Sidan 11 av 11 FörstaFörsta ... 567891011
Resultat 201 till 216 av 216
  1. #201
    Medlem polymoogs avatar
    Reg.datum
    apr 2014
    Ort
    Nära havet
    Hoj
    Suzuki GSX650F 2008 / Honda NT Revere 650 1990 / Honda MT5 1989
    Inlägg
    273
    Ni är kämpar, du och Ulvhamne, jag beundrar er båda. Hoppas ni mår bättre snart båda två
    Hälsningar från södra norrland

  2. #202
    Medlem Rockmorsans avatar
    Reg.datum
    aug 2011
    Ort
    Enköping
    Hoj
    Nu en ninja 650
    Inlägg
    933
    Blogginlägg
    189

    1,5 år

    Shit det har varit en extremt jobbig period. Men börjar sakta ebba ut tillbaka till mig själv äntligen. Kört kbt övningar för att släppa sorgen kring sambons olycka. Så bland annat har vi varit på hans sjukhus, avdelning och väntrummet på niva. Fy helvete vad ångest. Bara åka in i uppsala så får jag en klump i magen. I parkeringshuset kommer tårarna. Korridorer med milsvida ångeststeg. På hans rum ligger nu en kille som heter Jonas. Vad är oddsen? Igår vågade och orkade jag in i väntrummet på neurointensiven. Helt galet tungt. Behöver några besök till tror jag men sakta släpper ändå fäkta-fly-panikångesten. Nästa vecka börjar nästa steg. Jag ska berätta och skriva om och om igen om helvetet på 1,5 år. Allt går ut på att låta mig sörja för första gången och upprepat utsätta mig för det jag fått lista upp som ångeststartare ända tills hjärnan lärt in nya minnen och känslor. Samma som om man har spindelfobi och sitta och hålla en spindel i handen, vrida o vända och låta nya känslor för den lilla insekten inpräntas i hjärnan. Kommentarer som "vad skönt att han är bra igen" hjälper inte mig alls. För mig stannade tiden den 29/11 2014. Jag har bara så sent som igår faktiskt fattat att han är utskriven från sjukhuset. Så jag är väl i april/maj 2015 nu.

    Sa till en sköterska på sjukhuset, att ligga inlagd är nästan den lättare positionen, man har ett vårdteam, det finns en plan, omgivningen fattar nästan vilken resa man måste göra. Som närmast anhörig finns... Ingenting av detta. Det menar psykologen också är det som skapar dessa ptsd problem, inte olyckorna i sig utan hur omgivningen, vårdpersonal och övriga människor, hanterar, eller snarare inte hanterar närmaste anhöriga, ensamheten och utelämnandet är det som ger problemet. Visst vill alla ha fokus på den skadade men ja, det kan mycket väl skada närmaste fast man vill så väl.

    Känner så starkt för min ridkompis och hennes familj, hennes bonus-son bröt ryggen i våras när han körde enduro och ligger nu i rummet bredvid Jonas fd rum. Vad är oddsen liksom?

    Så har Jonas börja slita däck på bana och landsväg igen. Kör varje dag. Ja det gör mig inte så mycket men jag behöver bli klar med detta känner jag, innan han kraschar igen med. För krascha lär han göra. Det är jobbigare dock för mig att köra själv. Vill åka ner till Nurburgring igen. Ta revansch från min sista resa dit som slutade illa. Gav massa hojkörningshjärnspöken. Det är dags att ta itu med dom nu.

    Trött, disträ, frånvarande och rätt ensam i min bubbla.

  3. #203
    Medlem polymoogs avatar
    Reg.datum
    apr 2014
    Ort
    Nära havet
    Hoj
    Suzuki GSX650F 2008 / Honda NT Revere 650 1990 / Honda MT5 1989
    Inlägg
    273
    Det var bra gjort att åka tillbaka till "brottsplatsen" (sjukhuset), förstår att det kändes igen och blev jobbigt.

