Ångrar du nånsin en runda

Tjena!

Hur ofta händer det att du ångrar att du tog en viss risk, körde för fort, var nära att smälla, chansade i en skymd kurva eller på annat sätt blev utsatt eller utsatte dig själv för risk och fara under en tur på din pärla?

Anledningen till att jag frågar är att jag nu, efter nära 10 års uppehåll utan hoj, köpt ett åbäke som känns kul och bra på alla vis. Feg och gammal som en är tar jag det lugnt, relativt sett alltså. Men idag när jag var ute, låg i 84 km/h på 70 väg, kommer en hoj bakifrån i bra fart och drar om. Tänker då givetvis att jag hänger på mest för att se vilket tempo han håller (även det en gubbe). Efter 3 min i farter mellan 120-150 på 70 väg släpper jag. Vad i helvete - kör var och varannan så fort på småvägar med allsköns hinder, kurvor, skymda utfarter etc? 30 min tidigare låg jag i moderat, lagligt tempo, även det på 70-väg, när en bil plötsligt svänger ut från höger - nit på den, hade jag pressat lite till på rullen hade det nog gått åt helsike. Blev en ängslig jäkla tråd detta, men hade varit intressant att höra om hur ni reflekterar över alla faror som lurar där ute och kanske lära lite från mer erfarna.

Jag har kört hoj ganska många år och med tiden blivit
mer och mer försiktig. Kör numera aldrig i mörker pga allt vilt.
Som TS skriver så lurar många faror därute.
Mindre vägar är trevliga att åka på, men tänkt på att där kör lokala
Agda som tar för givet att på hennes lilla väg kan man göra vänstersväng
året om utan att se sig för

Det där med åldern är en paradox.
När man är ung kör man som om man har stulit hojen trots att man har hela livet framför sig.
När man har blivit äldre kör man mer försiktigt trots att man har färre år kvar att leva.

Jag har nog aldrig ångrat en runda men däremot insett hur extremt mycket över mina gränser jag körde när jag var ung (nu drygt fyrtio). Kör fortfarande snabbare än vad som är 100% riskfritt många gånger men har betydligt större marginaler nu än då, dels för att jag är en bättre förare, dels för att jag är mer medveten om risker i allmänhet och vilka situationer som är särskilt riskabla men också för att jag faktiskt kör långsammare. Med det sagt så trycker jag inte att 120 knyck på 70-väg måste vara särskilt riskfyllt. Att däremot köra så långsamt som 84 km/h på en 70-väg gör jag nog bara om det är bilar framför mig, annars somnar man ju av tristess rätt snabbt.

-edit- jo, en runda har jag ångrat. Tog en sväng med en hoj som var nu för mig o h i perfekt skick, fastän jag var lite för trött i skallen. När jag kom tillbaka till garaget så var så oskärpt att jag inte ställde upp hojen på stödet ordentligt så den föll åt sidan, på en hoj som stod bredvid. Fick rejäl repa/bula i tank och kuts, så det hade jag gärna sluppit.

Nej, har aldrig ångrat en hel runda. Däremot har vissa delar av vissa rundor varit mindre lyckade. Jag har alltid haft självinsikt nog att inse att jag aldrig varit en särskilt bra förare rent tekniskt sett. Då fungerar det helt enkelt inte att ligga och pressa i den dubbla skyltade hastigheten någon längre tid. Vissa är helt enkelt, av olika skäl, mer lämpade för fortkörningar än andra.

Det som fick mig att lugna ner mig extra mycket senast för något år sedan var just en sådan omkörning. Egentligen inget dramatiskt i sig. Kan mycket väl ha varit uppe i dubbel skylthastighet men var aldrig någon fara för varken mig själv eller någon annan. Däremot; känslan av att vilja ha ännu mer, på offentlig väg full av tvivelaktiga lagningar och småvilt...

Är en klyscha, men just där och då beslöt jag mig för att antingen uteslutande köra bandagar eller helt enkelt lugna ner mig i allmän trafik. Blev det sistnämnda för mig. De flesta som varit vid samma vägskäl verkar välja andra hållet. Utesluter däremot ingenting i framtiden, men just nu är jag nöjd med gatkörningen.

