Att vara närmast anhörig till en biker som är med i en olycka

OJUJ VERKLIGEN gripande läsning läser med tårar i ögonen................ Tack för att ni delar med er
vet inte vad jag ska säga riktigt.......... det du/ni skriver får en verkligen att tänka på livet och vad som är viktigt.

Kämpa på, en dag kommer när detta är över och livet är "normalt" igen
Och be om hjälp när du känner du behöver det, finns helt säkert MASSA som vill hjälpa på något sätt.


KRAAAAM

Tiden går... dags för permission

Tiden går. När jag väl gav upp och inte gav mig skit för att inte åka till sjukhuset varje dag, vardagen kom ju ikapp när julen var över med. Ja så tog ekonomin stopp, det kostar att sitta att köra och med parkering varje dag. Så jag resonerade med mig själv inombords och så kom jag ändå fram till att jag inte håller för att åka till sjukhuset varje dag. Sen har jag börjat tycka det är mer jobbigt att åka till sjukhuset än att bara vara hemma. Med dåligt samvete men ändå. Det är jobbigt för att när jag åker till sjukhuset så kommer saknaden så hårt och så måste jag sen säga hejdå och gå därifrån. Dör inombords varje gång.

Men samtidigt vill jag ju vara där. Men sen så känner jag mig i vägen så fort jag är där. Det är fullt schema med toabesök, dusch, frukost, sjukgymnastik, egen träning med cykel, lunch, kurator, arbetsterapeutträning, egen träning, hjälpmedelsgruppen, rekryteringsgruppen (vad nu det är, dont know), toabesök, middag och förstås andras besök. Har fått sova kvar två gånger. Då ska sköterskorna fixa säng åt mig, det är trångt att få in i rummet. Sen ska de komma och vända tre gånger per natt eller nått sånt och då måste de flytta runt sängarna för att komma åt sambon. Jag är i vägen även om alla säger att jag inte är det. Men jag känner mig i vägen. Visst får jag vara med på träningar och kuratorbesöken. Ibland kommer jag på att ta med något att äta tillsammans. Ibland beställer vi hämtpizza eller något. Då de där gångerna när man får ett litet fönster ut mot verkligheten som en hämtpizza, det är de lyckligaste stunderna. Brukar alltid få kämpa mot gråten när man sitter med sin pizza kartong och bara försöka se varandra i ögonen och försöka fokusera bort sjukhuset och miljön runt omkring. De där sekunderna då allt känns som vanligt. Sen kommer man på det...

Det närmar sig permission så äntligen. Nästa vecka verkar första permissonen bli. På fredag ska jag hämta honom ... i min bil... och vi ska åka (själva?) till mc mässan i Stockholm. Jag är skiträdd... på riktigt.
Det kommer säkert gå bra men min hjärna har inte ännu fattat vad han klarar, jag ser inte så mycket längre eftersom jag bara kommer dit på helgen och någon gång mitt i veckan men då inte kan stanna så länge. Hjärtpersonen i mig är rädd för jag känner mig ansvarig om något händer. Han har haft som målbild att kunna klättra upp på hojar på mässan och provsitta. Jag har sagt ifrån på det. I så fall vill jag inte åka. Jag fattar att han inte kommer gå sönder om han nu trillar ur rullstolen och det inte kan hända så mycket. Men efter att ha suttit 7 veckor på sjukhus där tillståndet från början var intensivvård som jag skrivit om tidigare. Jag är inte klar med det än. Jag har inte kommit över detta. Sen oroar jag mig för hur allt praktiskt ska gå till. Som toalett besök, parkering... ja typ allt. Jag förstår att allt kommer funka och så, men hjärtpersonen i mig får panik av allt. Sen ska vi enligt planen ha permission till sporthojsfesten på lördagen. Här är jag inte riktigt lika nervös till eftersom jag vet att alla hjälper till så om jag helt bangar ut och svimmar eller nått så kommer alla se till att det går bra. Men jag är ändå på någotvis (kanske bara i min värld men ändå) jag ansvarig för att det går bra och inget händer. Japp. Nervös är bara förnamnet.

