KM, eller VM, välj själv!
Dock är det årets överlägset mest prestigefyllda tävlingar. Eller, nja, kanske inte. Vi säger så här:
KM är lite som att gå på krogen i gymnastikskor, men samtidigt är det lika prestigefyllt som när Backlund & Lundh gjorde upp på Mantorp! Hajar ni? Även om det är på lek så är det inget man skojar om liCksom.
Ska man vinna en tävling av detta mått så gäller det att vara förberedd, mycket mycket förberedd. Utöver att träna som en tok varje Tisdag & ha nån form av bokstavssjukdom så måste racedagen flyta på perfekt. Vinna KM utan att va proffs? Ain’t gonna happen! Vinna KM på rent flax? Yeah, right!
Alla som har följt LMS och 1000cc (enda klassen som är intressant) det här året vet att vårens KM var en rafflande duell där Jörgen lyckades vinna över Otto med ynka 0.118 sekunder. Båda var anmälda till KM 2. Snabb-Håkan var även han anmäld och att döma av hans träningstider skulle vi få en hård kamp om segern, det gällde att ta i om man ville ha pokal!
Som den ultraperfektionist jag är hade jag valt att förbereda mig, precis som sig bör, mycket mycket väl. Jag förberedde mig så pass att jag klev upp 04:00 och åkte & jobba. Frukost blir man onödigt tung utav så den skippade jag. En relativt lugn förmiddag följdes upp av en kort & väldigt intensiv lunch bestående av snabbmat. Dels för att kompensera för den uteblivna frukosten men även pga namnet. Blir man inte snabbare av snabbmat så vettetusan vad man ska äta?! Efter lunch valde jag att granska listan över anmälda och insåg att det skulle bli en hård kamp i toppen, kul!
Trillade in i depån strax efter 15 och förvånades direkt över hur många förare det är som inte insett att det är 1000cc man ska köra. Allt från 125cc till 600cc & nån väldans gammal grej från tiden då allt var svart-vitt. Det stod Iofs. en stämpel i oljetråget på den där gamla maskinen som förklarade att den var från 1982, men det tror jag var en efterhandskonstruktion.. Men tillbaka till 125 & 600, hur kul kan det va & tävla på något som inte ens räknas som tung motorcykel? Eller vad säger man till dom på jobbet som undrar över ens professionella roadracingkarriär? – Jo, men alltså, den har typ 27hk och går jeTtefort, jag lovar.. Ha, töntigt värre!
Nåväl, efter inskrivningen så satte jag mig bak i bussen för att börja ladda mentalt, de krävs om man ska vinna. Dock blev jag rätt omgående störd utav ”motorcyklarna” som ser ut som mopeder då dom förde ett himla oljud, det lukta rätt illa också. Dock hade dom förståndet att gå ut på kval så vi andra fick lite lugn & ro i depån. När dom väl kom in igen så var det ett himla snack om kvaltider, personbästa och vem som skulle vinna. Jag som RR-proffs förstod ju direkt att Anders skulle förnedra övriga fältet, men jag valde att hålla med Mattias när han tyckte det gått bra och skulle bli ett intressant race. Vilka, utöver mopedförarna, som skulle tycka det var intressant framgick aldrig.
Efter att nästa ungdomsklass (600) fått uppta banan för oss på tunga motorcyklar så var det äntligen dags för kval. Jag hade taktiken helt klar, gå ut så hårt det bara går & sen öka. Det sket sig totalt, precis som det brukar göra! 1sek från personbästa och andra startled. Sjätte plats närmare bestämt. Skulle jag göra en riktig kanonstart kanske jag skulle kunna vara först in i esset. Om inte annat så var det ju bara ladda fullt genom crossböjen och sen nypa ledaren, på yttern (bästa stället) i torparn. 6’e plats fick duga.