    Jag blev också lite orolig när min sambo körde hoj första gången efter sin olycka (ramlade från ett stege, bröt benet och foten) men det släppte sen när han kom tillbaka helskinnad

    Åk ut med hojen en lugn sväng, bara en kort tur på någon mil, i fint väder Efter några tur så kommer det nog kännas bättre, lättare, mer van. Snart är du redo för en ny färd till Nurburgringen

  4. #204
    Medlem Old Badgers avatar
    Reg.datum
    aug 2009
    Ort
    Utanför Sötälje
    Hoj
    Engelska sporthojar
    Inlägg
    5 084
    Nu har ju inte jag varit med om något större men det där att åka tillbaka där det hände är bra.

    När jag hämtades på sjukhuset fick jag frågan om jag ville åka förbi. Hade inte en tanke men det var väldans bra. Det hjälpte mig något enormt som jag inte själv hade kunnat förstå innan.

    Förutom att plocka reservdelar så var det så skönt att gå igenom förloppet igen. Jag kan inte förklara, det blev bara ett lugn som jag inte hade fått annars...
    Blodgivare
    http://www.manxradio.com/radioplayer/am/


    "You know the main thing in Life?
    A SENSE OF HUMOUR
    Lose that, and you´re done."

  5. #205
    Medlem notrightriders avatar
    Reg.datum
    sep 2012
    Ort
    Halland
    Hoj
    Pick a number - ANY number!
    Inlägg
    4 493
    Citat Ursprungligen postat av Old Badger Visa inlägg
    Nu har ju inte jag varit med om något större men det där att åka tillbaka där det hände är bra.

    När jag hämtades på sjukhuset fick jag frågan om jag ville åka förbi. Hade inte en tanke men det var väldans bra. Det hjälpte mig något enormt som jag inte själv hade kunnat förstå innan.

    Förutom att plocka reservdelar så var det så skönt att gå igenom förloppet igen. Jag kan inte förklara, det blev bara ett lugn som jag inte hade fått annars...
    En upp på det.
    Jag åker ibland till och med ut till andras olycksplatser för att försöka skapa en bild av vad som hänt.
    Perverst? Jag tycker inte det.
    Det är på ett märkligt sätt ruggigt och lugnande på samma gång.
    IBA #40701

  6. #206
    Medlem
    Reg.datum
    nov 2005
    Ort
    Hallstahammar
    Hoj
    Cresent comfort 2013
    Inlägg
    2 074
    Citat Ursprungligen postat av Ulvhamne Visa inlägg
    Vi får försöka svänga förbi nån gång när vi kör ner till Nürburgring då.
    bumpar denna tråd som jag följd då den påminner mig om sommaren/hösten -06 (10 års jubileum) då jag själv låg på IVA i Uppsala med bruten rygg krossade arm ben och skallskador.

    Hur klarade sig diskarna i ryggen på dig Ulvhamne???

    Att köra brukar gå bra men värst är ju att kliva av/på hojen .. det blir ju lite paralympicsvarning när man nästan behöver hjälp att kliva av då man är stel efter åkandet.

    Att hålla kontinuellig träning för ryggen förebygger de värsta smärtorna.

    mvh

  7. #207
    Banknarkare Ulvhamnes avatar
    Reg.datum
    okt 2010
    Ort
    Skoogen
    Hoj
    Literklubba, tjejhundra och mittemellan med kraschkåpor.
    Inlägg
    17 090
    Blogginlägg
    37
    Citat Ursprungligen postat av Crash rider Visa inlägg
    bumpar denna tråd som jag följd då den påminner mig om sommaren/hösten -06 (10 års jubileum) då jag själv låg på IVA i Uppsala med bruten rygg krossade arm ben och skallskador.

    Hur klarade sig diskarna i ryggen på dig Ulvhamne???

    Att köra brukar gå bra men värst är ju att kliva av/på hojen .. det blir ju lite paralympicsvarning när man nästan behöver hjälp att kliva av då man är stel efter åkandet.

    Att hålla kontinuellig träning för ryggen förebygger de värsta smärtorna.

    mvh
    Ingen aning ärligt talat. Och ryggen är stelopererad över de kotorna som blev mos, så tror det är av akademiskt värde om diskarna klarade sig. Men kotorna var mos, och i många delar. En av kotorna kunde de inte skruva fast i högersidan, eftersom att den var så trasig.
    Jag kan inte känna smärta alls under skadenivån, så de nerverna är ändå körda. Jag känner öht inte när jag till exempel sätter mig på bitar av glödande kol som bränner sönder skinnet.