Jag hoppas på en permission hemma innan nästa helg. Men jag vet inte om det blir så. Idag var kommunen här och tittar på vad som behöver göras och vilka hjälpmedel de snabbt kan ordna så sambon faktiskt kan komma hem. Ramp får jag på måndag. Sen några sådana grejer att trösklarna i vårt gamla hus blir lättare att köra över. Sen var det det där problemet med toaletten. Toadörren är 60-61 cm om man plockar av dörren. Sen fick jag flytta runt gjutjärnsbadkaret för att han ska ha en chans att komma in. Lådhurts ut. Tvättkorg ut. Sen ska det på nån grej på toan så den blir högre och får armstöd. Sen var det nån brädgrej till badkaret så han ska kunna sitta och duscha men det är ju först senare när han kommer hem på riktigt. Det låter bra. Sen frågar jag sambon hur bred hans rullstol är. 65. Japp. Jag hann bli lite glad en förmiddag och tro på att han faktiskt kommer komma hem någon gång igen. Sen gick det över. Dörren är svår att bredda för det är en yttervägg och en trapp i vägen. Ja det är klart det går att lösa, det förstår jag med. I min hjärnperson. Min hjärtperson skriker att nu blir det säkert inget hembesök nästa vecka heller. Tiden går. Sambon är dock positiv till att det blir hembesök i veckan trots allt.

Förbannat att det ska vara så svårt att få min hjärtperson att sluta krampa så hela tiden. Men det blir bättre. Jag kan sova lite mer. Jag kan äta igen. Lite yr och illamående till och från men det är ju inte så konstigt när man inte sovit eller ätit vettigt på så lång tid. Träna lyckas jag inte riktigt med än. Men det blir bättre. Dock damp ju snön ner så snöskottning, vedhuggning, vedbärning blir ju träning det med.

Sambon läker riktigt bra, rörligheten kommer mer och mer, alla är positiva... bara jag som inte hänger med men det går åt rätt håll... även för mig. 7 veckor ensam hemma... säkert många veckor kvar. Tiden går.

Summering: Permission är läskigt som närmast anhörig även om man längtar till det så mycket. Det är svårt för man har liksom på något sätt fått sjukhustiden till vardag och där är ju personal som tar ansvar för att inget händer. Permission betyder att den tryggheten inte längre finns. Lätt att ta på sig ansvaret som närmast anhörig. Det är tungt. Ha respekt för det. Prata med den som är på sjukhus så den förstår dina, som närmast anhörigs, känslor för det.

Hoppas man får se er på MC-mässan, skulle vara kul att hälsa! Går det inte att göra något drastiskt med dörröppningen till toan, med hjälp av en tigersåg kanske?

Be en snickare kika på dörren så kommer han med en lösning. Bort med dörrkarmen och dit med lister runt om istället så är det brett nog Skjutdörr eller draperi sen

Önskar er en trevlig dag på mässan! Själv ska jag till Hemsedal den helgen Blev dock lite orolig när jag först inte fick på mig pjäxan på vänsterfoten som e kass sen min krasch i slutet på augusti, hade börjat bli bra med fötterna igen men nåt har hänt :/ Men det ordnade sig, när pjäxan väl är på kan inte vristen röra sig

Trevlig helg

Oro tar inte bort morgondagens bekymmer... det tar bort dagens frid...

OM det är så att han ligger i linköping, så kan jag säkert ordna sovplats till dig väldigt nära sjukhuset, om du vill slippa åka hela vägen hem på kvällen och inte vara i vägen på sjukhuset. Dock bor jag inte själv så kan inte lova något just nu.

nissepelle skrev:

OM det är så att han ligger i linköping, så kan jag säkert ordna sovplats till dig väldigt nära sjukhuset, om du vill slippa åka hela vägen hem på kvällen och inte vara i vägen på sjukhuset. Dock bor jag inte själv så kan inte lova något just nu.

