Pappa, jag sa ju att du inte fick dö!

Hoztic

Alltid på väg mot nya mål
Gick med
31 Jan 2005
Ort
S-holm, men med hjärtat i Hedesunda
Hoj
K1300S
Nu är det 460 timmar sen pappa dog. Lite drygt två månader efter att vi fick
beskedet att han hade cancer, obotlig skelettcancer.
Jag var ute och gick i solen, med kameran på axeln, när mobilen ringde, och
mamma berättade. Jag ser fortfarande filmen i mitt huvud när jag springer hem, men stannar halvvägs och ringer flickvännen, får det stöd jag behöver och springer sen hem, river ihop det nödvändigaste och slänger mig i bilen. Det var mer än en tanke som bubblade i mitt huvud på vägen upp till Gävle, men mest var jag i apati, jag kunde inte förstå det. Pappa kan ju inte bli sjuk, han kan inte dö, han ska alltid finnas där och svara på alla frågor och vara ett stöd i tillvaron, muttra om att jag kör för fort, sitter för mycket framför datorn å vilar för lite. Å andra sidan var jag exakt som honom, förutom det där med datorn då...

Pappa grät aldrig, där skiljer vi oss, jag har gråtit till och från sen dess,
och det avtog inte när han fick somna in. Enda gången jag kan minnas att han grät var när mamma fick en hjärnblödning, och han var rädd att hon inte skulle överleva. Jag åkte med henne i ambulansen, och förbannade mig hela tiden att jag inte hade sagt att jag älskar henne, och var så förbannat rädd att jag inte skulle få chansen att säga det. Jag är ju kille, så då får man ju inte säga sånt till sina föräldrar, men jag fick chansen, tog den, och det gjorde jag även med pappa också, sista gången vi träffades innan han somnade in sa jag att jag älskar honom, och ville att han skulle må bra. Varför är det så svårt att säga till familj och vänner att man älskar dom? Den enda det är lätt att säga det till är flickvännen.

Mången sen natt som övergått till tidig morgon har jag förbannat naturen och
dess lagar, jag har verkligen förbjudit den att ta honom ifrån oss, förbjudit
honom att dö. Men trots alla böner, hot och hopp så var det förgäves. Han
somnade i armarna på sin fru, min mamma, så förhoppningsvis kände han sig trygg när han lämnade oss. Den enda trösten just nu är att han fick somna in innan cancern hann gå för långt, han åt visserligen inte sen länge, och knölarna på skelettet började komma ut genom huden, men han slapp det absolut värsta.

Jag kunde inte föreställa mig ett liv utan honom, och kan det egentligen fortfarande inte. Men jag måste ju, om inte annat för mammas skull, hon är ju den andra som har gjort det möjligt för mig att bli den jag är, och dom anar kanske inte hur tacksam jag är för det. Jag vill hela tiden ringa hem och fråga honom saker, eller berätta hur jag lagade tjejens bils generatorrem med ett bollnät. Och varenda gång hugger det till i bröstet och blir lite fuktigt i ögonvrån när jag inser att jag aldrig kan göra det igen.

Nu undrar ni kanske varför jag skriver den här tråden här? Pappa bodde i garaget, och skruvade med allt han kom över, han hade alltid 15 projekt igång. Där är jag en kopia av honom. Han födde, odlade och gödslade mitt tekniska intresse, och allt jag kan kommer från honom. Han lärde mig att lösa problem, leta efter andra lösningar och inte alltid ta genvägar. Han körde även motorcykel till och från i livet, och jag har honom att tacka för mitt mc-intresse, också, jag har honom egentligen att tacka för allt, från att jag finns till den jag är.

Pappa, jag älskar dig! Sov gott, jag saknar dig, men du kommer alltid att leva kvar i mitt hjärta. Och i så många andras.
 

ReDan

∑√ I L
Gick med
14 Jul 2003
Ort
Sunnersta, Uppsala
Hoj
650Xmoto och ZX9R
Man vet aldrig vad som kommer ta sig från detta liv så man ska njuta av den tid
man har. Hoppas ni får det bra nu! Kram på er.
 

