Resan till Finland

Åt Kesseli fanns inget att göra. På rakan åkte han o vinkade åt Greven, Lind o Lasen att de skulle gasa mer o hänga på. Det hjälpte inte.

Men som en sann idrottsman han är den där Kesseli med känsla för fairplay så började han dricka vodka på lördagskvällen och avstod racet på söndag till sina medtävlares förmån.

Dom gamla riddarna återförenades för en stund i ömsesidig pokalglädje.

Lind som för första gången sedan de inledande rookieracen våren 2004 började se ut som riktig räserförare och köra som en sådan. Snart skulle den späda kalven från Bromma komma att visa sitt rätta jag i form av en fullblodstjur från Bromma.

På resans sjätte dag, tillika söndag så vart det dags för mig att äntligen få köra race i REC. Min ordinarie teamkompis Simpa befann sig ungefär 320mil söderut bland Toscanas böljande kullar föra tt gifta sig med sin älskade. Han hade naturligtvis fått permission för denna begivenhet.

DonQ ställde upp som reservförare.

Till i år så var det några norrmän som hade snott mitt startnumer, #62 och sedan ha mage att inte använda det, baah.

Så vi vände upp och ner på 62an och simsalabim fick vi en 29a. Med lite typsnittshjälp från Oscar och dekaler från Frank på Dekalen i Halmstad så blev det så här fint.

Detta e en riktigt bra tråd med bra å kul läsning

Efter 1a stinten när DonQ kommer in ligger Emma Racing på andra plats.

Sedan åker jag ut för att bli svartflaggad efter 3varv. "Överfart i depån" säger den finska funktionärskan. Jag har aldrig i mitt liv fått uppbåda sådana oanade kraftresurser från mitt allra innersta för att håll mig lugn. Samtidigt står Oscar o klappar mig på axeln och försöker trösta med orden "Det där händer även i STCC".

Som extra lök på laxen får jag 4min stop&go istället för reglementsenliga 2min. Vi är alldeles för adrenalinstinna för att protestera: Kanske fick jag dubbel bestraffning för att Rabbe tyckte att jag körde dubbelt för fort i depån.

När jag äntligen fick köra motorcykel igen så kom jag ut några hundra meter efter #12 Lasen&Embla. Av förarens ryggtavla kunde jag dra slutsatsen att det var Embla som körde. Inte fan skulle jag få tjejspö. Inte en chans på miljonen att det skulle ske. Och det fick jag inte heller.

På stint två ser jag i ögonvrån i en av de långa 180°arna att Embla ligger strax bakom mig. Inte heller denna gång fick jag tjejspö.

Tillslut blev Emma Racing fyra och det resultatet var jag jätteglad för. Åt de tre teamen i toppen fanns inget att göra, där till kör jag helt enkelt inte tillräckligt fort.

Vi spöade Lasen&Embla vilket var ett team som för dagen på papperet var jämstarka med oss. Vi spöade dem trots att de fick 4min handikapp på min stop&go och att R1an drar mycket mer soppa än deras 750 vilket gjorde att vi fick göra ett stopp mer än dem. Men vi disponerade laget lite bättre och körde lite bättre än vad de gjorde.

När Fivers Rec teams ordinarie tredjeförare Skalman prioriterade arbete och inkomster istället för racing och utgifter, låg ansvaret på Strandh&Stagh att försvara teamets färger. När man såg att racet hade utvecklats till att man hade vinstchans med en dryg timme kvar valde man att kasta in Humlan på sista stinten.

Humlan regndansade och hade för sig för att framkalla regn under sista timmen. Dagen innan hade tallguden lyssnat på honom och belönat honom med regn. Men inte så den här gången och solen lyste alltjämt under resten av dagen.

Till slut hittade Humlan gasen och kunde hålla undan ända in i mål till seger före DET. Fast jag tror mest att det var den stora tanken som avgjorde till Fivers fördel. Två stopp på 4 timmar är bra, för att inte säga avgörande.

Så här glad blev Humlan efter målgång.

Lika glad som Humlan var lika förbannad var Hägerström över att ha fått spö av "Tjocke Fete Bernström".

Klippinge hade förgäves försökt att övertala sin teamkamrat att åka till Finland. Totalt utan framgång. Hägerström ställde upp som den toppen kompis han är.

