ISLE Of MAN - racerapport!
- Thread starter bg
- Start date
Old Badger
SportHojsentusiast
Då får man planera in NW 200 http://northwest200.org/ och sedan IoM nästa år...
bg
"Probably the best Bear in the world"
Vad tusan är det du säger!?
Det stämmer bra att det kanske kan vara mitt sista år i TT, emellertid med betoning på "kanske". Den tvåårssatsning som jag gick ut med inför 2017 var just precis en tvåstegsraket. Målet var att sortera ut hojen och lära sig köra tusenkubikare på Isle of Man i somras för att sedan försöka göra ett hyggligt resultat 2018. Nu gick det ju som bekant inte alls som jag hoppades med TT-17 och vi fick därför inte alls med oss så mycket lärdomar som vi hade räknat med från ön eftersom det blev så få varv för min del. Trots allt trubbel var det emellertid aldrig några planer på att ge upp vår planering och vi kommer att försöka komma så starka och väl förberedda som vi kan till nästa år. Jag kan inte se varför vi inte skulle kunna gå i land med vår målsättning trots att vi ligger lite efter i schemat, det kommer bara att kosta en del extra arbete och pengar i jämförelse med om allt gått som vi tänkt oss i somras.
Efter TT-18 har vi emellertid inga vidare planer i nuläget. Jag vet att delar av mina trognaste medhjälpare har andra projekt de vill engagera sig i och själv kommer jag att ta mig en rejäl funderare på vad jag vill. Att tävla i Isle of Man TT är verkligen att bränna sitt ljus i båda ändar och inget man gör av slentrian. Då tänker jag inte enbart på alla risker det innebär utan också allt arbete, alla uppoffringar och alla pengar som man måste lägga under årets övriga 50 veckor när man inte befinner sig i direkt strålglans från TT-tävlingarna. Det är självklart fantastiskt trevligt i många stunder men samtidigt väldigt mentalt krävande att aldrig någonsin få ta ögonen från målet.
Jag är otroligt nöjd med vad jag uppnått i Lightweight- och Supersportklasserna på ön under mina tidigare säsongar och tror mig ha presterat ungefär de resultat som är möjliga med det maskinmaterial jag kunnat uppbringa där. Efter sommarens oturligheter är jag emellertid mer taggad än någonsin att få komma tillbaka och visa för mig själv att jag kan köra hyggligt även i 1000cc-klasserna, men vad som händer sen vill jag inte lova något om. Nästa år blir min sjätte säsong på ön och sex år som Isle of Man-förare är en lång tid för en heltidsarbetande polis från Sverige som måste förlita sig på familj och vänner som ställer upp för att få drömmen att rulla vidare.
Osvuret är dock bäst eftersom jag vet att dragningskraften för den som en gång sugits in i TT-tävlingarnas orbit är starkare än vad som går att föreställa sig för en utomstående. Dessutom visste ju redan Stenmark på sin tid att man aldrig ska åka sista åket...
På återhörande!
/Björn
bg
"Probably the best Bear in the world"
HUNDRA STYCKEN BG-SUPPORTRAR TILL IoM TT ÄVEN 2018!
BILDTEXT: 100 stycken glada BG-supportar framför Villa Marina i Douglas i somras där de infunnit sig till den pubafton vi hade ordnat för att jag skulle kunna delge det senaste skvallret från träningsveckan.
Det gäller så klart BG-supporterresan till Isle of Man som kommer att genomföras för femte gången nästa år. Ni som följt utvecklingen minns säkert att vi till BG-resan i somras vågade oss på att fördubbla antalet platser från tidigare 50 till 100 st. Vi var medvetna om att vi kanske skulle mätta marknaden genom detta drag men faktum är att vi aldrig haft så många tidigare resenärer som förhandsanmält sig som till 2018, och det redan innan vi hade hunnit fixa alla pusselbitar med flygplansbokning, hotell m.m. Hela 82 av platserna har förbokats vilket betyder att vi bara har 18 disponibla kvar. Vi är nu glada att kunna släppa resterande platser till kvarvarande intressenter. Förutsättningarna är följande...
-Supporterresan 2018 kommer att lyfta från Arlanda torsdagen 31 maj och landa på samma ställe lördagen 9 juni.
-Priset kommer högst troligt att hamna på 18500 kr för rum med dusch och toalett i korridor samt på 20500 kr för den som vill ha dessa bekvämligheter inne på sitt eget rum. Standarden på rummen är precis som tidigare enligt enkel brittisk modell men läget är centralt vid Strandpromenaden i Douglas och innefattar "full English breakfast".
Den som vill följa med gör klokt i att så snart som möjligt anmäla sig till Peter Karlsson på: petersevenemang@gmail.com
Upplägget kommer att bli ungefär som vid årets resa. Det betyder att de som är snabbast med att boka platser även för sina egna motorcyklar (mot en extra avgift) kommer att kunna få dem övertransporterade på trailer till Isle of Man i tid tills BG-planet landar på ön. Förutom ovanstående kommer vi att självklart att fortsätta med pubaftonen där jag förmedlar det senaste skvallret från träningsveckan, den guidade bussturen runt banan där jag berättar om idealspår m.m. Dessutom har vi en del andra hyss på gång. Läktaren på Hillberry är bokad och nytt för i år är att Duke Video har en ambition att ha en storbildsskärm stående där.
Peter kommer att maila ut betalningsinformation i månadsskiftet oktober/november och då kommer även alla som bokat att ombedjas inkomma med en delbetalning på 4000 kr för att bekräfta sin anmälan. Resterande betalningar kommer att spridas ut på ett par inbetalningar där slutbetalningen sker i slutet av april.
Dela och sprid gärna denna information till alla som ni känner och som kan tänkas vara intresserade.
På återhörande!