0scar

Guest
Nu är det 460 timmar sen pappa dog. Lite drygt två månader efter att vi fick
beskedet att han hade cancer, obotlig skelettcancer.
Jag var ute och gick i solen, med kameran på axeln, när mobilen ringde, och
mamma berättade. Jag ser fortfarande filmen i mitt huvud när jag springer hem, men stannar halvvägs och ringer flickvännen, får det stöd jag behöver och springer sen hem, river ihop det nödvändigaste och slänger mig i bilen. Det var mer än en tanke som bubblade i mitt huvud på vägen upp till Gävle, men mest var jag i apati, jag kunde inte förstå det. Pappa kan ju inte bli sjuk, han kan inte dö, han ska alltid finnas där och svara på alla frågor och vara ett stöd i tillvaron, muttra om att jag kör för fort, sitter för mycket framför datorn å vilar för lite. Å andra sidan var jag exakt som honom, förutom det där med datorn då...

Pappa grät aldrig, där skiljer vi oss, jag har gråtit till och från sen dess,
och det avtog inte när han fick somna in. Enda gången jag kan minnas att han grät var när mamma fick en hjärnblödning, och han var rädd att hon inte skulle överleva. Jag åkte med henne i ambulansen, och förbannade mig hela tiden att jag inte hade sagt att jag älskar henne, och var så förbannat rädd att jag inte skulle få chansen att säga det. Jag är ju kille, så då får man ju inte säga sånt till sina föräldrar, men jag fick chansen, tog den, och det gjorde jag även med pappa också, sista gången vi träffades innan han somnade in sa jag att jag älskar honom, och ville att han skulle må bra. Varför är det så svårt att säga till familj och vänner att man älskar dom? Den enda det är lätt att säga det till är flickvännen.

Mången sen natt som övergått till tidig morgon har jag förbannat naturen och
dess lagar, jag har verkligen förbjudit den att ta honom ifrån oss, förbjudit
honom att dö. Men trots alla böner, hot och hopp så var det förgäves. Han
somnade i armarna på sin fru, min mamma, så förhoppningsvis kände han sig trygg när han lämnade oss. Den enda trösten just nu är att han fick somna in innan cancern hann gå för långt, han åt visserligen inte sen länge, och knölarna på skelettet började komma ut genom huden, men han slapp det absolut värsta.

Jag kunde inte föreställa mig ett liv utan honom, och kan det egentligen fortfarande inte. Men jag måste ju, om inte annat för mammas skull, hon är ju den andra som har gjort det möjligt för mig att bli den jag är, och dom anar kanske inte hur tacksam jag är för det. Jag vill hela tiden ringa hem och fråga honom saker, eller berätta hur jag lagade tjejens bils generatorrem med ett bollnät. Och varenda gång hugger det till i bröstet och blir lite fuktigt i ögonvrån när jag inser att jag aldrig kan göra det igen.

Nu undrar ni kanske varför jag skriver den här tråden här? Pappa bodde i garaget, och skruvade med allt han kom över, han hade alltid 15 projekt igång. Där är jag en kopia av honom. Han födde, odlade och gödslade mitt tekniska intresse, och allt jag kan kommer från honom. Han lärde mig att lösa problem, leta efter andra lösningar och inte alltid ta genvägar. Han körde även motorcykel till och från i livet, och jag har honom att tacka för mitt mc-intresse, också, jag har honom egentligen att tacka för allt, från att jag finns till den jag är.

Pappa, jag älskar dig! Sov gott, jag saknar dig, men du kommer alltid att leva kvar i mitt hjärta. Och i så många andras.


Vackert skrivet... Kram på dig.
 

Throttlejunkie

Stenhård mjukis:)
Gick med
26 Dec 2004
Ort
Arlöv
Hoj
Byter ofta :)
Jag beklagar din pappas död, cancer är ett gissel.

Du skrev varför du hade svårt att säga JÄD till din pappa, nu har du ju visat/deklarerat dina känslor öppet på hela sporthoj :) . Alltid en start att våga visa Dina känslor öppet i framtiden.

Har upplevt samma sak som du för ett par år sedan med båda mina föräldrar, känner speciellt igen mig i att man exempelvis vill ringa hem o berätta något; men sedan kommer ihåg att de inte finns längre i livet. Det tog en lång tid innan man "fattade" att de faktiskt inte fanns mer i livet.
Nu lägger jag min kärlek till min egna 2½-åriga dotter o fru o det känns så bra så det rockar fett minsann :yoparty
 

kiwimaddog

Är huvvet dumt får kroppen lida....
Gick med
22 Apr 2005
Ort
Villa Filip
Hoj
R6´99 R7ed.
Fint skrivet, väcker minnen och nån tår... Allt jag kan säga är att utnyttja det stöd du har o prata.
 
Last edited:

Lillan78

Medlem
Gick med
25 Aug 2005
Ort
Trångsund
Hoj
CBR 600 F Sport -02
Väldigt fint skrivet.
Vet vad cancer kan göra, det är en förrädisk sjukdom.
Den tar vem som helst.

Hoppas du känner att livet går vidare nu.
Och det du skriver är så rätt.....man ska tala om för sin familj att man älskar dom. Inte ta det för givet att dom vet det!

Ta hand om dig nu och dina närmsta.

Kram :pannkyss
 

stormis

Nonchalant, agressiv och Folkilsk
Gick med
9 Jan 2006
Ort
tokholm
Hoj
Miss April
Känner igen mig i allt det du skriver fast jag inte hade chansen att säga något till min mamma eftersom hon tog självmord.. Den vreden som väller upp(fortfarande) är svår att hantera..
När min far dog hade vi haft flera år av osämja som tyvär inte hann bli åtgärdade innan han dog, så jag står här med två ganska bittra lärdomar som jag jag nu på senare tid tagit till mig av..
Känner med dig i detta, kämpa på! :pannkyss :)
/nicke
 

Teo

Apesquad
Gick med
22 Apr 2003
Ort
Stockholm
Hoj
2016 KTM 1290 SD, 1995 Yamaha TT600S
Satan du. Tufft skit. Just sådana här saker som kan få en att undra mer varför så många tror på en gud som är got och allsmäktig. Tråkigt som fan och Jag hoppas du kommer igen. Du tillhör skaran här som skriver vettiga/roliga inlägg.

:tummenupp
 

Lurch

Partiellt rupturerad
Gick med
6 Mar 2003
Ort
Hemmavid
Hoj
Suzuki GSX-R 750
Om du vill prata med nån så skicka ett pm, jag har varit med om liknande!


Kram!


.
 

Maru

Ny medlem
Gick med
13 Sep 2004
Ort
Göteborg
Hoj
Street triple, kraschad
cancer

Hej där,

sånt här är svårt att förstå. Hur nära och kära slits ifrån en fast man inte vill.

Jag förlorad en syster i cancer för 15 år sedan. Jag saknar henne nåt så fruktansvärt.:(

Det var hon som ville att "lille-bror" skulle köra mc. Å jag var ju inte sen att nappa.....för visst är det ruggigt kul!

Men förra sommaren förlorad jag en kompis i en mc-olycka, så nu vet jag inte längre.....jag var först på plats och den bilden jag möttes av är helt obeskrivlig.
 

TM

Bluegrass n' shit
Gick med
19 Feb 2005
Ort
Sthlm
Hoj
Trampcyklar
Det var en vacker minnesruna, fick mig att fundera på mina egna föräldrar och den dagen då de kommer att lämna mig.

Sköt om dig
 
Nyheter
Anmälan till 2024 års DGR öppen

Den 18 maj är det dags för ...

Ny majoritetsägare och styrelse för MV Agusta

Luca Martin, Hubert Trunken...

Ny Indian Scout på väg

Indian Motorcycle har bekrä...

Honda CB125R uppdaterad

24YM HONDA CB125R 2024 å...

Designtävling med Yamaha – Vinn en LEGO MT-10 SP!

Färglägg en XSR 900 GP &#82...

Designtävling med Yamaha – Vinn en LEGO MT-10 SP!

Färglägg en XSR 900 GP &#82...

Ny Indian Scout på gång

En ny version av Indian Sco...

Honda uppdaterar CB125R

24YM HONDA CB125R 2024 å...

Husqvarna Svartpilen 801!

Äntligen är den här, Husqva...

Färre stulna motorcyklar 2023

Varje år sammanställer Larm...

Top