    Det riktigt jobbiga är att kliva av en hoj utan central/sidostöd.
    Men, jag ställer mig upp med hojen balanserad mellan benen, och väntar de 10-15 sekunder det tar för musklerna att börja fungera någorlunda, sedan kravlar jag av hojen stående på vänster ben. Har hojen inget stöd så står jag på vänster ben, håller hojen stadig med vänster arm och lyfter höger ben över hojen med höger arm. Balansakt! DVS om jag inte kan fuska och ställa hojen mot något under tiden jag kliver av.
    Med stöd behöver jag ju inte hålla hojen upprätt själv så då blir det lättare.
    Var ganska skoj på senaste MC-mässan när jag rullade fram till hojarna i rullstol, klättrade ombord högst ovigt, och provsatt. Fick ett par lite lätt undrande blickar från personal.

  8. #208
    Medlem
    Reg.datum
    nov 2005
    Ort
    Hallstahammar
    Hoj
    Cresent comfort 2013
    Inlägg
    2 074
    Citat Ursprungligen postat av Ulvhamne Visa inlägg
    Ingen aning ärligt talat. Och ryggen är stelopererad över de kotorna som blev mos, så tror det är av akademiskt värde om diskarna klarade sig. Men kotorna var mos, och i många delar. En av kotorna kunde de inte skruva fast i högersidan, eftersom att den var så trasig.
    Jag kan inte känna smärta alls under skadenivån, så de nerverna är ändå körda. Jag känner öht inte när jag till exempel sätter mig på bitar av glödande kol som bränner sönder skinnet.

    Det riktigt jobbiga är att kliva av en hoj utan central/sidostöd.
    Men, jag ställer mig upp med hojen balanserad mellan benen, och väntar de 10-15 sekunder det tar för musklerna att börja fungera någorlunda, sedan kravlar jag av hojen stående på vänster ben. Har hojen inget stöd så står jag på vänster ben, håller hojen stadig med vänster arm och lyfter höger ben över hojen med höger arm. Balansakt! DVS om jag inte kan fuska och ställa hojen mot något under tiden jag kliver av.
    Med stöd behöver jag ju inte hålla hojen upprätt själv så då blir det lättare.
    Var ganska skoj på senaste MC-mässan när jag rullade fram till hojarna i rullstol, klättrade ombord högst ovigt, och provsatt. Fick ett par lite lätt undrande blickar från personal.
    Ja självklart så är du ju stelopererad... har kämpat i 10 år för steloperation men nu är det bättre med smärtan även fast ryggen viker sig i ländryggen utan nån rörelse...

    När jag köpte ny hoj efter olyckan så undrade nog säljare lite när man hoppade fram på kryckor...

    mvh

  9. #209
    Medlem Rockmorsans avatar
    Reg.datum
    aug 2011
    Ort
    Enköping
    Hoj
    Nu en ninja 650
    Inlägg
    933
    Blogginlägg
    189

    4 år

    I veckan passerade vi 4 år sedan olyckan. Jag har nu levt 4 år med skadan och utan skadan hade vi 3 år tillsammans. Min PTSD är bättre men jag kan fortfarande få panikångest om det kommer en ambulans in i min närhet lite för fort. Kört några dagar på bana själv. I somras bland annat. Första dagen får jag panik varje gång jag passerade ambulansen i depåkröken på Gåsen. Tårarna kom och och klumpen i halsen tjockar upp sig så jag knappt kunde andas. Mot slutet av dagen började jag närma mig depåkröken skrikandes, "KÄFTEN, HÅLL KÄFT, DÄR INNE I HUVUDET, BARA HÅLL KÄFTEN OCH KÖR NU, LYSSNA INTE. BARA KÖR." Sen på något vis släppte det på något vis. Sista passet kändes det helt underbart igen. För första gången på flera år. Jag bad om att få en plats till kursen dagen efter, vilket jag fick. Det är jag väldigt tacksam för. Dag 2 kändes det mycket bättre. Känslan av lugn och harmoni och glädje i körningen infann sig igen.

