abstruse
Trek Domane
Solen steker från en klarblå himmel ovanför Karlskogas stolthet. Det känns förb*nnat skönt att vara tillbaks på banan igen. Nyförvärvet ska provas för första gången och förväntningarna är stora. Miinin ligger redan ute och piskar på banan då jag hakar på Jiwe och Palte ut på Gelleråsens nylagda asfalt för första gången sedan juli 2003.
I depån ger jag Gubbstrutt en tröstande klapp på ryggen, då han frenetiskt följer OnOffs instruktioner om vilken som är den bästa bestyckningen. Att sedan hojen inte gått rent under hela förmiddagen är inget som herrskapet tycks ha tagit någon som helst notis om. Faktum är att vi är alla lika förundrade över att TZ:an överhuvudtaget startat. Men startat har den faktiskt gjort, det känner man, inte minst på lukten.
Jag följer Paltes ryggtavla ut ur depån och efter att herrljungatrion likt Knatte, Fnatte och Tjatte har slängt en blick till höger över axeln när vi glider längs med det vita heldragna strecket ut ur depån låter vi våra radfyror ylande accelerera ner mot Trösen. Jag förbannar min fattigdom då jag fortfarande åker med tejpat visir, men å andra sidan får jag den friskluft jag behöver. Av någon anledning andas jag lika tungt som en blåval på banan, men eltejpsmodifikationen fyller sin funktion och så länge gubben får luft har han kraft att nypa i bromsen när det behövs.
Det är en underbar känsla att åter sitta i sadeln. De första varven cirkuleras i lugnt tempo för att få vintern ur kroppen. Klockan har hunnit närma sig 11-snåret och det ser ut att bli ännu en lyckad Wemi-körning då molnen lyser med sin frånvaro. Jag vinkar glatt åt Fettot och Simulanten vilka sitter på läktaren och lirar luffarschack. Trevligt att de äntligen ses IRL, även om de senaste timmen har kivats om vem som ska ha ringar och vem som ska ha kryss.
Jag lägger några 16-varv och det börjar kännas bra. Börjar bli vän med cykeln och börjar pressa den mer och mer för att ganska snart vara under tidigare personbästa. I tät klunga med Palte, Sepahewe och Riddaren närmar vi oss inbromsningen inför Ejes när plötsligt...
(Ja, vad händer...?)
I depån ger jag Gubbstrutt en tröstande klapp på ryggen, då han frenetiskt följer OnOffs instruktioner om vilken som är den bästa bestyckningen. Att sedan hojen inte gått rent under hela förmiddagen är inget som herrskapet tycks ha tagit någon som helst notis om. Faktum är att vi är alla lika förundrade över att TZ:an överhuvudtaget startat. Men startat har den faktiskt gjort, det känner man, inte minst på lukten.
Jag följer Paltes ryggtavla ut ur depån och efter att herrljungatrion likt Knatte, Fnatte och Tjatte har slängt en blick till höger över axeln när vi glider längs med det vita heldragna strecket ut ur depån låter vi våra radfyror ylande accelerera ner mot Trösen. Jag förbannar min fattigdom då jag fortfarande åker med tejpat visir, men å andra sidan får jag den friskluft jag behöver. Av någon anledning andas jag lika tungt som en blåval på banan, men eltejpsmodifikationen fyller sin funktion och så länge gubben får luft har han kraft att nypa i bromsen när det behövs.
Det är en underbar känsla att åter sitta i sadeln. De första varven cirkuleras i lugnt tempo för att få vintern ur kroppen. Klockan har hunnit närma sig 11-snåret och det ser ut att bli ännu en lyckad Wemi-körning då molnen lyser med sin frånvaro. Jag vinkar glatt åt Fettot och Simulanten vilka sitter på läktaren och lirar luffarschack. Trevligt att de äntligen ses IRL, även om de senaste timmen har kivats om vem som ska ha ringar och vem som ska ha kryss.
Jag lägger några 16-varv och det börjar kännas bra. Börjar bli vän med cykeln och börjar pressa den mer och mer för att ganska snart vara under tidigare personbästa. I tät klunga med Palte, Sepahewe och Riddaren närmar vi oss inbromsningen inför Ejes när plötsligt...
(Ja, vad händer...?)
Jocke, se nu till att skaffa en hoj innan du blir helt förtappad 
. Det är inget gott tecken när man börjar svamla på detta viset
