Jag avskyr att sälja saker på blocket, mer än mycket annat. Är hyfsat konflikträdd och har råkat på några av de värsta idioter till människor jag någonsin varit med om den vägen. Det här med annonser verkar locka fram det värsta hos folk, för maken till fräckhet är man fan inte med om någon annanstans.
Blocket är det största skälet till att mitt tålamod och mina toleransnivåer gradvis försämrats genom åren. Man får utstå så mycket skit... I början accepterade man ju tyvärr både skambud och respektlöst beteende för att man var ung, oerfaren och helt enkelt behövde bli av med grejer, men nu på senare tid har det blivit en fråga om principer. Sker inte affären på mina villkor kan det hellre vara, för jag orkar inte med hur vissa beter sig.
Hade en billig skitbil ute på annons för ett tag sen. Tråkigt skick på alla sätt och vis, bucklig och solblekt men allt väsentligt fungerade och den startade, rullade och var skattad och besiktigad ett halvår till. Därefter var det mest troligt skroten som gällde. Lade ut den för 3000 kr och hoppades på en snabb och smidig affär med någon som var i behov av en billig korttidspendlarbil. Jag fullständigt drunknade i mail, sms och samtal i stil med "Ey kompis vad är sista pris!? Do får 1000!" vilket var irriterande nog, men det jobbigaste var alla idioter som ringde och ville kolla på bilen och som sen inte dök upp på visningen. Hur fan tänker man när man inte ens hör av sig om man inte ämnar dyka upp? Vet inte hur många dagar jag tagit mig tid och sett till att vara hemma och tillgänglig för att en köpare ska komma och kolla på något, och sen bara kommer de inte och hör inte ens av sig och meddelar detta!? Man sitter där och väntar på att de ska dyka upp eller höra av sig, och det blir inte av... Folk är fan dumma i huvudet.
Nåväl, i just fallet med bilen i exemplet råkade jag ut för just en sån lirare. Sa att han skulle komma på förmiddagen, och sen gick det sex timmar utan att jag hörde något. Försökte ringa och fråga om han tänkt dyka upp men fick inget svar. Då tröttnade jag och ringde upp nästa intressent på turordningen och sa att han kunde komma och kolla. Kille nr 2 dyker upp och vi är som bäst på väg att avsluta affären när även kille nr 1 passar på att anlända, och han är fly förbannad för att jag har andra spekulanter där och kräver ersättning för att han kört långt för att ta sig hit...
Jag försökte, konflikträdd som jag är, med ett tafatt "du skulle ju varit här för flera timmar sen", men utan resultat. Idioten har dessutom tagit med sig två stycken tämligen stora och hotfulla polare för att driva igenom ersättningskravet, så jag vågade helt enkelt inte neka utan fick vackert ge dem en hundring för bensin. Då väser den ena av idiotens kompisar nåt i stil med att "Hade det varit mig du gett en hundring för det här hade du fått slicka mina skor, fattaru!?"... Jag har aldrig varit så förbannad i hela mitt liv, men fick inte ens ur mig något vettigt svar... Sa bara typ "åk nu" och hoppades slippa stryk. Jag blir fortfarande alldeles stirrig när jag tänker på eländet, fan så tam man är
Nåväl, jag vänder mig tillbaka till kille nr2 och undrar ifall han ska ha bilen. DÅ börjar han pruta...
Då var jag redan förbannad och ville mest att allt skulle vara över, och jag ville aldrig se varken bilen eller någon av spekulanterna igen så till slut så gav jag med mig och gav honom ett par hundra i rabatt. Det var på något sätt droppen, där och då lovade jag mig själv att det var fan sista gången jag accepterade sån här idiotbehandling och från och med nu har jag hellre möget kvar än att behöva hålla på med såna här förbannade idioter.
Nu på senare tid har jag rest runt mycket och studerat och jobbat utomlands en längre tid, och jag har inte haft något riktigt fast boende hemma i Sverige utan bott på utbildnings- och arbetsorterna. Detta har lett till att mycket av mina grejer, inklusive mina fordon, står hemma på föräldrarnas gård. Nu på senare tid har de hintat om att jag gärna får försöka sålla lite bland grejerna då det tar upp rätt mycket plats, och jag bestämde mig för att lägga ut min RD350 på annons. Gjorde som vanligt och kollade blocket för att göra en snabb marknadskoll, och insåg att jag är ensam om att försöka sälja en större 80-tals tvåtaktare just nu. Således svårt att komma fram till ett pris, men jag kollade den internationella marknaden och skapade mig ett hum om vad de här hojarna tingar för pris utomlands. La ut annonsen med ett pris i åtanke men satte ett ickepris mest för att där ska stå något och förkunnade att:
"priset i annonsen är inte ett försäljningspris utan är satt mest för att det ska stå något i rutan, men då jag inte vet vad hojen kan vara värd så är det budgivning som gäller. Ni som är seriöst intresserade och vet vad det här är för hoj vet också att de inte är helt vanliga nuförtiden, så skambud och snackare undanbeder jag mig vänligt men bestämt. Och eftersom jag jobbar lite märkliga tider och ibland är utomlands så föredrar jag mail eller sms!"
Det första som händer är att jag får ett samtal klockan halv sju morgonen därefter:
"Ey mannen, vad är sista pris!?"
- Ja, som jag skrev i annonsen så är det budgivning som gäller...
"Ok, jag ger femtysen"
- HA HA HA! GLÖM DET! *klick*
Ungefär här insåg jag vad jag gett mig in på...
Någon timme senare fick jag ett sms:
"Tjena, jag bjuder väl utgångspriset som du satt i annonsen då, kan hämta snabbt"
Nämen verkligen?? Så snällt att du kan tänka dig att hämta snabbt, och du bjuder till och med annonspriset som jag redan tydligt sagt att jag inte har för avsikt att sälja hojen för... Det var väl vänligt...
Svarade småsyrligt och undrade om köparen alls var läskunnig eller bara haft otur när han försökte, och att jag verkligen inte hade lust att sälja till honom. Fick då ett nytt sms "ok, en tusing till då? Den är ju gammal". Skickade ytterligare ett syrligt svar och en önskan om att slippa bli besvärad mer...
Hur fan tänker folk egentligen?? Man blir förbannad... Som tur är har jag haft mer seriösa intressenter efter de här två rikspuckona (varav ett av dem är medlem här på forumet har jag lyckats lista ut! får väl se om han ger sig till känna), men får jag inga seriösa bud av en köpare som jag bedömer värdig att ta över hojen så får den stå kvar. Jag är trött på att vara idioter till lags, då blir det ingen affär alls hellre än att jag ska känna mig skändad som vid tidigare tillfällen.
Men ja, tycker att det är synd att det ska behöva vara såhär. Känns som att jag blir mer och mer cynisk och bitter allt eftersom, just på grund av att folk beter sig såhär... Nästan så att man redan från början går in med en mer defensiv inställning, bara för att man är van vid att handskas med dylika puckon. Och det känns synd, för man vill ju ändå gärna vara öppen och trevlig ifall det skulle höra av sig en seriös spekulant... Men det känns allt svårare att vara glad och tillmötesgående, för man är van vid att bli bränd och inställd på det redan från början... Tragiskt...