(Och visst hjälper det att köra något med teknik direkt hämtad från 50-talet. Särskilt bland likasinnade där alla får brottas rejält med hojarna i kurvorna. Hänger man istället på folk med sportigare maskiner får man fokusera maximalt för att hålla en bråkdel av deras kurvtempo. Det är också ett slags nöje i sig).

Ångrade helt klart säsongens första och enda runda! Farbror blå i civilbil var inte imponerade över min framFART i början på maj, kortet drogs direkt på plats. Om en vecka får jag tillbaka det, jippi!
Det var 26år sedan sist, men fan aldrig mer! Har normalt en restid till och från jobbet på 3 Tim, nu har det blivit 6 Tim!
Så ser ni en Ducce som ligger i 65 på en 70-väg och harvar är det jag!
Tur det finns banåkning!

Jag ångrar mest det jag inte vågat. (Och det är inte i samband med hojåkning.)

Men visst ångrar så dum parkering (totalt skymd sikt vid utfart) att det var som gjort för Gubbstopp och välta med hojen vid utfart.
Och visst ångrar jag den gången jag hade så bråttom komma iväg att jag vid oljebytet glömde momentet fylla på ny olja.

Visst har jag gjort riktigt felaktiga val. Men jag har haft turen att att andra sett mig och lyckats undvika köra på mig.
Så jag behöver inte ångra mig.
Däremot går det nästan rysningar uppför ryggen när jag tänker på vad som hände. Om hur det kunnat gå.

Vad det gäller bli omkörd och välja att inte hänga på. Så väljer jag att inte hänga på.
Numera.
Gott omdöme får man av erfarenhet.
Erfarenhet får man av dåligt omdöme skrev en vän på insidan av tältet.

Många bra tankar i tråden.

Själv har jag satt upp två principer för mig själv som är viktiga för varje körning.

1. Jag skall njuta av körningen, vare sig det handlar om att ha vansinnigt kul eller att få en känsla av meditativt fokuserad avslappning - helst båda.
2. Jag skall aldrig komma hem från en tur och känna att jag hade ett läge där det var nära ögat, där turen räddade mig.

Än så länge har det funkat bra som principer och ofta spelar nog just dessa in om jag tycker att jag ångrar en körning eller inte.

Det har hänt några gånger att jag kommit hem och inte känt att jag uppfyllt princip två och det har alltid lämnat mig med en dålig känsla i magen. Där vill jag inte vara eftersom det kommer innebära att jag förr eller senare inte har turen på min sida och då är det kört. Oftast har det berott på att jag varit trött, ofokuserad och egentligen inte i skick att ge mig ut på hojen.

Även om den andra principen för mig varit överordnad den första principen, tycker jag ändå inte det inneburit att jag behövt göra avkall på att ha kul. En del skulle nog uppleva mig som försiktig, medan andra upplever att jag kör på en risknivå som är betydligt högre än de själva gör. Där jag själv landat och mitt sätt att hantera det har varit att öva mycket, köra kurser på såväl bana som väg och på så sätt successivt öva upp färdigheterna och bygga upp en marginal för att kunna ha ännu mer kul i takt med att förmågan utvecklas. Detta har gjort att jag nästan alltid upplevt mig ha kul när jag kör, samtidigt som jag upplevt det som säkert.

Har jag då alltid haft kul när jag kört? Nej, det har funnits tillfällen då det inte varit optimalt, men jag har nog ändå aldrig ångrat dessa tillfällen. Hojkörning är ändå trevligare än det mesta man skulle kunna göra istället.

Att bli överaskad av att en bil "plötsligt svänger ut från höger" säger mig att du har glömt att "alla är ute efter att döda mig".

