Att vara närmast anhörig till en biker som är med i en olycka

Rockmorsan · 5 Jan 2015

moddlaren skrev:
PeterR1 har helt rätt komunen bygger om o det kostar inget. Prata dock med komunen i tid så det är klart när ulvhamne kommer hem.

Har legat ute o jobbat hela mitt liv o känner igen dina tankar.. typ här ligger jag i en varm husvagn o hemma går hon med jobb barnen hästar sitt jobb hus ved eldning.. jo detta gör att du är mänsklig och en varm person

när det är som värst kan det bara bli bättre

... min livserfarenhet i bagaget så brukar jag säga: När man tror man ligger så långt ner det går så kommer nån jävel och hoppar på huvudet så ansiktet trycks ännu längre ner i leran... det kan alltid bli värre, var tacksam för där du är. Men det är också kanske de erfarenheterna som gör att jag målar faan på väggen mer än alla andra den här gången. Vad vet jag. Näpp... nu måste jag hugga mer ved ute i mörka vedboden, ingen mer tid för sporthoj.com

NoBrakes · 5 Jan 2015

Rockmorsan jag känner inte er alls men om jag kunde så skulle jag hjälpa till med vad du än behöver hjälp med! Har du inga kompisar som kan hjälpa till med o hugga ved, elda och mata djur m, m.?
I såna här lägen behöver man avlastning och hjälp, oftast just då man vet villiga som är riktiga kompisar! Ellet släktingar

ApriliaChrille · 5 Jan 2015

Alla ansvarstagande människor känner sig otillräckliga till och från. Värst blir det när man känner att det är riktigt viktiga saker som man inte hinner med eller klarar av och i ditt fall är det ju så. Men det hjälper inte, dina timmar, din ork och ditt engagemang räcker inte mer än till en viss gräns och det är det som man måste inse och acceptera. Jag vet att det inte är lätt men så är det.
Mitt förslag är att prata med din sambo och kom överens om vad som är viktigt för er och för barnen. Kanske det inte är att vara hos honom all tid som du är även om du vill och säkert han också. Kanske han kan hjälpa till med en del. Han kanske kan se till att någon kommer och hjälper dig att hugga ved eller vad det kan vara så slipper du lägga energi på att rodda i att få hjälp. Att få nåt att sysselsätta sig med och känna att han underlättar för dig kanske till och med kan vara bra för honom.
Du är inte ensam i det här, du har din sambo och även om det är mycket som han kanske brukar göra som han inte kan göra så finns det säkert ändå saker som han kan hjälpa till med.
Viktigast är att ni pratar om det. Ni ska ju inte bara få det att fungera nu, ni måste få det att fungera när han kommer hem också.
Håller tummarna för att det snart vänder för er och att ni börjar se ljuset i tunneln.
Kram och lycka till.

Ulvhamne · 5 Jan 2015

Jag tycker inte du har något alls att ha dåligt samvete för, du har varit vid min sida fantastiskt mycket och gett mig fantastiskt mycket stöd när jag behövde det som mest.

Fordon · 5 Jan 2015

Jag håller tummarna för att det ska bli bättre och lättare för er för var dag som går. Du är fantastisk som är så stark och orkar kämpa på med sjukhusbesöken. Det betyder så mycket för en som ligger på sjukhus att ha sin allra närmaste på besök. Som Ulvhamne skriver så är det tack vare dig som han orkar ta sig igenom detta.
Av egen erfarenhet så kan jag förstå precis hur mycket ditt stöd betyder.

Krya på er båda, jag önskar er ett bättre 2015!

Aprili · 5 Jan 2015

Måste bara berömma hur du hanterat allting och valt att dela detta. Var själv nyligen iblandad i en MC-olycka och att följa denna tråden har hjälpt att bearbeta allting. Tack och önskar att 2015 blir ett bättringens år!

bensintank · 5 Jan 2015

du Milla ska ju inte känna dåligt samvete för att din älskade mitt under pågående rekognoscering på sin mc helt plötsligt bestämde sig för att leka mullvad. Resultatet av den naturövningen ser vi ju nu. nä låt han ligga där o pinas det är inget å göra nåt åt sen att nurses flockas runt han ingår ju i rehab.