/Björn
BILDTEXT: 100 stycken glada BG-supportar framför Villa Marina i Douglas i somras där de infunnit sig till den pubafton vi hade ordnat för att jag skulle kunna delge det senaste skvallret från träningsveckan.
Det gäller så klart BG-supporterresan till Isle of Man som kommer att genomföras för femte gången nästa år. Ni som följt utvecklingen minns säkert att vi till BG-resan i somras vågade oss på att fördubbla antalet platser från tidigare 50 till 100 st. Vi var medvetna om att vi kanske skulle mätta marknaden genom detta drag men faktum är att vi aldrig haft så många tidigare resenärer som förhandsanmält sig som till 2018, och det redan innan vi hade hunnit fixa alla pusselbitar med flygplansbokning, hotell m.m. Hela 82 av platserna har förbokats vilket betyder att vi bara har 18 disponibla kvar. Vi är nu glada att kunna släppa resterande platser till kvarvarande intressenter. Förutsättningarna är följande...
-Supporterresan 2018 kommer att lyfta från Arlanda torsdagen 31 maj och landa på samma ställe lördagen 9 juni.
-Priset kommer högst troligt att hamna på 18500 kr för rum med dusch och toalett i korridor samt på 20500 kr för den som vill ha dessa bekvämligheter inne på sitt eget rum. Standarden på rummen är precis som tidigare enligt enkel brittisk modell men läget är centralt vid Strandpromenaden i Douglas och innefattar "full English breakfast".
Den som vill följa med gör klokt i att så snart som möjligt anmäla sig till Peter Karlsson på: petersevenemang@gmail.com
Upplägget kommer att bli ungefär som vid årets resa. Det betyder att de som är snabbast med att boka platser även för sina egna motorcyklar (mot en extra avgift) kommer att kunna få dem övertransporterade på trailer till Isle of Man i tid tills BG-planet landar på ön. Förutom ovanstående kommer vi att självklart att fortsätta med pubaftonen där jag förmedlar det senaste skvallret från träningsveckan, den guidade bussturen runt banan där jag berättar om idealspår m.m. Dessutom har vi en del andra hyss på gång. Läktaren på Hillberry är bokad och nytt för i år är att Duke Video har en ambition att ha en storbildsskärm stående där.
Peter kommer att maila ut betalningsinformation i månadsskiftet oktober/november och då kommer även alla som bokat att ombedjas inkomma med en delbetalning på 4000 kr för att bekräfta sin anmälan. Resterande betalningar kommer att spridas ut på ett par inbetalningar där slutbetalningen sker i slutet av april.
Dela och sprid gärna denna information till alla som ni känner och som kan tänkas vara intresserade.
På återhörande!
/Björn
Brutale
Gudomlig sporthojare
- Gick med
- 7 Oct 2014
- Ort
- Lidköping
- Hoj
- Husqvarna TE300i, Yamaha YZF R6, Kawasaki Z750, Sålda: MV Agusta Brutale Dragster 800 EAS & Kawasaki ZX6-RR
Vad du än gör så har du din trogna fanskara kvar. Om du lägger tävlandet på hyllan så fixar vi gruppresor till Bästkusten och hejar på när du jobbar.
Hahaahha .. fy satam vilka goa syner jag fick i skallen nu
Hahaahha .. fy satam vilka goa syner jag fick i skallen nu
Det var meningen. 100 personer med stora flaggor och banderoller som står längs E6:an och skriker när BG kör förbi. Det kan bara bli succé!
Jo det var jag allt, och jag bor även i Lidköpings Kommun
Åker mkt med Gota MC om dom är bekanta....
Dom har jag också kört med någon gång
Nu har vi alltså fått lite info från BG med, kul! 
bg
"Probably the best Bear in the world"
Vad du än gör så har du din trogna fanskara kvar. Om du lägger tävlandet på hyllan så fixar vi gruppresor till Bästkusten och hejar på när du jobbar.
Hahaahha .. fy satam vilka goa syner jag fick i skallen nu
Det var meningen. 100 personer med stora flaggor och banderoller som står längs E6:an och skriker när BG kör förbi. Det kan bara bli succé!
Haha... ja det skulle nog sätta myror i huvudet på övriga trafikanter i alla fall.
På återhörande!
/Björn
silja
Ljuset i tunneln kan vara ett tåg!
- Gick med
- 16 Jan 2006
- Ort
- Örebro
- Hoj
- Min Honda RVF400 -94 vid Point of Ayre, Isle of Man. Såld numera.
Under den gångna veckan har antalet besök på den här tråden passerat 800 000. Med runt 4000 besök i veckan, som just nu, så ligger 1 000 000 besök inom räckhåll före The TT 2018!!! Om vi är extra flitiga...
Last edited:
bg
"Probably the best Bear in the world"
Wow...det är bra att vi har en statistiker som dig Silja som håller ordning på besökssiffrorna här i tråden åt oss. I mörkare stunder har jag ibland undrat om det fortfarande är någon som läser det jag skriver här på sporthoj när ett inlägg ibland blott får tre gillamarkeringar, men den där besöksregistreraren (som jag alltid glömmer att kolla på) vittnar ju om annat. 4000 besök i veckan så här "off season" är sannerligen inte illa pinkat.
Nu har vi ju visserligen även tidigare spekulerat i att det kan vara PeteR1 som springer runt på Karlstads lasarett och loggar in hit på sjukhusets 3000 datorer. Han har säkert skaffat sig en huvudnyckel enkom i syfte att hålla upp besöksstatistiken. Då återstår ändå 1000 besök i veckan och det är ju inte så dåligt det heller...
Nedan följer strax ett nytt inlägg för alla trogna läsare!
På återhörande!
/Björn
bg
"Probably the best Bear in the world"
Första journalistuppdraget -bakom ridån!
Utsikt över medelhavet och hojparkeringen
Hej igen!
