Och vad d gäller att tala om självmord så är det just det man inte skall om jag förstått det rätt, då det bara får fler att "ta steget". Annars är det ju väldigt konstigt att det så sällan rapporteras, jag antar att någon tänkt till kring det där.
Nej, du har inte forstatt det ratt. Overhuvudtaget. Att inte tala om det ar detsamma som att om man lyckats ignonera det, finns det inte...
Ju oppnare dialogen kring amnet ar, desto lattare ar det att fanga uppde som drabbas. Sjalvmord ar alltid en impuls, aven om den som har haft dom tankarna i ar och dar och ar i det faktiska planeringstadiet, handlar pa impuls nar stunden val ar kommen. Lyckas man i det skedet fordroja det, halla ut i en stund, timma, en natt ar impulsen over och personen har ytterligare en chans att soka vard.
Kan bara tala av egen erfarenhet, men for mig har oppen dialog kring det, kampanjer och "normalisering" av depression/sjalvmordsbenagenhet inneburit att jag vagat racka ut en hand nar jag hamnat i mitt svarta hal. Jag kanske har dragit mig for att kontakta en van, familjemedlem eller pojkvannen av olika orsaker (for en icke-deprimerad person ar det svart att forsta vilka hemska tankar som dyker upp, att ens omgivning skulle ha det battre utan en ar en mkt vanlig tanke.). Nagra ganger har mitt enda vag ut varit, hur tragiskt det an later, internet.
Faktiskt, en gang var det SH. Att fa sympati och stod i den stunden betyder verkligen skillnad mellan liv och dod, tills just den impulsen har passerat och man kan tanka klart igen.
For mig ar det ingen skillnad mellan att se pa nar nagon faller i vattnet och drunknar infor ens ogon eller lata bli att ge respons for nagons rop pa hjalp pa internet!
Kanner du for att kommentera detta med nagonting nedlatande, personliga pahopp eller ren bitter javelskap, ber jag dig att lata bli.
