Oj vad jag mår välförtjänt bra... så där in i bängen lycklig. Jobbar hemma och får massa saker gjort, nespressokapslarna har äntligen kommit (varför lär jag mig aldrig beställa i tid så jag slipper ett glapp på go-fika flera dagar), joggat första rundan ute i Sverige i år på lunchtimmen (grått o mulet men 6,4 grader). Ikväll kommer två kompisar som jag inte träffat på flera månader. Ska bjuda på middag, blir i LCHF stil fast med en créme brûlé till efterrätt och den är det en del kolhydrater i men mest grädde och ägg så det ryms i den numera väldigt tajta och uppstramade matbudgeten. Men jag har lovat créme brûlé i snart ett år till tjejerna så så får det bli! Jag är en kvinna som håller mitt ord.

Dessutom ligger ett antal goa biljetter på bänken och skiner ikapp med mitt humör, Sweden Rock Festival, Rockstad Falun, Hystericas release spelning den 14/3 och MotoGP i Sachsenring 3 dagar i juli... Ohhh så härliga stunder det kommer ge mig ... Toklängtar!!!

Äntligen börjat få dagarnas menyer att funka med kolhydrater, protein och fett. Träningen är igång igen efter senaste febersjukan för en vecka sen. Tränat både jogging, cyklat och styrketränat... 4 pass de senaste 5 dagarna, känns bra, jobbigt att komma igång efter sjukdom förstås, men det börjar lätta lite.

Satt upp mål på maten per dag:

Proteiner: helst 100

Kolhydrater: Max 75

Fett: helst 90

Kcal: max 1500 

Igår nådde jag samtliga och tränade på det... mycket nöjd. Okej, nu finns det massa av er som läser som tänker "oj det där är för mycket" eller "oj det där är för lite"... Take it, det är lagom för Milla. Tro mig, jag känner mig själv väldigt väl och jag vet att detta är en bra start att kickstarta kroppen över den där platån jag fastat på i vikten. Så här har jag aldrig provat att äta förut och därför tror jag på det.

Vägt mig sista dagarna i ren spänning för o se vad som händer... Och dra mig på en liten vagn, det går åt rätt håll och det rör på sig... nedåt!!! Stor lycka!!! Men okej, har bara hållit den här dieten ordentligt en vecka och veckan innan var ett mellanting med mer fett och protein men också för mycket kolhydrater så den var nog waste. Men det känns bra idag. Midjemåttet har minskat 3 cm på 2 veckor - WUT? Hur gick det till och är det beständigt? Ahhh.. men okej, det peppar att det ÄNTLIGEN händer något positivt på viktfronten för tiden rinner iväg och rean på skinnställen är i full gång!

Ringen närmar sig... 123 dagar kvar troligtvis om nu planeringen håller. Det är inte för intet mitt giraffhjärta slår volter i glädje och skräck samtidigt och slår knut på sig själv. Skulle tagit ut Rockkatten idag men väderprognoserna (som alla bikers kollar flera gånger per dag nu misstänker jag) säger att nästa vecka ska bli kallare så jag väntar förbi den också, men sen .. sen ... jo.. då ska jag minsann ringa det där samtalet jag längtat så länge till....

"Hej, jag vill att ni plockar ut min hoj nu..."

Fi faan vad jag mår bra idag! Riktigt så där lycklig och ständigt leendes och glad för livet som pågår, här och nu, detta trots att ingen hoj körts idag, ja om man inte räknar den snabba turen till affären på den farliga röda damcykeln, men det gör jag inte, cyklar är galna saker det.

Klappar mig själv på ryggen idag och säger: Bra jobbat! Målen närmar sig och jag har nått längre än jag någonsin trodde på själv när jag startade" Det får mig att må riktigt välförtjänt bra och riktigt njuta av stunden!

Sachsenring bokat, 6-8 juli. Tänk... för två år sedan visste jag inte vad MotoGP var och ännu mindre vem Rossi var eller vad han gjorde. Konstigt när man tänker på det. Förra året såg jag nästan alla lopp på direktsändningen eller reprisen, i princip alla kval och säkert 75% av alla träningar. Så galet att man kan fastna i något så totalt. Ungarna hänger på men tappade lite intresset när vår favorit Simoncelli försvann. Nu ska jag äntligen få uppleva det live. Ska bli så galet kul!

Nu återstår att bestämma om jag ska ta ringen FÖRE eller EFTER Sachsenring. Eftersom jag är scenariotänkare så lägger jag upp mina scenarier för er så kanske ni hjälpa mig välja.