Babe2 · 5 Jan 2015

Rockmorsan skrev:
Dåligt samvete

Alltså det här med att få dåligt samvete. Jag blir ju förbannad på mig själv. Men det är något som händer när man hamnar i en sån här närmast anhörig situation. Hjärnan och hjärtat kopplas isär uppenbarligen och får frispel åt var sitt håll. Det funkar inte längre inuti som det brukar helt enkelt.

Jag har dåligt samvete precis hela tiden och det verkligen håller på att ta över hela tillvaron. Sambon har nu legat 38 dagar på sjukhuset. Jag har varit där 26 av dessa dagar ... tror jag.... dagarna flyter ihop så jag har ingen koll längre. Dessa dagar har jag oftast stannat mellan 12-10 timmar, några på 8 timmar, i går blev det bara 5 timmar. Totalångest i hjärtat, hjärnan räknar ju och tycker det är mycket tid på väntstol. Sen tar ju varje dags besök 2 timmar i resväg med så det blir inte många timmar hemma heller. Men varje gång jag är hemma får jag totalångest i hjärtat och dåligt samvete över att jag INTE är där på sjukhuset.

Vänner säger att jag ska stanna hemma, ta ett varmt bad och göra något mysigt. NÅGOT MYSIGT? Seriöst. Ingenting, precis ingenting blir mysigt när man har panikångest över att befinna sig på fel plats. Det är motpolskänslor och fungerar inte att plocka fram som något kort ur en låda när det passar. Ja jag tar varma bad och ligger i dom tills det är skitkallt trots dåligt samvete. Vännerna hälsar på sambon istället. Måste betyda att jag är en dålig partner då antar jag. Dåligt samvete.

Idag gick jag en promenad på 2 km till postlådan med barnen. Sol. Friskt i luften. Dåligt samvete. Sambon går ingenstans längre. För han kan inte. Sambon får dessutom inte gå ut i friska luften alls än för han har restriktioner. Ska vi bara rulla ner till sjukhuskiosken ska det sägas till.

Sen är han pepp och alla andra med. "ÅÅÅååhhh... det går så bra, det kommer lösa sig, inga problem att bo kvar, inga problem med nåååågonting alls, det löser sig alltid ska du se". Härligt. Dåligt samvete för jag inte alls känner så. Jag räknar på om vi har råd att bo kvar. Hur ska vi ha råd att bygga om badrummet tex och GÅR det ens? Det är om vi river ut hela skiten och gör dörren in i vardagsrummet istället då. Men sambon är pepp och ska minsann gå igen. Okej. Jag väntar med att ta fram släggan och riva ut badrummet då. Men får dåligt samvete för JAG ändå inombords i hjärtat inte alls känner så pepp som alla andra.

Sen verkar det som att alla tror det är helt lätt att ryckas ur vardagen och att den man älskar åker hemifrån en halvtimme och blir tvingad att stanna någonannanstans i flera månader. Det är tydligen inga problem alls för de flesta. Det där löser sig ju vet du. Ohhh yes. Klart det gör. Jag bär all ved själv och eldar och fixar ungar och djur som ska skötas om. Vedeldat hus för att få värme. Jo vi har aldrig haft så kallt som nu. För jag hinner inte riktigt få upp värmen innan jag åker igen. Okej. Dåligt samvete för jag inte sköter om huset och familjen som är så enkelt. Sen att sakna den man älskar om natten... ja det är det många som gör så det är inget konstigt med det.

Fira jul, födelsedag och nyår... jättekul, verkligen. Nej, vi var mest i bilen till och från ett sjukhus och sen var jag själv. Med dåligt samvete för jag tycker det är jobbigt. Man får nämligen inte tycka det är jobbigt för jag är ju såååå stark och det där löser jag ju hur lätt som helst.

