Pappa, jag sa ju att du inte fick dö!

Vet hur eller vad man ska säga mer än jag blir ledsen med dig, känns som man vill göra nåt, vill bara att allt ska bli bättre för dig. beklagar starkt din förlust.

Efter att ha läst detta, väller känslorna upp igen.

Min far, tillika hojåkare och motortok, fick sin första behandling mot Lungcancer på min 30-årsdag (24/4-01)
Tyvärr blev han sjukare o sjukare och han somnade in den 14/1-03 i sviterna efter den 3:e lunginflammationen.
Han hann iallafall att möta sitt barnbarn och fira sin sista jul hos oss.
Men jag talade aldrig om att jag älskade honom.
Han skulle ju inte dö, skulle ju ha gott om tid att tala om det för honom när han blev utskriven.
När de ringde till jobbet och sade att han blivit sämre, så åkte jag hem, bytte om och körde någorlunda lagligt till sjukhuset, ca 7 mil.

Jag hann inte in...................

sköt om dig och dina kära.

/Tom

Nu när jag läst det du skrev så inser jag att ögonen vart fuktiga. Vet inte riktigt vad jag mer ska säga än att det var väldigt rörande...får mig att tänka..
Min morbror gick bort i November pga akut Leukemi, allt gick så fort. Hade tur som hann träffa honom 2tim innan han gick vidare. Han var som extra far och bror till mig och se honom ligga där smal som som en sticka och utan ork, ett sluddrande ja eller nej var i princip det enda nästan han orkade få fram. Kommer ihåg hans sista ord som verkligen måste tagit på krafterna. -Kör försiktigt...
Fyfan nu bryter jag ihop............

Väldigt fint skrivet och en väckarklocka.

Vi lever alla på lånad tid...ta vara på den

/BW

Mycket fint skrivet killen! Lite ovanligt numera när vi lever i en tid när människor ofta inte visar känslor alls, men mycket vackert gjort, och något din pappa garanterat hade uppskattat

Dessutom ett mycket bra och högst relevant inlägg här på sh, som förhoppningsvis kan få andra att inse att livet trots allt är skört och inte varar för evigt, vilket en del här i alla fall i ord har en rätt naiv inställning till

Nu går det aldrig att sätta sig in i vad någon annan känner, men jag vet ungefär vad du går igenom då min pappa gick bort i cancer för ett antal år sedan, och det var en hemsk tid. Väldigt bra bra och starkt gjort att du berättade vad du kände för honom innan det var för sent, jag gjorde likadant (har väl aldrig pratat så mycket med farsan som jag gjorde sista tiden), och det är i efterhand väldigt skönt när man i alla fall hann med att prata igenom saker och ting.

Jag vet också att det är otroligt tungt, jobbigt och deppigt just nu, men jag vet också att det blir bättre vartefter även om det kan vara svårt att se just nu. Försök dock inte att skynda på det, utan låt det ta den tid det tar, och att förvägra sig möjligheten att sörja och vara ledsen är inget som det kommer något gott av på något sätt alls.

Efter en tid släpper sedan dom tråkiga minnena på sjukdomen etc, och man minns istället allt det som var bra och positivt. Själv tänker jag på min pappa varje dag, något jag inte alltid gjorde medans han levde, och alla positiva minnen av honom hjälper mig många gånger att klara av dom tunga stunderna man trots allt går igenom i livet. Var tacksam för allt det fina och den tid ni trots allt fick tillsammans, och även om han inte längre finns med dig fysiskt så kommer du att bära honom med dig genom livet i minnet, och det kan inget förändra.

Ta väl hand om dig själv och din familj nu och försök njuta lite av det fina vädret tillsammans, även om det inte känns så relevant just nu, men vackert väder och solsken har i alla fall det goda med sig att allt trots allt känns lite ljusare och mindre tungt. Det kommer att kännas bättre vartefter, jag lovar

Har själv inte vart med om något dödsfall nära mig, det närmaste dödsfall är vår hund vi fick avliva... grät för första gången sen jag var 10 bast det var hemskt så jag kan tänka mig att förlora sin far är miljoner gånger värre... hoppas du kommer igenom det och kan minnas det bästa hos honom.

kör försiktigt i sommar allihop så vi slipper se fler sånna här trådar

//Daniel

Hoztic du skrev precis det jag känner just nu, kom hem igår efter 36 timmars
vakande vid min mammas sida. Hon gick bort 13.00 26/4 fan vad livet kan kännas orättvist.
Man skall inte ta sina föräldrar för givet, jag hann oxå få sagt att jag älskar henne.

Otroligt fint skrivet!
Tänker på dig och din familj..verkligen. Stora stora kramar

Det är med en klump i halsen och tårar i ögonen man läser ditt inlägg.

Tack för att du med ditt inlägg gör att jag fått upp ögonen för vad jag tar för givet.

