag körde hans hoj var det inte alls särskilt svårt att köra samma tider som krävde hårt ihopbitna käkar och alla muskler på helspänn på min.
Fyfan jävla skit-sege såg blek ut och sa att min hoj inte alls var lättkörd. Han hade kört 1.07,3 och varit jätterädd hela tiden. Jag blev mycket nöjd.
Väl tillbaka i the racing workshop tog jag raskt och mätte upp häng och höjder och general feel på fyfan jävla skit-seges hoj och mekade om min så likt jag kunde. Det blev inte av att testa detta förrän det var skarpt läge i kvalet på det som den här rapporten egentligen ska handla om så nu kan vi raskt hoppa över på själva russinet i kakan.
Efter att ha misslyckats kapitalt med allt jag företagit mig motorcykelmässigt 2010 och inlett även säsongen 2011 med tveksamma prestationer ville jag efter att äntligen ha gjort nån sorts inställning testa hojen. Jag drog ut på det länge, men slutligen anmälde jag mig till VM i KM på Linköpings motorstadion.
Tisdagen började med kaos på jobbet. Fullt upp, minst sagt och det är ju alltid en fin uppladdning för sportsliga prestationer.
Mitt i skiten kom fyfan jävla skit-sege dragande med tattarlasset han inte bekymrat sig med att lasta ur sen SM-premiären på Anderstorp, där han för övrigt blev tolva och sjua i respektive rejs. Jag nämner det, eftersom det senare i texten ska framgå att jag är the underdog. Okej?
Han började lasta över saker i den feta rejsbussen vi så tacksamt lånar av transportsponsorn www.mtmab.se (I want to say thank you to my sponsors). Han flikade in lite gnäll medan jag envist gnetade vidare med mina arbetsuppgifter, ty det är såna vi är.
När allt väl var inne började han stressa mig med påtryckningar om att åka. Jag sa som vanligt att jag måste äta, dricka kaffe och sen bajsa. Man kan inte börja en 20-milatripp om man är bajsnödig. Han suckade och klagade lite mer. Jag sa åt honom att dra iväg och skaffa mat själv istället för att gråta som en subba, och efter många om och men gjorde han det.
När jag fått äta, kaffa och bajsa var klockan halv ett, vilket jag bedömde som en perfekt avresetid. Vi rullade iväg och kom genast ihåg hur skönt det är att åka skåpbil med vindruta stor som en husvägg och solen i ansiktet. Det blir VARMT. Efter två timmar i de förhållandena är man lagom ångkokt och ganska färdig, faktiskt. Även detta bereder väg för storslagna sportsliga triumfer naturligtvis.
Resan upplevdes som "ganska kort, känslomässigt" vilket ju är bra. Som brukligt är diskuterar vi allt mellan kvinnor, vindkraft och flyghaverier på vägen och denna gång var det ju ett tag sen vi åkte skåpbil senast vilket gjorde att ämnena inte kändes uttjatade så fort.
Väl framme i depån ställde vi upp bilen mot staketet mot go-kartbanan, visa av eluttagbristen på café racer-sidan vid den förra träningen vi bevistade. Jag noterade att toalettbyggnadens dörr stod vidöppen denna gång, och begav mig raskt dit för att slutföra ärendet som kanske blev lite rumphugget (hoho) innan vi åkte. Jag satt där och uppdaterade mina fans via fejjan ganska länge. Gött att vara ute i god tid.
Toalettbyggnaden är numera nyrenoverad invändigt och jättefin, men hur tänkte ni när ni inte köpte toaborstar, LMS? Alla vet att rejsingmage inte direkt medför nåt klonk i porslinet, if you know what i mean.
Efter en lång meditativ sittning gav jag mig ut igen. Fyfan jävla skit-sege hade redan lastat ur sin trubbiga, fula #80-hoj och var på väg att våldföra sig på min. Jag rusade till undsättning och satte ner min vackra lilla aluminumhäst ömt som en mors smekning.
