yxjoel
Lebowski
Jag tog mitt körtkort dagen före midsommar. Som många kanske vet så är man ju ganska ivrig att få ut på vägarna och köra runt lite äntligen. 
För ca två veckor sen köpte jag mig en fin liten cykel som jag har fixat till kördugligt tillstånd, bytt däck, filter, fyllt på oljor, bensin och vätskor ni vet.
Allt detta hjälper dock inte då man har gudarna emot sig.
Så då jag nu efter noggrant övervägande lät spriten vara på midsommarafton för att kunna köra hela lördagen och for hem tidigt från en fest som började röra på sig och jag kände jag kunde lika gärna åka hem så var klockan så pass lite (23:30 ca) då jag kom hem och efter hemresan såg jag hur perfekt vädret var, hur fint himlen skiftade i färger och hur lugnt det var ute på gatorna trots att det brukar vara lite farligt i trafiken på och runt midsommar med alla fyllon så bestämde jag mig för att ta en åktur innan jag la mig.
Det är här historien börjar...
Jag kollade och märkte att jag hade inga pengar på mobilen, 4 öre, men i min iver så orkade jag ju givetvis inte ta mig dom 2-3 minutrarna det tar att fylla på kortet... När jag fyllde kutsen med nödvändiga saker som förarbevis, försäkringspapper, mobilen (kan ju ändå ringa 112 om man kom till nån olycka, det är ju trots allt midsommar) och sånt så såg jag skrivbromslåset ligga bredvid cykeln, men självklart tänker man den givna tanken att "Nää, jag ska ju inte stanna nånstans, ska ju bara ut på en kort sväng och sen hem" och lämnade därmed lås hemma.
Ombytt och klar tog jag ut hojen ur garaget, startade och åkte iväg! En härlig tur upp till stan, körde räggarrundan och lite runtomkring innan det var dags att bege sig hem.
På vägen tänkte jag att "Fan, lite till kan jag köra, jag tar en sväng ner mot slingervägarna utanför bureå ned mot burvik och kollar hur väglaget är där, ser det fint ut är ju det perfekta vägar att köra imorrn!".
Så jag åker hem via E4an och passerar min avfart hem och fortsätter en liten bit ner mot mitt mål, allt går perfekt, jag kommer ut utanför samhället till slingervägarna som till min besvikelse hade grus och sand i nästan varje kurva.
Då händer det. Putt putt STOPP. "Vafan?!". Försök att få igång hojen igen misslyckas totalt, den gnäller bara lite på mig. "Helvete satan förbannade jävlar piss röv!!".
Klockan är nu ca. 1 på natten och trots en någorlunda ljus norrlandsnatt så är det inte ljust nog för att kunna se klart genom oljefönstret, jag har vi det här laget fått för mig att oljenivån är låg (vilket förbryllar mig eftersom den gått kanske 5h sen oljan var bytt, det visade sig dock sen att så inte var fallet).
Vad jag inte visste då och inte lyckades klura ut i min panik trots sättet den gnällde på då jag ville starta var att batteriet hade dött. Det enda jag hade ignorerat vid genomgången under de senaste två veckorna! Jag hade för mig att säljaren sa att det var nyladdat, men jag kan nu inte svära på det eftersom jag inte frågade vid köptillfället och hade ju pratat med massvis med säljare veckorna innan köpet.
Så två mil hemifrån ca, mitt ute i definitionen av ingenstans står jag där och står. Även om jag hade haft pengar på min uttorkade mobil så hade alla jag känner druckit och det hade svårt att få hämtning. Dessutom var jag ju ett sånt geni som lämnade låset hemma och jag var inte så sugen på att bara lämna cykeln där, up for grabs för vem som helst som passerade.
Efter att ha låtit hojen vila kanske 10 minuter så hade batteriet samlat sig och jag lyckades chocka igång den!! Eftersom jag trodde det var slut olja (trots att lampan var släkt) så tog jag det JÄVLIGT försiktigt och puttrade på i moppefart, på väg hemåt.
Någon kilometer senare dör den igen. Helvete helvete helvete.
Några bilar och tillochmed cyklister hinner passera då jag nu står just utanför bostadsområde, men eftersom jag inte vill lämna cykeln som sagt och jag ändå inte vet hur dom skulle kunna hjälpa mig låter jag bli att stoppa någon.
Det tar några minuter till innan batteriet samlar sig för att chocka igång igen, och jag kan puttra på än en gång, genom samhället och just före utfarten till E4an dör jag igen. MEN FÖR FAAAAAAAAAAAAAN!