Jag har ju lovat en lite fylligare inblick i mina upplevelser som journalist i Italien, dit jag skickades sista helgen i oktober i tidningen Allt om MC:s regi för presslanseringen av Ducati Monster 821. Reportaget om hojen i sig kommer att publiceras i nästa nummer som finns i handeln den 14:e december och har löpnummer 1/2018. Här följer istället en högst personlig betraktelse av intrycken från allt det där andra som av utrymmesskäl inte får plats i en tidning. Visst, för all del kan det dessutom anses fullständigt irrelevant för den som bara är nyfiken på hårda fakta kring modellen i fråga. Om ni liksom jag däremot inte kan läsa ett provkörningsreportage utan att börja fundera på hur det egentligen gick till bakom kulisserna, så kommer ni förhoppningsvis ha stor behållning av att fortsätta läsa texten här nedanför...
Jag har under de senaste åren haft äran av att inbjudas till att provköra diverse speciella och annorlunda motrocyklar i vitt skilda kontexter. Dessutom har jag vid några tillfällen haft nöjet att få vara med som testförare för att lämna omdömen vid jämförelsetester av motorcyklar åt redaktionen på tidningen Allt om MC. Vid just ett sådant tillfälle i somras frågade Björn och Joachim, redaktör resp. testchef, mig om jag skulle kunna tänka mig att även åka iväg och själv ansvara för både körning och text. Det finns väl bara ett rätt svar på den frågan, eller hur? Någon vecka efter att jag bloggat om mina outplånliga intryck från en Kawasaki KX500 som jag kört i ett helt annat sammanhang fick jag så en inbjudan att åka till Rimini i Italien för att vara med på lanseringen av den uppdaterade Ducati Monster 821. Ännu en gammal barndomsdröm var på väg att gå i uppfyllelse.
NEDRESAN
Tidigt som tusan, närmare bestämt kl 03:10 ringde klockan på fredagsmorgonen den 27 oktober. Något sömndrucken efter alldeles för få timmar klev jag ur sängen. Kvällen före hade jag nämligen varit nere i Göteborg och hållit en Isle of Man-föreläsning under ett företagsevent vilket betydde att jag fortfarande var uppe varv och därför hade svårt att somna när jag sent omsider kom i säng vid midnatt. Visserligen övernattade jag hos Dan, min kompis och mekaniker, vilket halverade körsträckan ner till Landvetter men jag ville för allt smör i Småland inte missa planet som skulle lätta 06:20 mot Kastrup. I samband med ombordstigning sprang jag på några poliskollegor som jag känner ytligt. De var på väg till en fotbollsresa men åtminstone den ene har kört en del hoj och jag tror nog att hans intresse för min aktivitet var lite större än mitt för deras. Min adrenalintröskel ligger väl helt enkelt lite för högt för att jag med den bästa vilja i världen ska kunna uppbåda något större intresse för fotbollstävlingar. Umgänget med kollegor är dock alltid inspirerande.
I Köpenhamn klev det på en man i läderjacka märkt "Motorrad" och jag kunde placera ansiktet men inte namnet. Som rookie i samanhanget höll jag en låg profil och nöjde mig med en förstulen blick, men gissade att vi snart skulle få anledning att lära känna varandra lite bättre. Mycket riktigt redan i ankomsthallen i Bologna stegade han fram till mig. Jag gissar att jag skiljde ut mig lite från mängden av charterturister där jag stod i min skinnpaj och med hjälmväskan över axeln. Han presenterade sig som Klavs Lyngfeldt. Då trillade min pollett ner. Han är ju en av de mest rutinerade i nordisk mc-press och har skrivit för bl.a. Bike och Motorrad sedan 1984. Till mitt försvar får sägas att jag oftast bara sett honom med integralhjälm på huvudet i reportagen genom åren. Det visade sig att de polacker som Klavs var tänkt att dela hyrbil med från Bologna Airport till hotellet i Rimini blivit försenade i München. Själv hade jag ett par timmars väntan innan jag för första gången skulle få bekanta mig med mitt fortsatta resesällskap i form av Weronica Ljungström, representerandes SMC:s medlemstidning MC-folket, och Christer Miinin från Bike. Jag lovade dock Klavs att vi säkert skulle kunna göra plats för honom i vår hyrbil om det inte löste sig för honom.
Efter lunch landade äntligen Weronica och Christer. Christer känner jag ganska väl från tävlingsdepåerna men Weronica har jag bara haft förmånen att få hälsa på någon enstaka gång tidigare. Eftersom Klavs hunnit lösa sin transport på annat vis genom sina kontakter på Ducatifabriken var vi tre svenskar i en Fiat med ett modellnamn jag redan glömt på väg ner mot adriatiska havets kust. Mina farhågor kring att stämningen med viss rätt kanske skulle kunna vara en smula avvaktande oss journalister emellan, eftersom vi ju trots allt representerade tre olika tidningar men med samma uppdrag, kom snabbt på skam. Efter fem minuter var det som att vara ute med vilket kompisgäng som helst och stämningen var hög i kupén under de två timmar det tog för Christer att köra oss till Rimini. Själv hade jag hoppats på lite sömn i baksätet men av den varan blev det inte mycket i detta resesällskap, till det var nyfikenheten allt för stor. Väl incheckad på i-SUITE hotel, beläget på strandpromenaden i centrala Rimini, blev det däremot en kraschlandning i sängen och äntligen tid för en timmes attacksömn.
Fiskrestaurangen och presskonferensen
PRESSKONFERENS
Därefter var det dags för att bussas till presskonferensen, vilken planerats till en fiskrestaurang som ensam tronade några hundra meter ut i havet i änden av en pir. Där fick vi först lyssna till diverse olika ansvariga som varit med i projektgruppen runt utvecklingen av den nya Ducati Monster 821 samtidigt som bilder och filmer rullade på en duk bakom den provisoriska scenen. Vi var ett trettiotal journalister som satt på stolarna nedanför i mörkret och jag antecknade febrilt de saker som framfördes på förvånansvärt god engelska. Just språkförbistringarna i sydeuropeiska länder var annars ytterligare en av mina farhågor inför resan, men på denna punkt (liksom i upplägg och genomförande av pressträffens alla tre dagar skulle det visa sig) var Ducati-representanterna så gott som oförvitliga.
