Då var det dags efter snart två år på bågen, inte så lång tid alls men det är ju bara en tidsfråga som man säger. Det hände i tisdags förra veckan, den 27 aug alltså då jag var ute och körde i Västerås. Jag kommer till sjukhusområdet och ska köra igenom, när jag kommer till den första fyrvägskorsningen är jag inte uppmärksam, de ändrade från högerregeln till väjningsplikt för en månad sen. När jag är för nära korsningen inser jag att det är för sent, det kommer en bil från vänster i ca. 40 km/h.
Instinktivt släpper jag ner båda fötterna, det var nog för att jag kört mycket grusbus tills jag nyligen bytte till motard. Bilen träffar med kofångaren på mitt ben, spettar benet på fotpinne. Som är i helmetall, endurostuk för att tillslut träffa ben och slå av det på två ställen.
Jag flyger av hojen, landar på armbågen -> ryggen och tacka gud för att jag gjorde det, har som bäst skydd på armbågen. När jag landar så hamnar jag inte alls i chock eller panik utan börjar direkt skadeevaluera, känner att nacken mår bra och ryggen med så tar av mig hjälmen och ber folk ringa 112. Nu kliver föraren ut och hans flickvän med, hon ser helt förstörd ut och han säger inte så mycket. Jag frågade om jag hade väjningsplikt, någon svarade "ja" och jag bad hemskt mycket om ursäkt.
Jag återgår till skadorna, höften känns bra och högerbenet med. Vänsterbenet däremot, det kändes som om någon bytt ut underbenets innanmäte mot sylt och slafs, rätt äckligt.
Ambulans kommer till platsen och vi kör 400m till akuten
lol)
Det blir yttre fixering som ska bort imorn och mycket sängliggandes. Smärtan har varit sisådär, det spikar till med extrem smärta ibland. Överläkaren var in och pratade med mig i fredags och vi båda konstaterade vilken änglavakt jag haft, bortsett från benet (vars skada var över fotleden och under knäskålen) så har jag bara två skubbsår på varsin armbåge. Doktorn konstaterade att full rehabilitering kommer ta 4-6 mån, jag svarade lugnt med:
"Det är lugnt, säsongen börjar i maj"
Instinktivt släpper jag ner båda fötterna, det var nog för att jag kört mycket grusbus tills jag nyligen bytte till motard. Bilen träffar med kofångaren på mitt ben, spettar benet på fotpinne. Som är i helmetall, endurostuk för att tillslut träffa ben och slå av det på två ställen.
Jag flyger av hojen, landar på armbågen -> ryggen och tacka gud för att jag gjorde det, har som bäst skydd på armbågen. När jag landar så hamnar jag inte alls i chock eller panik utan börjar direkt skadeevaluera, känner att nacken mår bra och ryggen med så tar av mig hjälmen och ber folk ringa 112. Nu kliver föraren ut och hans flickvän med, hon ser helt förstörd ut och han säger inte så mycket. Jag frågade om jag hade väjningsplikt, någon svarade "ja" och jag bad hemskt mycket om ursäkt.
Jag återgår till skadorna, höften känns bra och högerbenet med. Vänsterbenet däremot, det kändes som om någon bytt ut underbenets innanmäte mot sylt och slafs, rätt äckligt.
Ambulans kommer till platsen och vi kör 400m till akuten
lol)Det blir yttre fixering som ska bort imorn och mycket sängliggandes. Smärtan har varit sisådär, det spikar till med extrem smärta ibland. Överläkaren var in och pratade med mig i fredags och vi båda konstaterade vilken änglavakt jag haft, bortsett från benet (vars skada var över fotleden och under knäskålen) så har jag bara två skubbsår på varsin armbåge. Doktorn konstaterade att full rehabilitering kommer ta 4-6 mån, jag svarade lugnt med:
"Det är lugnt, säsongen börjar i maj
"
Lycka till med rehab!! Kan bara älska din inställniing åtsätta vinter till rehab och på et i maj igen