Efter att ha väntat några minuter till så går den inte igång mer. Satanhelvetefanhurskajagnugöradåförhelvetesjävlafan.
Jag gör något som jag vet är dumt, inte kommer lyckas och inte bör göras men jag kände just då att jag inte har något val, jag tar hojjäveln och börjar gå längs E4an i hopp om att komma till rätt ände, det är ändå inte sååå långt till min avfart, det skulle kännas bättre om man kom till sin del av stan åtminståne. Klockan är vid det här laget ca 2.
Jag traskar några meter åt gången, för trots att åbäket har frikopplade hjul så är det inget som märks efter med min dåliga fysik. När jag kommit 3-400 meter från avfarten och gjort några stickprov här och var om skiten sparkar igång gör jag äntligen ett test som lyckas! Weee! Resten av E4an kan jag köra och jag lyckas ta mig en ganska bra bit hemåt men ungefär 4km hemifrån dör den igen. Jag ställer mig vid vägkanten och vilar några minuter, hoppas att den ska sparka igång igen så småningom.
En gångare går förbi och jag får resans första hälsning.
- "Hej."
- "Hej..."
Efter några minuter tappar jag hoppet igen och börjar traska än en gång. Några meter i stöten tar jag mig kanske en liten kilometer innan den äntligen går igång igen.
Jag lyckas ta mig ändå till hembyn, genom större delen och den lägger av igen drygt 4 kvarter hemifrån.
"Äh, nu går jag tamejfan resten, det är så nära"
Vilket jag gör, jag stöter på en trevlig herre med kryckor som börjar prata lite och jag förklarar vad som har hänt och till slut säger vi hej och jag går sista biten.
Så jag avslutar den här historien nu, med ömmande kropp - speciellt axlar, skavsår, många förbrända kalorier, några nya muskler, nyfyllt refillkort, med skivbromslåset liggandes i kutsen och batteriet på laddning.
Alla trafikanter som fick glädjen att se "en sån där bandidos" (för det är väl så man uppfattas då ingen ens stannar spontat och erbjuder hjälp då dom ser någon knuffa en hoj längs efter vägarna), de bilarna som glatt tutade i missvilja, alla moppefuckon som inte kände sig långsammast, alla som vill mig illa och alla som nånsin varit i liknande sits så säger jag bara, JAG BJUDER PÅ DEN HÄR!
Hoppas ni hade en trevlig midsommar!
För ca två veckor sen köpte jag mig en fin liten cykel som jag har fixat till kördugligt tillstånd, bytt däck, filter, fyllt på oljor, bensin och vätskor ni vet.
Allt detta hjälper dock inte då man har gudarna emot sig.
Så då jag nu efter noggrant övervägande lät spriten vara på midsommarafton för att kunna köra hela lördagen och for hem tidigt från en fest som började röra på sig och jag kände jag kunde lika gärna åka hem så var klockan så pass lite (23:30 ca) då jag kom hem och efter hemresan såg jag hur perfekt vädret var, hur fint himlen skiftade i färger och hur lugnt det var ute på gatorna trots att det brukar vara lite farligt i trafiken på och runt midsommar med alla fyllon så bestämde jag mig för att ta en åktur innan jag la mig.
Det är här historien börjar...
Jag kollade och märkte att jag hade inga pengar på mobilen, 4 öre, men i min iver så orkade jag ju givetvis inte ta mig dom 2-3 minutrarna det tar att fylla på kortet... När jag fyllde kutsen med nödvändiga saker som förarbevis, försäkringspapper, mobilen (kan ju ändå ringa 112 om man kom till nån olycka, det är ju trots allt midsommar) och sånt så såg jag skrivbromslåset ligga bredvid cykeln, men självklart tänker man den givna tanken att "Nää, jag ska ju inte stanna nånstans, ska ju bara ut på en kort sväng och sen hem" och lämnade därmed lås hemma.
Ombytt och klar tog jag ut hojen ur garaget, startade och åkte iväg! En härlig tur upp till stan, körde räggarrundan och lite runtomkring innan det var dags att bege sig hem.
På vägen tänkte jag att "Fan, lite till kan jag köra, jag tar en sväng ner mot slingervägarna utanför bureå ned mot burvik och kollar hur väglaget är där, ser det fint ut är ju det perfekta vägar att köra imorrn!".
Så jag åker hem via E4an och passerar min avfart hem och fortsätter en liten bit ner mot mitt mål, allt går perfekt, jag kommer ut utanför samhället till slingervägarna som till min besvikelse hade grus och sand i nästan varje kurva.
