Jag har sagt det förut och säger det igen: ni finnpajsare är inte riktigt friska.
Tack!
...nu är jag visserligen varken Finne eller Finländare, men har blivit jäkligt fascinerad av det finländska sinnelaget de senaste åren. Jag tar det som en komplimang om någon misstar mig för riktig finne. Svårt dock att komma undan med det på ort och ställe...
Bra jobbat! Jag är lite intresserad av vägvalet Rovaniemi-Harads - körde du grusvägarna som går i stort sett "rakt" emellan eller körde du via någon större ort?
"Kortaste väg" rätt ut i gruset. Fin-fina vägar: Snabbåkt och mjukt flytande böjar.
Flakaberg och Pålkem var ortsnam som swischade förbi. Verkligen swishade...
Tyvärr hade telefonen som jag körde Bubblerappen över lyckats stänga av sig på något vis precis inför den sträckan, så spåret saknas på Spotwalla. Mer om sträckan i texten sedan.
Ingen Järnrövsresa direkt men ganska trevlig träff är Ruskträffen. Tyvärr inte grusväg längre men minusgrader brukar det vara så solskensmotorcyklisterna kommer inte.
https://tunatouringmc.se/rusk_inbjudan.html
Vore trevligt att träffa farbror!
Ja, Ruskträffen står på listan. Kommer när det passar med annat.
Som denna helgen, till exempel. Här passade det jättebra att blåsa upp till norra Pystemättä-träffen.
Pystemättä - var sig det är norra i September eller södra i Oktober är lite av en kameleontträff:
man vet aldrig om det är den sista sommarträffen, en regnig höstträff eller rent av den första vinterträffen.
[video]https://r9---sn-ab5l6nss.googlevideo.com/videoplayback?initcwndbps=1321250&source=youtube&sparams=clen,dur,ei,gir,id,initcwndbps,ip,ipbits,i tag,lmt,mime,mm,mn,ms,mv,pl,ratebypass,requiressl, source,expire&pl=64&ipbits=0&mime=video/mp4&clen=7334019&mm=31&ratebypass=yes&requiressl=yes&ms=au&mv=m&mt=1506446895&dur=80.108&gir=yes&itag=18&mn=sn-ab5l6nss&signature=D3B33C64E81078476DA7815EFA04D30ACFC15B9F .622A00B5FC2F9ED1DF988F62CBD92C2EB731B594&key=yt6&expire=1506468580&id=o-AJyd8QtFqk70Ng2e5-MiW0e-l1srGyb1ggm-ZBSpuYHj&ei=hI7KWdaxL8beW5ihqqgB&lmt=1351349371257903&ip=2a01:7e01::f03c:91ff:feb3:d3fc&title=Pystymett%C3%A4+26-28.2012+Mikkeli+3.mp4[/video]
Men först måste vi nog ta upp detta med Ironbuttkörningar. Dom är inte på något naturligt sätt kopplade till udda MC-träffar. Det är mer mitt take på det hela - mitt "reason to ride": kan jag koppla ihop en träff med en IBA-distans så går det lättare att motivera en helg på hojen.
På ett annat MC-forum fick jag en ärlig fråga: "Varför?" Varför kör man Ironbuttkörningar egentligen?
Svaret blev 7 kilometer långt. Det första stycket, som är bortklippt nu, gick ut ungefär på att "jag vet inte".
Jag vet inte varför andra kör Ironbuttdistanser, men jag vet precis varför jag gör det.
Jag postar en liten, liten bit av allt det jag skrev då här nedanför ifall någon skulle vara intressererad. Läs i vart fall det jag fetat i texten. Det har betydelse för just denna resan...
<snip>
Man tävlar inte mot någon annan, det är sant. Men, utmaningen, distansen, uppdraget som skall lösas - den skoningslösa Zumun på styret - det ger mig en stimulansen jag behöver för att tycka att varje kilometer är rolig. Fortfarande!
Efter mer än 40 år med MC-kort så är jag fortfarande körkåt.
