Det är en samlarhoj.
... i ordets allra sämsta bemärkelse.
Den gör sig bäst på en hylla, säkrad med spindelväv som i sin tur är armerad med myten om vilken fantastisk ökenracer detta är.
Tips: det är det inte.
Den har inte ens varit i öknen. Inte i Hondas regi, i vart fall.
Jag hade en sådan tidigt/mitten åttiotal. Det är en av mina största tvåhjuliga besvikelser, och jag kunde inte göra mig av med den fort nog.
14 dagar tog det, och det var minst 10 dagar för mycket.
Sällan eller rentav aldrig har en hoj bedragit så många och så mycket med sitt utseende.
Den ser sååå rätt ut, redo att ta sig an världen.
I själva verket mår den bäst hemma. På en hylla, där det krävs att man ringer in truckhjälp för att få ner den.
Så man tänker sig för innan man tar en sväng, typ...
Motorrads bild från lanseringen säger det mesta:
View attachment 460012
Det fanns inget på hojen som funkade på det vis Hondas egen hype och Tricolorlackeringen antydde.
Det var en gris. En långryggad, ovillig, osmidig och o-hygglig gris.
Fjädringsvägen bak var kort, och stötdämparen gick knappt att justera.
Gaffeln fram var lite längre slag på, och "luftassisterad" som tidens mode föreskrev, men det resulterande bara i ett as med högt statiskt motstånd som inte ville fjädra in över små ojämnheter - men likförbannat small i bott när man stod på lite. Lägger man till det bisarra axelavståndet så fick man en planka som nickandes bockade sig fram över ojämnheter, men aldrig "kom till ro" och hittade sig själv.
Det var som om hojen var sammansatt av två olika delar, som aldrig kom överens, eller ens kommunicerade med varandra. Kardandriften hade så klart del i det hela.
Den var helt fri från reaktionsavlastning, mer än vad ProLink-fjädringen försökte hålla emot.
Och, well... ...nä, det blev inte bra.
Men, som väskbärare/touringhoj rakt fram då?
Nej, inte det heller. Tvingades den bära last så säckade den inte bara bak, den vart lätt och stirrig fram och tappade gaffelbensparallelliteten trots en ful brygga över hjulet - som förövrigt omöjliggjorde körning på klabbigt underlag.
Tveksamheten i framändan med last kunde till viss del dämpas med att kapa lite på styret.
Jag tog en tum på varje sida, och hade nog tagit en till om jag inte lyckats bli av med aset.
Det breda styret ihop med vingligheten vid last gjorde att man fick känslan av att ro en livbåt för 40 personer alldeles ensam - årpar man skulle sitta 4 vid, egentligen.
Tanken rymde inte ens 20 liter och, nej nej nej - det är ingen bra hoj.
Hänger man på Kåsalysen ser den ändå mer brutal ut...
View attachment 460015
...men det blir aldrig mer än grissminkning.
Brrr, vilken hoj.
För egen del gjorde XLV 750 R att jag missade hur kul Africa Twin kunde vara.
Det dröjde typ 2 decennier efter introduktionen innan jag provkörde en AT, efter att hela tiden dömt och dömt ut den efter mina erfarenheter från XLVn.
Min egen förlust, så klart - men jag har tagit igen det efteråt.
All show, no go.
Ett samlarobjekt bara för att visa hur illa det går om man blandar stekt salt sill med vaniljsås.
