För lite mer än en månad bröt jag upp från ett 4 år långt förhållande med tjejen/sambon/mitt allt, och som jag var övertygad att jag skulle dela resten av livet med.
Och just nu, när jag sitter här vid datorn, så är jag tacksam att jag lever.
Fick reda på att hon hittat en ny kille och semestrat i grekland med honom. Ett par veckor efter att vi gjort slut! Och jag har nog aldrig dragit så hårt i rullen som jag gjort denna månad. Jag har kört som ett svin. Jag brukar predika att man inte ska köra på gränsen på vägen. Jag har inte levt som jag lär. Adrenalin är plåster för trasiga hjärtan och söndersprängda hjärnor. Men i dag insåg jag att jag för länge sedan är över gränsen för min egen körförmåga, att enbart turen och någon slags storslagen kosmisk plan hindrar bilisterna från att byta fil när jag löder förbi, och att någon rätt snart kommer få skrapa upp mig från ett hårt fast föremål om jag fortsätter. Konstigt nog har jag inte märkt när jag bytte sida till att bli den som kör på chans istället för säkerhet..
Jag litar inte på mig själv längre. En del av mig skiter fullständigt ifall jag kommer fram. Men jag bryr mig om er andra. Ingen förtjänar att få bilen kluven av en skenande retta med dödslängtan. Jag ställer inte på förrän jag mår bättre. Just nu känns det som att det kommer ta tid..
Lämna hojen när ni har kärleksproblem!
Och just nu, när jag sitter här vid datorn, så är jag tacksam att jag lever.
Fick reda på att hon hittat en ny kille och semestrat i grekland med honom. Ett par veckor efter att vi gjort slut! Och jag har nog aldrig dragit så hårt i rullen som jag gjort denna månad. Jag har kört som ett svin. Jag brukar predika att man inte ska köra på gränsen på vägen. Jag har inte levt som jag lär. Adrenalin är plåster för trasiga hjärtan och söndersprängda hjärnor. Men i dag insåg jag att jag för länge sedan är över gränsen för min egen körförmåga, att enbart turen och någon slags storslagen kosmisk plan hindrar bilisterna från att byta fil när jag löder förbi, och att någon rätt snart kommer få skrapa upp mig från ett hårt fast föremål om jag fortsätter. Konstigt nog har jag inte märkt när jag bytte sida till att bli den som kör på chans istället för säkerhet..
Jag litar inte på mig själv längre. En del av mig skiter fullständigt ifall jag kommer fram. Men jag bryr mig om er andra. Ingen förtjänar att få bilen kluven av en skenande retta med dödslängtan. Jag ställer inte på förrän jag mår bättre. Just nu känns det som att det kommer ta tid..
Lämna hojen när ni har kärleksproblem!