Och IBA-körningarna har mycket stor del i det. Jag kör grusäventyr och sådant, och hinner jag höra på radion på morgonen att det är stopp i trafiken så tar jag gärna hojen till jobbet.
Men jag är ingen åka runt och sniffa på blommor-typ. Har aldrig varit.
Gillar inte att köra i grupp, gillar inte att använda hojen för att åka och fika, gillar inte att behöva vänta medans andra röker, tankar, rättar till packning eller Gud vet vad.
Jag vill köra. Köra Satan!
Det är INTE något elitistiskt 'jag är bättre än någon annan'-trams som döljer sig här - tvärtom!
Det är en brist hos mig, detta autistiska draget som slår klorna i mig när jag kommer upp på en hoj:
Jag är väl hyfsat trevlig och kommunikabel till vardags, men jag blir en jädra savant när jag kommer upp på en MC.
Jag har ingen telefon kopplad när jag kör, ingen intercom. Det är jag och hojen.
När jag någon gång har följe någonstans med mina vänner DD och BB så blinkar signalen blå från deras hjälmkanter, eller också lyssnar dom på någon ljudbok eller något dokumentärprogram nedladdat från...
...ja, var tusan man nu laddar ner grejer...?
Skitsamma - dom trivs med sitt och jag trivs med mitt. Dom gånger jag försöker teckna något till dem så tittar dom bara storögt på mig, och snackar sinsemellan kring vad jag kan tänkas mena.
Hur som helst, jag kör helst själv i vilket fall, och mina Ironbuttkörningar är ett slags andningshål i vardagen. Jag är ett med hojen, kan inte ta emot samtal och hustrun vet hur länge jag kommer att vara borta. Det är total och egoistisk frihet. Me, myself and I.
Mina nära vet att att jag inte lär höra av mig under dygnet, och jag kan låta mina tankar löpa iväg lååångt bortanför vardagens staket, gränser och hinder.
Det är sagolikt uppfriskande att få vara alldeles ostörd med sig själv medans milen tickar in under hjulen. "Meditation in motion" brukar jag kalla det, och jag har hört liknade kommentarer från andra som kör mycket IBA-distanser.
<end snip>
Det var så det var tänkt - ett litet andningshål. Värdefull egentid. Uppladdning genom utmattning, typ.
Så som det sket sig! Jisses.
På torsdag eftermiddag seglar det upp en grej på jobbet som kan komma att kräva massor av mig. Projektet har varit uppe och bubblat vid ytan några gånger tidigare - men hittills bara blivit framskjutet gång på gång.
Jag tar med mig mappen hem, och sitter uppe på kvällen och uppdaterar den - istället för att komma i säng som jag borde.
Exit start 03:00, om man säger.
Jag startar strax före 8 på fredag morgon, men jag är på vippen att styra mot arbetsplatsen - trots packning och allt ombord på hojen.
Jag har redan hunnit få 3 mail och ett par telefonsamtal om det som skall dra igång nästa vecka.
Jag tror fortfarande att det är ännu ett falskt alarm, så jag vinklar över till E20 och lämnar Göteborg bakom mig.
...men jag vågar inte stanna i Partille för att käka frukost på McDonalds. Känns om det är för nära jobbet och för stor risk att jag vänder om och sätter mig vid skrivbordet.
Istället rullar jag ända upp till Vårgårda där jag känner mig hyfsat säker på att inte känna någon onödig pliktkänsla. Jag är fortfarande inom frukostfönstret och kan känna smaken av en McSausage med ägg när jag svänger in till Gyllene Måsen i Vårgårda.
...som inte serverar frukost. Feck!
Dom har precis öppnat, så det blir efter tvekan en stor fet Jureskog-historia.
Som frukost.
Ungefär så fortsätter dagen. Fel fel fel.
Jag har en zillion mail och missade samtal när jag kollar på telefonen. Alla verkar vara helt nuts över att det aktuella liket rör på sig.
Och ungefär så fortsätter dagen. Det blir bara fel allting.
Ingen chans att komma in i sig själv och dra nytta av umgänget med motorcykeln.