    Under hösten kör jag några vändor hemmavid. Får tjata ut sambon. Han verkar helst sitta hemma och spela VR eller dataspel. Vi har flyttat till lägenhet. Med hiss. Utan ved. Med fjärrvärme. Kommunalt avlopp. Med gångavstånd till gym och mataffär (500 meter enkel). Det lägger sig ett lugn, i alla fall i mig. Jag har bytt jobb med, två gånger. Från det gamla fick alla sparken då de la ner. Sen fick jag ett nytt där det var en jäkla hotbild på en hela tiden så jag blev så nervös och var konstant rädd så jag slutade och nu har jag hittat ett jag faktiskt trivs på. Vi har varit uppe på sjukhuset några gånger, och gått runt, som en terapi för mig. Jag är fortfarande skakig och hjärtat slår så hårt att jag tror jag ska få andnöd.

    En annan sak som jag tänkt på under åren. Jag tror alla, inkl min sambo, tänker att det var hans olycka. Själv har jag tänkt VÅR olycka. Tror det är skillnaden på alla konstiga förvecklingar.

    Men körningen släppte. ÄNTLIGEN. Jag fick några fina höstkörningar med den nya hojen. Saknar min första hoj, Rockkatten. Han var speciell. Nån som vet var han finns därute så ... ja jag skulle nog köpa tillbaka honom. Fast jag älskar min nya hoj också, bara inte på samma sätt. Sen har jag en Daytona också, trivs jag inte lika bra med. Min kropp är för stor och trög för den. Så den får säljas till våren tror jag. Nu kan jag i alla fall äntligen slappna av tillräckligt och se ljuset. Kommit igång och tränat och hoppas att vid femårsdagen, om ett år, kanske vara tillbaka i mitt vanliga jag.
    Shit takes long to handle
    Hjälper med sånt här:
    Klicka på bilden för en större version

Namn:	Ninjan höst.jpg
Visningar:	142
Storlek:	306,4 KB
Id:	446460

  10. #210
    Medlem
    Reg.datum
    maj 2013
    Ort
    Nacka
    Hoj
    Kawasaki Z1000SX -2019
    Inlägg
    355
    Nu har jag läst igenom tråden, vilken resa ni haft!
    Skönt att ni båda är tillbaka i sadeln, allt som skapar glädje och lycka i livet är värt att göra.
    Jag hoppas ni får många härliga dagar och år tillsammans, både du och gubben men också ni och hojarna!
    Vi ses förhoppningsvis på någon väg under nästa säsong, även om vi aldrig kommer få veta att vi mötts.

  11. #211
    Medlem Rockmorsans avatar
    Reg.datum
    aug 2011
    Ort
    Enköping
    Hoj
    Nu en ninja 650
    Inlägg
    933
    Blogginlägg
    189
    Igår satt jag hela dagen och sörjde, tänkte på att det var hela sex år sedan olyckan. Idag kom jag på att det är först om en månad. 29 november och inte 29 oktober.

    Själv har jag väldigt lite minnen av de här åren efter olyckan. Jag minns inte vad som hänt, barnens födelsedagar, dansuppvisningar, skolavslutningar eller andra händelser. Jag minns inte tidslinjen så jag kan inte säga vad som hänt före eller efter något under de här åren. Jag minns tiden och livet före olyckan. Efter är bara ett hav av trasig mosaik och glasskärvor som är obrukbara och aldrig kommer gå att laga.

    ...får radera lite här....

    Nä det här med olyckor är inte helt enkelt för vissa. Somliga klarar det bättre än andra. Och givetvis är det inte bara den här olyckan som gjort att jag fastnat, det var tidigare händelser som förträngts och nästan glömts bort, som den här olyckan och halvåret i ovisshet på sjukhuset som triggade igång och mina byggda murar för att hålla mig vid liv rasade. Hade jag vetat då vad jag vet nu, hade jag bett om mer hjälp, gråtit mer, skrikit och vrålat ut min ilska. Slagits hårt för att få svar från läkare och från sambon och för att få hjälp själv. Inte tassat tyst rädd runt om och bett om ursäkt för jag var i vägen för andra.