Efter kvalet var det dags för alla meningslösa klasser att tävla om vem som var snabbast (PS. Kör 1000cc om ni vill va snabbast..) och jag hängde på räcket en stund. Precis som jag tidigare förutspått så var Anders helt sjukt överlägsen i 125-400cc och racet var inte ett dugg intressant, jag såg inte ens målgången. När 600cc skulle köra sitt ”race” så valde jag att fortsätta min mentala laddning istället. Som alla professionella roadracingförare så laddar även jag mentalt med musik. Då jag glömt hörlurarna hemma fick det bli radion i bilen. Första kanalsökningen landa på Tina Turner & Simply the best, lagom passande med andra ord. Försatt i trans och med Tinas röst i bakhuvudet halka jag i skinndräkten och gav mig ut för sighting-lap i den enda riktiga klassen, 1000cc. Passade på att vinka lite till alla fans längs banan och gjorde mig sen redo för warmup-lap. Då man som proffs inte behöver träna starter gled jag lungt och fint ifrån plattan men var trots det 6’e man in i första böj. Vart var resten? Molgan som starta precis bakom mig måste gjort en riktigt dålig provstart? Nåväl, varvet runt och dags för lite action!
Starten gick åt helvete! På tok för mycket gas och för lite koppling betyder bakhjulsåka. Jag kunde tydligt höra publikens förtjusning men valde att sätta ner framhjulet och ge järnet mot första böj. Det blev lite trångt in i esset så vi låg på led genom crossböjen och på väg mot torparn. Molgan försökte klippa mig på innern men jag stängde luckan rätt omgående. Full rulle ut på rakan och en lätt wheelie över krönet (gör det med en 600 om du kan!). I inbromsningen till nya sektionen kände jag att jag hade kontakt med ledaren men valde att inte försöka bromsa om, jag hade fått ta kurvan lite väl fort om jag skulle gått upp i ledning. Tre första flygande varven körde jag inom 0.104s, fuck’in awesome!
På femte varvet gick det en halvsekund långsammare och vinsten började kännas längre och längre bort, fuck! Varvet därpå valde Snabb-Håkan att kasta hojen i backen och ta en DNF, varför vet jag inte. P.g.a respekt för den gula flaggan förlorade jag ytterligare 1,5s. På sjunde varvet tappade jag ytterligare 0,5s mot det första varven men körningen flöt på bra. Lite för safe & inget personbästa men cykeln gjorde som jag ville.
På åttonde varvet, längs med långa rakan, fick jag kontakt med Jörgen, Otto & Björn igen. Närmare bestämt precis in i nya sektionen. Jag valde att detaljstudera de tre och insåg ganska omgående att vi, förmodligen, kör precis lika fort där. Ok, Björn hade inte riktigt samma tempo & attack, men jag kunde inte se nån skillnad på Jörgen & Ottos fart mot hur jag upplever att jag kör iaf. Tilläggas ska att jag är livrädd varenda gång man ska bromsa inför den chikanen, men det är inget ni på 125 eller 600’or begriper er på (man behöver toppfart för att förstå..).
Nionde & tionde varvet höll sig inom marginalerna men på elfte valde jag att slå av lite då den imaginära depåtavlan berättade att Molgan som legat bakom och jagat hela racet nu var 12s bakom, loser! Eftersom jag inte skulle vinna var det ingen idé att skrota på sista varvet. Väl över mållinjen så tänkte jag dra på en sån där riktig feting-wheelie som man kan se på YouTube. Dock är jag så phett kass på bakhjulsåka (det är läskigt!) att jag knappt sträckte ut framgaffeln, pinsamt!
Dock tog jag mig i mål på en femteplats. Det är ingen seger, men jag är nöjd iaf. Hade jag kört nytt PB eller åtminstone tider där i närheten hade det känts lite bättre, men nu blev det som det blev & jag var 6 placeringar bättre än i våras!
Efter racet kom Mattias & Sege (grattis till pokalen, i moppeklassen) och gratulera och berömde min fina insats. Innerst inne tror jag dom också vill köra 1000cc, men som de säger borta i Amerika, If you ain’t got the balls.. Efter ytterligare lite skitsnack med Flaggis-Hund åkte jag vidare till Mantorp i dagarna två där körningen faktiskt gick riktigt bra! Nytt personbästa med råge och långt före botten på R1000, men det får ni läsa om på hemsidan om några dagar.
#83 R1000 – Henrik
PS. Allt ovanstående (utom det om 125 resp. 600’a) är en bladning av lögn, ironi & jävelskap. Jag blev varvad, precis som förra gången, förbannade skitsport!
PS2. Molgan är alltså påhittad, jag kom tvärsist!
