Att vara närmast anhörig till en biker som är med i en olycka

moddlaren

Guest
Precis vaknat o läst det sista som är skrivet detär skönt att se hur ditt humör verkar ok ulvhamne är man positiv till livet trots att det har hänt så är min inbillning att kroppen läker fortare än vad läkarna vill förstå.

Jag rev av en av vadmusklerna i högerbenet för ca 7 månader sedan o fick domen 1 månad stilla o 6 månader rehab på detta. Två läkare klämde o drog i foten innan denna domen kom.

Har ju en pitbull som är van vid att gå en mil om dagen ni skulle ha sett vilket svärande o bögigt trippande det var på tåspetsen med krökt högerben, envis är nog bara förnamnet på mitt problem i skallen men det gick att gå på detta sättet även om jonas gardell fått bånge av att gå efter o se på min rump vikning. Hahaha

Nåväl veckan efter var jag på jobbet o trippade runt o konstigt nog så kunde jag gå i princip hur bra som helst efter 14 dagar o rehab blev inget alls. Gott humör o envishet kommer man långt med även när livet är som jävligast.

GOD JUL O ETT GOTT NYTT ÅR PÅ ER O FAMILJEN
mvh moddaren
 

Rockmorsan

Inte som andra
Gick med
28 Aug 2011
Ort
Norrköping
Hoj
Suzuki gsx-s1000fz
Visst är det så att det är här banförsäkringar (i vissa fall), olycksfallsförsäkringar med mera gör jobbet:
Det kommer kosing för det du beskriver plus eventuella hjälpmedel och annat?

Det är åtminstone därför just jag tagit sådana som förhoppningsvis ska gälla IFALL det skulle behövas.

Det verkar vara olika mellan olika försäkringar. Det lönar sig att kolla upp lite mer noggrant vad som faktiskt täcks av olika försäkringar. Vissa saker man tycker borde ingå räknas inte som hjälpmedel har jag fått höra. En olycksfallsförsäkring kan också ta flera år innan man får ut något. De har olika tider som man måste hålla koll på. En vi har gör värdering om ett år tidigast, en annan om två år tidigast. Sen handläggningstid på det. Bäst är att ta hjälp av en försäkringsmäklare och få rätt skydd hela vägen igenom. Det är inte helt enkelt att få den kollen själv. Försöker själv få koll på inkomstbortfall som verkar vara olika hantering på och jag har inte förstått varför :confused:
 

Rockmorsan

Inte som andra
Gick med
28 Aug 2011
Ort
Norrköping
Hoj
Suzuki gsx-s1000fz
I september 2009 stod jag på sidan om en väg, precis fyllda 20 år och såg den jag älskade mest kana ned med sin hoj i ett djupt dike. Tystnaden sekunderna efteråt var obeskrivlig.

Jag kände precis som du Rockmorsan, förutom att jag inte visade något utåt, det var för mig helt främmande att jag skulle tycka något om mig själv när det inte var jag som var skadad för livet. Det kommer väl som någon kris för mig senare i livet, bra att du tar dig själv i beräkningen redan nu :)

Jag skiljer mig ifrån dig då jag önskar att folk hade hört av sig till mig, eller att dom som hörde av sig och tyckte att det var rätt åt oss, att han lika gärna kunde dött och ingen hade saknat honom, dom som vände ryggen till, dom behövde inte ha hört av sig alls. När jag tänker tillbaka på det nu undrar jag ens hur man kan ha samvete att utsätta en så ung vuxen för något sådant, precis som att det var mitt fel, men just då var det bara att torka tårarna och försöka växa upp så fort det bara gick. Stor puss till PippiT som var som din kompis mamma, bara där liksom.


Jag vill säga till dig, stay strong! Det jag blev mest besviken på var att det inte går tillbaka till det normala bara man fick komma hem. Konstigt nog hade jag en föreställning om att det skulle vara precis som vanligt dagen efter utskrivningen. Det är svårt med en sjukskriven hemma, särskilt någon under medicinering och smärta men gör som när du bromsar, huvudet högt, se horisonten! Kram och bra att du skriver av dig, blir lite egen terapi att få saker på pränt framför sig liksom. Ledord: This too shall pass.


Fy faan! Ja jag har haft några liknande kommentarer "ryggen, ja då är det kört, det kan läkare aldrig fixa vet du" tex. Det är dock flest som varit positiva och det jag funnit märkligt är att jag mått dåligt av att alla andra är så himla pepp och bara ser "det blir bra ska du se". Jag har svårt att förstå att man kan uttrycka sig så lättsamt över ett så pass allvarligt skeende. Det blir liksom nästan som en skam att det är jobbigt för "det löser sig ju".

Själv är jag så gammal att jag har gått igenom så många skitstormar i livet så visst gör det allt lite enklare trots allt. Jag hade gärna varit utan erfarenheten men som kuratorn på sjukhuset sa till mig "rid ut stormen, dag för dag". Och visst är det så. Kaoset klingar av för varje dag som går.

Och jo visst har jag börjat oroa mig för när han faktiskt kommer hem. Det ska komma någon arbetsterapeut hem hit och kolla vad som behöver fixas. Själv är jag övertygad om att det inte går att lösa att komma in i badrummet, inte med rullstol i alla fall. Så det har jag börjat fundera på. Ska jag orka sälja gården och hitta något annat nu mitt i allt liksom. Sen funderar jag också på hur han kommer vara, kommer han vara sig själv, hur ska allt fungera här hemma? Försöker slå bort de tankarna nu men jag vet att jag måste ta i dom någon gång. Han är dock väldigt positiv i det hela vilket är skönt. Sen vill jag ju att allt ska bli som vanligt jag med men det är nog så, tillbaka går inte så annorlunda kommer det bli... lite skrämmande när man tänker på det.

Oroa mig är jag bra på ja :3freak
 

moddlaren

Guest
Fy faan! Ja jag har haft några liknande kommentarer "ryggen, ja då är det kört, det kan läkare aldrig fixa vet du" tex. Det är dock flest som varit positiva och det jag funnit märkligt är att jag mått dåligt av att alla andra är så himla pepp och bara ser "det blir bra ska du se". Jag har svårt att förstå att man kan uttrycka sig så lättsamt över ett så pass allvarligt skeende. Det blir liksom nästan som en skam att det är jobbigt för "det löser sig ju".

Själv är jag så gammal att jag har gått igenom så många skitstormar i livet så visst gör det allt lite enklare trots allt. Jag hade gärna varit utan erfarenheten men som kuratorn på sjukhuset sa till mig "rid ut stormen, dag för dag". Och visst är det så. Kaoset klingar av för varje dag som går.

Och jo visst har jag börjat oroa mig för när han faktiskt kommer hem. Det ska komma någon arbetsterapeut hem hit och kolla vad som behöver fixas. Själv är jag övertygad om att det inte går att lösa att komma in i badrummet, inte med rullstol i alla fall. Så det har jag börjat fundera på. Ska jag orka sälja gården och hitta något annat nu mitt i allt liksom. Sen funderar jag också på hur han kommer vara, kommer han vara sig själv, hur ska allt fungera här hemma? Försöker slå bort de tankarna nu men jag vet att jag måste ta i dom någon gång. Han är dock väldigt positiv i det hela vilket är skönt. Sen vill jag ju att allt ska bli som vanligt jag med men det är nog så, tillbaka går inte så annorlunda kommer det bli... lite skrämmande när man tänker på det.

Oroa mig är jag bra på ja :3freak

Rockmorsan.

Det kommer att lösa sig tro mej, Min bardomsvän o granne åkte moped för två år sedan och lyckades köra i diket krockade med en betongbrun o bröt ryggen o benen o lite mera små saker tyvärr upptäckte ingen honom på 24 timmar då han bor skälv utan han låg ett dygn i diket över natten, Det var en som var ute o cyklade som såg en del av moppen i en buske och gick ner o kolla de vad det var, då såg han min granne.

ambulanshelikopter till salgrenska o en helsikes massa operationer tyvärr blev hans rygg så skadad under detta dygnet så han är helt förlamad från bröstet o nedåt för alltid, Men det är nu det viktiga kommer han har sin son varje helg han arbetar kör fyrhjuling jagar super Tja beter sig som han gjorde innan just det han bor på en gård och har den kvar o sköter den trots sitt handikapp och att han är ensam.

En sak skiljer han installerade värmepump o bytte ut moppen mot en fyrhjuling annars är allting som det var innan.

sedan byggde komunen om bägge toaletterna och han fick en ramp in i huset, bilen byggde dom om så den kör han som vanligt han handlar mat skälv åker till banken skälv osv osv.

så gör inget överilat som inte går att ångra sedan rockmorsan livet går vidare bara du låter det ta sin lilla tid allting löser sig så småningom det värsta är nog tyvärr försäkringsbolagen dom är inte enkla att tas med tyvärr.

säger jag något opassande så säg till.
mvh
 

FJ1200

f.d. Handledare
Gick med
20 Jan 2007
Ort
Örebro
Hoj
Ducati MS 1100S
Precis som du skriver. Det är värre att vara anhörig. Vi hade en liknande upplevelse förra våren när sonen kraschade. En kompis ringde och var förtvivlad och berättade osammanhängande om krasch och ambulans. Den resan till sjukhuset vill jag inte uppleva igen. Vi var där före ambulansen. Väntan var orolig. Nu gick det bättre för sonen än din sambo, bruten käke och skadat knä. Men tankarna innan man visste. Vi kör fortfarande hoj. Gjorde en underbar resa till Norge i somras. Ni kommer igen. Lycka till.
 

Raderad medlem 61114

Guest
Jodå, minns det rätt väl. Gått igenom och beskrivit förloppet säkert 50-talet gånger nu, och dessutom drömde jag kraschen säkert 50 gånger första natten efter op.
Men, kom åkande i rätt lugnt tempo, sådär 50-60, när jag skulle sakta ner inför en kurva lite så bara försvann fästet och däcken kanade och jag får ut i tangentens riktning ur kurvan. Det var en fallhöjd på 1.5-2 meter ner till marken i yttern på kurvan, så när hojen tog mark i dikeskanten därnere så flög jag fram över styret, landade på ansikte/bröst och överkroppen stannade tvärt i den kladdiga leran, benen som fortfarande var luftburna fortsatte framåt och ryggen gick sönder. Stannade liggandes på rygg utan känsel och funktion i benen.


Aj som fan :( Råkade ut för liknande sak i 15 - års åldern när jag åkte skidor. In i snödriva, bindningarna löste ut jag fortsatte framåt och landade på samma sätt som du beskriver. Kände verkligen ur det tog stopp när ryggen böjde sig över överkroppen men som tur var inte tillräckligt hårt för att ta skada :Bugar

Tack för att ni delar med er! Jag kommer att se över mina försäkringar igen.

Gläds åt att läsa om din beslutsamhet! Lycka till med rehab och jag hoppas att få stöta på dig ute på banorna när du redo :tummenupp
 

nissepelle

Strandraggare
Gick med
29 Jan 2006
Ort
Linköping
Hoj
Suzuki GSXR750 -99, Gasgas 450 FSE -07
Den här tråden har fått mig att ringa mitt försäkringsbolag och styra upp med heltäckande skydd, ifall något skulle hända. Tack.
 

K B

Gudomlig sporthojare
Gick med
27 Feb 2008
Ort
Långt bort
Hoj
CBR900RR -92, CBR 900RR -92 Turbo, K5 Turbo, 7/11 Turbo, CBR1000RR SC59
När min pappa åkte in på sjukhus så skrev min mamma en dagbok för varje dag han låg där. En sjuksköterska som tipsade om det för att man skulle filtrera sig lite som du gör nu. 96 fanns ju dock inte sh.com haha.
Börjar iallafall med att en bästa vän till pappa ringer till mamma och säger "Robban ligger på sjukhus, men det är lugnt"

En vecka senare dog han... Världens jobbigaste bok att läsa, så den öppnar man inte ofta. Men man känner igen sig från hennes till dina ord om hur jävla jobbigt det är att vara på sjukhus.

Önskar er lycka till i framtiden
 

Cruella

No pain, no fear
Gick med
25 Jun 2008
Ort
1köping
Hoj
GSXR 1000 L1 svart, GSXR 1000 K9 svart(sa upp sig), KTM 525sx -03(avhyst), GSXR 1000 K9 vit Pussel(skilsmässa), Honda CBR 900 RR -99, fireblade (såld)
Beklagar djupt det som hänt er Rockmorsan och Ulvahmne. Ni har fått nya oförutsedda förutsättningar i ert liv, vissa delar svårare att hantera och deala med andra kanske enklare. Man vet aldrig förrns något händer hur man reagerar och agerar. Som du skriver är den ekonomiska biten den man kan påverka i förhand viktig, för att man inte ska behöva fokusera på det ekonomiska när krafter behövs till annat. Jag har tyvärr själv befunnit mig på båda sidor några gånger. Både som anhörig och som patient. I det akuta skedet är det enklare att vara patient, man är där man är och slussas runt ofta rejält nerdrogad. Jag var lika korkad varje gång och trodde att om dom lagade lite så kunde jag va igång igen på ett par dagar...yeahh right.

Som anhörig är det ett känslomässigt nervslit i det akuta läget, efteråt funderar man hur i h_e man egentligen orka. Orkar gör man oavsett man är anhörig eller patient, men det gäller att ta en stund i taget och fokusera på det. Inte tro att man kan fixa helheten på en gång, för det går inte. Att ta emot hjälp så långt det går, prata och bolla funderingar med någon man har förtroende för. Livet blir aldrig som förut igen när det händer ett trauma eller svår sjukdom, det förändras och ger nya förutsättningar. Jag tror på att det är viktigt att komma ihåg det och försöka se lösningar i det nya, samt bygga vidare på det nya.

Ni är två fina personer som grejjar det här. Och Ulvhamne jag har extra hårsnoddar i viton om du behöver ;D hade räknat med att se dig i vår på en bana men förstår att det dröjer en stund till. Vi kanske ses i byn vi bor.

Ha det gott båda två
 

PeteR1

För gammal för att dö ung.
Gick med
30 Aug 2012
Ort
Karlstad
Hoj
600+650+800+1000x2
...

Ni är två fina personer som grejjar det här. Och Ulvhamne jag har extra hårsnoddar i viton om du behöver ;D hade räknat med att se dig i vår på en bana men förstår att det dröjer en stund till. Vi kanske ses i byn vi bor.

Ha det gott båda två

Han kommer att dyka upp på banorna i vår, det är jag helt säker på. Frågan är bara vilket fordon han kör de första bandagarna. ;)
 

Ulvhamne

Kraschmongo
Gick med
16 Oct 2010
Ort
Byhålan
Hoj
Literklubba, tjejhundra, och pendlarmoppe
Beklagar djupt det som hänt er Rockmorsan och Ulvahmne. Ni har fått nya oförutsedda förutsättningar i ert liv, vissa delar svårare att hantera och deala med andra kanske enklare. Man vet aldrig förrns något händer hur man reagerar och agerar. Som du skriver är den ekonomiska biten den man kan påverka i förhand viktig, för att man inte ska behöva fokusera på det ekonomiska när krafter behövs till annat. Jag har tyvärr själv befunnit mig på båda sidor några gånger. Både som anhörig och som patient. I det akuta skedet är det enklare att vara patient, man är där man är och slussas runt ofta rejält nerdrogad. Jag var lika korkad varje gång och trodde att om dom lagade lite så kunde jag va igång igen på ett par dagar...yeahh right.

Som anhörig är det ett känslomässigt nervslit i det akuta läget, efteråt funderar man hur i h_e man egentligen orka. Orkar gör man oavsett man är anhörig eller patient, men det gäller att ta en stund i taget och fokusera på det. Inte tro att man kan fixa helheten på en gång, för det går inte. Att ta emot hjälp så långt det går, prata och bolla funderingar med någon man har förtroende för. Livet blir aldrig som förut igen när det händer ett trauma eller svår sjukdom, det förändras och ger nya förutsättningar. Jag tror på att det är viktigt att komma ihåg det och försöka se lösningar i det nya, samt bygga vidare på det nya.

Ni är två fina personer som grejjar det här. Och Ulvhamne jag har extra hårsnoddar i viton om du behöver ;D hade räknat med att se dig i vår på en bana men förstår att det dröjer en stund till. Vi kanske ses i byn vi bor.

Ha det gott båda två

Jo, jag hoppas jävligt mycket på att få lite mer funktion i högerbenet så jag kan köra ordentligt, annars kommer det bli svårt att hänga av. I sommar lär jag dyka upp på banor ändå och snacka lite allmän skit. Funderade på att eventuellt vara lite funkis eller nåt, hänger lite på hur allt funkar. Är fortfarande under restriktioner så får inte göra något mer ansträngande än att sitta stilla, eller ligga stilla. Fruktansvärt frustrerande.
Och nu har jag till på köpet fått feber, så det är säkert tveksamt med träning öht. :gnissla

Men, vi ses på banorna, definitivt. :hihi
Om inte annat har jag en polare som ska ta körkort i vår, som jag tänkte tvinga ut på SMC-kurser så han inte kör ihjäl sig innan han lärt sig köra som folk. Nu blir det väl svårare att köra själv med honom, men jag lär dra med honom även om jag får sitta och glo i en rulle. :hihi
 

sportbike

ond
Personal
Gick med
1 Oct 2005
Ort
Sthlm
Hoj
avverkat 50+
Kämpa på mannen, hoppas vi ses på mässan så ska jag visa dig hur man åker på slangen på rulle, har övat på det och fått in snitsen bättre än på hoj :hihi
 

Rockmorsan

Inte som andra
Gick med
28 Aug 2011
Ort
Norrköping
Hoj
Suzuki gsx-s1000fz
Sår som läker och de som tar längre tid på sig

Sambons aggraffer (typ som häftklamrar) är utplockade, tror de var 35 stycken. Stygnet ca 40 cm läker. Själv sitter jag vid sidan och undrar tyst när någon tänker sig ta och sy ihop mitt sår, men förstår ju att det inte går. Det får vänta på tid helt enkelt.

På kvällen innan julafton så skadar sig en av ungarnas kaniner. Det tar precis den sista orken slut på. Köra till Uppsala djursjukhus akut mitt i natten med två trötta ungar och inte veta hur det ska sluta. Barnen gråter i baksätet, ska vi behöva avliva en familjemedlem nu också? Så blir ungarna arga på mig som är så cool och pratar lugnande. Det är världens sämsta jul skriker dom. Jaaa.... det är det, men det finns dom som har det värre säger jag. Vi ser sambons sjukhusfönster bara någon kilometer innan djursjukhuset... så jävla galet tänker jag.

Julafton får vi hälsa på sambon lite snabbt, han är jättetrött och orkar ändå inte med oss och snabbt iväg och hämta lilla ninen. Tillbaka till sjukhuset och hämta ner sambon i rullstolen till entrén så han och ninen, som är väldigt fästa vid varandra ska få träffas, trösta varandra lite och gosa några få minuter. De ses nog bara 5 minuter eller så men det var vår jul. Sen kastar vi oss iväg i kylan igen. Folk beklagar sig med kommenterar som "men ser inte ni på kalle anka?"... nej....God jul då...

I går stannade jag kvar på sjukhuset och sov över. De rullar in en för tillfället tom patientsäng bredvid sambon och jag får sova ... eller ja... sova och sova. Jag sov inte mer än någon timme här och där, tror jag fick ihop 3 timmars sömn totalt under natten. Mest låg jag och stirrade på honom i mörkret och lyssnar när han andas och senare börjar snarka. Det är så overkligt att det gått en hel månad sen jag fått höra det här igen. Sen kommer ju sköterskorna in och vänder honom var tredje timme och vid ett tillfälle smyger en sköterska in och ger honom antibiotika i kanylen på foten.

Det är en lång natt för mig. Samtidigt som jag är sjukt trött av en månads sömnbrist och jag nog trodde jag skulle somna tidigt tryggt där bredvid honom men samtidigt så släppte den här natten en del av spänningarna över bröstet. Det känns ungefär som en kall kloförsedd järnhand håller ett hårt grepp om hjärtat hela tiden och det är svårt att andas. Efter natten släpper det lite och innan jag måste åka ifrån sjukhuset så spricker jag och gråter högt för första gången på en månad i sambons famn.

Sen måste jag åka därifrån, sköterskorna utbrister när de ser mig "oj jaha, är du kvar fortfarande" så det är väl dags. Åker de 4-5 milen hemåt. Sitter i bilen på gårdsplanen och tar några djupa andetag för att samla kraft innan jag går in och tar emot tomheten där inne. I morgon är det min födelsedag... jag vägra fira något innan det här är över. Punkt.
 
Last edited:

Rockmorsan

Inte som andra
Gick med
28 Aug 2011
Ort
Norrköping
Hoj
Suzuki gsx-s1000fz
Den här tråden har fått mig att ringa mitt försäkringsbolag och styra upp med heltäckande skydd, ifall något skulle hända. Tack.

