Många olyckor...

Nu har man kört i några år, bekantsskapskretsen utvidgas för varje säsong och olyckorna som sker är inte längre bara olyckor. Det är tragedier. För ofta någon man kände eller kände till. Det börjar bli påtagligt på ett annat sätt.

Den 28 Juli 2004 dog min vän Jim, han kom över på fel sida av vägen och frontalkrockade med en mötande bil. Hans kroppspulsåder brast och han dog i diket där han landade. Ambulanshelikoptern lyfte tom därifrån. Poliserna som lämande dödsbeskedet till Jims familj hade fel uppgifter. Jag fick berätta hur olyckan hade gått till för hans mamma, pappa, bröder och mormor några timmar senare hemma i deras vardagsrum. Jag hade hans mammas hand i min ena och hans pappas hand i min andra. Två småbröder med tårarna trillandes nedför kinderna. Det svåraste jag någonsin gjort.

Efteråt fick vi möjlighet att ta farväl av Jim på bårhuset. Jag önskar av hela mitt hjärta att ingen ska behöva gå igenom det som hans familj fortfarande går igenom. Den 28 Juli och tiden efter minns jag som igår, tung sorg, maktlöshet, orättviskänslor, alla frågor, om , men, ifall... Den där obehagligt kramande känslan i magen som man kände varje gång man vaknade flera veckor efteråt och som jag kan känna än idag när jag blir påmind.

Fick ett mail av Jims mamma idag. Hon skrev om ett tillfälle då hon uttryckte sin oro inför hojåkandet och Jim hade svarat att om jag inte får köra hoj kan jag lika gärna dö. Klart att han med facit i hand inte hade valt döden.

Med risk för att låta som en moralkärring...men min förhoppning är ändå att ni som läste det här och berördes, lyssnar till erat hjärta. Om man de flesta gånger hoppar av hojen hemma och känner att "jag fixade det den här gången oxå" eller "jisses, vad nära det var" så kanske man ska ta sig en funderare. Alla som kör har biljetten i bakfickan och allt som händer runt omkring kan man inte påverka men DU kan påverka DIN körning. Att DU tar ansvar för DIN körning gör att DU även påverkar ANDRA.

Jag har iallfall funderat klart nu och kommer sälja min gathoj nu och enbart köra bana, där är statistiken klart mycket bättre och bana är ju dessutom fantastiskt kul. Har sett för många ambulanshelikoptrar lyfta, för många dammoln i backspegeln eller framför mig. Jag kastar in handduken.

Ha en skön hojsommar, boka bandagar och kör snyggt, inte ens den skönaste hojturen är värd att dö för!

Jim, du finns alltid med oss! Saknar dig som fan

/Trintan

Väl skrivet!
Dock är hojåkningen en medveten risk. Man väljer att åka och därmed även ta riskerna eller så åker man inte alls.

Jag själv har aldrig kört på vägen förutom när jag körde lektioner för att ta MC-kortet och någon enstaka runda efter att jag hade tagit det.

När jag ser och hör om alla olyckor som sker så vet jag att jag valde rätt att endast köra på bana. Även fast jag har bevittnat en dödsolycka på bana så vet jag att risken för det är minimal jämfört med på vägen.

Kör med insidan.

Endast köra bana skulle ta bort en hel del av vad mc-åka innebär för mig. Det känns inte som ett realistiskt alternativ i dagsläget även om jag förstår tanken bakom ditt val. För mig handlar hojåkning om att kunna ta hojen när jag vill vart jag vill och göra vad jag vill med den.

Att åka hoj är knappast den säkraste hobbyn men helt klart bland de roligaste. Kanske just därför det är farligt? Farliga saker brukar vara kul. Det är stora kostnader förknippat med att äga och åka sporthoj i Sverige och de som är beredda att betala kalaset kommer antagligen fortsätta prioritera det som en hobby, antingen på bana eller gata eller båda.

Saknar oxå Jim!!.. =-(

Jag har försökt hänga på i andra människors takt och formligen stirrat döden i vitögat, inte pga av att jag körde så fort utan för att jag körde över min förmåga. Det har känts obehagligt men ännu mer obehagligt blev det då allt fler man känner omkommit i olyckor.
Nu när jag kör så känner jag mig förbannat dödlig hela tiden. Förra sommaren körde jag knappt alls och i sommar kan jag räkna på en hand hur mycket jag har kört.
Jag kommer inte sluta köra gata för jag älskar det! Har inte orkat pallra mig till någon bana än men det är säkert kul det med. Vill dock inte betala mer än det jag redan gör för att köra min hoj så gata får duga än så länge.

Jag har bestämt att jag kör i min egen takt och låter mig inte hetsas att följa med på större gruppkörningar eller liknande för jag vet att det inte fungerar för mig.

Man kan åka gata, landsväg etc utan att köra som en total idiot och ändå njuta! Man skall bara våga säga nej..våga inse sina begränsningar.

Sedan är det en annan sak om det finns folk som tycker att livet är så värdelöst att man måste försöka köra ihjäl sig på en landsväg med sin hoj och få en kick varje gång man INTE gjort det. Men det får stå för dom. Det är sorgligt att dom inte värderar sig själva och sitt liv mer!

Menar inte din vän Jim eller Svarten eller någon annan specifik..men alla vi som sitter o läser på SH vet att det finns en överrepresenation av detta inom sportshojvärlden.

Det finns många sätt att köra hoj på och det finns många olika sätt att använda sin hoj på. Att köra fort på gata är ett av dom.

För min egen del är det frihetskänslan och naturupplevelsen jag är ute efter.
Att köra långt med tält/sovsäck bakpå är det jag gillar bäst. Gärna på sunkiga grusvägar ute i skogen där det inte finns så mycket trafik. På sånt underlag går det sällan snabbare än 70, men känslan av fart lyser inte med sin frånvaro för det.

En sporthoj inbjuder självklart till att köra riktigt fort (och det är också kul) men kanske skulle flera på det här forumet må bra av att testa en annan hoj och körstil.....

Det behöver inte vara trist att köra (nästan) lagligt. Tvärtom.

Trintan, jag tycker att ditt inlägg är värdefullt! För mig var valet att åka sporthoj ytterst personligt. När jag fattade beslutet var jag ytterst medveten om vilket ansvar jag sätter i mina egna händer. Men för mig innebär risktagning och axlande ansvar ett sätt att tillmötesgå och upptäcka de vägar som för mig närmare själslig tillväxt och det tror jag är lyckans och meningsfullhetens väg genom livet fram till döden. Vi ska alla dö på något sätt, själva dödsögonblicket är ointressant och det visar också Gud på genom att låta oss dö i olika åldrar, av olika anledningar och på olika sätt. Ansvaret att tillvarata och tillmötesgå livets mening och nöje för att nå själslig insikt, tillväxt och lycka medan vi existerar är något jag tror mer på än att försöka förskjuta dödsögonblicket på ett optimalt sätt som vi ändå inte i slutändan rår över. Jag vill dessutom leva med en försonad och ödmjuk inställning till döden, istället för att möta den med rädsla. Man kan också uttrycka det som att jag hellre dör med mod i hjärtat än med rädsla.

Det gissar jag även var Jims önskan medan han levde!

(delar saknaden med dig!)