Sen åker jag till sambon. Japp. Dåligt samvete. Där ligger han och kämpar med kropp och psyke och sitter i rullstol. Ja då vill jag inte klaga på att jag saknar honom och känner mig ensam om nätterna i mörkret ute på gården eller hur tung veden är att hugga eller hur trött jag är som inte kan sova. Vi pratar om det förstås men jag får i alla fall dåligt samvete. I hjärtat.

I lördags var jag där hela dagen. Det var 9 besökare totalt. Alla avlöste varandra i en strid följd. Alla pratar massor och har massa pepp. Då får jag dåligt samvete igen. Jag har inget pepp i mig att ge honom. Då känns det helt fruktansvärt att jag ens åker till honom. Det kan ju inte vara direkt nyttigt för honom att se den han älskar sitta där likblek och rödögd och kämpa med gråten i besöksstolen timme efter timme. Dåligt samvete.

Nu är jag ju van att ha just dåligt samvete, jag är ju förälder, det brukar vara lite sådana perioder i föräldraskapet då och då när man lider av just dåligt samvete. Men det här tar priset över alla dåliga samvetsövningar jag provat i livet. Det finns många stunder då jag undrar varför jag ens åker dit mer. Fast sen vet jag ju. Jag åker ju dit för jag älskar honom och det är ju bredvid hans sida jag vill vara. Men ändå. Med dåligt samvete. Precis hela tiden. Oavsett om jag är där eller någon annanstans. Mycket dåligt samvete. Men det är ju i hjärtat det sitter. I huvudet fattar jag precis allting precis som det är. Men jag har nog aldrig blivit två personligheter som nu. Det är en som styrs av hjärnan och en som styrs av hjärtat. Jag antar att de flesta låter hjärtpersonen dö inombords i tystnad. Jag är inte sån. Men hur man egentligen ska tampas med hjärtpersonen det vet jag inte.

Idag är jag inte där. Dåligt samvete. Faan precis hela tiden.

Det är inte konstigt att du oxså mår dåligt av detta. Jag hatade verkligen sjukhuset, hade ont i magen över att åka dit och vara stöttande fru. För så kände jag mig inte, förra sommaren vakade jag en del över min farsa på sjukhuset och utvecklade redan då en hatande känsla för alla monitorer, pipanden. Jag kan fortfarande inte gå till MC Donalds för fan det piper likadant där! Var dö rädd den första permissionen och helt enkelt skitlycklig när jag körde tillbaka honom till sjukhuset på eftermiddagen. Var jätte rädd för ansvaret att vårda honom själv hemma. Hade väldigt dåligt samvete över den första permissionen då jag bara var glad att bli av med honom igen, ville inte heller ha honom utskriven när det så var dags för det. Mycket av mina känslor bottnade nog i att jag var rädd, rädd för att han skulle nysa och få ont, rädd för att han skulle dö av tabletterna ( sov nog inte en hel natt hela den första månaden för att jag låg och lyssnade så han andades.
Tror att de känslor du och även jag hade är fullständigt normala, vi måste få lov att bryta ihop vi med. För det är skittungt att vara anhörig.

/B

Rockmorsan · 5 Jan 2015

Babe2 skrev:
Det är inte konstigt att du oxså mår dåligt av detta. Jag hatade verkligen sjukhuset, hade ont i magen över att åka dit och vara stöttande fru. För så kände jag mig inte, förra sommaren vakade jag en del över min farsa på sjukhuset och utvecklade redan då en hatande känsla för alla monitorer, pipanden. Jag kan fortfarande inte gå till MC Donalds för fan det piper likadant där! Var dö rädd den första permissionen och helt enkelt skitlycklig när jag körde tillbaka honom till sjukhuset på eftermiddagen. Var jätte rädd för ansvaret att vårda honom själv hemma. Hade väldigt dåligt samvete över den första permissionen då jag bara var glad att bli av med honom igen, ville inte heller ha honom utskriven när det så var dags för det. Mycket av mina känslor bottnade nog i att jag var rädd, rädd för att han skulle nysa och få ont, rädd för att han skulle dö av tabletterna ( sov nog inte en hel natt hela den första månaden för att jag låg och lyssnade så han andades.
Tror att de känslor du och även jag hade är fullständigt normala, vi måste få lov att bryta ihop vi med. För det är skittungt att vara anhörig.