Klicka för att visa mer...

Tack! Han ligger i Uppsala så jag har bara 8,5 mil tor. Tror det är lite bra också att jag inte är där jämnt.

Zoltan Kurtock skrev:

Oro tar inte bort morgondagens bekymmer... det tar bort dagens frid...

Klicka för att visa mer...

Samt men jag tror att det är mänskligt att oroa sig när den närmaste familjen hamnar på sjukhus o inte kan komma hem på flera månader. Man måste bara acceptera det och försöka ta dag för dag. Rida ut skiten, en dag i taget. Men oroa sig gör nog alla.

Rockmorsan skrev:

Samt men jag tror att det är mänskligt att oroa sig när den närmaste familjen hamnar på sjukhus o inte kan komma hem på flera månader. Man måste bara acceptera det och försöka ta dag för dag. Rida ut skiten, en dag i taget. Men oroa sig gör nog alla.

Klicka för att visa mer...

Det här kommer fixa sig!

Jag bröt ryggen för 8 år sen och kan gå normalt idag även om det kryper i benen... sprang milen 1 år efter smällen trots att jag krossade benet/knät etc.

Jörgen Nilsson krossade 2 kotor i ryggen och han går idag vilket är helt otroligt!

Kroppen är otrolig bara man har viljan!

kämpa så hejar vi här på Sporthoj.com ända tills ni når målet!

Med vänlig hälsning

Min fru har berättat om denna tråden.

Jag krascha själv i augusti 2014. En kurva efter en uppförsbacke där man inte såg att vägen svängde nästan 90 grader vänster. 70-väg, inga skyltar. Trafikverket sa "Vi varnar inte för kurvor på kruviga vägar". Det är en rätt fet lögn. Man kan bara åka på Härskogsvägen inte långt från där jag krasha och den är gödslad med skyltar med tillägsskylten "Svår kurva", och där är det rätt onödigt egentligen.

Jag gick rätt fram, jag hade kanske 65 km/h, bromsade ner lite, kanske till 55-60 och det blev en high-side, jag flög dock inte nämvärt. På kraschstället är en gammal nerbrunnen kyrka med lite gravstenar och vägen gör en skarp vänster och sen en skarp höger samtidigt som den smalnar av rejält. Lämplig hastighet är 20-30 km/h. I detta parti är det på båda sidor stenmurar, ca en halvmeter höra, säkert K-märkta. Jag bromsade, slog över och slog emot stenmuren med höger sida av bröstkorgen, jag minns att jag tänkte, "Jaha, nu är det kört för gott.". Ett par satt på den K-märkta kyrkogården och fikade. De sa efteråt att jag hade vrålat rätt bra innan det small, men det har jag inget minne av.

Jag träffade stenmuren med höger sida av bröstkorgen. Sju revbensbrott och frakturer på "transversala utskott", utskott på ryggraden med små skålar i vilka revbenen är ledade i. Det tog en evighet innan ambulansen kom, typ 20 min, så under tiden hann jag be de som hjälpte mig att ta en selfie när jag ligger på muren, Jag hann bli helt blind på grund av chocken i kroppen. Medvetandet förlorade jag aldrig dock. De ville klippa tischan i ambulansen, den var ju nästan ny så det det fick de inte. Gjorde lite ont att krångla sig ur den.

På akutintaget kommenterade de mina strumpor, fina med blommor på (min frus strumpor).

I efterhand har jag räknat lite på det och kommit fram till att det motsvarade ett fall från 12 meters höjd.

Det hände på onsdagen, på lördagen hade jag permission, i efterhand har hon berättat att hon var extremt orolig. Vi var på bio och jag gick i foajén med min vänstra arm framför mig som skydd mot att folk skulle stöta in i mig. Tydligen somnade jag under reklamen också, morfin i hög dos har tydligen den effekten. Jag är inte särskilt empatiskt lagd och var mest som ett frågetecken när hon berättade hur hon i efterhand upplevde permissionen.