Min brorson med "övningskör" (inte "övningsåker") på ryggen som jag vallar runt bland krokvägar behöver påminnas nu och då om att 70 inte alltid betyder 70 utan i vissa fall gånghastighet. Han har däremot respekt för snabellagningar, rally-kalle-kurvor och för hög fart. Att tänka åt alla andra ute i trafiken är det lätta - att kunna undvika vilt - är den kalkylerade risk jag tar. Jag har åkt plingplongdroska i min ungdom så även det gör sitt till att vara vaksam och passiv i körningen.

DEt Ör VeLL GanSka SuNt aTt AnALysERa SiTt tjÖRaNde I eFTeRHanD?

Tror nog dom flesta har ångrat ganska många situationer som upptått på en eller annan runda men som kanske gått förhållandevis bra i efterhand? Det är så vi växer och blir bättre som förare. Vilket är lite synd.

Någon kan berätta för mig att inte göra si eller så, men att själv få erfara det väger så mycket tyngre. I alla fall har det gjort det för mig.

Läste något myntat uttryck för länge sedan om att man har en bägare med tur och en med erfarenhet. Det gäller att fylla den med erfarenhet innan den med tur tar slut. Inte köra snabbare än sin ängel osv osv..

Om man däremot börjar ångra hela rundor eller mår dåligt efter en tur, borde man kanske fundera på om man har rätt intresse? Eller helt enkelt bara tjör som en jävla idiot!

Jo, absolut en. Fast det hade kunnat hänt precis när som helst, hur som helst och vart som helst, ändå. Förr eller senare. Sen kväll, hade varit nere en sväng på Södertörn (Ja, stockholmare vet vart), var på hemväg men gjorde ett litet stopp vid Nynäsvägen, ungefär vid Farsta. Det var en skön kväll så jag rullade in hojen på en parkväg (no shit, så jävla intelligent?) och sätter mig på en bänk. Efter några minuter ser jag så några killar komma gåendes mot mig, visserligen 9-10 stycken, men fjortisar. De gick förbi mig, till synes ointresserade, men efter en stund dyker de så upp igen. Okej, tänkte jag: time to go. Jag går fram till hojen, startar upp den och ska just dra på mig krukan då det bara smäller till. De må ha varit små skitungar men händiga med sparkarna var de.

Nu slutade det "bara" med att jag blev av med hojen, rejält blåslagen, och en jävla erfarenhet rikare, men det hade förstås kunnat gå värre. Mycket värre... Just sayin'.

Ångrat en tur i mitt liv. Det var sommaren 2018. Jag och farsan skulle ner till Tyskland på träff. 35 mils körväg men många färjor och mycket stillastående samt småvägar gör att det tar gott o väl 7h. Vi startade på förmiddagen. Kommer 1 mil sen börjar det regna och regna det gjorde det. Trots regnställ så kröp det in överallt. Skorna var dygnsura efter 5 mil för jag tog de perforerade. Nåja tänkte jag det går säkert över snart.

Nej det gjorde det inte. Snart var allting blött, skor, handskar och hjälm. Värst var att mina glasögon immade igen hela tiden så fick åka med visiret på glänt och då dränkte jag fodret. När vi var halvvägs så kröp vattnet in och började göra läderstället blött. Jag körde nakenhoj och farsan åkte sidvagn med kåpa så han var ju något bättre skyddad.

När vi hade 5 mil kvar så stannade vi på en parkering. Farsan undrade om vi skulle ta en fika men jag visste att åker grejerna av nu så åker de inte på sen så vi sket i det och drog ner de sista milen. Frös som fan, fingrarna var som is och visiret skitigt och glasögonen lika så. Ibland piskade regnet så mycket att man knappt såg bilen framför sen blev det bättre för att plötsligt slå på lika jävligt igen. Rätt obehagligt.

När vi kom ner på torsdagskvällen så fick vi hängt allt på tork innomhus. Tanken var att vi skulle köra handikappade i sidvagnarna på lördagen. Jag satte mig inte på hojen igen förrns söndagen. Då först var allt torrt.

Kan nämnas att det slutade regna så fort vi kom ner och sen var det fint väder hela tiden till vi kom hem på söndagen.