/B

Förlåt, men gud så hemskt men så skönt att höra för mig. Jag har massa ångest för första permissionen. Har en känsla av att den aldrig kommer bli av för de kommer konstatera att "här kan han inte komma in eller bo så vi skaffar ett nytt boende åt honom, en liten lägenhet i stan själv, det blir bra" och så blir jag singel. Visst förstår jag logiskt att de inte kommer säga så men paniken i hjärtat säger det till mig.

Har också en känsla av att han aldrig kommer komma hem alls igen... jag har blivit lämnad av män förut, både pappa som jag aldrig bott med som bara försvann, en fästman som en dag bara reste sig upp och gick ut och försvann utan ett ord. Ingen av dom kom tillbaka. Därför tror jag att jag inte kan tro på att "det löser sig" och att han faktiskt kommer komma hem igen.

Jag får precis samma panik av pipande ljud. Det knyter sig direkt i bröstet och magen och jag står inte ut. Inte heller orkar jag med för många människor omkring mig, det tar helt musten ur mig att socialisera med andra, oavsett om jag känner dom eller inte. Bara att springa igenom mataffären är plågsamt med alla människor. Speciellt när man springer på folk man känner som "bara måste beklaga sig lite och tycka synd om en" eller de som bara måste prata om politik eller något vad som helst. Ork int.

ApriliaChrille · 5 Jan 2015

Rockmorsan skrev:
Har också en känsla av att han aldrig kommer komma hem alls igen... jag har blivit lämnad av män förut, både pappa som jag aldrig bott med som bara försvann, en fästman som en dag bara reste sig upp och gick ut och försvann utan ett ord. Ingen av dom kom tillbaka. Därför tror jag att jag inte kan tro på att "det löser sig" och att han faktiskt kommer komma hem igen.

Inte för att jag känner Ulvhamne men det verkar ju vara en stabil, godmodig och envis jävel så jag tror du kan fetglömma att han inte skulle komma tillbaka hem och att det ordnar sig på nåt vis.

Babe2 · 5 Jan 2015

Rockmorsan skrev:
Förlåt, men gud så hemskt men så skönt att höra för mig. Jag har massa ångest för första permissionen. Har en känsla av att den aldrig kommer bli av för de kommer konstatera att "här kan han inte komma in eller bo så vi skaffar ett nytt boende åt honom, en liten lägenhet i stan själv, det blir bra" och så blir jag singel. Visst förstår jag logiskt att de inte kommer säga så men paniken i hjärtat säger det till mig.

Har också en känsla av att han aldrig kommer komma hem alls igen... jag har blivit lämnad av män förut, både pappa som jag aldrig bott med som bara försvann, en fästman som en dag bara reste sig upp och gick ut och försvann utan ett ord. Ingen av dom kom tillbaka. Därför tror jag att jag inte kan tro på att "det löser sig" och att han faktiskt kommer komma hem igen.

Jag får precis samma panik av pipande ljud. Det knyter sig direkt i bröstet och magen och jag står inte ut. Inte heller orkar jag med för många människor omkring mig, det tar helt musten ur mig att socialisera med andra, oavsett om jag känner dom eller inte. Bara att springa igenom mataffären är plågsamt med alla människor. Speciellt när man springer på folk man känner som "bara måste beklaga sig lite och tycka synd om en" eller de som bara måste prata om politik eller något vad som helst. Ork int.