Scenario A - FÖRE:

Jag åker ner FÖRE Sachsenring. Tar två resdagar ner, smyger småvägar o njuter, sover på färjan från Göteborg. Tillbringar måndag till onsdag vid Ringen som då är öppen ca 2 timmar per kväll. Resdag vidare på torsdag. Totalt: 3 dagar vid Ringen.

Fördel: Jag kommer vara sjukt taggad inför Ringen. Märker det redan nu, hur jag börjar fokusera, är inte riktigt kontaktbar stundvis (ber alla icke hojburna vänner om ursäkt för det!). Skönt att "få det gjort och få det ur kroppen" så kan jag njuta av MotoGPn och det blir en skön belöning efter att ha klarat mitt projektmål.  

Nackdel: Om det händer något på Ringen så missar jag i värsta fall MotoGPn. Inte hela världen men ändå, tas med i beräkningarna. 

Scenario B - EFTER:

Jag åker ner till Ringen efter Sachsenring. En resdag och tillbringar ca 3 dagar vid ringen innan jag tar mig vidare hemåt. Öppettiderna är ungefär desamma och i princip ingen skillnad rent tekniskt.

Fördel: Om det händer något när jag kör på Ringen (okej, man snackar kanske inte om "olyckor" innan de hänt, men jag har det som ett scenario att det faktiskt kan hända), så missar jag inte MotoGpn.

Nackdel: Jag kanske tappar fokus på Ringen om jag tar Sachsenring före, å andra sidan kan detta också vara en fördel, så jag inte är övertaggad. Svårt att värdera detta som plus eller minus. Det är ju också så att det är Ringen som är mitt mål, om det händer något på första halvan av resan så kommer jag ju inte till Ringen och det skulle göra mig sjukt besviken. 

****************************************************

Hmm... inget skiljer egentligen de båda alternativen. Fokuseringsproblemet och olycksrisken är väl de två stora frågorna att ta hänsyn till. Sova på saken och låta hjärnan jobba med frågan. Synpunkter? Förslag? 

Vintern är på väg bort på riktigt. Min avställda bil på parkeringen har inte längre någon snö på sig, lite runt om bara, snart är det borta både snön och bilen hoppas jag. 

Har bokat in i kalendern när jag planerar att hämta hem Rockkatten. Var tvungen att göra en prelbokning samt en prelbokning när jag måste ringa för att hinna få ut den. Det ska ta en vecka att få ut den från vinterförvaringen. Varje dag spanar jag på olika vädersajter och letar efter NÄR...när... NÄR kan jag ringa, när tror jag att jag kan köra... ohhh.... Hade hoppats på 1 mars men jag ser att vi ska få snö dagarna innan så jag väntar lite till. Men snart är det... inte många dagar kvar...

Och jag vill ju inte råka ut för något HEMSKT bakslag som 10 minusgrader och snöstorm med katten på en uteparkering. Nä fy... så elak är inte ens jag. Men hjärtat och kroppen skriker bokstavligen efter att få köra hoj. Jag står inte ut länge till. Det är ju i princip barmark och vägarna är ju till och från helt okej... så... nej, jag klarar inte att hålla mig mer. Inget annat känns roligt. Jag är frustrerad. Irriterad. Otålig. Mina icke hojburna vänner förstår det nog inte alls. De tycker nog jag är bitchigare än vanligt... JAMEN JAG MÅSTE KÖRA HOJ! Näe... de fattar inte och kan säga saker som "vadå, du åker ju tunnelbana till jobbet ju... det väl för kallt för hoj NU?"

För kallt? Det är ju över nollan och jag har ett inre som brinner! Jag skiter i om jag inte kan köra fort, jag skiter i om jag bara kan köra vissa dagar och inte varje dag... Hojen är min medicin mot total insanity.. jag bara måste få tillbaka katten snart.

Idag lyssnar jag på Lapis Lazuli. Det är också en sorts sten. En blå sten.

"Lapis lazuli används för att ta ner feber och för att bota blodsjukdomar. Den stärker synförmågan, om den bärsregelbundet. Lapis lazuli är en upplyftande andlig sten en bra meditationssten. Den hjälper mot depression. Den stärker kärleksbanden och troheten mellan kärlekspar. Den öppnar upp till medialitet. Lapis lazuli är en skyddssten och den inger mod. Lapis lazuli kan användas på halschakrat och tredje ögat." 