Dock är det årets överlägset mest prestigefyllda tävlingar. Eller, nja, kanske inte. Vi säger så här:
KM är lite som att gå på krogen i gymnastikskor, men samtidigt är det lika prestigefyllt som när Backlund & Lundh gjorde upp på Mantorp! Hajar ni? Även om det är på lek så är det inget man skojar om liCksom.
Ska man vinna en tävling av detta mått så gäller det att vara förberedd, mycket mycket förberedd. Utöver att träna som en tok varje Tisdag & ha nån form av bokstavssjukdom så måste racedagen flyta på perfekt. Vinna KM utan att va proffs? Ain’t gonna happen! Vinna KM på rent flax? Yeah, right!
Alla som har följt LMS och 1000cc (enda klassen som är intressant) det här året vet att vårens KM var en rafflande duell där Jörgen lyckades vinna över Otto med ynka 0.118 sekunder. Båda var anmälda till KM 2. Snabb-Håkan var även han anmäld och att döma av hans träningstider skulle vi få en hård kamp om segern, det gällde att ta i om man ville ha pokal!
Som den ultraperfektionist jag är hade jag valt att förbereda mig, precis som sig bör, mycket mycket väl. Jag förberedde mig så pass att jag klev upp 04:00 och åkte & jobba. Frukost blir man onödigt tung utav så den skippade jag. En relativt lugn förmiddag följdes upp av en kort & väldigt intensiv lunch bestående av snabbmat. Dels för att kompensera för den uteblivna frukosten men även pga namnet. Blir man inte snabbare av snabbmat så vettetusan vad man ska äta?! Efter lunch valde jag att granska listan över anmälda och insåg att det skulle bli en hård kamp i toppen, kul!
Trillade in i depån strax efter 15 och förvånades direkt över hur många förare det är som inte insett att det är 1000cc man ska köra. Allt från 125cc till 600cc & nån väldans gammal grej från tiden då allt var svart-vitt. Det stod Iofs. en stämpel i oljetråget på den där gamla maskinen som förklarade att den var från 1982, men det tror jag var en efterhandskonstruktion.. Men tillbaka till 125 & 600, hur kul kan det va & tävla på något som inte ens räknas som tung motorcykel? Eller vad säger man till dom på jobbet som undrar över ens professionella roadracingkarriär? – Jo, men alltså, den har typ 27hk och går jeTtefort, jag lovar.. Ha, töntigt värre!
Nåväl, efter inskrivningen så satte jag mig bak i bussen för att börja ladda mentalt, de krävs om man ska vinna. Dock blev jag rätt omgående störd utav ”motorcyklarna” som ser ut som mopeder då dom förde ett himla oljud, det lukta rätt illa också. Dock hade dom förståndet att gå ut på kval så vi andra fick lite lugn & ro i depån. När dom väl kom in igen så var det ett himla snack om kvaltider, personbästa och vem som skulle vinna. Jag som RR-proffs förstod ju direkt att Anders skulle förnedra övriga fältet, men jag valde att hålla med Mattias när han tyckte det gått bra och skulle bli ett intressant race. Vilka, utöver mopedförarna, som skulle tycka det var intressant framgick aldrig.
Efter att nästa ungdomsklass (600) fått uppta banan för oss på tunga motorcyklar så var det äntligen dags för kval. Jag hade taktiken helt klar, gå ut så hårt det bara går & sen öka. Det sket sig totalt, precis som det brukar göra! 1sek från personbästa och andra startled. Sjätte plats närmare bestämt. Skulle jag göra en riktig kanonstart kanske jag skulle kunna vara först in i esset. Om inte annat så var det ju bara ladda fullt genom crossböjen och sen nypa ledaren, på yttern (bästa stället) i torparn. 6’e plats fick duga.