Ska säga till min 15 årige son att jag älskar honom när jag kommer hem.
Pappa ska få sin beskärda del också.

Mycket vackert skrivit, Gick precis och krama mina söner.....

Men han finns kvar i ditt hjärta för gott. även nu tiden efter...


//Mattias

Otroligt fint skrivet......mycket tänkvärt.....

Går nog inte att förstå hur det känns, förutom att det måste kännas fruktansvärt att förlora sina föräldrar...de SKA ju finnas där när man vill något......

Tack för att du delade med dig !

Lade nyss på telefonen!
Pratade med min mamma, berättade att jag älskar henne, hon är inte sjuk eller nått men det var nog länge sen hon fick veta att jag älskar henne.
Pappa kan jag inte ringa han är dog när jag var yngre, tur är väl det för jag var bara 4 år och han aldrig lära känna honom.
Måste skicka iväg ett sms till min Plastpappa som funnits för mej i ca 18år.
Men jag vet inte hur man ska skriva!
Det känns väl kanske lite löjligt fast han betyder väldigt mkt.

Tack för att du visade mig att verkligen uppskatta sina när och kära.
Håret stod som spjut på kroppen när jag läste din text.
Sköt om dej!
/mvh JOnas

Vet ungefär hur det känns...21/7-06 skickade en gubbjävel i en AUDI min far och hans HD till vår herre...väntar på att allt med rättegång och skit ska bli överstökat så att man kan gå vidare....kan bara säga att det tycks aldrig går över, men man lär sig att leva med det!

Jag kan inte komma ihåg om jag sagt till min morsa eller farsa det ordet,att jag älskar dom... kanske när man var liten knatte när man sprang runt i blöja.
29 höstar.

Jag blev starkt berörd.

Påminner mig om att jag har svårt att säga
till min pappa att jag älskar honom.
Han har också svårt för att säga det.
Men jag vet att han älskar mig.
Det känner jag med mitt hjärta.

Jag beklagar sorgen.

Blir ett samtal hem.. Så snart klumpen i halsen släppt...
Vackert skrivet, känner igen mig till hundra procent i det du skriver att du fått alla intressen och färdigheter från din pappa - precis som för mig. Känner igen mig i min far, både hans bra sidor och hans dåliga.

BRA SKRIVET, vet lite om hur det känns hittade min pappa 2005-04-07 10:05hängandes död (självmord) sen kom de jobbigaste 40 minuterna i ens liv när man bara väntade på hjälp från sos alarm, o ingen förklaring/brev om varför obduktion = fullt frisk, så plötsligt bara rasade ens värld o man blev helt tom, hann tyvärr inte säga de svåraste orden en kille kan tänka sig att säga högt. Det mest positiva med händelsen är att jag gjorde en pojkdröm levande dvs skaffade mig en mc o tillhörande kort men skulle lätt byta bort det för att få tillbaka honom om än bara för en stund. Så de som tänker sig en god värld med en snäll gud vet inte vad de talar om...

Fan va tråkigt gubben tycker det är bra att du skriver av dej lite.Jag skulle ha gjort samma sak

Sköt om dej

Jäklar vad tungt! väcker som sagt en del tankar,har mina föräldrar kvar i stockholm. farsan har jag väldigt dålig kontakt med på grund av Tänker ibland på det där telefonsamtalet, när kommer det och hur kommer man att reagera?
A fy f**n du har min sympati /Jonas

Tuff läsning!

Förlorade min mor 1995 i canser, hon hade 11 metastazer på hjärnan. Jag fick 8 månader med min mor innan hon en morgon somande in. Jag vet att hon inte hade ont och det har hjälpt mig. Glömmer aldrig den morgonen när pappa ringde med gråten i halsen och sa; -Nu är det över.
Hur elakt det än låter så svarade jag; -Vad skönt att det är över.
Jag visste att mamma fick det bättre och slapp ligga på sjukhus längre. Hon klagade aldrig att hon hade ont, men det hade hon säkert.

Dessutom han jag många gånger säga till henne att jag älskade henne. Vi hade mycket fin kontakt, t.ex. var vi aldrig osams när det var dax att sova. Utan vi rede alltid ut ev. bråk innan vi somnade.

Men att vara 24 år och mitt i livet och förlora sin mor är tufft. Som tur är har jag fortfarande kvar min far och gissa om jag tar väl hand om honom och hans nuvarande sambo.

Jag och min syster har aldrig haft något emot att pappa träffat en ny, tvärt om. Det sa jag till honom vid ett tillfälle och jag såg hur gubben bara sjönk ihop av lättnad. Det som hjälpte mig var nog att min syster berättade att mamma hade sagt till henne för mycket länge sen; -Om jag försvinner skall pappa fortsätta leva.

En sak är säkert att man kommer aldrig över sorgen, man lär sig bara att leva med den.

Sköt om dig!