På söndagen hade jag tröttnat på sjukhusmiljön och flydde, min bror mötte upp med bil och vi åkte till olycksplatsen. På måndagen blev jag utskriven. En vecka senare var jag tillbaka på akuten efter en kraftig nysning jag inte kunde häva.

Jag och min iPad i ett par månader i soffan. Sedan mitten av okt jobba 50%, sen 75% och nu snart 100%.

Trafikförsäkringen går tydligen in och betalar hela inkomsförlusten (minus försäkringskassan och en annan försäkring jag har) upp till 100%. Det är najs.

Jag har fått frågan oräkneliga gånger på jobbet: "Ska du sluta köra motorcykel nu då?" En kollega har kraschat tre gånger med vanlig cykel, en gång med brutet nyckelben och ett revben, en annan gång påkörd bakifrån av bil, dock utan skador. Jag frågade honom om någon hade frågat om han skulle sluta cykla. Svaret var "Nä".

Lärdomar:

* Kör inte 125:a (min pendlingshoj, RIP), på en seg hoj släpper man inte gasen från maxläget när man fått upp farten
* På okänd väg, lita inte att skyltar finns vid skarpa kurvor eller att skyltar som visar lämplig fart finns
* Om du har sju revbensbrott, nys inte. Om du gör det så gör det så ont att du inte vill leva just då.
* Bröstkorgen är kroppens naturliga airbag
* Jag hade en jävla tur, alla andra möjliga träffpunkter på kroppen i stenmuren hade förmodligen varit värre
* Cykla inte, om du råkar ut för singeolycka på cykel utan fet privat olyckfallsförsäkring så kan du se fram emot resten av livet med 9000 kr/mån

Att sluta köra hoj för att man kraschat är som att säga att man ska sluta med elektricitet för att man fått en stöt en gång.

/rob

Ett förtydligande, jag är inte ute efter nån empati, likes, ogillande, dumma kommentarer eller annat.

Effekten jag vill uppnå av att dela med mig av min berättelse är att det kanske får någon att inse hur illa det kan gå i även låga hastigheter på en väg där man håller laglig fart eller under den. Sen är jag ingen ängel vad det gäller hastighet.

Jag tog mc-kort ganska nyligen av anledningen att jag kom fram till att det inte var så smart att fräsa runt med den olagliga elcykeln i 90 km/h, i shorts och en tunn frigolithjälm.

Glömde nämna att samma månad som jag krascha, samma ställe, så kraschade en bil, en moped och en cyklist(!) i samma mur.

rob313663 skrev:

Ett förtydligande, jag är inte ute efter nån empati, likes, ogillande, dumma kommentarer eller annat.

Effekten jag vill uppnå av att dela med mig av min berättelse är att det kanske får någon att inse hur illa det kan gå i även låga hastigheter på en väg där man håller laglig fart eller under den. Sen är jag ingen ängel vad det gäller hastighet.

Jag tog mc-kort ganska nyligen av anledningen att jag kom fram till att det inte var så smart att fräsa runt med den olagliga elcykeln i 90 km/h, i shorts och en tunn frigolithjälm.

Glömde nämna att samma månad som jag krascha, samma ställe, så kraschade en bil, en moped och en cyklist(!) i samma mur.

Klicka för att visa mer...

Jag höll 50-60 när jag ramlade av vägen och bröt ryggen, så några höga hastigheter behövs inte. Bara en landning på ett dåligt ställe eller sätt. Ganska typisk olycka att hamna i yttern på en skarp sväng av olika anledningar. I mitt fall var det obefintligt fäste så jag hade inget val, men det är ju knappast någon ursäkt.