Efter kvalet var det dags för alla meningslösa klasser att tävla om vem som var snabbast (PS. Kör 1000cc om ni vill va snabbast..) och jag hängde på räcket en stund. Precis som jag tidigare förutspått så var Anders helt sjukt överlägsen i 125-400cc och racet var inte ett dugg intressant, jag såg inte ens målgången. När 600cc skulle köra sitt ”race” så valde jag att fortsätta min mentala laddning istället. Som alla professionella roadracingförare så laddar även jag mentalt med musik. Då jag glömt hörlurarna hemma fick det bli radion i bilen. Första kanalsökningen landa på Tina Turner & Simply the best, lagom passande med andra ord. Försatt i trans och med Tinas röst i bakhuvudet halka jag i skinndräkten och gav mig ut för sighting-lap i den enda riktiga klassen, 1000cc. Passade på att vinka lite till alla fans längs banan och gjorde mig sen redo för warmup-lap. Då man som proffs inte behöver träna starter gled jag lungt och fint ifrån plattan men var trots det 6’e man in i första böj. Vart var resten? Molgan som starta precis bakom mig måste gjort en riktigt dålig provstart? Nåväl, varvet runt och dags för lite action!
Starten gick åt helvete! På tok för mycket gas och för lite koppling betyder bakhjulsåka. Jag kunde tydligt höra publikens förtjusning men valde att sätta ner framhjulet och ge järnet mot första böj. Det blev lite trångt in i esset så vi låg på led genom crossböjen och på väg mot torparn. Molgan försökte klippa mig på innern men jag stängde luckan rätt omgående. Full rulle ut på rakan och en lätt wheelie över krönet (gör det med en 600 om du kan!). I inbromsningen till nya sektionen kände jag att jag hade kontakt med ledaren men valde att inte försöka bromsa om, jag hade fått ta kurvan lite väl fort om jag skulle gått upp i ledning. Tre första flygande varven körde jag inom 0.104s, fuck’in awesome!
På femte varvet gick det en halvsekund långsammare och vinsten började kännas längre och längre bort, fuck! Varvet därpå valde Snabb-Håkan att kasta hojen i backen och ta en DNF, varför vet jag inte. P.g.a respekt för den gula flaggan förlorade jag ytterligare 1,5s. På sjunde varvet tappade jag ytterligare 0,5s mot det första varven men körningen flöt på bra. Lite för safe & inget personbästa men cykeln gjorde som jag ville.
På åttonde varvet, längs med långa rakan, fick jag kontakt med Jörgen, Otto & Björn igen. Närmare bestämt precis in i nya sektionen. Jag valde att detaljstudera de tre och insåg ganska omgående att vi, förmodligen, kör precis lika fort där. Ok, Björn hade inte riktigt samma tempo & attack, men jag kunde inte se nån skillnad på Jörgen & Ottos fart mot hur jag upplever att jag kör iaf. Tilläggas ska att jag är livrädd varenda gång man ska bromsa inför den chikanen, men det är inget ni på 125 eller 600’or begriper er på (man behöver toppfart för att förstå..).
Nionde & tionde varvet höll sig inom marginalerna men på elfte valde jag att slå av lite då den imaginära depåtavlan berättade att Molgan som legat bakom och jagat hela racet nu var 12s bakom, loser! Eftersom jag inte skulle vinna var det ingen idé att skrota på sista varvet. Väl över mållinjen så tänkte jag dra på en sån där riktig feting-wheelie som man kan se på YouTube. Dock är jag så phett kass på bakhjulsåka (det är läskigt!) att jag knappt sträckte ut framgaffeln, pinsamt!
Dock tog jag mig i mål på en femteplats. Det är ingen seger, men jag är nöjd iaf. Hade jag kört nytt PB eller åtminstone tider där i närheten hade det känts lite bättre, men nu blev det som det blev & jag var 6 placeringar bättre än i våras!
Efter racet kom Mattias & Sege (grattis till pokalen, i moppeklassen) och gratulera och berömde min fina insats. Innerst inne tror jag dom också vill köra 1000cc, men som de säger borta i Amerika, If you ain’t got the balls.. Efter ytterligare lite skitsnack med Flaggis-Hund åkte jag vidare till Mantorp i dagarna två där körningen faktiskt gick riktigt bra! Nytt personbästa med råge och långt före botten på R1000, men det får ni läsa om på hemsidan om några dagar.
#83 R1000 – Henrik
PS. Allt ovanstående (utom det om 125 resp. 600’a) är en bladning av lögn, ironi & jävelskap. Jag blev varvad, precis som förra gången, förbannade skitsport!
PS2. Molgan är alltså påhittad, jag kom tvärsist!
Bifogat
Last edited:
