Puttete
Feel like Magnum, look like Higgins
.....vi hade i alla fall inte tur med vädret...... heller.
Jag och farsan började snacka i vintras om att åka till Norge på hoj. Det bestämdes att flygarhelgen skulle passa för en liten tur till grannlandet. Vi skulle titta på lite släktrelaterade byggnader och ha det allmänt trevligt. Gubben är över sextio och åker blysläde så jag förstod att det skulle gå långsamt men jag hade förberett mej på det.
Nåväl, i förrgår morse vaknade man av klockan vid 6-draget och döm om min förvåning! Blå himmel och solsken. Jag tänkte att det kanske finns någon där uppe som tycker om mej litegrann ändå. Självklart så hade jag fel. Jag åkte från Borlänge till Ludvika för att plocka upp gubben och väl i Ludvika så hade det börja dugga.
Vi skulle åka över Hagfors, Sunne och Arvika, sen över gränsen och landa någonstans söder om Oslo. Det skulle bli drygt 40 mil, en lagom dagsetapp tyckte vi. När vi kommit till Sunnansjö (2 mil) var jag dyngsur. Jackan läckte som ett såll trots att den skulle vara både regn- och vindtät. När vi kom till Hagfors så skakade jag tänder och bestämde mig för att byta ut vissa klädesplagg.
Resan gick lite bättre efter detta och vädret verkade bli bättre ju längre västerut man kom. I Arvika tyckte vi det var dags att äta och tanka lite. Efter lite irrande i centrum så hittade vi ett kafe som var öppet. Aaaahhh, varmt kaffe och en macka satt fint för en frusen idiot. Vi lyckades hitta en Statoil-mack och snackade lite innan vi åkte vidare. -Nu blir det bättre, sa gubben. Jag höll med, det dåliga vädret verkade bli bättre, dessutom ville jag inte bli osams med honom på ett sånt tidigt skede av resan. Det fanns gott om tid att hinna bli oense på.
På väg ut ur Arvika så kör han fel i en rondell. Jag tutar till och åker åt rätt håll. När jag spanar i backspegeln för att se att han är med på noterna så får jag se att gubben gått i backen! Fan, fan, fan, fort runt rondellen och kommer fram till honom just när han rest upp cykeln. -Hur gick det, frågade jag. Inget svar. Gubben som normalt ser ut som om all världens svårigheter drabbat just honom ser om möjligt ännu grinigare ut. Till slut får jag fram att han har ont i foten. Jag är lättad att han verkar ha klarat sej så pass bra. Vi snackar lite och jag upplyser honom om att det förmodligen inte finns några sjukhus i byarna vi har framför oss. Han bestämmer sej för att han vill åka vidare ändå. Jaja, tänker jag, det kanske bara är en stukning.
När vi är nästan framme i Töcksfors så stannar han. Han kan inte växla längre. Amenförihelvete, det är ju 5 mil tillbaka till Arvika. Jag ringer till Sjukvårdsupplysningen i Värmland och självklart är det så att vi måste åka tillbaka till Arvika. Det var nog ingen trevlig resa för farsan.
På sjukhuset konstaterar man att han brutit foten och han ska gipsas. Faaaaaaan också. Lyckas övertala morsan att hon bara mår bra av en biltur på 25 mil så här på kvällningen. Hon kommer ner och jag får köra hem till Ludvika, vi kommer fram 22:30. Jag och farsan delar på whiskyn vi skulle ha druckit i Norge sen är det läggdags vid 00:30.
På fredagen får jag tag på en kompis som kan åka med mej ner och hämta cyklarna så vi kopplar släpvagnen och tar en 50-milaresa. Vi kom hem vid 19-tiden igår och då delade vi på ytterligare en flaska whisky. Somnade som ett barn vid 22:00.
Jag är nu hemma i Borlänge och har åkt som ett torrt skinn men egentligen inte kommit nånvart. Farsan sitter hemma vid köksbordet och kan inte göra ett skvatt. Det är inte riktigt hans grej att sitta still. Mamma kommer inte att få det roligt dom närmaste sex veckorna. Farsan är ju av den åsikten att om han mår dåligt, då ska alla andra också må dåligt.
Jag vill tacka personalen på akutmottagningen på Arvika sjukhus för trevligt bemötande. Jag vill ge en extremt stor fläskläpp till Halvarssons som tillverkar skitjackor. I övrigt vill jag bara sova nu.