Därefter var det dags för middag. Något som utvecklade sig till en av resans absoluta höjdpunkter. Inte enbart för de exotiska fiskrätter vi bjöds på utan framför allt för de intressanta bordsamtalen. Inte nog med att det var en mycket initierad skara journalister jag hade omkring mig, som borsvärdar hade vi som grädde på moset några av Ducatis föråkare och pressansvariga. Framför allt en föråkare fastande i mitt minne. Han var i knappa 40-års åldern och hade själv tävlat till för bara några år sedan i road racing och supermoto på nationell nivå om jag fattade det hela rätt. Dessutom hade han jobbat under många år som journalist åt en italiensk tidning och där ansvarat för test av prestandamodeller samt bevakat den internationella road racingscenen. På ett oerhört älskvärt vis delgav han och hans kollegor oss mängder av fascinerande berättelser från RR-depåerna världen över. Allt tål inte att omnämnas här av omsorg med de inblandade, men ett axplock av det som avhandlades och som jag tror kan intressera er som brukar följa mitt RR-bloggande vill jag gärna dela med mig av. Allt nedan är dock återgivet med reservation för att jag kan ha missuppfattat nyanserna i språket.
DUCATISKVALLER
För det första är åsikten i Ducatis MotoGP-team att Lorenzo är betydligt bättre än vad deras GP17-modell gett honom chans att bevisa under säsongen. Lorre har kämpat på tappert men Duccen kräver tydligen en hel del muskler för att tygla. Dovizioso har en armstyrka som få och lyckas tack vare detta brotta omkull Duccen i de snabba riktningsförändringarna på ett sätt som Lorenzo med sin späda lekamen inte är i närheten av att klara av. Även Iannone, som ju ersattes av Lorenzo i årets fabriksteam, hade betydligt lättare att få Ducatin att styra dit han ville under fjolåret, framförallt tack vare sin längd. Rossi lyckades aldrig riktigt fullt ut bli en del av Ducatifamiljen vilket tydligen är viktigt för att hela teamet, för att inte säga fabriken, ska dra åt samma håll. Rossi hade för mycket egna idéer om hur saker skulle genomföras (förmodligen i kraft av sin trots allt bevittnade förmåga att sortera ut och rejsa i MotoGP under 20 säsonger, men det är ju bara min egen reflektion) och drog tillslut inte jämt med allt från chefer till arbetarna på golvet. Att Rossi är ogillad är nog ett för starkt ord, han är ju oomtvistat en jävligt duktig italiensk RR-förare, men de flesta Ducatistas verkar vara överens om att hans arbetssätt lämpar sig bättre ihop med Yamaha. Jag som ju framförallt är löjligt historiskt intresserad tog till slut mod till mig och frågade vem som är den populäraste föraren på fabriken genom tiderna. Bland dem som jobbar där idag trodde vår ciceron att det nog är Troy Bayliss. Han var tydligen inte helt lätt att handskas med under en dålig dag, men han åtog sig alltid uppdraget med den passion som Ducati-familjen förväntade sig. -Men Carl Fogarty då? försökte jag. Svaret blev; Han gjorde visserligen stora insatser för fabriken med sina fyra VM-titlar i Superbike under en tid då Ducati var litet och sårbart, men att det nu för tiden bara handlar pengar som måste upp på bordet för att "Foggy" ska vara tillgänglig. Det verkar helt enkelt blivit lite för närigt för att den breda massan bland arbetarna skulle behålla honom närmast hjärtat. Kvällen fortsatte i samma anda med den skillnaden att historierna blev grövre. Som den gången när Marco Lucchinelli (världsmästare i 500 GP-81) fick påhälsning av en kompis med sitt sportflygplan. Kompisen fick för sig att ringa till Marco, som befann sig nere i sin bostad, under tiden som han flög kors och tvärs över Marcos ägor. Efter en stund hörde kompisen skottlossning i sin telefonlur där uppe i cockpit. Förskräckt frågade han Marco vad det var som hände nere på marken. "It´s me shooting at you", lär Marco ha svarat följ av ett; "Get the hell out of my property!" Jag behöver väl inte förklara varför timmen blev sen innan vi till sist var tillbaka på hotellet för några timmars sömn.
PROVKÖRNINGEN
Efter frukost på lördagsmorgonen fick vi äntligen lägga vantarna på varsitt exemplar av de nya Monster 821rna. Alla presscyklarna var gula eftersom det var lanseringsfärgen. Ducati hade rekognoserat 16 fantastiska mil av italienska bergsvägar åt oss och vi gav oss iväg i den något kylslagna morgonen i tre grupper om ca. tio journalister vardera, ledsagade av varsin föråkare. Efter några mil stannade vi på ett pittoreskt café. Under tiden som vi värmde oss med varsin cappucino passade jag på att diskutera modellens styrkor och svagheter. Återigen gladde jag mig åt den förvånansvärt hjälpsamma och öppenhjärtiga stämning som rådde mellan journalisterna på plats. Annars skulle man ju kunna förvänta sig att var och en försökte hålla på sina eventuella upptäckter och tidigare erfarenheter för att skaffa sig ett konkurrensförsprång. Framför allt mina tre nordiska kollegor var mycket hjälpsamma och förklarade tålmodigt vad man borde tänka på som "newcomer" (för att låna ett Isle of Man-begrepp), ensam och allena under sitt första journalistuppdrag. Nåväl, tillbaka till intrycken av Monstret. Det intressanta var att vi alla hade lite olika infallsvinklar och uppfattningar om modellen. Jag ser verkligen fram emot att köpa de andra tidningarna för att jämföra och se vad de andra tagit fasta på i sina återgivelser.