Jag môlar i mig burgaren utan att känna vad den smakar - eller ens tänka på att jag äter. Som vilken jobblunch som helst, alltså.
Jag bränner undan det viktigaste, skärper tonen i frånvarumeddelandet och gränslar hojen igen. Men, inget blir som det skall vara.
Telefonen ligger under plastfodralet överst i tankväskan, och blicken dras dit vid varje nytt inkommande samtal eller mailavisering.
Heelt fel ingång till en IBA-körning, alltså, och jag känner hur irritationen växer istället för att sjunka undan som tanken var. Jag stannar ytterligare två gånger innan Örebro för att städa undan nya frågor och - mest tyvärr: jävla nonsensfunderingar kring något som ändå inte kommer att gå igång på denna sidan årsskiftet.
Klockan tickar för körningen och minskar mina marginaler, men jag tar mig tiden att svänga in hos Fottas MC i Ludvika. Där kan man tanka positiv energi!
Fotta har varit med och kört på varje upplaga av "125ans dag" som vi kört hittills.
Nu senast i Augusti, och för första gången missade han målet - på sin 100cc Speedfight Peugeot. Oh yes! Man kan köra IBA-körning på sådant med.
Man kan försöka... Han berättar att han är sugen att göra ett nytt försök innan nästa officiella arrangemang 2020.
...och varför inte? Rekordmånga bröt i år med maskinproblem - hela 5 stycken.
Borde gå att arrangera ett uppsamlingsheat för oss som inte nådde fram.
Fotta har visat bilder från anno dazumal när han och kompisgänget drog till Nürburgring och Elefantentreff i början av -70 talet.
Alltså denna tidsepoken:
På sina 125
r!!! Vem skulle få för sig att släppa iväg en 16-åring på MC-träff - nere på kontinenten, i Januari - nuförtiden...?
Men då gick det bra! Fotta har fantastiska minnen att förmedla. Verkligen en snubbe som Classic Bike skulle slå klorna i och debriefa.
Stoppet funkar som tänkt. Jag lämnar Ludvika på bättre humör än jag kom - och det är sannerligen inte Ludvika stads förtjänst...
Snabbt stopp hos SMCs nya adress: Gamla Tunavägen. Jag har inte hunnit se stället ännu, men sitta i egen fastighet är bara så rätt för framtiden.
Klockan är sent på fredag nu, men MC-Folkets redaktion jobbar järnet och vi säger hej, men mer än så blir det inte. Dom vill hem, och jag vill bort.
Käkar eländig mat utanför Bollnäs, men muntrar upp mig själv lite med att köra gamla E4an från Norrala och ända upp till- och igenom Hudik.
Nobba raka spåret och istället köra "gamla vägen" kan vara otroligt stimulerade.
Nostalgi, ibland gränsande till katastrofturism. Det finns massor att se längs "gamla vägen" oavsett om man har en egen relation till sträckan, eller kör den för första gången.
Jag fascineras över hur somligt lever upp efter det att trafiken riktas om till en nybyggd vägsträcka, och hur annat bara vissnar och dör.
Självklart får vägkrogar och motell problem när trafiken försvinner - men å andra sidan: många klassiska vägkrogar och motell utan vettig kedjeanslutning har gått omkull ändå - trots att dom ligger kvar längs "stora vägen".
Det som lever upp kan vara hus och fastigheter som legat illa till när dygnstrafikvolymen bara ökar och ökar - utan att man kan slå mynt av det.
Ingen har velat köpa kåkarna, ingen har ens velat bo i dem.
Med den nya vägen så kommer saker och ting i ett helt annat ljus. Vackra, men nedgångna hus med "eftersatt underhåll" köps till en vettig peng av någon som har tid, ork och stålars nog att locka fram det som en gång fanns i huset.
Glädjande att se, men det blir märkligt när det upprustade huset mer eller mindre ligger granne med en för evigt stängd bensinmack som bara sjunker djupare ned i förfallet.
Som någon kanske ser så är det inte så mycket bilder ännu så länge. Anledningen är enkel: jag tog inte några bilder första dagen.
