Min bästa vän har ryckts bort..

Hej allihop!

Det har snart gått 6v sedan min närmsta vän och vapendragare olyckligt omkom i en mc-olycka.
Detta var min själsfrände som jag delade och planerade alla framtidsvisioner med.
Jag har sedan en tid funderat på om jag ska skriva något här, främst för att dela med mig men även för att faktiskt be om hjälp.

Jag och R pluggade tillsammans och efter examen bestämde vi oss för att testa på och erövra det goa götet! Vi hade en föraning att det kunde bli bra.
Men OJ vad bra det blev, vi levde ut och verkligen älskade det som vi skapade tillsammans!

Vi fick bara drygt 2månader tillsammans i gbg innan denna tragiska olycka skedde. Det går inte en sekund förbi utan att jag tänker på honom och känner en enorm saknad. Kan inte med ord förklara den tomhet som känns i hela mig. Jag är halv.
Han var en så stor del i mitt liv att jag knappt längre vet hur man går.
Alla visioner och alla drömmer som vi delade. Borta.

Jag är inte ensam i sorgen, men här i götet är jag just det.

Tyvärr är det fler personer än jag som fått uppleva denna otroligt jobbiga situation.
En undran till er, Hur har ni lyckats vända allt till något bra och hittat motivation igen? Just nu vill man bara ge upp. Har aldrig varit med om något liknande, och mitt liv är just nu mer förstörande än helande :/.

Jag var en stor del i hans körande av mc, och utan mig hade han nog inte ens suttit där. Jag vet att han älskade det och drömt så länge om det, men ändå kan jag inte låta bli att lägga viss skuld på mig själv..

Går i tankarna att göra mig av med hojen. Har sedan olyckan tagit mig en tur, och denna fylldes mer av skrik och tårar än glädjefnatt.
Vill så se lyckan och friheten i det igen, men jag vet inte hur..

Ta hand om er där ute!
/C

Hallå där Skolda!
Nu skall du inte sitta och beskylla dig själv för att din vän omkommit i en olycka!!
De lär ju knappast vara så att du planerade den...
Kan då av egen erfarenhet säga att livet går vidare om även med tunga steg till en början!!
För ett år sedan nu så hängde min sambo sig medans jag var ute på gården och lekte med vår son!
Jag hittade henne och lyckade få igång både andning och hjärtat igen men efter 4 dygn i koma så avled hon av syrebrist till hjärnan!!
Livet de senaste året har såklar v'nts helt upp och ner men för varje dag så blir det bättre!!
Smärtan och saknaden blir inte mindre men man lär sig att leva med den på nått konstigt vis!!
Jag kan inte förklara den biten men så är det bara!
De tips jag kan ge är att prata men de människor du har i din omgivning så att de vet vad du känner för annars tar de avstånd ifrån dig av rädsla för de okända!!
Vill du inte åka hoj så skall du ju inte göra de heller även om jag tror att du kan använda hojen till att träffa nya människor att umgås med!
Det är ju ändå väldigt sossialt att åka hoj!
Jag lider med dig och förstår verkligen vad det är du känner!!
MEN DET BLIR BÄTTRE!

Mvh Jimmy Fasth

Hej Jimmy!
Vill skicka ett stort värmande tack för din styrka och att du faktiskt berättar om det som hänt dig.
Det inger ett hopp till mig inför det som komma ska, även om man just nu vill hoppa av.

Känns som om att man står bredvid alla andra och ser på medan de lever vidare. Har så svårt att förstå det, att de/jag kan leva vidare. Nästan allt kretsade ju runt honom.
Med det i tanken så har jag istället tagit ett avstånd från alla andra. Stänger mig inne, käkar lunchen på jobbet själv osv. Förnekar allt.

Som du säger, de andra är rädda för det okända och mig.
Jag vill inte ha det så, jag vill ta tillbaka livet och dess härlighet men det är så svårt. Allt påminner och svider.
Mm, kanske dags att använda hojen för något positivt istället. För som du säger, det är en inkörningsport till massa gött folk!

Återigen Tack!
/ Christoffer

Börjar med att beklaga.