Vänta du det kommer nog dagar då du önskar att du var singel, när han gnäller och behöver hjälp med allt annat. Kommer fortfarande ihåg hur stolt maken va första gången han kunde tvätta sig under fötterna själv det var ett stort steg :banana

Skämt åtsido, det är väl ingen som räknar med att du skall orka? Det är troligen du själv som ställer dom kraven på dig. Jag skickade upp makens lillebror till sjukhuset när jag inte orkade. Be om hjälp! och ta emot hjälpen från dom som erbjuder sig. Att hugga ved är säkert en bra terapi för att få ur ilskan ur kroppen men här borde finns stora starka karlar som kan komma förbi och hugga en stund var. Om folk är PÅ, be dom bara att ge sig, säg att du inte orkar prata. Är dom vänner finns dom kvar sen oxså!

Va glad över skyddsängeln som satt på hans axel den dagen, han kommer hem igen. Det kanske inte blir som förr men vad gör det?

/B

Kom på en sak till det där med att vårda anhörig, jag vet inte om det är den bästa grejen. Jag var hemma från jobbet en dag, första dagen på intensiven. Sen jobbade jag resten, behövde komma hemifrån, bort från sjukhuset i början och sen bort och få jobba tänka på annat. Jag gjorde iordning morgondosen med morfin i början, hjälpte honom upp ur sängen och åkte faktiskt sen till jobbet. Men det var vad jag behövde, få tänka på lite annat. Vi alla är olika men jag tror inte det är bra om båda två går hemma och ältar hur det blev som det blev. Nu är jag inte en så elak fru som det här låter, han kunde alltid ringa mig eller sin pappa så hade vi kommit farandes om det behövdes.

Ulvhamne · 5 Jan 2015

Babe2 skrev:
Vänta du det kommer nog dagar då du önskar att du var singel, när han gnäller och behöver hjälp med allt annat. Kommer fortfarande ihåg hur stolt maken va första gången han kunde tvätta sig under fötterna själv det var ett stort steg

Skämt åtsido, det är väl ingen som räknar med att du skall orka? Det är troligen du själv som ställer dom kraven på dig. Jag skickade upp makens lillebror till sjukhuset när jag inte orkade. Be om hjälp! och ta emot hjälpen från dom som erbjuder sig. Att hugga ved är säkert en bra terapi för att få ur ilskan ur kroppen men här borde finns stora starka karlar som kan komma förbi och hugga en stund var. Om folk är PÅ, be dom bara att ge sig, säg att du inte orkar prata. Är dom vänner finns dom kvar sen oxså!

Va glad över skyddsängeln som satt på hans axel den dagen, han kommer hem igen. Det kanske inte blir som förr men vad gör det?

/B

Kom på en sak till det där med att vårda anhörig, jag vet inte om det är den bästa grejen. Jag var hemma från jobbet en dag, första dagen på intensiven. Sen jobbade jag resten, behövde komma hemifrån, bort från sjukhuset i början och sen bort och få jobba tänka på annat. Jag gjorde iordning morgondosen med morfin i början, hjälpte honom upp ur sängen och åkte faktiskt sen till jobbet. Men det var vad jag behövde, få tänka på lite annat. Vi alla är olika men jag tror inte det är bra om båda två går hemma och ältar hur det blev som det blev. Nu är jag inte en så elak fru som det här låter, han kunde alltid ringa mig eller sin pappa så hade vi kommit farandes om det behövdes.

Jag är redan så oförskämt bra att jag inte får någon annan medicin än waran och antibiotika, samt har full funktion i överkroppen. Benen kommer starkt, och jag kan både tvätta och torka mig själv under fötterna. Kommer antagligen vara fullständigt autonom när jag väl blir utskriven. :fakta

Manne990 · 5 Jan 2015

Ulvhamne skrev:
Jag är redan så oförskämt bra att jag inte får någon annan medicin än waran och antibiotika, samt har full funktion i överkroppen. Benen kommer starkt, och jag kan både tvätta och torka mig själv under fötterna. Kommer antagligen vara fullständigt autonom när jag väl blir utskriven.

Goda nyheter!

Babe2 · 5 Jan 2015

Kom på en annan sak, det där med att vara STARK.
Det är ofta en stämpel vi fått av andra för att vi reagerar på ett annat sätt än vad dm skulle gjort.