Nu åker jag GS, kör Goretex från Rukka och använder kontaktlinser. Ångrar inte de köpen haha.

Ångrar aldrig rundor eller turer, däremot enskilda korkade saker jag gör när jag kör. Det jag ångrar handlar alltid om att jag varit för på, aggressiv, ouppmärksam eller tagit onödiga korkade risker.

Men jag är som tur är relativt medveten om mina begränsade förmågor så jag har hittills klarat mig utan allvarliga konsekvenser.

Vad jag insett är att det förefaller finnas ganska tydliga tendenser i vilka som råkar illa ut på hoj i trafiken, lite typ att dom som råkar ut för saker gör det flera gånger och dom som inte gör det gör det aldrig. Jag föreställer mig att det i botten handlar om attityd och riskmedvetenhet.

Minns en stuvare med skadad rygg som uttryckte det såhär tänkvärt,
Det var inte på dom fulla backarna utan på dom tomma backarna.

Ångrar helt klart rundan efter jobbet den 4 april förra året! Farbror blå i med laser var inte imponerade över min fart 173 på 70 väg, kortet drogs direkt på plats.
7 månader utan körkort, fy f-n.

Många intressanta infallsvinklar och tankar, svinbra att ni delar med er. Jag är uppenbart inte själv med dessa funderingar.

Jag måste säga att jag tycker CFr fastställde två riktigt vettiga saker, dessa skall jag själv fundera mer på, framförallt punkt 2. Punkt 1 gäller nog oss alla gissar jag.

” Jag skall njuta av körningen, vare sig det handlar om att ha vansinnigt kul eller att få en känsla av meditativt fokuserad avslappning - helst båda.

Jag skall aldrig komma hem från en tur och känna att jag hade ett läge där det var nära ögat, där turen räddade mig.”

Jag ångrar inget som inte resulterat i en incident av något slag.
Däremot tar jag ibland onödiga risker genom att köra för fort, och det önskar jag att jag kunde ge fan i

Har några rundor jag ångrat. Några resor med nakenhojar där jag tänkt att "det är väl bara att mata på motorväg så lägger jag trettio mil på ett par timmar", där nackdelen är att jag blir så sjukt dåsig av att bara sitta och hålla emot i hundrafemtio. Har blivit en och annan tupplur på en rastplats. Såna grejer gör jag inte längre. Skall jag köra så skall jag ha kul, eller ha tid att inte stressa.

En hetsig omkörning innan en kurva, där vägen svängde men inte jag pga rullgrus och inkompetens. Sånt gör jag inte heller längre.

Sen har det blivit många vändor ut på småvägar där man fått baxa hojen genom helt omöjliga passager. Har ångrat dem i stunden men gör det gärna fortfarande

Ingen MC-tur men jag ångrar definitivt gårdagens runda med bil för att hämta dottern i skolan. Körde Birger Jarlsgatan från Nortull mot Stureplan och smet förbi kön upp mot Norrlandsgatan/Kungsgatan precis innan Stureplan via bussfilen. Fick där sällskap av farbror blå på MC... Han var mycket trevlig och vi snackade lite hoj och jag blev 1000 kronor fattigare. Bara att bita i det sura äpplet och acceptera konsekvenserna av mitt eget beslut.

Kan också meddela att han starkt rekommenderade BMW GS 1250, tyckte att det var en fantastisk hoj och han såg fram emot dagarna på ATT de skulle ha inom kort.

Nu tar vi helg. Kör snyggt!

De gånger som slutat i krasch/haveri ångrar man såklart.

Innan jag slutade med gatåkat hade jag en del ångest efter vissa turer där jag kört som jag alltid gjort men med skillnaden att nu väntade mina två barn hemma på mig.

Har dock en väldigt tydlig situation där jag tre dagar in i mitt a-kort drar genom en tunnel och har åt hvete för hög fart in i den efterkommande rödljuskorsningen där jag blir tvungen att klippa rödljuset mellan de korsande bilarna. Åkte inte mer den dagen och skakade säkert två timmar efteråt av det otroliga adrenalinpåslaget.