Jag var inte på humör, jag hade inte lust,
såg inga motiv, hade inte tid.
Och så är det ju: är men inte i balans, så ser man inte det som är värt att notera.
Hjärnan är fullt upptagen med att bearbeta det som redan finns där inne, och upplever bara nya intryck som störande och belastande.
Jag njuter förvisso att köra "gamla vägen" men det läker mig inte tillräckligt mycket för att jag skall öppna upp och dokumentera något.
Nästa stopp blir en koll av ett Blocketobjekt just utanför Sundsvall - men med nuvarande sinnesstämning blir ingen affär. Inte ens en provkörning, faktiskt.
Jag är någon annanstans, och det är helt fel ställe under en Ironbuttkörning.
Tar mig ett långt, långt stopp uppe på den nybyggda Circle K macken vid Njurunda.
Jag försöker verkligen rensa skallen på allt som inte har med körningen att göra.
...ja, plus svara på de sista mailen, då. Det har lugnat ner sig betydligt och jag kan med gott samvete lägga bort luren.
Det har mörknat, det är vajerväg och det är här jag måste vara nu - ingen annanstans. Det är dödstraff på att vara ofokuserad längs Norrlandskustens E4...
En sak driver mig framåt mer än något annat: det är höstdagjämningen idag!
Inom Ironbuttsfären tillmäts körningar under de olika solstånden en särskild betydelse: Grejar man att genomföra en godkänd IBA-körning under dessa speciella händelser: Vårdagjämning, Sommarsolstånd, Höstdagjämning och Vintersolstånd så har man gjort en "Four Season Ironbutt"
Photo Credit: Tim Mastersons "HardTXRider" blog. Besök gärna! http://hardtxrider.blogspot.se/
En sådan vill jag ha! Speciellt som jag har chansen att avsluta min körning på polcirkeln i Finland. Lite extra magi i det hela.
Nördigt...? Guilty as accused! Mycket inom IBA-världen är nördigt.
Men visst är Jordens oblikvitet fascinerande? Det är ju den som ger oss årstidsväxlingarna! Polcirkeln är i höggrad kopplad till detta, så det blir ju plötsligt "the place to be" en sådan här dag när vi störtas in ett halvår av mörker.
Men inte. Jag kommer inte "in i" körningen. Det är inte det att det inte är roligt: det är alltid roligt att få köra hoj - men rätt stämning infinner sig inte.
Jag har - vid problemlös körning,
enligt Garmin, fortfarande en ankomsttid vid Shell Napapiiri som ger mig flera timmars marginal för något oväntat strul.
Jag vet att det inte räcker. Jag är inte i skick att köra resterande sträcka - inte på det sätt jag vill köra. Inte enligt min standard.
Pretentiöst?
Vassego och tyck det. Jag har haft MC-kort i mer än förti år och kan berätta om det. Inte alla av dom som tog kort samtidigt kan säga det samma. Kan säga något överhuvudtaget. Har man inte respekt för livet skall man inte ge sig på att köra Ironbuttkörningar. På natten. Längs E4an.
Det blir tankning i Docksta just innan dom stänger, och nyckeln till ett rum lite längre bort.
Surt, så klart - men ett resultat av bristfällig uppladdning och oförmåga att fokusera. Precis när jag plockar av mina navis så slår det mig:
Ankomsttiden jag räknat på - det som Garmin presenterar i fönstert är ju
Finsk tid! I verkligheten -
klocktid har jag ju ytterligare en timme på mig för att avsluta min körning upp till polcirkeln.
Different ballgame! Med ytterligare en timme till förfogande så skulle jag kunna möblera om dygnet lite: sova två timmar, och ändå ha 30 minuters marginal efter av- och påklädning. Jippie!
Men, inte bli för glad nu! Inte bli upprymd och exalterad, utan snabbt ner i säng och möt sömnen. Jag ställer klockan prick 2 timmar fram i tiden. Det går att känna direkt när man vaknar om den korta sömnen "har tagit" och om man är rätt på det.
Mer text följer. Ja, och BILDER då.
Hur långt blir det dörr till dörr tur och retur?