Då händer det. Putt putt STOPP. "Vafan?!". Försök att få igång hojen igen misslyckas totalt, den gnäller bara lite på mig. "Helvete satan förbannade jävlar piss röv!!".
Klockan är nu ca. 1 på natten och trots en någorlunda ljus norrlandsnatt så är det inte ljust nog för att kunna se klart genom oljefönstret, jag har vi det här laget fått för mig att oljenivån är låg (vilket förbryllar mig eftersom den gått kanske 5h sen oljan var bytt, det visade sig dock sen att så inte var fallet).
Vad jag inte visste då och inte lyckades klura ut i min panik trots sättet den gnällde på då jag ville starta var att batteriet hade dött. Det enda jag hade ignorerat vid genomgången under de senaste två veckorna! Jag hade för mig att säljaren sa att det var nyladdat, men jag kan nu inte svära på det eftersom jag inte frågade vid köptillfället och hade ju pratat med massvis med säljare veckorna innan köpet.
Så två mil hemifrån ca, mitt ute i definitionen av ingenstans står jag där och står. Även om jag hade haft pengar på min uttorkade mobil så hade alla jag känner druckit och det hade svårt att få hämtning. Dessutom var jag ju ett sånt geni som lämnade låset hemma och jag var inte så sugen på att bara lämna cykeln där, up for grabs för vem som helst som passerade.
Efter att ha låtit hojen vila kanske 10 minuter så hade batteriet samlat sig och jag lyckades chocka igång den!! Eftersom jag trodde det var slut olja (trots att lampan var släkt) så tog jag det JÄVLIGT försiktigt och puttrade på i moppefart, på väg hemåt.
Någon kilometer senare dör den igen. Helvete helvete helvete.
Några bilar och tillochmed cyklister hinner passera då jag nu står just utanför bostadsområde, men eftersom jag inte vill lämna cykeln som sagt och jag ändå inte vet hur dom skulle kunna hjälpa mig låter jag bli att stoppa någon.
Det tar några minuter till innan batteriet samlar sig för att chocka igång igen, och jag kan puttra på än en gång, genom samhället och just före utfarten till E4an dör jag igen. MEN FÖR FAAAAAAAAAAAAAN!
Efter att ha väntat några minuter till så går den inte igång mer. Satanhelvetefanhurskajagnugöradåförhelvetesjävlafan.
Jag gör något som jag vet är dumt, inte kommer lyckas och inte bör göras men jag kände just då att jag inte har något val, jag tar hojjäveln och börjar gå längs E4an i hopp om att komma till rätt ände, det är ändå inte sååå långt till min avfart, det skulle kännas bättre om man kom till sin del av stan åtminståne. Klockan är vid det här laget ca 2.
Jag traskar några meter åt gången, för trots att åbäket har frikopplade hjul så är det inget som märks efter med min dåliga fysik. När jag kommit 3-400 meter från avfarten och gjort några stickprov här och var om skiten sparkar igång gör jag äntligen ett test som lyckas! Weee! Resten av E4an kan jag köra och jag lyckas ta mig en ganska bra bit hemåt men ungefär 4km hemifrån dör den igen. Jag ställer mig vid vägkanten och vilar några minuter, hoppas att den ska sparka igång igen så småningom.
En gångare går förbi och jag får resans första hälsning.
- "Hej."
- "Hej..."
Efter några minuter tappar jag hoppet igen och börjar traska än en gång. Några meter i stöten tar jag mig kanske en liten kilometer innan den äntligen går igång igen.
Jag lyckas ta mig ändå till hembyn, genom större delen och den lägger av igen drygt 4 kvarter hemifrån.
"Äh, nu går jag tamejfan resten, det är så nära"
Vilket jag gör, jag stöter på en trevlig herre med kryckor som börjar prata lite och jag förklarar vad som har hänt och till slut säger vi hej och jag går sista biten.
Så jag avslutar den här historien nu, med ömmande kropp - speciellt axlar, skavsår, många förbrända kalorier, några nya muskler, nyfyllt refillkort, med skivbromslåset liggandes i kutsen och batteriet på laddning.
Alla trafikanter som fick glädjen att se "en sån där bandidos" (för det är väl så man uppfattas då ingen ens stannar spontat och erbjuder hjälp då dom ser någon knuffa en hoj längs efter vägarna), de bilarna som glatt tutade i missvilja, alla moppefuckon som inte kände sig långsammast, alla som vill mig illa och alla som nånsin varit i liknande sits så säger jag bara, JAG BJUDER PÅ DEN HÄR!
Hoppas ni hade en trevlig midsommar!