Jag bär denna skitstämpel, och i min egna värld är jag allt utan stark.
Att jag direkt började oroa mig för att få hem hojen och organisera runt detta är ingen styrka, det är ett annat sätt att reagera i kris ( i min värld en fegis taktik då jag lämnade lillebrodern på intensiven och åkte och plockade upp hoj ur diket) Men vi alla reagerar olika, vissa upplever det som att jag direkt fixar saker, i deras värld stark att ta tag i det, i min värld en flykt från det jobbiga. Jag fick intrycket av att du tog tag i ekonomin, började sälja av diverse. Det var ditt sätt att reagera. Och då upplevdes du nog som handlingskraftig och STARK av andra som kanske hade tagit tag i sånt efter ett halvår.

Jag har under det senaste två somrarna haft det tufft med mina djur, två av mina hästar dog dramatiskt och oväntat på mindre än ett år. En av våra katter dog oxså i samma veva. En dag i höstas fick jag ett samtal av en kollega som stor skrek i telefonen, Hennes katt höll på att dö. Då blev jag riktigt ledsen, vad var det för stämpel jag fått nu? E jag den du ringer när dina djur håller på att dö. Det tog mig riktigt hårt. Men idag kan jag se varför hon ringde mig, hon tyckte nog att jag hade varit i de mesta konstiga situationer med döda djur som man kan vara och behövde stöd. Men jag tog riktigt illa vid mig, precis som jag kan göra när folk tycker jag är stark. Jag är inte stark, jag är människa precis som alla andra och så är det även för dig antar jag?

/B

nissepelle · 5 Jan 2015

Behöver du hjälp med något jag kan göra här så skicka ett PM. Vet inte vad det skulle vara men kanske behöver du hjälp med att ta reda på hur något funkar rent praktiskt. Kanske också är så att gubben ligger på US linköping och jag vistas i så fall dagligen ett stenkast bort då jag själv pluggar där. Kommer du på något jag skulle kunna hjälpa er med så hojta bara till som sagt. Ni/ulvhamne erbjöd mig hjälp här på forumet en gång så jag erbjuder gärna detsamma åt motsatt håll.

Rockmorsan · 5 Jan 2015

Babe2 skrev:
Kom på en annan sak, det där med att vara STARK.
Det är ofta en stämpel vi fått av andra för att vi reagerar på ett annat sätt än vad dm skulle gjort.

Jag bär denna skitstämpel, och i min egna värld är jag allt utan stark.
Att jag direkt började oroa mig för att få hem hojen och organisera runt detta är ingen styrka, det är ett annat sätt att reagera i kris ( i min värld en fegis taktik då jag lämnade lillebrodern på intensiven och åkte och plockade upp hoj ur diket) Men vi alla reagerar olika, vissa upplever det som att jag direkt fixar saker, i deras värld stark att ta tag i det, i min värld en flykt från det jobbiga. Jag fick intrycket av att du tog tag i ekonomin, började sälja av diverse. Det var ditt sätt att reagera. Och då upplevdes du nog som handlingskraftig och STARK av andra som kanske hade tagit tag i sånt efter ett halvår.

Jag har under det senaste två somrarna haft det tufft med mina djur, två av mina hästar dog dramatiskt och oväntat på mindre än ett år. En av våra katter dog oxså i samma veva. En dag i höstas fick jag ett samtal av en kollega som stor skrek i telefonen, Hennes katt höll på att dö. Då blev jag riktigt ledsen, vad var det för stämpel jag fått nu? E jag den du ringer när dina djur håller på att dö. Det tog mig riktigt hårt. Men idag kan jag se varför hon ringde mig, hon tyckte nog att jag hade varit i de mesta konstiga situationer med döda djur som man kan vara och behövde stöd. Men jag tog riktigt illa vid mig, precis som jag kan göra när folk tycker jag är stark. Jag är inte stark, jag är människa precis som alla andra och så är det även för dig antar jag?