Vi kör tvåtakt och måste därför pumpgasa i allt mellan fem och tio minuter för att se att inget springer läck eller skär, så det var vad vi gjorde härnäst. Fyfan jävla skit-sege hade ryckt igång sin hoj för hand på bakhjulet under SM-helgen och bestämde att vi skulle göra likadant nu. Han kommenderade treans växel och drog tag i mitt bakhjul. Sen slet han ner min motorcykel från depåstödet med en elegant knyck. Hrm.
Vi klåpade upp den på stödet igen, och nu satt jag på hojen medan han ryckte sig fördärvad i bakhjulet. Till slut gick den igång och höll sig på något förhöjd tomgång, cirka 5000 rpm. Jag funderade på vad jag skulle göra, men sen kom jag på att den kunde stå där och brumma för sig själv medan vi drog igång hans hoj. Vitsen med att rycka igång för hand på bakhjulet är att man kan ha främre däckvärmaren på under tiden och medan någon håller liv i motorn
(ingen tomgång på en GP-räser, förstår ni) så rullar någon annan på den bakre värmaren. På så vis slipper man välja mellan varm motor eller varma däck. Bra strategi.
Utan att stänga av motorn lyfte jag på tanken och drog lite i gasvajern. Den hade hakat sig runt nånting och släppte lydigt när jag sa åt den. Jag noterade att det var ett lätt avhjälpt fel och gjorde upp en plan för hur jag skulle hantera ett eventuellt gashäng när jag körde. Någon dieselåkare (Rookie 600-Marcus #77 var det) klämde fram lustigheten att ett gashäng kanske var precis vad jag behövde. Jag skrattade vänligt, men kokade inombords.
Klockan fyra skulle vi kvala. I god tid bytte vi om och gjorde oss redo. Eftersom jag faktiskt gjort nåt med hojen den här gången såg jag fram emot att få köra lite och se om det skulle göra någon skillnad. Första flygande varvet utan nämnvärd ansträngning gick på 1.08ganskablankt och jag visste inte riktigt om jag skulle skratta eller gråta. Jag hoppades innerligt att jag inte skulle fastna i nåt bajstempo som jag alltid tidigare gjort.
Det andra flygande gick på 1.06,97. Jag noterade detta tacksamt eftersom jag inte tyckte att det kändes som om jag skulle dö och ändå var ganska nära mitt tidigare personbästa. Ett känsla av hopp dök upp. Härligt. Det tredje varvet gick på 1.06,37 vilket gjorde mig mycket nöjd. Nytt PB igen, pang ba! Följande varv blev 1.06,31 följt av 1.06,35 och 1.06,37. Nöjd med hur fan det gick, men inte så nöjd med det faktum att tungan fastnat i gommen eftersom jag flåsade så jävligt, gick jag i depå för att dricka vatten.
Jag vet inte hur jag tänkte där, för nån vattenflaska hade jag ju inte i bandepån. Jag stannade vid monitorn och tittade på den. Kunkel och Alx kom fram och undrade varför i hela helvetet jag inte körde för, och jag förklarade att jag var lite trött.
De manade på mig och för att bli kvitt tjatet som lovade jag att gå ut och sätta ett "brottarvarv" på 1.05 innan jag gå upp. Kunkel (som egentligen heter Micke) bad om två "brottarvarv" och jag nickade. Rullade igång igen och ut på banan. När jag tittade så att det var klart såg jag en trubbig, ful #80-hoj med fyfan jävla skit-sege vid spakarna komma ut ur sviestadböjen. Jag tyckte att det var bra tajmat och tog upp jakten.
Första varvet blev genast en femma. En FEMMA! Hurra! 1.05,38 enligt laptimern. Nästa smällde jag in en femma till! 1.05,39. Sen satte jag ännu en femma! 1.05,91. Jag fullkomligt KROSSADE mitt gamla personbästa och det helt utan dödsskräck. Vilken jävla stjärnmekaniker och stjärnförare man är!
När jag flaggades av gjorde jag nån sorts segergest, vilket kanske var lite fånigt men glädje är en känsla som sällan uppenbarat sig medan jag suttit på den där motorcykeln. Jag ber härmed om ursäkt till alla som kände sig kränkta och lite skamsna av mitt agerande.
