För varje ny generation av guldvingen så blir den första bara snyggare och snyggare.
Har aldrig gillat dom eftersom jag var tuff och sportig då.
Ja den såg ut som en motorcykel skulle. Och ska.
Separat tank, visserligen en dummy. Separata sidokåpor, visserligen är de ovanligt stora för att dölja tanken. Normal sadel. Kromad bakskärm med baklyse. Framskärmen var lite udda då den var lång och bred nertill som en stänklapp, fendaextenda. Långt innan ”marknaden” ville ha korta framskärmar och våtblästrad motor och krökar.
Bilmotorn och tankplaceringen gav låg tyngdpunkt. Soppaförbrukning som en lite bil på den tiden.
Kylproblem trots marknadens största kylare och kylarvingar. Inga andra hojar hade kylarvingar på den tiden. Kamremmar. Hygglig generator. Stora runda mätare.
Begränsad markfrigång pga ljuddämparna. Raask sålde 4-1. Då tog motorn i istället.
Tung som ett as. Rätt slö, 80-82 häst? Kardan såklart. Trådekerhjul. Marknadens största bakskiva.
Allt är förlåtet idag. En naken originalare ev en liten vindruta, liten, om den är snygg. Lågt styre. Krauserkitet frå 70/80-tal, 25 eller 35-litersväskor och stora eller lilla topboxen.
Jag skulle kunna dra en 600-mila repa med värdighet och säkert vara helnöjd.
De senare Interstate mfl, kåpor och skit går fetbort. En hoj ska inte väga över 300 kilo.
En hoj ska inte väga mer än XJR1300, där går en absolut gräns.
En hoj ska inte ha Stalama-kåpa, bilstereo eller högtalare.
En hoj ska varken ha dragkrok, backväxel, arm- eller ryggstöd.
390 kilo väger jubileumsaset. Tjena.
Det var bättre förr.
Jag träffade en tysk i Norge på en Kawa GTR1400 med packning för en tripp till nordkap.
-Hur är den hojen att köra frågade jag.
-Tung, sa han.
Sen log vi bara.
Min TDM900 väger väl hälften och stortrivs i Norge och på motorväg.
View attachment 510107