    Så mitt råd till närmast anhöriga: SKRIK, GRÅT, KRÄV SVAR, BE OM HJÄLP - TILL DIG!
    Senast redigerat av Rockmorsan den 2020-10-30 klockan 23:22. Anledning: Det blev för djupt

  12. #212
    Uppsala Roadrunners Galne Danskens avatar
    Reg.datum
    maj 2003
    Ort
    Bortalängeholm
    Hoj
    F4 Thruxton-R Z1000A1 GS HD-Chopper
    Inlägg
    2 384
    På nått sätt skulle jag ville trycka gilla på ditt inlägg, eftersom jag tycker det är bra att du berättar.
    Men, jag giller inte den sits du har hamnat i, pgr av en trafikolycka!

    Dina inlägg, och hela din förändring i livet, efter denna tokiga olycka - berör mig djupt, och bör vara en tankeställare för oss alla.

    Hoppas du snart kan lägga detta bak dig..
    Mvh
    Jesper ~ Galne Dansken

    Notera vänligen mitt nickname - "Galne Dansken", som jag har fått av dom som åkar sporthoj - "Galne Dansken" är inte en officiel person, men endast en "Galen Dansk"
    Nä Jesper, nu får du lägga av med skitsnacket!
    ...

  13. #213
    Organisationsutmanad... SwePaces avatar
    Reg.datum
    jun 2008
    Ort
    Segeltorp
    Hoj
    Triumph Street triple 765RS
    Inlägg
    2 995
    Rockmorsan,

    Tack för att du delar med dig! Jag kommer ihåg den där kvällen för sex år sedan när ni inte dök upp på sporthojsfesten. Senaste gången jag var på en sån fest, jösses vad tiden går.

    Har inga kloka ord att dela med mig av. Däremot så har tråden ökat min förståelse för närståendes reaktioner, rationella eller ej, när jag klotat. Så återigen tack.

  14. #214
    Medlem
    Reg.datum
    dec 2016
    Ort
    i skogen
    Hoj
    YZF1000R
    Inlägg
    2 517
    Rockmorsan.

    Våra sinnen är fantastiska att hitta på hyss, själv vaknade jag i 25 års åldern en morgon med vad farbror doktorn sa torgskräck.

    Jag drabbades över natten av torgskräck när jag la mej på kvällen hade jag ingen torgskräck. 9 månader tog det innan jag besegrade den olust känslan att vistas bland mäniskor.
    Men till hjälp fanns ju inte några happy pills utan det var att ställa sig själv frågan, vad reagerar jag på nu, varför blir jag stressad o nervös för att gå in i en butik.

    Reseptet för mej var att helt enkelt tvinga kroppen att göra det som hjärnan skrek att det gör du inte och tillslut fick helt enkelt hjärnan axeptera detta.

    Men sedan är jag sådan att vill kroppen ha kaffe får den th'e eller något annat oavsett hur mycket huvudvärk den projicerar för att straffa mej

    Man måste tydligen vara stönigare än sitt egna sinne för att lyckas, men i dag verkar varenda människa få happy pills som lösning och det är en dålig lösning.

    Min sambo råkade ut för en krock för 19 år sedan och blev så rätt att barnen skulle ha skadats så hon började med happy pills och äter dessa ännu.

    Varje försök att sluta resulterar i känslostormar som enorm glädje i 5 minuter, omedelbart efter kommer avgrundsdjup sorg o förtvivlan, sedan följer melankoli o efter detta, euforiska glädje yttringar.

    Detta är vad happy pills gör med hjärnan dom blockerar dina känslor drar en gardin över o allt är samma, när man slutar som sambon så vet inte sinnena hur känslorna skall kontrolleras och livet blir en bergodalbana.

    Så jag tror att kognitivbetendeterapi är den rätta vägen att gå istället för piller.

    Eller vara tjurskallig som mej o lösa det en gång för alla själv.

    Lycka till rockmorsan du verkar vara en varm o förståndig kvinna som är för rädd om dina närstående sådant börjar bli sällsynt nu mera.

    Mvh

  15. #215
    Medlem Rockmorsans avatar
    Reg.datum
    aug 2011
    Ort
    Enköping
    Hoj
    Nu en ninja 650
    Inlägg
    933
    Blogginlägg
    189
    Citat Ursprungligen postat av moddlaren Visa inlägg
    Rockmorsan.