Lunchpaus längs med vägen ihop med mina rutinerade journalistkollegor Christer, Klavs och Weronica.
Så småningom kom vi fram till de vägsträckor som Ducati rekognoserat inför fotograferingen. Där hade företaget hyrt in en handfull fotografer som stod och fotade oss när vi körde en och en fram och tillbaka längs med sträckan som mätte en dryg kilometer. Mellan reporna vi gjorde så flyttade sig fotograferna längs med vägen vilket gjorde det omöjligt att veta i vilka kurvor man borde ladda lite extra. Mina mer rutinerade kollegor Christer och Weronica tipsade mig istället om att köra som vanligt utan att tänka för mycket på fotograferna. Det visade sig nog vara ett klokt råd eftersom det femtiotalet åk-bilder jag fick med mig hem är inte bara små tekniska mästerverk, de lyckas också spegla MC-körning i sin mest charmanta form en solig dag på vackra vägar.
När vi kom tillbaka till hotellet blev det några timmars vila innan det var dags för middag på hotellet. Vi nordbor samlades dock i baren någon timme i förväg för att ljuga lite om dagens övningar och motorcyklar i stort. Det jag minns bäst från kvällen är nog emellertid stackars Klavs ansiktsuttryck när Christer avslöjade för honom vad jag jobbar med egentligen. Efter att vi umgåtts under ett dygn och dessutom kört hoj ihop syntes det verkligen hur Klavs nu febrilt försökte komma ihåg vad han sagt och gjort i min närvaro, självklart till Weronicas, Christers och min oförfalskade munterhet. Ni läsare har säkert precis som jag varit i samma situation någon gång. Jag kunde dock trösta Klavs med att mina befogenheter inte sträcker sig ända till Italien och att "what happens i Rimini stays in Rimini" (men bara nästan förstås).
SKRIVARBETET
Dagen efter återstod bara hemresan. Väl hemma slängde jag mig över datorn för att skriva ner min recension av Monstret. Jag hade förvisso fått ett ingångsvärde som innebar att jag skulle få tre sidor till mitt förfogande men inspirationen framför tangentbordet flödade och ambitionsnivån var hög. Jag ville ju inte bara rabbla fakta kring modellen utan även skildra sinnesintrycken av att köra hoj en oktoberdag i Italien. Efter att ha jobbat i två hela dagar innan jag var nöjd skickade jag över en text till redaktör Magnusson som jag tyckte borde kunna skohornas in på tre sidor. Han fick sig nog inte bara ett gott skratt utan även en hel del extra arbete med att försöka korta i mina utsvävningar utan att några väsentliga delar av innehållet gick förlorat. Min text hade nämligen behövt ha 7 sidor till sitt förfogande för att även få med nödvändiga bilder, faktarutor m.m. visade det sig. Jag har nog en hel del kvar att lära innan jag kan kalla mig journalist trots allt...
I mitt eget bloggande kan jag ju dock få vara precis så omständlig och långrandig som jag vill och därför har skrivklådan fått sitt utlopp i denna text istället. Om ni orkat läsa ända hit och utan att hoppa i texten kan ni förresten glädjas åt er själva, inte bara för att vara riktigt motorcykelintresserade utan förmodligen också för att varken ha läs-, skriv- eller koncentrationssvårigheter.
På återhörande!
/Björn
Utsikt över medelhavet och hojparkeringen
Hej igen!
Jag har ju lovat en lite fylligare inblick i mina upplevelser som journalist i Italien, dit jag skickades sista helgen i oktober i tidningen Allt om MC:s regi för presslanseringen av Ducati Monster 821. Reportaget om hojen i sig kommer att publiceras i nästa nummer som finns i handeln den 14:e december och har löpnummer 1/2018. Här följer istället en högst personlig betraktelse av intrycken från allt det där andra som av utrymmesskäl inte får plats i en tidning. Visst, för all del kan det dessutom anses fullständigt irrelevant för den som bara är nyfiken på hårda fakta kring modellen i fråga. Om ni liksom jag däremot inte kan läsa ett provkörningsreportage utan att börja fundera på hur det egentligen gick till bakom kulisserna, så kommer ni förhoppningsvis ha stor behållning av att fortsätta läsa texten här nedanför...
Jag har under de senaste åren haft äran av att inbjudas till att provköra diverse speciella och annorlunda motrocyklar i vitt skilda kontexter. Dessutom har jag vid några tillfällen haft nöjet att få vara med som testförare för att lämna omdömen vid jämförelsetester av motorcyklar åt redaktionen på tidningen Allt om MC. Vid just ett sådant tillfälle i somras frågade Björn och Joachim, redaktör resp. testchef, mig om jag skulle kunna tänka mig att även åka iväg och själv ansvara för både körning och text. Det finns väl bara ett rätt svar på den frågan, eller hur? Någon vecka efter att jag bloggat om mina outplånliga intryck från en Kawasaki KX500 som jag kört i ett helt annat sammanhang fick jag så en inbjudan att åka till Rimini i Italien för att vara med på lanseringen av den uppdaterade Ducati Monster 821. Ännu en gammal barndomsdröm var på väg att gå i uppfyllelse.