Alltså se på shummi! Kört f1 och klarat sig bra alla år. Sen åker han skidor och landar med huvudet i en sten! Ödet?

NoBrakes skrev:

Alltså se på shummi! Kört f1 och klarat sig bra alla år. Sen åker han skidor och landar med huvudet i en sten! Ödet?

Klicka för att visa mer...

Ödet nä. Han tyckte nog hjälm var onödigt i hastigheter under 200 bara.

Twintorsk skrev:

Ödet nä. Han tyckte nog hjälm var onödigt i hastigheter under 200 bara.

Klicka för att visa mer...

Schumi hade hjälm, med en farlig kamera på!

Michael Schumacher’s Ski Accident Brain Injury Said to Be Caused by his GoPro Helmet Cam
Doctors credit his helmet with saving his life, saying he likely would have died had he not been wearing one. But this weekend a new fact emerged: the GoPro mounted to his helmet is reportedly what caused the brain damage.


http://petapixel.com/2014/10/12/mic...nt-brain-injury-said-caused-gopro-helmet-cam/

Old Badger skrev:

Schumi hade hjälm, med en farlig kamera på!

Michael Schumacher’s Ski Accident Brain Injury Said to Be Caused by his GoPro Helmet Cam
Doctors credit his helmet with saving his life, saying he likely would have died had he not been wearing one. But this weekend a new fact emerged: the GoPro mounted to his helmet is reportedly what caused the brain damage.


http://petapixel.com/2014/10/12/mic...nt-brain-injury-said-caused-gopro-helmet-cam/

Klicka för att visa mer...

Fy fan. Där ser man.

Rockmorsan skrev:

Samt men jag tror att det är mänskligt att oroa sig när den närmaste familjen hamnar på sjukhus o inte kan komma hem på flera månader. Man måste bara acceptera det och försöka ta dag för dag. Rida ut skiten, en dag i taget. Men oroa sig gör nog alla.

Klicka för att visa mer...

Jo, den mänskliga delen är destruktiv som vi kan vara gott utan... Det är bra att ha vänner som vill hjälpa... Jag råder inte dig att göra det ena eller andra vad det beträffar att ta emot hjälp när det så erbjudes men...

Föreställ dig att du är på en flygplats, och det är trångt. Du kan inte förflytta dig utan att stöta dig mot någon, du är sent ute till din flight, och hjulen går sönder på din överfyllda resväska. Du har inget annat val, du är tvungen att bära ditt bagage och sakta ta dig genom folkvimlet i lobbyn mot incheckningen.

Strax närmar sig en ung man och erbjuder sig att hjälpa dig med dina väskor, men du avböjer och säger, "Nej, tack. Jag klarar det själv." Du vet att incheckningen är två trappor upp, du är på väg mot trappan. Någon frågar: "Skulle det inte vara lättare att ta hissen? Det är där borta. "Men du svarar," Nej, jag klarar det. "

När du äntligen kommer till toppen av trappan, känns armarna stela av vikten från ditt bagage. Dina ben börjar känna av tyngden. Ryggen värker av den tunga lasten. Då ser du en samling av bagagevagnar men ignorerar dem, tänker " Nej, jag kan klara det."

Detta är en löjlig historia, är det inte? Vem skulle föredra att bära en så tung börda, ignorera alla möjligheter att ställa ner den? Ändå så är det just detta vi gör...

Ingen förstår nog hur tungt det är att vara anhörig om man inte råkat ut för något liknande själv. Har en kompis som råkade ut för en olycka för en del år sedan och jag känner igen så mycket i det du berättar, i vad hans sambo berättat för mig. Hoppas allt blir bättre och bättre för er!