    Våra sinnen är fantastiska att hitta på hyss, själv vaknade jag i 25 års åldern en morgon med vad farbror doktorn sa torgskräck.

    Jag drabbades över natten av torgskräck när jag la mej på kvällen hade jag ingen torgskräck. 9 månader tog det innan jag besegrade den olust känslan att vistas bland mäniskor.
    Men till hjälp fanns ju inte några happy pills utan det var att ställa sig själv frågan, vad reagerar jag på nu, varför blir jag stressad o nervös för att gå in i en butik.

    Reseptet för mej var att helt enkelt tvinga kroppen att göra det som hjärnan skrek att det gör du inte och tillslut fick helt enkelt hjärnan axeptera detta.

    Men sedan är jag sådan att vill kroppen ha kaffe får den th'e eller något annat oavsett hur mycket huvudvärk den projicerar för att straffa mej

    Man måste tydligen vara stönigare än sitt egna sinne för att lyckas, men i dag verkar varenda människa få happy pills som lösning och det är en dålig lösning.

    Min sambo råkade ut för en krock för 19 år sedan och blev så rätt att barnen skulle ha skadats så hon började med happy pills och äter dessa ännu.

    Varje försök att sluta resulterar i känslostormar som enorm glädje i 5 minuter, omedelbart efter kommer avgrundsdjup sorg o förtvivlan, sedan följer melankoli o efter detta, euforiska glädje yttringar.

    Detta är vad happy pills gör med hjärnan dom blockerar dina känslor drar en gardin över o allt är samma, när man slutar som sambon så vet inte sinnena hur känslorna skall kontrolleras och livet blir en bergodalbana.

    Så jag tror att kognitivbetendeterapi är den rätta vägen att gå istället för piller.

    Eller vara tjurskallig som mej o lösa det en gång för alla själv.

    Lycka till rockmorsan du verkar vara en varm o förståndig kvinna som är för rädd om dina närstående sådant börjar bli sällsynt nu mera.

    Mvh
    Tack. Jo jag har gått på kbt och det har hjälpt så att jag kan se ett blåljus utan att gråta eller att magen vänder sig ut och in. Jag kan gå på ett sjukhus och jag kan se vårdpersonal i sina kläder utan att få panikångest.

    Även de gamla minnena från när jag blev utsatt för både fysiskt och psykiskt våld och övergrepp eller när en man av den mindre bra sorten skulle skrämma skiten ur mig och lekte rysk roulette med en skarpladdad pistol mot mitt huvud har jag arbetat med så jag kan möta människor utan att få total panikångest men jag har svårt med att lita på att människor vill mig väl och jag reagerar i stunder med att inte våga gå ut eller om jag går ut så är jag väldigt vaksam och det är inte så svårt att få mig i en "jump scare" så att säga (vilket barnen tycker är väldigt roligt).

    Jag har hållit emot antidepp i hela mitt liv men i våras gav jag efter. Några månader senare så kan jag säga att det där med happy pills förstår jag inte alls. För man är inte alls lycklig, glad eller känner sig kåt eller vid liv över huvudtaget. Man känner liksom ingenting. Man är mer död än levande, man bara existerar. Det som fick mig att ta beslutet om att ist fasa ut dessa piller var att omgivningen började kommentera att "vad skönt att du börjar bli normal och att man kan umgås med dig igen", "vad bra du verkar må" osv. Inombords så fanns mina tankar kvar och jag kunde logiskt räkna ut att "nu borde jag bli glad" "nu borde jag bli ledsen och gråta" "nu borde jag blivit arg" men kroppen känner ingenting. Och jag tänkte att det var mer sorgligt att människor nu tyckte om att vara med mig, när jag inte var mig själv, som en levande död. Så jag är hellre ensam och jobbar med mina demoner själv än att droga ner mig till den grad att andra mår bra. Detta inkluderar mina barn. Jag började på pillren för barnens skull men insikten att JAG inte är med så känns det som att jag hellre lämnar allt och får vara mig själv för om jag inte är sann mot mig själv så är allt annat helt meningslöst.