NEDRESAN
Tidigt som tusan, närmare bestämt kl 03:10 ringde klockan på fredagsmorgonen den 27 oktober. Något sömndrucken efter alldeles för få timmar klev jag ur sängen. Kvällen före hade jag nämligen varit nere i Göteborg och hållit en Isle of Man-föreläsning under ett företagsevent vilket betydde att jag fortfarande var uppe varv och därför hade svårt att somna när jag sent omsider kom i säng vid midnatt. Visserligen övernattade jag hos Dan, min kompis och mekaniker, vilket halverade körsträckan ner till Landvetter men jag ville för allt smör i Småland inte missa planet som skulle lätta 06:20 mot Kastrup. I samband med ombordstigning sprang jag på några poliskollegor som jag känner ytligt. De var på väg till en fotbollsresa men åtminstone den ene har kört en del hoj och jag tror nog att hans intresse för min aktivitet var lite större än mitt för deras. Min adrenalintröskel ligger väl helt enkelt lite för högt för att jag med den bästa vilja i världen ska kunna uppbåda något större intresse för fotbollstävlingar. Umgänget med kollegor är dock alltid inspirerande.
I Köpenhamn klev det på en man i läderjacka märkt "Motorrad" och jag kunde placera ansiktet men inte namnet. Som rookie i samanhanget höll jag en låg profil och nöjde mig med en förstulen blick, men gissade att vi snart skulle få anledning att lära känna varandra lite bättre. Mycket riktigt redan i ankomsthallen i Bologna stegade han fram till mig. Jag gissar att jag skiljde ut mig lite från mängden av charterturister där jag stod i min skinnpaj och med hjälmväskan över axeln. Han presenterade sig som Klavs Lyngfeldt. Då trillade min pollett ner. Han är ju en av de mest rutinerade i nordisk mc-press och har skrivit för bl.a. Bike och Motorrad sedan 1984. Till mitt försvar får sägas att jag oftast bara sett honom med integralhjälm på huvudet i reportagen genom åren. Det visade sig att de polacker som Klavs var tänkt att dela hyrbil med från Bologna Airport till hotellet i Rimini blivit försenade i München. Själv hade jag ett par timmars väntan innan jag för första gången skulle få bekanta mig med mitt fortsatta resesällskap i form av Weronica Ljungström, representerandes SMC:s medlemstidning MC-folket, och Christer Miinin från Bike. Jag lovade dock Klavs att vi säkert skulle kunna göra plats för honom i vår hyrbil om det inte löste sig för honom.
Efter lunch landade äntligen Weronica och Christer. Christer känner jag ganska väl från tävlingsdepåerna men Weronica har jag bara haft förmånen att få hälsa på någon enstaka gång tidigare. Eftersom Klavs hunnit lösa sin transport på annat vis genom sina kontakter på Ducatifabriken var vi tre svenskar i en Fiat med ett modellnamn jag redan glömt på väg ner mot adriatiska havets kust. Mina farhågor kring att stämningen med viss rätt kanske skulle kunna vara en smula avvaktande oss journalister emellan, eftersom vi ju trots allt representerade tre olika tidningar men med samma uppdrag, kom snabbt på skam. Efter fem minuter var det som att vara ute med vilket kompisgäng som helst och stämningen var hög i kupén under de två timmar det tog för Christer att köra oss till Rimini. Själv hade jag hoppats på lite sömn i baksätet men av den varan blev det inte mycket i detta resesällskap, till det var nyfikenheten allt för stor. Väl incheckad på i-SUITE hotel, beläget på strandpromenaden i centrala Rimini, blev det däremot en kraschlandning i sängen och äntligen tid för en timmes attacksömn.
Fiskrestaurangen och presskonferensen
PRESSKONFERENS
Därefter var det dags för att bussas till presskonferensen, vilken planerats till en fiskrestaurang som ensam tronade några hundra meter ut i havet i änden av en pir. Där fick vi först lyssna till diverse olika ansvariga som varit med i projektgruppen runt utvecklingen av den nya Ducati Monster 821 samtidigt som bilder och filmer rullade på en duk bakom den provisoriska scenen. Vi var ett trettiotal journalister som satt på stolarna nedanför i mörkret och jag antecknade febrilt de saker som framfördes på förvånansvärt god engelska. Just språkförbistringarna i sydeuropeiska länder var annars ytterligare en av mina farhågor inför resan, men på denna punkt (liksom i upplägg och genomförande av pressträffens alla tre dagar skulle det visa sig) var Ducati-representanterna så gott som oförvitliga.
Därefter var det dags för middag. Något som utvecklade sig till en av resans absoluta höjdpunkter. Inte enbart för de exotiska fiskrätter vi bjöds på utan framför allt för de intressanta bordsamtalen. Inte nog med att det var en mycket initierad skara journalister jag hade omkring mig, som borsvärdar hade vi som grädde på moset några av Ducatis föråkare och pressansvariga. Framför allt en föråkare fastande i mitt minne. Han var i knappa 40-års åldern och hade själv tävlat till för bara några år sedan i road racing och supermoto på nationell nivå om jag fattade det hela rätt. Dessutom hade han jobbat under många år som journalist åt en italiensk tidning och där ansvarat för test av prestandamodeller samt bevakat den internationella road racingscenen. På ett oerhört älskvärt vis delgav han och hans kollegor oss mängder av fascinerande berättelser från RR-depåerna världen över. Allt tål inte att omnämnas här av omsorg med de inblandade, men ett axplock av det som avhandlades och som jag tror kan intressera er som brukar följa mitt RR-bloggande vill jag gärna dela med mig av. Allt nedan är dock återgivet med reservation för att jag kan ha missuppfattat nyanserna i språket.