Permissioner

Första permissionen gick till MC mässan i älvsjö förra fredagen. Jag var livrädd precis hela tiden. Bara att få till transport i egen bil, parkering, rullstol, mat och allt. Det var mycket spänningar så efter bara en liten stund då vi kommit så slog förstås spänningshuvudvärken till. Hade värk i hela kroppen, värst i nacke och huvud resten av dagen och hela natten. Men det gick bra till slut. Det var dock lite synd att inte fler vågade sig fram och prata med sambon eller mig. Det var många vi såg som tittade på oss men som aldrig kom fram och pratade. Kan förstå hur en rullstol efter en mc olycka kan kännas jobbigt för oss gående bikers men jag blev lite ledsen för sambon och jag är ju fortfarande samma personer. Klart det är jobbigt att inte veta vad man ska säga och är rädd för tystnaden men det behövs ju inte mer än att säga hej och lycka till eller nått. Ja ja. Några kom fram i alla fall och det hela avlöpte ju utan större bekymmer.

Dagen efter var det sporthojsfest i Stockholm. Det var så vi träffades för flera år sedan så det är väl lite av en självklarhet att gå. Jag hade ju nu haft spänningshuvudvärk i nästan ett dygn så helt enkelt var det inte. Parkera i Stockholms innerstad är läskigt med tycker jag. Men det gick bra. Vi fick slita uppför en lång isig backe med rullen för att komma upp från parkeringen men det gick bra det med. Några frågade på vägen om vi behövde hjälp men vi tackade nej. Det är något med att också klara av det själv när man väl ska få prova något själv första gången. Jag är bara så otränad och att trycka en rullstol med en stor man i som slet med sina armar uppför en brant backe med snö och is - ja det blev lite av en sån där grej, som bara ska gå, annars är jag inte värd att få gå på den där festen, så kändes det. Så vi slet. Båda två.

Festen löpte på och när Pippi ordnar så vi fick komma upp i en soffa och alla som satt och åt fick ställa sig upp och sen lyfter några upp sambon i soffan. Ja då fick jag en kram. Den stunden att få sitta så nära sambon igen. I en soffa. Kramas och ta en selfie. Så jävla skönt och tårarna sprängde i ögonen hela tiden. Livrädd men så tacksam över att han lever och jag får sitta där bredvid honom. Han skulle ju tillbaka tidigt till sjukhuset så vi går nästan först av alla. Kör till uppsala och sen de sista milen hem. Var så trött när jag äntligen kom hem så jag var helt slut. På söndagen åkte jag upp till sjukhuset och vi tog en filmdag i hans rum där.

Summa av första permissionen. Jag hade uppskattat att första permissionen hade varit hem och i lugn och ro och inte tusen människor. Många människor gör mig stressad. Trafik gör mig stressad. Jag är stressad över hur jag på något vis känner mig ansvarig när sambon i rullstolen nu ska ta sig runt i rondelldörrar och trappsteg och toaletter. Jag vet att det är hans ansvar, men det är nog lätt att man som närmast anhörig känner att "jag som gående" får ta ansvar för att det funkar. Kanske för man vill att det ska funka och det ska "vara som förut".

Veckan efter var första permissionen hem. 1:20 var han hemma. Två arbetsterapeuter var med. En från sjukhuset och en från kommunen. Så de pratar om anpassningar och annat. Jag sitter där med massa känslor och försöker hålla emot. Ena dottern klarade inte av att gå till skolan heller, hon ville så gärna få se sambon hemma så hon fick något som gjorde ont och sen blev det bättre så vi åkte till skolan efter besöket.

Lite över en timme. Jag hann knappt fatta att han satt där. Sen får vi vänta någon dag men så kommer beskedet. Han ska få ta dagpermissar nu på helgerna.

Helgen kommer. Han åker taxi hem på lördagen. Vi äter mat. Firar min födelsedag en månad för sent. Vi ligger på sängen och kramas efter maten och vilar. När min mor åkt hem och vi ligger och kramas så kommer gråten så äntligen. Barnen blir oroliga och kommer inspringandes och undrar vad det är. Det är bara instängd sorg och skräck som måste ut. Timmarna går fort och så måste jag köra honom tillbaka till sjukhuset. Nästa morgon tar han taxi hem igen och vi får en dag till hemma. Vi åker till mataffären och han köper lite gott han längtat efter. Vi åker hem och lagar mat ihop. Han tänder en brasa. Vi äter och vilar middag på sängen igen. Vi tittar på film i soffan. Sen ska han tillbaka.