    Har bara halverat dosen än. Det är hemskt. Det är kanske en kort stund av lycka någon gång i veckan och resten är sån sorg och total hopplöshet och en fruktansvärd rädsla. Läste att man ska gå ner ca 10% i fyra veckor, minska 10% i fyra veckor osv. men då behöver jag få en läkare att skriva recept på flytande så det går att dosera så. Men jag vet läkarkårens åsikt om att dessa piller ska lösa allt och mitt recept är på livstid. Så jag har ingen tro på att någon kommer hjälpa mig därifrån. Så jag halverar mitt piller och nu har det gått snart 4 veckor. Har velat börja igen så många gånger för rädsla och sorg är så fruktansvärt starkt och tar över allt. Men jag har hållit ut.

    Hade så gärna åkt till burma och retreatet på ett munktempel där man är skyddad, bara mediterar från 4 på morgonen till kväll och sover. Det hade jag så behövt nu för att få vara i ett tryggt rum. Men så är det ju det lilla problemet med coronapandemin.

    Nej, pillren ska bort ur min kropp, det måste vara min rättighet tänker jag.Sedan måste jag hitta en plan på att våga leva igen. Om 1 år och 8 månader flyttar mina barn ut, det är redan planerat pga skolgång. Så då är jag fri att flytta, ta mig till en plats där jag vågar vara, där jag får vara jag.

  16. #216
    Medlem
    Reg.datum
    dec 2016
    Ort
    i skogen
    Hoj
    YZF1000R
    Inlägg
    2 517
    Rockmorsan.

    Just rädslan är ett fantastiskt fenomen som vi har, detta hänger ju ihop med reptil hjärnan som agerar helt utanför allt sunt förnuft.

    När nackhåren reser sig skickar ju reptilhjärnan ut en cocktail med spännande kemikalier som hade fått samtligaelit idrottare avstängda för dopingpå livstid.

    Den ser ochså till att göra oss beredda att springa utav hilvitte eller slåss för livet, det finns otaliga exempel hur föräldrar fått omänskliga krafter och flyttat på bilar o dyligt i just rädslan att det skall gå illa.

    Detta fenomenet har fört mänskligheten från det stadiet vi var för 10,000 år sedan när vi sprang runt och var en del av menyn hos björn varg sabeltandat tiger, att bli rädd vid rätt tillfälle gjorde att vissa neandertalare överlevde o kunde föra sina gener vidare.

    Läste någonstans att runt 70% av befolkningen idag inte aktiverar reptilhjärnan och det är dessa som står och ser en sak som kommer att döda/skada dom utan att dom är förmögna att reagera.

    Rädsla är som mycket annat ett hjärnspöke som svartsjuka överbeskydd o massa annat men någon gång så kan dessa saker rädda en situation.

    Att flytta är ett sätt men det finns alltid anledning att känna rädsla, min sambo lever ju med som hon beskriver ett grått halvtgenomskinligt tyg att uppleva världen genom, men efter så många år med dessa piller som dämpar signalerna i hjärnan blir hjärnan helt chockad över verkligheten o vet inte hur den skall reagera överhuvudtaget.

    Därför kan ett vanligt skämt utlösa allt ifrån hysterisk glädje till butterhet, men det har sin charm jag älskar ju henne för just den hon är och det är väll det viktigaste.

    I skogarna runt Dorotea finns helt underbara vyer oändliga skogar o väldigt lite folk billiga hus o sedan e folk som folk skall vara, man får vara ifred samma sak i Västerbotten om man bara vänjer sig att det helt plötsligt sitter en granne vid köksbordet o vill ha kaffe

    Jag tror det kommer att lösa sig för dej du är väldigt medveten och öppen om saker och ting och vem vet någon gång kanske vi ses på våra hojar någonstans vid en mack med en varmkorv i handen.

    Lycka till med avgiftningen den är som att sluta röka (vilket min sambo slutat med) så det är skit jobbigt tydligen.

    Mvh
    Senast redigerat av moddlaren den 2020-11-01 klockan 13:42.

Sidan 11 av 11 FörstaFörsta ... 567891011

Behörigheter för att posta

  • Du får inte posta nya ämnen
  • Du får inte posta svar
  • Du får inte posta bifogade filer
  • Du får inte redigera dina inlägg
  •  

De får väl börja göra lite snygga hojar igen....

cidair
Vill du annonsera ovan? Klicka här