Idag tänkte jag att jag skulle motionera min fina Suzuki Swift GTI lite grann.
Jag föste av snön från den och åkte iväg till Preem Globen och tankade luft (i däcken) och bensin (i tanken). Eftersom jag inte har kört den mer än att flytta den från en gata till en annan under vintern så skulle jag köra den varm genom att smiska Nynäsvägen fram och tillbaka. Inte hela Nynäsvägen, men en liten bit iaf.
Jag åker ut via rondellen vid Sofielundsplan och när jag ska byta fil ut på stora vägen ser jag att nån har krossat min vänstra ytterspegel. SÄkert nån jävla kommunalarbetare eller nåt.
Jag åker söderut i lagom fart, passerar Skogskyrkogården och husutställningen. Precis innan Örbyledenbron står det två gubbar vid vägkanten. Jag släpper gasen hundra meter innan. De tittar rakt på mig, så jag tror i min enfald att de ska stå kvar. Jag åker i högerfilen, men drar mog lite åt vänster för att inte stänka ner dom. I precis fel ögonblick börjar den ene mannen gå ut i min vägbana. "Åh, jävlar" tänkte jag och väjer MER vänster. Då börjar fuckot springa. Nu VET jag att jag kommer att få hjärnsubstans på vindrutan, adrenalinet SPRUTAR. Jag svänger vänster helt otroligt mycket. Ungefär då får gubben syn på mig och beter sig lagom irrationellt, lite som en hare i helljuset. Han stannar upp, och jag passerar honom med 20 cm tillgodo.
Mitt problem är att jag är på väg in i mittbarriären, hasandes på sladd åt vänster. Jag gör mitt allra bästa för att missa den, vilket gör att jag fick sladd åt höger istället. Jag får styr på det hela och blir skitarg. Jag saktar in och blir ikappkörd av folk som låg bakom mig. Inte en blick åt mitt håll, inget minspel eller gester. Det gör mig ännu argare.
Jag vänder på farstaavfarten och åker norrut igen. Jag ser en bil stå med varningsblinkers på i den södergående svängfilen och gissar att männen kommer därifrån. Smider lite hemska planer inombords, men lugnar mig och åker hem.
Sen satte jag mig här och skrev denna anekdot ur verkligheten. Spännande, inte sant?
Vad är det för fel på folk? Varför såg han sig inte för? Varför var det ingen medtrafikant som hyllade min rallyartade undanmanöver? Jag är besviken på omvärlden.
Nu ska jag byta kalsonger.
Jag föste av snön från den och åkte iväg till Preem Globen och tankade luft (i däcken) och bensin (i tanken). Eftersom jag inte har kört den mer än att flytta den från en gata till en annan under vintern så skulle jag köra den varm genom att smiska Nynäsvägen fram och tillbaka. Inte hela Nynäsvägen, men en liten bit iaf.
Jag åker ut via rondellen vid Sofielundsplan och när jag ska byta fil ut på stora vägen ser jag att nån har krossat min vänstra ytterspegel. SÄkert nån jävla kommunalarbetare eller nåt.
Jag åker söderut i lagom fart, passerar Skogskyrkogården och husutställningen. Precis innan Örbyledenbron står det två gubbar vid vägkanten. Jag släpper gasen hundra meter innan. De tittar rakt på mig, så jag tror i min enfald att de ska stå kvar. Jag åker i högerfilen, men drar mog lite åt vänster för att inte stänka ner dom. I precis fel ögonblick börjar den ene mannen gå ut i min vägbana. "Åh, jävlar" tänkte jag och väjer MER vänster. Då börjar fuckot springa. Nu VET jag att jag kommer att få hjärnsubstans på vindrutan, adrenalinet SPRUTAR. Jag svänger vänster helt otroligt mycket. Ungefär då får gubben syn på mig och beter sig lagom irrationellt, lite som en hare i helljuset. Han stannar upp, och jag passerar honom med 20 cm tillgodo.
Mitt problem är att jag är på väg in i mittbarriären, hasandes på sladd åt vänster. Jag gör mitt allra bästa för att missa den, vilket gör att jag fick sladd åt höger istället. Jag får styr på det hela och blir skitarg. Jag saktar in och blir ikappkörd av folk som låg bakom mig. Inte en blick åt mitt håll, inget minspel eller gester. Det gör mig ännu argare.
Jag vänder på farstaavfarten och åker norrut igen. Jag ser en bil stå med varningsblinkers på i den södergående svängfilen och gissar att männen kommer därifrån. Smider lite hemska planer inombords, men lugnar mig och åker hem.
Sen satte jag mig här och skrev denna anekdot ur verkligheten. Spännande, inte sant?
Vad är det för fel på folk? Varför såg han sig inte för? Varför var det ingen medtrafikant som hyllade min rallyartade undanmanöver? Jag är besviken på omvärlden.
Nu ska jag byta kalsonger.
o fira nu!