När jag lyckas med något (inte så ofta) är jag alltid väldigt lycklig. Inte jättelänge, men ändå. Jag fotograferade laptimern och uppdaterade fejjanfansen och lite andra grejor som också kan uppfattas som fåniga.
Fyfan jävla skit-sege låtsades att han var glad för min skull, men som den nästan synska individ jag är genomskådar jag ju sånt ganska lätt.
Jag kvalade in som fyra efter Anders Kihlander (Aprilia RS250, not the girly kind), Carl Torssell (Yamaha TZ250, ex Yuzy Shahrol VM-shit) och fyfan jävla skit-sege (ful, trubbig RS125R). Front fuckin' row! Där hade jag inte varit sen förra KM. Hurra!
Sen minns jag inte riktigt vad som hände, eftersom allt var färgat i rosa med små ponnysar som skuttade runt. Jag känner inte igen mig i glädje, som sagt.
"Know y'all been patiently waiting, I know you need me, I can feel it,
I'm a beast, I'm an animal, I'm that monster in the mirror,
The headliner, finisher, I'm the closer, winner.
Best when under pressure with second's left I show up."
Okej, så det kanske inte stämmer helt, men någon kanske har längtat efter en ny rapport i alla fall. So here goes:
Jag har kört 125GP-motorcykel i en säsong nu. Jag har uppfattat det som svårare att köra den än att handha den, vilket är tvärtemot den generella uppfattningen.
Mycket av det svåra kommer av att jag har förväntat mig att det ska vara svårt att handha den, vilket gjort att jag blivit något lamslagen när det gäller att försöka ändra på den om den inte känns rätt.
Detta trots att jag haft en likadan cykel som uppenbarligen går att köra fort på stående mindre än en meter från min egen. Hela förra säsongen gick åt till att bara köra, och förundras över hur svårt det var.
Jag satte ett personbästa på Sviestad på 1.06,8nånting ganska sent förra säsongen, putsade det sedan till 1.06,784. sen var det stopp. Jag körde lite träningar och anmälde mig fåfängt nog till SM-finalen på Mantorp 2010 och lite sådär, men med en hoj som mest kändes som en trähäst att köra blev det aldrig riktigt roligt.
Vi hoppar raskt fram till 12/4-2011. Första träningen för året. Efter att inte ha kört motorcykel på länge hade jag nästan glömt hur rädd jag var förra året och hur mycket jag inte gillade att köra den.
Detta ledde till ett nytt personbästa på 1.06,77. Det ledde till återhållsam eufori, men ni anar trenden här, gissar jag. Visst går det fortare och fortare, men så länge det handlar om tusendelar får man ju fråga sig vad fan som står på.
Jag körde även nästkommande träning 19/4-2011 men lyckades inte köra nåt fortare. Jag blev mitt sura, bittra jag anno 2010 återigen. Fyfan jävla skit-sege sa att jag skulle sluta gnälla och ta i mer. Jag protesterade försiktigt och påstod att det kändes som om motorcykeln skulle döda mig om jag försökte.
Fyfan jävla skit-sege föreslog att vi skulle prova varandras hojar, något som vi snackat om flera gånger 2010, men aldrig gjorde. När jag körde hans hoj var det inte alls särskilt svårt att köra samma tider som krävde hårt ihopbitna käkar och alla muskler på helspänn på min.
Fyfan jävla skit-sege såg blek ut och sa att min hoj inte alls var lättkörd. Han hade kört 1.07,3 och varit jätterädd hela tiden. Jag blev mycket nöjd.
Väl tillbaka i the racing workshop tog jag raskt och mätte upp häng och höjder och general feel på fyfan jävla skit-seges hoj och mekade om min så likt jag kunde. Det blev inte av att testa detta förrän det var skarpt läge i kvalet på det som den här rapporten egentligen ska handla om så nu kan vi raskt hoppa över på själva russinet i kakan.
Efter att ha misslyckats kapitalt med allt jag företagit mig motorcykelmässigt 2010 och inlett även säsongen 2011 med tveksamma prestationer ville jag efter att äntligen ha gjort nån sorts inställning testa hojen. Jag drog ut på det länge, men slutligen anmälde jag mig till VM i KM på Linköpings motorstadion.