DUCATISKVALLER
För det första är åsikten i Ducatis MotoGP-team att Lorenzo är betydligt bättre än vad deras GP17-modell gett honom chans att bevisa under säsongen. Lorre har kämpat på tappert men Duccen kräver tydligen en hel del muskler för att tygla. Dovizioso har en armstyrka som få och lyckas tack vare detta brotta omkull Duccen i de snabba riktningsförändringarna på ett sätt som Lorenzo med sin späda lekamen inte är i närheten av att klara av. Även Iannone, som ju ersattes av Lorenzo i årets fabriksteam, hade betydligt lättare att få Ducatin att styra dit han ville under fjolåret, framförallt tack vare sin längd. Rossi lyckades aldrig riktigt fullt ut bli en del av Ducatifamiljen vilket tydligen är viktigt för att hela teamet, för att inte säga fabriken, ska dra åt samma håll. Rossi hade för mycket egna idéer om hur saker skulle genomföras (förmodligen i kraft av sin trots allt bevittnade förmåga att sortera ut och rejsa i MotoGP under 20 säsonger, men det är ju bara min egen reflektion) och drog tillslut inte jämt med allt från chefer till arbetarna på golvet. Att Rossi är ogillad är nog ett för starkt ord, han är ju oomtvistat en jävligt duktig italiensk RR-förare, men de flesta Ducatistas verkar vara överens om att hans arbetssätt lämpar sig bättre ihop med Yamaha. Jag som ju framförallt är löjligt historiskt intresserad tog till slut mod till mig och frågade vem som är den populäraste föraren på fabriken genom tiderna. Bland dem som jobbar där idag trodde vår ciceron att det nog är Troy Bayliss. Han var tydligen inte helt lätt att handskas med under en dålig dag, men han åtog sig alltid uppdraget med den passion som Ducati-familjen förväntade sig. -Men Carl Fogarty då? försökte jag. Svaret blev; Han gjorde visserligen stora insatser för fabriken med sina fyra VM-titlar i Superbike under en tid då Ducati var litet och sårbart, men att det nu för tiden bara handlar pengar som måste upp på bordet för att "Foggy" ska vara tillgänglig. Det verkar helt enkelt blivit lite för närigt för att den breda massan bland arbetarna skulle behålla honom närmast hjärtat. Kvällen fortsatte i samma anda med den skillnaden att historierna blev grövre. Som den gången när Marco Lucchinelli (världsmästare i 500 GP-81) fick påhälsning av en kompis med sitt sportflygplan. Kompisen fick för sig att ringa till Marco, som befann sig nere i sin bostad, under tiden som han flög kors och tvärs över Marcos ägor. Efter en stund hörde kompisen skottlossning i sin telefonlur där uppe i cockpit. Förskräckt frågade han Marco vad det var som hände nere på marken. "It´s me shooting at you", lär Marco ha svarat följ av ett; "Get the hell out of my property!" Jag behöver väl inte förklara varför timmen blev sen innan vi till sist var tillbaka på hotellet för några timmars sömn.
PROVKÖRNINGEN
Efter frukost på lördagsmorgonen fick vi äntligen lägga vantarna på varsitt exemplar av de nya Monster 821
rna. Alla presscyklarna var gula eftersom det var lanseringsfärgen. Ducati hade rekognoserat 16 fantastiska mil av italienska bergsvägar åt oss och vi gav oss iväg i den något kylslagna morgonen i tre grupper om ca. tio journalister vardera, ledsagade av varsin föråkare. Efter några mil stannade vi på ett pittoreskt café. Under tiden som vi värmde oss med varsin cappucino passade jag på att diskutera modellens styrkor och svagheter. Återigen gladde jag mig åt den förvånansvärt hjälpsamma och öppenhjärtiga stämning som rådde mellan journalisterna på plats. Annars skulle man ju kunna förvänta sig att var och en försökte hålla på sina eventuella upptäckter och tidigare erfarenheter för att skaffa sig ett konkurrensförsprång. Framför allt mina tre nordiska kollegor var mycket hjälpsamma och förklarade tålmodigt vad man borde tänka på som "newcomer" (för att låna ett Isle of Man-begrepp), ensam och allena under sitt första journalistuppdrag. Nåväl, tillbaka till intrycken av Monstret. Det intressanta var att vi alla hade lite olika infallsvinklar och uppfattningar om modellen. Jag ser verkligen fram emot att köpa de andra tidningarna för att jämföra och se vad de andra tagit fasta på i sina återgivelser.Lunchpaus längs med vägen ihop med mina rutinerade journalistkollegor Christer, Klavs och Weronica.
Så småningom kom vi fram till de vägsträckor som Ducati rekognoserat inför fotograferingen. Där hade företaget hyrt in en handfull fotografer som stod och fotade oss när vi körde en och en fram och tillbaka längs med sträckan som mätte en dryg kilometer. Mellan reporna vi gjorde så flyttade sig fotograferna längs med vägen vilket gjorde det omöjligt att veta i vilka kurvor man borde ladda lite extra. Mina mer rutinerade kollegor Christer och Weronica tipsade mig istället om att köra som vanligt utan att tänka för mycket på fotograferna. Det visade sig nog vara ett klokt råd eftersom det femtiotalet åk-bilder jag fick med mig hem är inte bara små tekniska mästerverk, de lyckas också spegla MC-körning i sin mest charmanta form en solig dag på vackra vägar.
När vi kom tillbaka till hotellet blev det några timmars vila innan det var dags för middag på hotellet. Vi nordbor samlades dock i baren någon timme i förväg för att ljuga lite om dagens övningar och motorcyklar i stort. Det jag minns bäst från kvällen är nog emellertid stackars Klavs ansiktsuttryck när Christer avslöjade för honom vad jag jobbar med egentligen. Efter att vi umgåtts under ett dygn och dessutom kört hoj ihop syntes det verkligen hur Klavs nu febrilt försökte komma ihåg vad han sagt och gjort i min närvaro, självklart till Weronicas, Christers och min oförfalskade munterhet. Ni läsare har säkert precis som jag varit i samma situation någon gång. Jag kunde dock trösta Klavs med att mina befogenheter inte sträcker sig ända till Italien och att "what happens i Rimini stays in Rimini" (men bara nästan förstås).
SKRIVARBETET
Dagen efter återstod bara hemresan. Väl hemma slängde jag mig över datorn för att skriva ner min recension av Monstret. Jag hade förvisso fått ett ingångsvärde som innebar att jag skulle få tre sidor till mitt förfogande men inspirationen framför tangentbordet flödade och ambitionsnivån var hög. Jag ville ju inte bara rabbla fakta kring modellen utan även skildra sinnesintrycken av att köra hoj en oktoberdag i Italien. Efter att ha jobbat i två hela dagar innan jag var nöjd skickade jag över en text till redaktör Magnusson som jag tyckte borde kunna skohornas in på tre sidor. Han fick sig nog inte bara ett gott skratt utan även en hel del extra arbete med att försöka korta i mina utsvävningar utan att några väsentliga delar av innehållet gick förlorat. Min text hade nämligen behövt ha 7 sidor till sitt förfogande för att även få med nödvändiga bilder, faktarutor m.m. visade det sig. Jag har nog en hel del kvar att lära innan jag kan kalla mig journalist trots allt...
I mitt eget bloggande kan jag ju dock få vara precis så omständlig och långrandig som jag vill och därför har skrivklådan fått sitt utlopp i denna text istället. Om ni orkat läsa ända hit och utan att hoppa i texten kan ni förresten glädjas åt er själva, inte bara för att vara riktigt motorcykelintresserade utan förmodligen också för att varken ha läs-, skriv- eller koncentrationssvårigheter.
På återhörande!
/Björn
Last edited:
Wow...det är bra att vi har en statistiker som dig Silja som håller ordning på besökssiffrorna här i tråden åt oss. I mörkare stunder har jag ibland undrat om det fortfarande är någon som läser det jag skriver här på sporthoj när ett inlägg ibland blott får tre gillamarkeringar, men den där besöksregistreraren (som jag alltid glömmer att kolla på) vittnar ju om annat. 4000 besök i veckan så här "off season" är sannerligen inte illa pinkat.
Nu har vi ju visserligen även tidigare spekulerat i att det kan vara PeteR1 som springer runt på Karlstads lasarett och loggar in hit på sjukhusets 3000 datorer. Han har säkert skaffat sig en huvudnyckel enkom i syfte att hålla upp besöksstatistiken. Då återstår ändå 1000 besök i veckan och det är ju inte så dåligt det heller...
Nedan följer strax ett nytt inlägg för alla trogna läsare!
På återhörande!
/Björn
Jag kan varken bekräfta eller förneka. Men nu är jag i alla fall klar för idag och skall lägga mig. Om sju timmar börjar jag om igen.
oops164
Smed
Jag kan varken bekräfta eller förneka. Men nu är jag i alla fall klar för idag och skall lägga mig. Om sju timmar börjar jag om igen.
Tur att du inte har ett riktigt jobb att sköta isf
oops164
Smed
Satt och kollade på Macau GP och såg att Danny Webb är tillbaka i sadeln, men tyvärr varade inte den glädjen länge, Daniel Hegarty omkom tyvärr.
En av Björns IOMkombatanter
Fick en Marco Simoncellikänsla direkt när man såg att huvudet var hjälmlöst och ena stöveln låg på banan.
En av Björns IOMkombatanter
Fick en Marco Simoncellikänsla direkt när man såg att huvudet var hjälmlöst och ena stöveln låg på banan.
silja
Ljuset i tunneln kan vara ett tåg!
- Gick med
- 16 Jan 2006
- Ort
- Örebro
- Hoj
- Min Honda RVF400 -94 vid Point of Ayre, Isle of Man. Såld numera.
Satt och kollade på Macau GP och såg att Danny Webb är tillbaka i sadeln, men tyvärr varade inte den glädjen länge, Daniel Hegarty omkom tyvärr.
En av Björns IOMkombatanter
Fick en Marco Simoncellikänsla direkt när man såg att huvudet var hjälmlöst och ena stöveln låg på banan.
Trist info!
oops164
Smed
Verkar som att det var på det stället som GT bilarna hade ett rejält karambolage tidigare med mycket olja och vatten efter den smällen.
Street Bandit
Sporthojsnörd
- Gick med
- 30 May 2013
- Hoj
- HD Street Bob,Yamaha xtz660,Yamaha SR500,Zundapp KS 125
Hej,BG.
Jag kommer och hejjar på dig på ön,2018,kör hårt,lycka till.
Jag kommer och hejjar på dig på ön,2018,kör hårt,lycka till.
Brutale
Gudomlig sporthojare
- Gick med
- 7 Oct 2014
- Ort
- Lidköping
- Hoj
- Husqvarna TE300i, Yamaha YZF R6, Kawasaki Z750, Sålda: MV Agusta Brutale Dragster 800 EAS & Kawasaki ZX6-RR
Har tillgång till ca 300 datorer på min arbetsplats, inte för jag vill förstöra nått för det, men 700 är inte illa hellerJag kan varken bekräfta eller förneka. Men nu är jag i alla fall klar för idag och skall lägga mig. Om sju timmar börjar jag om igen.
bg
"Probably the best Bear in the world"
Supertrevligt Street Bandit!
Glöm då inte att leta upp mig i depån och presentera dig med ditt nickname från sporthoj.com.
På återhörande!
/Björn
Nyheter
|
Anmälan öppen till Husqvarna TREK 2024
Husqvarna TREK 2024 –... |
|
Snart dags för ”We Ride As One”
Den 4 maj är det åter dags ... |
|
Nyheter från skinnjätten Dainese!
Under 80- och 90-talet och ... |
|
Skaparen, samlaren och evighetsmaskinen
”och om du tittar här... |
|
Sex nya MC-stipendiater 2024
För tolfte året bidrar Sved... |
|
Start2Ride tar bron över till Danmark
Efter flera års framgång i ... |
|
Sex nya MC-stipendiater
Sex mc-stipendiater får cha... |
|
Förlängd Husqvarna-garanti
Husqvarna Motorcycles erbju... |
|
Förlängd Husqvarna-garanti
Husqvarna Motorcycles erbju... |
|
Vi kör MV Agusta Enduro Veloce
Magnus Mossberg om första t... |