Jag e i det närmaste 47 år å har kört hoj i 30. Under de åren har jag tyvärr haft ett antal vänner som dött på mc. Jag vet å förstår att det inte e vad du vill höra just nu men sanningen e att man lär sig att leva med de förlusterna det utgör. Det e värre än så faktiskt,för de kan som i mitt fall vara allt för många å man hanterar det till slut iaf. Man GÖR fan det.

Det sista året har jag dragits med en förlust som jag upplevt som svårare på sitt sätt eftersom jag inte kunnat lägga den till ro.
Jag e gammal vän till den mördade Marina Johansson uppe i Spekeröd. Iom att det till att börja med i mitt hjärta utan minsta tvivel handlar om mord,å har gjort sen dag ett, så har det gjort det svårt i sig. Det som gör det svårare e det mediala intressent/bevakningen. Det har gjort att man bortsett från sorgen i sig,bortsett från det pliktskyldiga i att genomgå sk anhörigförhör osv under det gågna året inte kunnat ges möjlighet att distansera sig eftersom det räckt att öppna en dagstidning...så e det fan kört igen. Se filmer inne ifrån ett hus där man varit fler ggr än man orkar räkna.

Men jag håller med Jimmy i det han skriver. Om det e så att du på något sätt känner skuld i att din vän omkommit på motorcykel så gör du fel. Eget ansvar e eget ansvar å till den skall ingen annan ställas till doms. Det varken är eller blir rätt.

Ett råd i sammanhanget e att du inte skall lyssna på omvärlden när den tycker att det e dags att du släpper taget utan där skall du bokstavligt talat göra klart för omvärlden vem det är som bestämmer dem bitarna.
Råd två e....prata. Prata tills du ledsnar...åsså pratar du en stund till. Vet allt för väl att det man eg behöver e inte ngn som klappar en på huvudet,utan det som behövs e oftast bara en mottagare av vad du har att lasta av.
Vem...e faktiskt underordnat.
När/om du tror att du belastar dina andra vänner för mycket med detta...fel av dig. Jag absolut garanterar att människor i gemen e mycket tåligare å mer tålmodiga med detta än man som anhörig först tror.
Kort sagt,fortsätt du belasta dina vänner å närstående med detta. Faktum e att det e en av de uppgifter vi har varandra för.

Hej Skoda ,
Jag vill först säga att jag beklagar sorgen.

För några år sen så avled 2 st väldigt nära vänner till mig i en motorcykel olycka .
Sorgen samt smärtan var väldigt stor, man undrande vad dom hade gjort för att förtjäna det eftersom dom var så snälla å goa .

Det enda jag kan säga i denna svåra tid som är justnu för dig.
Är att prata om det förklara för folk hur du känner,tids nog kommer du att må bättre fast det inte känns så justnu.

Först: Beklagar förlusten.
Som 2.3-16 skriver: Prata om det. Men jag vill tillägga att våga vara ledsen och arg! Skrik, gråt och skriv av dig, precis som du har gjort med denna tråden. Jättebra! Att visa känslor och våga känna är kroppens sätt att snabbare bearbeta en tragisk förlust. Håll det inte inom dig genom att grubbla utan ut med det! Ni fick en underbar tid ihop, right? Lägg era härliga stunder i minnesfacket, kanske ett album med kommentarer? En minnessida? Bevara era härliga stunder i minnet men se till att vara här och nu. Idag! Livet går upp och ner och det stärker oss.

Hej Skolda,

Även jag beklagar förlusten.

Min sambo omkom i en olycka för ett antal år sedan och då det var jag som introducerat henne för MC-åkande mådde jag fruktansvärt dåligt, det var min hobby som hon ville delta i och utan det hade hon fortfarande varit i livet. Jag hade jättesvårt att bortse från dessa känslor vad folk än säger om personligt ansvar.

Året det hände kunde jag inte köra hoj, jag fann ingen som helst glädje i det och istället för asfalt såg jag stenar, stolpar och träd i dikena. Under vintern tog jag mig en rejäl funderare om huruvida jag skulle fortsätta köra eller inte och kom fram till att jag har så många goda vänner inom MC-världen och att det trots allt inte är något jag ville leva utan.

Mitt sätt att gå vidare på var att involvera mig i SMCs utbildningar, kan jag hjälpa till att motverka en olycka med skadlig/dödlig utgång genom att fortbilda motorcyklister så känns det som jag gör något gott inta bara för den som är med i olyckan men även för anhöriga då jag vet hur ont det gör.

Mitt råd till dig är att känn efter om du vill fortsätta köra hoj, ta tid på dig och vill du fortsätta så kanske ditt hojliv inte ser ut som idag om du väl beslutar dig för att fortsätta.

Själv har jag i stort sätt slutat köra på landsväg och håller numera till på bana eller i skogen.

Hej , hittar inte några vettiga ord men vill bara beklaga sorgen

2.3-16 skrev:

Börjar med att beklaga.

Ett råd i sammanhanget e att du inte skall lyssna på omvärlden när den tycker att det e dags att du släpper taget utan där skall du bokstavligt talat göra klart för omvärlden vem det är som bestämmer dem bitarna.
Råd två e....prata. Prata tills du ledsnar...åsså pratar du en stund till. Vet allt för väl att det man eg behöver e inte ngn som klappar en på huvudet,utan det som behövs e oftast bara en mottagare av vad du har att lasta av.
Vem...e faktiskt underordnat.
När/om du tror att du belastar dina andra vänner för mycket med detta...fel av dig. Jag absolut garanterar att människor i gemen e mycket tåligare å mer tålmodiga med detta än man som anhörig först tror.
Kort sagt,fortsätt du belasta dina vänner å närstående med detta. Faktum e att det e en av de uppgifter vi har varandra för.

Klicka för att visa mer...

Precis så upplever jag det, bekanta i min närhet vill så gärna göra rätt för sig. Men det blir så fel, klapparna på huvudet irriterar mer än vad det hjälper. Jag tänker på det som har hänt och honom konstant, de få sekundrarna man kan släppa lite på det kommer någon annan och kastar det på en. Även om det är i all välmening kan det rispa upp ännu mer.
Får t.om pikar på jobbet för att jag inte längre jobbar en massa övertid och är en surtant, jätte skoj. Grinar varje dag i bilen på väg hem från jobbet..
Skönt att du nämner det, för ibland känner man sig som en stor belastning för de nära. Livet just nu handlar om honom och det som har hänt. För att försöka acceptera det hela måste man nog prata och gråta ut över det, en del i det är nog detta och sh.

zajtar skrev:

Hej Skoda ,
Jag vill först säga att jag beklagar sorgen.

För några år sen så avled 2 st väldigt nära vänner till mig i en motorcykel olycka .
Sorgen samt smärtan var väldigt stor, man undrande vad dom hade gjort för att förtjäna det eftersom dom var så snälla å goa .

Det enda jag kan säga i denna svåra tid som är justnu för dig.
Är att prata om det förklara för folk hur du känner,tids nog kommer du att må bättre fast det inte känns så justnu.

Klicka för att visa mer...

Mm, varför ska de som betyder allra mest få ett sånt snöpligt slut. Så ung och hela livet framför sig, vi hade ju knappt börjat :/.
Allt har väl sin tid, och tid kommer det ta.
En motivator till livet är filmen "into the wild" just nu, en sådan tripp skulle man göra.

Mirre7 skrev:

Först: Beklagar förlusten.
Som 2.3-16 skriver: Prata om det. Men jag vill tillägga att våga vara ledsen och arg! Skrik, gråt och skriv av dig, precis som du har gjort med denna tråden. Jättebra! Att visa känslor och våga känna är kroppens sätt att snabbare bearbeta en tragisk förlust. Håll det inte inom dig genom att grubbla utan ut med det! Ni fick en underbar tid ihop, right? Lägg era härliga stunder i minnesfacket, kanske ett album med kommentarer? En minnessida? Bevara era härliga stunder i minnet men se till att vara här och nu. Idag! Livet går upp och ner och det stärker oss.

Klicka för att visa mer...