Tisdagen började med kaos på jobbet. Fullt upp, minst sagt och det är ju alltid en fin uppladdning för sportsliga prestationer.
Mitt i skiten kom fyfan jävla skit-sege dragande med tattarlasset han inte bekymrat sig med att lasta ur sen SM-premiären på Anderstorp, där han för övrigt blev tolva och sjua i respektive rejs. Jag nämner det, eftersom det senare i texten ska framgå att jag är the underdog. Okej?
Han började lasta över saker i den feta rejsbussen vi så tacksamt lånar av transportsponsorn www.mtmab.se (I want to say thank you to my sponsors). Han flikade in lite gnäll medan jag envist gnetade vidare med mina arbetsuppgifter, ty det är såna vi är.
När allt väl var inne började han stressa mig med påtryckningar om att åka. Jag sa som vanligt att jag måste äta, dricka kaffe och sen bajsa. Man kan inte börja en 20-milatripp om man är bajsnödig. Han suckade och klagade lite mer. Jag sa åt honom att dra iväg och skaffa mat själv istället för att gråta som en subba, och efter många om och men gjorde han det.
När jag fått äta, kaffa och bajsa var klockan halv ett, vilket jag bedömde som en perfekt avresetid. Vi rullade iväg och kom genast ihåg hur skönt det är att åka skåpbil med vindruta stor som en husvägg och solen i ansiktet. Det blir VARMT. Efter två timmar i de förhållandena är man lagom ångkokt och ganska färdig, faktiskt. Även detta bereder väg för storslagna sportsliga triumfer naturligtvis.
Resan upplevdes som "ganska kort, känslomässigt" vilket ju är bra. Som brukligt är diskuterar vi allt mellan kvinnor, vindkraft och flyghaverier på vägen och denna gång var det ju ett tag sen vi åkte skåpbil senast vilket gjorde att ämnena inte kändes uttjatade så fort.
Väl framme i depån ställde vi upp bilen mot staketet mot go-kartbanan, visa av eluttagbristen på café racer-sidan vid den förra träningen vi bevistade. Jag noterade att toalettbyggnadens dörr stod vidöppen denna gång, och begav mig raskt dit för att slutföra ärendet som kanske blev lite rumphugget (hoho) innan vi åkte. Jag satt där och uppdaterade mina fans via fejjan ganska länge. Gött att vara ute i god tid.
Toalettbyggnaden är numera nyrenoverad invändigt och jättefin, men hur tänkte ni när ni inte köpte toaborstar, LMS? Alla vet att rejsingmage inte direkt medför nåt klonk i porslinet, if you know what i mean.
Efter en lång meditativ sittning gav jag mig ut igen. Fyfan jävla skit-sege hade redan lastat ur sin trubbiga, fula #80-hoj och var på väg att våldföra sig på min. Jag rusade till undsättning och satte ner min vackra lilla aluminumhäst ömt som en mors smekning.
Vi kör tvåtakt och måste därför pumpgasa i allt mellan fem och tio minuter för att se att inget springer läck eller skär, så det var vad vi gjorde härnäst. Fyfan jävla skit-sege hade ryckt igång sin hoj för hand på bakhjulet under SM-helgen och bestämde att vi skulle göra likadant nu. Han kommenderade treans växel och drog tag i mitt bakhjul. Sen slet han ner min motorcykel från depåstödet med en elegant knyck. Hrm.
Vi klåpade upp den på stödet igen, och nu satt jag på hojen medan han ryckte sig fördärvad i bakhjulet. Till slut gick den igång och höll sig på något förhöjd tomgång, cirka 5000 rpm. Jag funderade på vad jag skulle göra, men sen kom jag på att den kunde stå där och brumma för sig själv medan vi drog igång hans hoj. Vitsen med att rycka igång för hand på bakhjulet är att man kan ha främre däckvärmaren på under tiden och medan någon håller liv i motorn
(ingen tomgång på en GP-räser, förstår ni) så rullar någon annan på den bakre värmaren. På så vis slipper man välja mellan varm motor eller varma däck. Bra strategi.