Gud så glad jag blir! Då är allt vi delar inte i onödan. Hoppas du aldrig behöver använda försäkringarna. Spara undan en buffert också och informera dina närmaste och skriv ner det du har gjort i förberedande syfte med. Tack! :hej
 

Gixxlito

Söker klokskap
Gick med
17 Dec 2006
Ort
Bonnahult
Hoj
Caddy -67 och Monark -49 125 cc
Gud så glad jag blir! Då är allt vi delar inte i onödan. Hoppas du aldrig behöver använda försäkringarna. Spara undan en buffert också och informera dina närmaste och skriv ner det du har gjort i förberedande syfte med. Tack! :hej

Du/ni är säkert medvetna om att ni kan få advokathjälp mot försäkringsbolaget, och på försäkringsbolagets bekostnad.

Kontakta en advokat, så sköter han om kontakten med försäkringsbolaget.

(Jag kan pm'a en som jag använde om ni vill)

För övrigt, håll i och krya på er bägge.
 

Rockmorsan

Inte som andra
Gick med
28 Aug 2011
Ort
Norrköping
Hoj
Suzuki gsx-s1000fz
Du/ni är säkert medvetna om att ni kan få advokathjälp mot försäkringsbolaget, och på försäkringsbolagets bekostnad.

Kontakta en advokat, så sköter han om kontakten med försäkringsbolaget.

(Jag kan pm'a en som jag använde om ni vill)

För övrigt, håll i och krya på er bägge.

Tack, ja har fått förstått här av andra också att vi nog inte fått riktigt all information från försäkringsbolagen och försäkringsmäklaren. Eller så har jag helt enkelt inte fått all information att fastna i huvudet. I morgon ska sambon och jag ringa gemensamt till trafikförsäkringsbolaget och försöka reda ut lite frågetecken kring både inkomstbortfall och rättshjälpen. Det är inte helt enkelt det här med försäkringar och vad som täckts och inte kan vi lätt konstatera....
 

Ducatisteen

Medlem
Gick med
12 Feb 2010
Ort
Klippan
Hoj
Ducce851S, UrMonster900, NicoBakkerQCS mm
Tråkigt men nyttigt att läsa dina inlägg ROCKMORSAN! Du verkar stark vilket är värd otroligt mycket det är inte alla förunnat. Jag har varit i precis samma sits för 25 år sedan bara med den skillnad att det var jag som låg på sjukan. När jag något sent läste dina inlägg var det precis som en rullgardin som rullade upp! Jag kommer ihåg som igår.! Här ett ett par mycket viktiga råd!!.. VAD DU ÄN GÖR SPARA ABSOLUT ALLA PAPPER HUR OANSENLIGA DE ÄN ÄR OCH KOMMUNIKERA ENDAST OM DET ÄR MÖJLIGT MED FÖRSÄKRINGSBOLAG, FÖRSÄKRINGSKASSA MM GENOM MAIL EL LIKNANDE! Undvik helst att prata i telefon med dessa då de alltid kan förneka kontakten mm. Det är mycket svårt att vara sjuk men det är mycket jobbigare att bli frisk ock på samma gång sköta kontakten med ett segt system och krånglande myndigheter. Jag fick vänta nästan 20 år på en skrattretande ersättning och när jag fick ersättning var jag så TRÖTT att jag inte orkade överklaga! Se till att hålla ihop familjen vad som än händer det är det absolut viktigaste för alla! Det kommer antagligen bli mycket tufft mentalt för alla att ta sig igenom. Hade jag inte haft min klippa till fru och familj som stödd hade det inte gått! Du måste själv veta dina rättigheter för inte berättar de vilka du har. Jag vill absolut inte måla f.n på vägen men kriga på och låt dem inte trampa på dig och lycka till!
 

Coq Rouge

Ny medlem
Gick med
1 Jul 2014
Ort
Nacka
Hoj
Aprilia RSV Mille 1000, -99
Först av allt TACK för att ni delar med er av allt vad det innebär när olyckan är framme! Inte minst dom känslomässiga aspekterna för dom runt omkring. En sak som det bara kommit fram lite av är ju hur barnen kan ha tagit det hela. Jag vet av egen dyrköpt erfarenhet att händelser i barndomen kan sätta sig djupt. Min pappa begick självmord en novemberdag när jag var 10år. Brorsan och jag reagerade väldigt olika på det hela och jag tog det väldigt mycket inåt medans han blev mer utåtagerande. Tyvärr såg ingen i omgivningen riktigt oss när det hände heller, något vi båda brottades med långt upp i åren. Nu verkar det ju vara gott hopp att allt kommer att återgå mer eller mindre till det vanliga! :tummenupp. Dessutom verkar ni båda vara väldigt kloka människor så ni har nog koll på dom också, men till övriga oavsett om ni står mitt i det, eller är med om andra i er närhet när tragiska och jobbiga saker händer - glöm inte dom små! Återigen ett varmt tack för att ni delar med er av era erfarenheter och lycka till!
 

