Henrik08
Ny medlem
Jag gör inhopp i BOTT med ojämna mellanrum och nu i helgen var det dags igen i MOST.
Allt gick fel!
Ena ljuddämparen sprack nästan tvärs av på 888:an, men det var väl ingen fara? Ljudkraven är ju inte som hemma. Körde några träningspass med rakt rör på vänstersidan och det gick bra. Döm om min förvåning när hojen blev underkänd på racebesiktningen!! (Tyskar…) Försöket att lappa ihop dämparen med den epoxy som fanns att köpa i ”kiosken”, det höll tre varv.
Tur i oturen så gick Moto-1000 tillsammans med BOTT så det var bara att besiktiga Kawan som också hade fått följa med och åka på den i stället.
Race 1 på söndagen slutade i lecakulorna efter att en snabb tysk passerat tätt och knipt åt sin sväng så pass att jag inte kunde hänga med i svängarna. Båda stöp i backen och JAG fick en utskällning på tyska som gick ut på att han nu riskerade att missa tyska mästerskapen helgen efter.
Som tur var så var det ett par timmar mellan race 1 & 2 så jag lyckades få ihop hojen så pass att den klarade ny besiktning. Adrenalinet efter vurpan och utskällningen hade jag inte lyckats få ur kroppen skulle det visa sig…
Race 2 började med en kalasstart. Hög på trippel dos adrenalin (krasch + utskällning av tysk + vanliga dosen vid start) passerade jag led efter led på den långa rakan (det finns många led att passera om man kör sakta på kval). När de börjar bromsa framför mig växer hornen ut en bit för långt..
Tankar som kändes logiska just då for genom huvudet:
- Det vet man väl att alla alltid bromsar för tidigt direkt efter start…
- Långt kvar till kurva ett...
- Bara att knipa ett par led till...
- Bäst att ta insidan så kan jag ta ett par till i böjen…
Hur djävla dum i huvet får man vara??
Den starten slutade med en stoppie, som ett bowlingklot genom fältet i första böjen.
John som hade fått ta över ”papparollen” i Most då Alex hade förhinder lyckas jag såklart knuffa ut i gräset där jag hamnar själv. Som tur är höll vi oss båda på hjulen. Hornen hade ändå inte krupit tillbaks så så fort det är fritt sticker jag iväg: Före John! Fan hinner jag tänka, det skulle ju vara gentlemannaracing.
Två varv senare lossnar fotpinnen så jag måste bryta i alla fall…
Sammanfattningsvis en helg som kan verka totalt misslyckad, två halvtrasiga hojar, blåmärken och jag har betett mig som en skitstövel!
Efter att ha kört radfyra i BOTT, lånat prylar hela helgen, fått hjälp att komma ut på banan till race 2 och lyckats knuffa John (som Alex bett alla att vara snälla mot) av banan så känner jag mig ändå välkommen tillbaka. Ja, ni läste rätt, jag känner mig hjärtligt välkommen tillbaka, på riktigt.
Vilket gäng! Tack ska ni ha!
Tack vare er så känns det bra att tänka tillbaks på helgen trots allt.
Henrik
PS: Jag är ju snäll annars, är det antalet cylindrar som gör personligheten??
Allt gick fel!
Ena ljuddämparen sprack nästan tvärs av på 888:an, men det var väl ingen fara? Ljudkraven är ju inte som hemma. Körde några träningspass med rakt rör på vänstersidan och det gick bra. Döm om min förvåning när hojen blev underkänd på racebesiktningen!! (Tyskar…) Försöket att lappa ihop dämparen med den epoxy som fanns att köpa i ”kiosken”, det höll tre varv.
Tur i oturen så gick Moto-1000 tillsammans med BOTT så det var bara att besiktiga Kawan som också hade fått följa med och åka på den i stället.
Race 1 på söndagen slutade i lecakulorna efter att en snabb tysk passerat tätt och knipt åt sin sväng så pass att jag inte kunde hänga med i svängarna. Båda stöp i backen och JAG fick en utskällning på tyska som gick ut på att han nu riskerade att missa tyska mästerskapen helgen efter.
Som tur var så var det ett par timmar mellan race 1 & 2 så jag lyckades få ihop hojen så pass att den klarade ny besiktning. Adrenalinet efter vurpan och utskällningen hade jag inte lyckats få ur kroppen skulle det visa sig…
Race 2 började med en kalasstart. Hög på trippel dos adrenalin (krasch + utskällning av tysk + vanliga dosen vid start) passerade jag led efter led på den långa rakan (det finns många led att passera om man kör sakta på kval). När de börjar bromsa framför mig växer hornen ut en bit för långt..
Tankar som kändes logiska just då for genom huvudet:
- Det vet man väl att alla alltid bromsar för tidigt direkt efter start…
- Långt kvar till kurva ett...
- Bara att knipa ett par led till...
- Bäst att ta insidan så kan jag ta ett par till i böjen…
Hur djävla dum i huvet får man vara??
Den starten slutade med en stoppie, som ett bowlingklot genom fältet i första böjen.
John som hade fått ta över ”papparollen” i Most då Alex hade förhinder lyckas jag såklart knuffa ut i gräset där jag hamnar själv. Som tur är höll vi oss båda på hjulen. Hornen hade ändå inte krupit tillbaks så så fort det är fritt sticker jag iväg: Före John! Fan hinner jag tänka, det skulle ju vara gentlemannaracing.
Två varv senare lossnar fotpinnen så jag måste bryta i alla fall…
Sammanfattningsvis en helg som kan verka totalt misslyckad, två halvtrasiga hojar, blåmärken och jag har betett mig som en skitstövel!
Efter att ha kört radfyra i BOTT, lånat prylar hela helgen, fått hjälp att komma ut på banan till race 2 och lyckats knuffa John (som Alex bett alla att vara snälla mot) av banan så känner jag mig ändå välkommen tillbaka. Ja, ni läste rätt, jag känner mig hjärtligt välkommen tillbaka, på riktigt.
Vilket gäng! Tack ska ni ha!
Tack vare er så känns det bra att tänka tillbaks på helgen trots allt.
Henrik
PS: Jag är ju snäll annars, är det antalet cylindrar som gör personligheten??