Mm, det är med en stor klump jag gör detta. Förnekelsen är enorm, jag kan inte hantera sanningen som den är just nu. Bit för bit försöker jag ta mig dit.
Ah du anar inte. Vi var två ungkarlar i våra bästa år, hade jobb inom samma bransch och hela världen framför våra fötter. Och genom hojarna kunde vi leva ut allt det där till det yttersta.
Mm, att leva för stunden kommer nog få ett helt annat innebörd. Dröjer nog tills jag gör de dära 90h veckorna på jobbet igen. Den fria tiden handlar mest om att tänka och försöka hitta ett ljus, känns långt bort.

900 Desmodue skrev:

Hej Skolda,

Även jag beklagar förlusten.

Min sambo omkom i en olycka för ett antal år sedan och då det var jag som introducerat henne för MC-åkande mådde jag fruktansvärt dåligt, det var min hobby som hon ville delta i och utan det hade hon fortfarande varit i livet. Jag hade jättesvårt att bortse från dessa känslor vad folk än säger om personligt ansvar.

Året det hände kunde jag inte köra hoj, jag fann ingen som helst glädje i det och istället för asfalt såg jag stenar, stolpar och träd i dikena. Under vintern tog jag mig en rejäl funderare om huruvida jag skulle fortsätta köra eller inte och kom fram till att jag har så många goda vänner inom MC-världen och att det trots allt inte är något jag ville leva utan.

Mitt sätt att gå vidare på var att involvera mig i SMCs utbildningar, kan jag hjälpa till att motverka en olycka med skadlig/dödlig utgång genom att fortbilda motorcyklister så känns det som jag gör något gott inta bara för den som är med i olyckan men även för anhöriga då jag vet hur ont det gör.

Mitt råd till dig är att känn efter om du vill fortsätta köra hoj, ta tid på dig och vill du fortsätta så kanske ditt hojliv inte ser ut som idag om du väl beslutar dig för att fortsätta.

Själv har jag i stort sätt slutat köra på landsväg och håller numera till på bana eller i skogen.

Klicka för att visa mer...

Förstår dig precis! Där är jag nu. Har tagit mig en ordentlig tur efter olyckan, och det var hemskt. Nästan så att jag letade efter en hal fläck som skulle få mig ur spåret.. Samtidigt som det var skönt att komma ut med ett gott gäng igen, blandade känslor minsann.

Att från all djup smärta ta sig i kragen och bistå vårt mc-pack med sådan kunskap är hedersvärt. All cred till dig "Desmo"!

Jag vill inte ta bort hojåkandet ur mitt liv, sedan -08 då jag tog kortet och köpte 954:an har det gett mig så mycket frihet och lycka. Men samtidigt efter R känner jag en sådan skuld och smärta från det.
Behöver nog bearbeta allt innan jag kan ta tag i hojen igen...

klassegbg skrev:

Hej , hittar inte några vettiga ord men vill bara beklaga sorgen

Klicka för att visa mer...

Stort tack alla! Även om det är ganska opersonligt och ytligt här på sh många gånger har detta verkligen gett mig perspektiv på saker och ting. Att ni har styrkan att dela med er av de mörkaste stunderna uppskattas innerligt. Dagarna fortsätter att försvinna i ett rasande tempo vilket är helt galet.
Man lever dag för dag, minut för minut.
Något som jag lärt mig av allt detta.

Imorgon den 24:e juli är det 3år sedan han möttes av en traktor som genade i en kurva.
Att så lång tid har runnit iväg känns otroligt när man stannar upp och tänker på det.
Efter många vändor med skuld, saknad och ensamhet sitter jag nu tillslut på en mc igen. Även om det fortfarande ger en tryckande känsla i magen är det behövligt för att komma vidare, jag älskar ju detta.
Vet inte om ni som svarade upp i denna tråd för 3år sedan hänger kvar här, men Tack!

Det skrevs under en period då jag var ensam i ett stort och ledsamt Göteborg.
Det gav mig kraft att våga prata om det. Någonstans måste man börja, om det så är på ett offentligt forum.
Kör bra!