Sorgligt att behöva säga hejdå varenda gång. Nästa helg väntar första riktiga helgpermissen. Längtar efter att få krypa intill på natten och somna i hans famn igen.

Vänner och bekanta blir förvånade när de frågar hur det går och jag berättar om att snart ska han få komma hem och sova kvar en natt. Det verkar som de flesta tror han kommit hem för länge sen. Men det är väl kanske svårt att föreställa sig att det kan ta så lång tid, man tror det tar 3-4 veckor som mest. Det var så jag trodde i början i alla fall. När sjukhuspersonalen sa att det kommer nog ta lång tid, så tolkade jag det till att han skulle komma hem till jul. Sen var det på teammötet på rehab när jag frågade alla på en gång och sa "vad menar ni egentligen när ni säger att det kan ta lång tid, vad pratar vi om för tid egentligen?". Jag förstår att sjukhuspersonal inte vill ge falska förhoppningar men det skapar också massa onödig oro. Bättre att bara vara tydlig med någon form av besked som "vi pratar månader, kanske från mars till sommaren någonstans". Ja då förstår man att det är inte om fyra veckor till jul. Besvikelse och oro kan skapas på många sätt. Otydlighet och inga besked är nästan värre för då skapar man sina egna förväntningar som krossas. Det är svårt att förklara för andra utanför också. När de frågar om när han ska komma hem, ja då får jag säga samma som sjukhuset. "Jag vet inte, det kan ta lång tid, svårt att ge någon gissning" och då slutar också andra höra av sig, för de tror att han har redan kommit hem vid jul. Jag tror det är en viktig del i alla fall. Det är också viktigt ur perspektivet att ta sig igenom. Om man inte vet hur länge man ska hålla ihop skiten och rida ut stormen, ja då är det jobbigare än att veta att "ungefär så här länge ska jag hålla ihop och orka".

Nu är min ork snart slut. Men så blev jag arbetslös också samtidigt i detta. Bilen går sönder om och om igen och inga pengar har kommit in än. Snön vräker ner så jag får skotta och skotta. Vägen utanför är isgata med drivor av snö på så det går knappt att köra. Burit så mycket ved och tycker inte jag gör annat än att elda för att få upp till åtminstone 16-17 grader inomhus. Det är ett himla slit och vintern har aldrig känts så kall och lång även utan brutna ryggar. Blivit mer försiktig med isfläckar och andra faror som jag och barnen kan tänkas råka ut för. Det får inte hända något mer nu - en daglig känsla att leva med. Det får inte hända mer nu. På fredag ska han få komma hem. Jag ska få sova i sambons armar. Det är viktigare än allt just nu. Bara han kommer hem och håller om mig om natten så kan det kanske bli bra igen.

Rockmorsan skrev:

Permissioner

Första permissionen gick till MC mässan i älvsjö förra fredagen...

Dagen efter var det sporthojsfest i Stockholm...

Bara han kommer hem och håller om mig om natten så kan det kanske bli bra igen...

Klicka för att visa mer...

Vad var problemen nu igen, sa du?



Nä, jag förstår att det är massor att tänka på, särskilt med all anpassning vid eget husägande. Och jäkligt tungt om ekonomin dessutom är osäker också.

Jag kan ju tycka att jag tack o lov var (är) singel när jag skadade mig. Allt behöver ju bara passa just mig, har ingen jag behöver ta hänsyn till.

Men om du tycker att problemen börjar packa sig i en hel hög, så försök att sortera ut vart och ett och skriv upp dem på en lista. Brukar bli lättare om man ser dem framför sig. Hoppas allt löser sig.