NoBrakes

Ny medlem
Gick med
11 Mar 2014
Ort
Trollhättan
Hoj
Kawasaki zx10r 2005
Tack för att ni delar med er. Ska också ringa mina bolag och kolla över försäkringar. Har ju två busiga ungar och en sambo.
 

Rockmorsan

Inte som andra
Gick med
28 Aug 2011
Ort
Norrköping
Hoj
Suzuki gsx-s1000fz
Först av allt TACK för att ni delar med er av allt vad det innebär när olyckan är framme! Inte minst dom känslomässiga aspekterna för dom runt omkring. En sak som det bara kommit fram lite av är ju hur barnen kan ha tagit det hela. Jag vet av egen dyrköpt erfarenhet att händelser i barndomen kan sätta sig djupt. Min pappa begick självmord en novemberdag när jag var 10år. Brorsan och jag reagerade väldigt olika på det hela och jag tog det väldigt mycket inåt medans han blev mer utåtagerande. Tyvärr såg ingen i omgivningen riktigt oss när det hände heller, något vi båda brottades med långt upp i åren. Nu verkar det ju vara gott hopp att allt kommer att återgå mer eller mindre till det vanliga! :tummenupp. Dessutom verkar ni båda vara väldigt kloka människor så ni har nog koll på dom också, men till övriga oavsett om ni står mitt i det, eller är med om andra i er närhet när tragiska och jobbiga saker händer - glöm inte dom små! Återigen ett varmt tack för att ni delar med er av era erfarenheter och lycka till!

Barnen ja...

Barnen är två töser på 8 och 11. De är inte min sambo pappa till men vi bor ju ihop. De har varit med på sjukhuset några gånger. Första gången var när han låg på NIVA, uppkopplad och naken med bara ett lakan över. Även om jag förvarnade om det så var de väldigt nervösa och tyckte det var jättejobbigt. Att se någon som nyss var full av liv och helt plötsligt ligger där helt utslagen med slangar och pipande skärmar som visar hjärta och andning är skrämmande för vem som helst.

Äldsta var jättenervös och satt mest tyst på en stol och försökte prata lite om skolan som hon ville berätta. Eftersom det är max 2 besökare per patient på intensiven så fick det andra barnet vänta själv i väntrummet (det där hemska anhörigrummet jag beskrev innan). Inte en helt önskvärd plats att lämna sitt barn på men har man inget val så har man inte. När minsta tösen fick komma in så ställer hon raka och sådana barnfrågor som är så sjukt sköna, just för de inte har några begränsningar utan bara kör. "Kan du inte gå?" "Har du fått en egen rullstol, ska du ha den jämnt nu?" "När kommer du hem?" "Kommer du hem till jul?". Tror jag grät inombords för ungen, 8 år, står där och ställer alla frågor som jag inte vågar. Hon inte bara frågar min sambo utan tar även själv kontakt med sköterskorna och ställer samma frågor.

En sköterska uppfattade att jag lämnat barnen en och en för besöket och går och hämtar och säger att det är okej. Det är kanske mest de där stora släkterna som sitter 10-12 personer per patient som de vill begränsa tänker jag.

Efter det där första besöket sa båda två att de inte vill åka mer och hälsa på honom. Vilket gjorde mig ledsen men vi pratade om det och när han "uppgraderas" till NIMA som är mindre intensivvård så följer de med igen. Den här gången kommer vi när det bara är en halvtimme kvar av besökstid nr 1 på dagen. Tyvärr får vi inte komma in för han har redan två besökare så vi får vänta. Barnen förstod inte alls det här och jag är jättestressad av att jag är där men inte FÅR komma in. När besökstiden är slut stormar jag mer eller mindre in, springer fram till sambon och pussar och säger att vi är här nu och sen går jag igen.