Trots att DET ledde efter 1a stint, Klippinge körde racets snabbaste varv, man hade startfältets snabbaste hoj i form av en ny CBR1000 -08 med massor av kitdelar, Hägertröm körde 2s snabbare på Hondan än vad han gjorde dagen innan på sin egen Suzuki, lyckades man inte spöa Fiver. Man fick stryk av både Bernströms stora mage och hans stora tank.

3 platsen togs av Kesselis två mekar som under natten under vodkakalset lyckades övertala Kesseli att de verkligen skull köra race på den gamla sursukkan. VM Duccen släppten han tyvärr inte till.

Till slut vart det en ände på all racing coh det var bara att packa ihop och åka hem. Stämmningen var toppen. Gott om pokaler fanns det i bussen, skojigt hade vi haft. Själv hade jag kört en bästa tid som bara var 6s sämre än DonQ på en nästan 3km lång bana, Det var jag efter mina mått nöjd med. Jag hade överlevt en stop&go utan att slå ihjäl funkisen eller åka in i depån och kasta hojen och surat ihjäl mig.

Emma Racing var upp på 3plats i REC tabellen, Allt i Däck var i delad ledning i NEC. Varför kan inte allting bara sluta när det är som bäst?


Det bästa var nog trots allt att fälgarna höll hela vägen dit och hem utan att kollapsa.

Som alla berättelser har även den här ett slut och det slutet är väldigt nära just nu.

På kvällen på resans sjätte dag efter 145h timmar på resande fot var vi äntligen tillbaka till resans utgångspunkt. Tvååker.

Efter att ha lastat ut och lastat om kunde vi summera det här äventyret.

På pluskontot:

-Vi hade haft jätteskoj och det var kul att köra hoj i Finland
-Det var det mest välorganiserade ERF arrangemang jag har varit på. Och har jag varit på många sedan hösten 2003. Tack skall ni ha Helsinki Racing Club
-Toppen med speaker under racen.
-Kontroll och service av brandsläckare i depån
-Fyllekontroll
-Gott om funkisar runt banan. Som tom observerade att ett team under race tappade tanklocket och återforslade detta till depån så de kunde fortsätta.
-Trevlig stugby
-Jag fick lära mig några nya livsberikande uttryck som "Vad är det där? Är det en gris eller en ko? Nej, det är en Tvååkersbo" och "Tjock, Fet Kungsbackabo"

På minuskontot
-Så få startande team
-Humlan hade för många pokaler med sig hem
-Säkerheten på Kemora kan avsevärt förbättras vad avser avåkningszonernas storlek och innehåll. Asfaltskanterna i utgången av några kurvor. Men som sagt banan är inte sämre än de svenska.

Trots att det det var så roligt kommer jag knappast att göra om det här äventyret. Det kostade för mycket pengar och tog alldeles för lång tid. Trots att vi var tre team i ett fordon och ett absolut minimum av personal så var resekostnaderna för oss tillsammans ca 15000:- Det är för mig driftskostnaden för 4st REC race och det avgör saken.


Tack Hägerström, Klippinge, Millberg och DonQ för allt det skojiga.

Tack för alla glada tillrop under trådens gång

/ Ingmar


PS

Till Gustaf och Micke vill jag avlsutningsvis säga:
I was there and I did it all by myself

Härligt skrivet och som vanligt kul med bilder!

Strider skrev:

Till Gustaf och Micke vill jag avlsutningsvis säga:
I was there and I did it all by myself

Klicka för att visa mer...

Motvilligt måste jag säga att denna tråd är den bästa du gjort, i övrigt körde jag på Torpet i går och lyckades röka en tjej som körde 250SP på rakan, alla andra körde ifrån mig.... som vanligt då.

Strider skrev:

När jag äntligen fick köra motorcykel igen så kom jag ut några hundra meter efter #12 Lasen&Embla. Av förarens ryggtavla kunde jag dra slutsatsen att det var Embla som körde. Inte fan skulle jag få tjejspö. Inte en chans på miljonen att det skulle ske. Och det fick jag inte heller.

Klicka för att visa mer...

Du körde om på rakan med din j**la 1000kubikare, sen låg du i vägen i 40 varv Det är så jag minns det.. Inte en chans på miljonen att jag någonsin kommer att få Stockagårdsspö igen!

Kul läsning!