// P
Jag och farsan började snacka i vintras om att åka till Norge på hoj. Det bestämdes att flygarhelgen skulle passa för en liten tur till grannlandet. Vi skulle titta på lite släktrelaterade byggnader och ha det allmänt trevligt. Gubben är över sextio och åker blysläde så jag förstod att det skulle gå långsamt men jag hade förberett mej på det.
Nåväl, i förrgår morse vaknade man av klockan vid 6-draget och döm om min förvåning! Blå himmel och solsken. Jag tänkte att det kanske finns någon där uppe som tycker om mej litegrann ändå. Självklart så hade jag fel. Jag åkte från Borlänge till Ludvika för att plocka upp gubben och väl i Ludvika så hade det börja dugga.
Vi skulle åka över Hagfors, Sunne och Arvika, sen över gränsen och landa någonstans söder om Oslo. Det skulle bli drygt 40 mil, en lagom dagsetapp tyckte vi. När vi kommit till Sunnansjö (2 mil) var jag dyngsur. Jackan läckte som ett såll trots att den skulle vara både regn- och vindtät. När vi kom till Hagfors så skakade jag tänder och bestämde mig för att byta ut vissa klädesplagg.
Resan gick lite bättre efter detta och vädret verkade bli bättre ju längre västerut man kom. I Arvika tyckte vi det var dags att äta och tanka lite. Efter lite irrande i centrum så hittade vi ett kafe som var öppet. Aaaahhh, varmt kaffe och en macka satt fint för en frusen idiot. Vi lyckades hitta en Statoil-mack och snackade lite innan vi åkte vidare. -Nu blir det bättre, sa gubben. Jag höll med, det dåliga vädret verkade bli bättre, dessutom ville jag inte bli osams med honom på ett sånt tidigt skede av resan. Det fanns gott om tid att hinna bli oense på.
På väg ut ur Arvika så kör han fel i en rondell. Jag tutar till och åker åt rätt håll. När jag spanar i backspegeln för att se att han är med på noterna så får jag se att gubben gått i backen! Fan, fan, fan, fort runt rondellen och kommer fram till honom just när han rest upp cykeln. -Hur gick det, frågade jag. Inget svar. Gubben som normalt ser ut som om all världens svårigheter drabbat just honom ser om möjligt ännu grinigare ut. Till slut får jag fram att han har ont i foten. Jag är lättad att han verkar ha klarat sej så pass bra. Vi snackar lite och jag upplyser honom om att det förmodligen inte finns några sjukhus i byarna vi har framför oss. Han bestämmer sej för att han vill åka vidare ändå. Jaja, tänker jag, det kanske bara är en stukning.
När vi är nästan framme i Töcksfors så stannar han. Han kan inte växla längre. Amenförihelvete, det är ju 5 mil tillbaka till Arvika. Jag ringer till Sjukvårdsupplysningen i Värmland och självklart är det så att vi måste åka tillbaka till Arvika. Det var nog ingen trevlig resa för farsan.
På sjukhuset konstaterar man att han brutit foten och han ska gipsas. Faaaaaaan också. Lyckas övertala morsan att hon bara mår bra av en biltur på 25 mil så här på kvällningen. Hon kommer ner och jag får köra hem till Ludvika, vi kommer fram 22:30. Jag och farsan delar på whiskyn vi skulle ha druckit i Norge sen är det läggdags vid 00:30.
På fredagen får jag tag på en kompis som kan åka med mej ner och hämta cyklarna så vi kopplar släpvagnen och tar en 50-milaresa. Vi kom hem vid 19-tiden igår och då delade vi på ytterligare en flaska whisky. Somnade som ett barn vid 22:00.
Jag är nu hemma i Borlänge och har åkt som ett torrt skinn men egentligen inte kommit nånvart. Farsan sitter hemma vid köksbordet och kan inte göra ett skvatt. Det är inte riktigt hans grej att sitta still. Mamma kommer inte att få det roligt dom närmaste sex veckorna. Farsan är ju av den åsikten att om han mår dåligt, då ska alla andra också må dåligt.
Jag vill tacka personalen på akutmottagningen på Arvika sjukhus för trevligt bemötande. Jag vill ge en extremt stor fläskläpp till Halvarssons som tillverkar skitjackor. I övrigt vill jag bara sova nu.
// P
Hoppas han kryar på sig fort med foten, å säg åt honom att inte slarva med träningen efteråt, jag pratar av egen erfarenhet! 