Tar barnen med mig och går till kaféet för att vänta på nästa besökstid. Barnen försöker krama mig men jag klarar det inte vilket de var jättejobbigt. Jag kan bara inte bli berörd kroppsligt när jag håller på att gå sönder förklarar jag. De tröstar och hjälper med fika.

De har gjort så hela tiden. Hjälper väldigt mycket. Hjälper med att hämta ved ute i den mörka vedboden trots att de är mörkrädda. De hjälper med att göra något att äta. Fixar frukost. Går och lägger sig själva då och då och jag behöver sällan be om något mer än en gång. De kramar mycket och vill gosa i sängen, gärna ligga sked allihop vilket helt enkelt är för trångt för mig så de har börjat komma på morgonen och krypa ner och gosa lite istället.

Sen har de varit med och hälsat på senare när han kom till neurokirurgiska och senare på spinalrehab. Nu är de okej med att hälsa på och nästa vecka ska de få följa med på hans sjukgymnastik. Det är tydligen bra säger psykologen.

Själv är jag ganska säker på att de mår sämst av att se mig så ledsen och påverkad av trötthet. Jag har haft dom själv på heltid de första tre veckorna. Har inga släktingar och så som kan hjälpa mig men några kompisar i klassen har ställt upp och barnen har gått med de kompisarna hem och till och med sovit över någon natt. Men annars har de varit med mig. Nu är de hos sin pappa på jullov. Jag hoppas de inte tänker att jag "kör iväg dom" för jag inte orkar. Men de vet om att jag behöver lite tid för att samla mig själv igen. Jag hoppas de förstår. Sen tycker jag det är bra att få lite mer tid hos deras pappa också, så jag är inte bara egoistisk. Vi pratar mycket om känslor i vår familj, även om riktiga, viktiga och ärlig kommunikation. Det är många andra familjer har jag märkt som inte gärna blandar in barnen i det som är jobbigt men jag har alltid hävdat att jag tror det skadar mer att hålla dom utanför.

Sjukhuset har också koll på barnen och ställer de rätta frågorna och förklarar på bra sätt vad som händer och så. De ska få prova åka liften ur hans säng också nästa gång med. Allt för att avdramatisera det hela.

Jag tror som sagt var det är mig de är mest oroliga för. När jag frågade om de tänker ta upp crosskörningen till våren igen så bokstavligen skrek de rakt ut att "Nej, Aldrig!" så jag säljer barncrossen. De har ändå nästan vuxit ur den och jag tänker inte tvinga dom. Mest är jag nu rädd för att de ska bli sjukt oroliga när jag börjar (om jag börjar) köra hoj igen. De kommer nog aldrig säga att jag inte ska köra. Vi har pratat mycket om varför jag kör hoj så de är medvetna om att "dör jag när jag kör hoj så dör jag när jag gör något jag älskar". Så de vet. Men oroliga kommer de nog vara. Det oroar mig. Jag är också inte säker på om jag kan utsätta dom för risken att det är jag som ligger där nästa gång. Sambon körde i lugna 50 km/h. De vet att jag kör fortare än så... När Simoncelli dog så drog de direkt en parallell att "kan han dö när han kör hoj, han som är proffs, så kan väl du dö mamma?". Mmm... Men prata prata prata... kanske reder vi ut det, just nu vet jag inte vart det landar. Jag bara hoppas jag inte sabbar dom för mycket för jag inte orkar vara den där starka som aldrig bryter ihop. Å andra sidan tycker jag också det är viktigt att våga vara ledsen inför barn och faktiskt visa att det är okej att gråta för att sen kunna gå ur det starkare.
 
Last edited:
Nyheter
Peter kör nya Svartpilen 801

Bara några kilometer från a...

En helt ny Husqvarna!

Bara några kilometer från a...

Anmälan öppen till Ducatis DRE Adventure 2024

För sjunde gången i ordning...

Anmälan till Start2Ride 2024 har öppnat

Screenshot Nu har biljet...

Anmälan öppen till Husqvarna TREK 2024

Husqvarna TREK 2024 –...

Snart dags för ”We Ride As One”

Den 4 maj är det åter dags ...

Nyheter från skinnjätten Dainese!

Under 80- och 90-talet och ...

Skaparen, samlaren och evighetsmaskinen

”och om du tittar här...

Sex nya MC-stipendiater 2024

För tolfte året bidrar Sved...

Start2Ride tar bron över till Danmark

Efter flera års framgång i ...

Top