Utan att stänga av motorn lyfte jag på tanken och drog lite i gasvajern. Den hade hakat sig runt nånting och släppte lydigt när jag sa åt den. Jag noterade att det var ett lätt avhjälpt fel och gjorde upp en plan för hur jag skulle hantera ett eventuellt gashäng när jag körde. Någon dieselåkare (Rookie 600-Marcus #77 var det) klämde fram lustigheten att ett gashäng kanske var precis vad jag behövde. Jag skrattade vänligt, men kokade inombords.
Klockan fyra skulle vi kvala. I god tid bytte vi om och gjorde oss redo. Eftersom jag faktiskt gjort nåt med hojen den här gången såg jag fram emot att få köra lite och se om det skulle göra någon skillnad. Första flygande varvet utan nämnvärd ansträngning gick på 1.08ganskablankt och jag visste inte riktigt om jag skulle skratta eller gråta. Jag hoppades innerligt att jag inte skulle fastna i nåt bajstempo som jag alltid tidigare gjort.
Det andra flygande gick på 1.06,97. Jag noterade detta tacksamt eftersom jag inte tyckte att det kändes som om jag skulle dö och ändå var ganska nära mitt tidigare personbästa. Ett känsla av hopp dök upp. Härligt. Det tredje varvet gick på 1.06,37 vilket gjorde mig mycket nöjd. Nytt PB igen, pang ba! Följande varv blev 1.06,31 följt av 1.06,35 och 1.06,37. Nöjd med hur fan det gick, men inte så nöjd med det faktum att tungan fastnat i gommen eftersom jag flåsade så jävligt, gick jag i depå för att dricka vatten.
Jag vet inte hur jag tänkte där, för nån vattenflaska hade jag ju inte i bandepån. Jag stannade vid monitorn och tittade på den. Kunkel och Alx kom fram och undrade varför i hela helvetet jag inte körde för, och jag förklarade att jag var lite trött.
De manade på mig och för att bli kvitt tjatet som lovade jag att gå ut och sätta ett "brottarvarv" på 1.05 innan jag gå upp. Kunkel (som egentligen heter Micke) bad om två "brottarvarv" och jag nickade. Rullade igång igen och ut på banan. När jag tittade så att det var klart såg jag en trubbig, ful #80-hoj med fyfan jävla skit-sege vid spakarna komma ut ur sviestadböjen. Jag tyckte att det var bra tajmat och tog upp jakten.
Första varvet blev genast en femma. En FEMMA! Hurra! 1.05,38 enligt laptimern. Nästa smällde jag in en femma till! 1.05,39. Sen satte jag ännu en femma! 1.05,91. Jag fullkomligt KROSSADE mitt gamla personbästa och det helt utan dödsskräck. Vilken jävla stjärnmekaniker och stjärnförare man är!
När jag flaggades av gjorde jag nån sorts segergest, vilket kanske var lite fånigt men glädje är en känsla som sällan uppenbarat sig medan jag suttit på den där motorcykeln. Jag ber härmed om ursäkt till alla som kände sig kränkta och lite skamsna av mitt agerande.
När jag lyckas med något (inte så ofta) är jag alltid väldigt lycklig. Inte jättelänge, men ändå. Jag fotograferade laptimern och uppdaterade fejjanfansen och lite andra grejor som också kan uppfattas som fåniga.
Fyfan jävla skit-sege låtsades att han var glad för min skull, men som den nästan synska individ jag är genomskådar jag ju sånt ganska lätt.
Jag kvalade in som fyra efter Anders Kihlander (Aprilia RS250, not the girly kind), Carl Torssell (Yamaha TZ250, ex Yuzy Shahrol VM-shit) och fyfan jävla skit-sege (ful, trubbig RS125R). Front fuckin' row! Där hade jag inte varit sen förra KM. Hurra!
Sen minns jag inte riktigt vad som hände, eftersom allt var färgat i rosa med små ponnysar som skuttade runt. Jag känner inte igen mig i glädje, som sagt.
Trevlig läsning o vilken "pang" tid Mattias