/B

Hatar det när andra hela tiden kallar mig stark. Jag är trasig och vill bara ta mig igenom dagen jag är i. Blir så ledsen när jag inte kan känna samma wow och hopp om framtiden som alla andra... o så säger vännerna "det där grejar ju du som är så stark". Det finns liksom inte plats för det jag känner i detta. Trodde aldrig det skulle vara så jobbigt att stå som närmast anhörig. Det har verkligen påverkat min syn på livet och på de där närmast runt en själv. Och då är ju sambons olycka mild och han är ju själv pepp om framtiden.

Babe2 · 5 Jan 2015

Rockmorsan skrev:
Hatar det när andra hela tiden kallar mig stark. Jag är trasig och vill bara ta mig igenom dagen jag är i. Blir så ledsen när jag inte kan känna samma wow och hopp om framtiden som alla andra... o så säger vännerna "det där grejar ju du som är så stark". Det finns liksom inte plats för det jag känner i detta. Trodde aldrig det skulle vara så jobbigt att stå som närmast anhörig. Det har verkligen påverkat min syn på livet och på de där närmast runt en själv. Och då är ju sambons olycka mild och han är ju själv pepp om framtiden.

Vi kan hata tillsammans!
Lite löjligt att säga ta vara på dig när vi inte ens känner varandra, men känslan du har har även jag haft och har till viss del fortfarande. Så helt enkelt ta vara på dig/er.

/B

Harmon Rabb · 5 Jan 2015

En stark tråd Rockmorsan. Tack för att ni delar med er av era känslor och tankar. Jag håller tummarna för att allt ska sluta gott.

Var inte för hård mot dig själv. Tillåt dig själv att bryta ihop och reflektera. När saker och ting börjar falla på plats kommer säkert en annan känsla att infinna sig än den du känner just nu.

Ulvhamne håll ditt goda humör uppe!

moddlaren · 12 Jan 2015

Hur går det med dej ulvhamne kommer känseln mer o mer? Det har ju låtit positivt från dej om just rekreationen.

Ulvhamne · 12 Jan 2015

moddlaren skrev:
Hur går det med dej ulvhamne kommer känseln mer o mer? Det har ju låtit positivt från dej om just rekreationen.

Känseln kommer väl sakta smygande den med. Sist jag blev stucken för blodprov i fötterna kände jag faktiskt sticket, väldigt, väldigt vagt. Har fortfarande fläckar på magen där jag inte har någon känsel öht.
Funktionen kommer sakta i högerbenet den med. Nu har restriktionerna släppt med, enligt min sjukgymnast så nu får jag börja göra saker, som att köra rulle själv, flytta till rullen själv och sånt. Om än inte ensam än.
Målet är fortfarande att gå härifrån i slutet.

	Bike på Ténéré Spirit Experience i Marocko! Yamahas fabriksteam i Rally...
	Besök oss på BikeDagarna i Trollhättan! Årets BikeDagar har precis ...
	Besök oss på BikeDagarna i Trollhättan! Årets BikeDagar har precis ...
	Anmälan till Start2Ride 2024 har öppnat Screenshot Biljettförsäl...
	Anmälan öppen till HUSQVARNA TREK 2024 Nu är ägare av Husqvarna No...
	Peter kör nya Svartpilen 801 Bara några kilometer från a...
	En helt ny Husqvarna! Bara några kilometer från a...
	Anmälan öppen till Ducatis DRE Adventure 2024 För sjunde gången i ordning...
	Anmälan till Start2Ride 2024 har öppnat Screenshot Nu har biljet...
	Anmälan öppen till Husqvarna TREK 2024 Husqvarna TREK 2024 –...

Att vara närmast anhörig till en biker som är med i en olycka

Inte som andra

Ny medlem

Ny medlem

Kraschmongo

Gudomlig sporthojare

Ny medlem

3,5L

Sporthojsnörd

Inte som andra

Ny medlem

Sporthojsnörd

Kraschmongo

#60

Sporthojsnörd

Strandraggare

Inte som andra

Sporthojsnörd

Gudomlig sporthojare

moddlaren

Guest

Kraschmongo

Nyheter