Lämpligt har jag haft feber i två dagar men nu feberfri, tack vare musiken kanske? Musiken som Lapiz Lazuli spelar är för mig bra musik som inger mig mod och stärker kärleken till Rockkatten. Så länge jag har hojen är jag aldrig mer ensam. PUNKT.

Gränsla Rockkatten, starta, knäppa hjälmen o dra på handskarna, vrida på gasen, svänga ut från parkeringen, stanna vid rödljuset, invänta grönt, värma upp däcken med lite serpentinkörning på rakan ut mot Nynäsvägen... KÄRLEK - ÄKTA SANN KÄRLEK... saknar katten så mycket att tårarna kommer när jag tänker på att få köra igen... jag bara måste ringa hem katten ... SNART.. RIKTIGT SNART!

Sätt nu på musiken nedan (om du har Spotify för jag har inte hittat denna på tuben).... sen blundar du och följer med mig på en hoj tur... Kärlek är lika med Lapis Lazuli på hoj... PUNKT 

Lapis Lazuli – Ascension 

Varit förkyld i en vecka, men det har äntligen släppt och näsan funkar igen. Det har ju medfört dåligt med träning... okej, förra veckan var det ju sporthojsfest med mycket dans sen var det kickoff med jobbet så en danskväll igen, så okej, det blev lite trots att jag inte kom iväg på gymmet eller hann eller orkade med någon träning hemma. Men i går drogs en ny vecka igång och man måste ju börja nån gång så ett zumba flat abs pass hemma i vardagsrummet, ett bra kort pass som funkar som uppvärmning och fokus på området från midjan ner till rumpan och så körde jag igenom mitt funktionsträningspass som jag skrivit om tidigare i bloggen... men ack ack... vad svag jag är! Det var hemskt att känna hur kroppen inte orkar alls, armhävningarna var knappt hävningar, mer tafatta försök att få upp kroppen några cm. Men jag tog det för vad det var och såg det mer som en "börja väcka kroppen efter vila". Kämpade med att ta det lugnt.

Idag däremot fanns inga ursäkter utan det fick bli en kväll på gymmet. Cyklade 5 km och joggade 2,5 km - väldigt nöjd även om det var mer än lovligt jobbigt, men jag svimmade inte och då finns det kraft kvar ;) Men så hade jag fått peppsnack på dagen om att jag ska köra fria vikter, det var ju flera år sen jag gjorde det och ...naaa... inte kan väl jag...

Men attan, nog körde jag igenom överkroppen med fria vikter och jäklar i gatan vad kul det var! Jobbigt men så roligt! Var en sån där aha-upplevelse att gymma är kul igen och det har jag inte känt på 18 år även om jag gymmat i perioder. För 18 år sen sprang jag på gymmet minst 6 dagar á 2-3 timmar i veckan... men det var länge sen som sagt var och då vägde jag 20 kg mindre än idag och ändå mest muskler... idag är det mest onödigt fett på kroppen. Höll mig på låga vikter men jag känner att jag kommer ha ont i morgon ändå, men träningsvärk är banne mig ett PERFEKT skönt kvitto på att kroppen fått jobba.

Dessutom är jag så nöjd med att jag verkligen kommit igång med konditionsträning då den behövs för att få igång min förbränning av fettet. Jag har totalt bantat sönder kroppen genom åren så det där att kunna äta sig smal, ledsen men det funkar inte på mig och då har jag tagit hjälp av både dietister och näringsfysiologer och läkare... men de står förbryllade och förstår inte hur jag kan äta under 1000 kcal dagligen i månader utan resultat. Då har jag inte tränat. Det gör jag nu och jag hoppas det är lösningen på problemet att få ner vikten.

Dagens stora "skriv i projektrapporten" är ändå att det är ROLIGT att både konditionsträna och styrketräna! Att jag har hittat tillbaka till den glädjen är riktigt berusande! Jag ville aldrig sluta idag och gå hem, men tvingade mig (med tanke på förra veckans förkylning också...). MYCKET NÖJD!

Denna dag blev mitt giraffhjärtas dag, det fick sig en rejäl omgång! Nu hoppas jag bara att det också kan visa sig på vågen igen, inte ett hekto sen jag kom hem från Thailand :( Surt, tråkigt och omotiverande... och då ligger jag ändå på max 1200 kcal per dag. Idag kom jag hem och var HUNGRIG! Det är ovanligt, jag är i princip aldrig hungrig, men nu, 9 veggiebullar (köttbullsstorlek) och en grönsaksvårrulle och två morötter - slurp! Jag hoppas och håller mina tummar för att hunger är ett kvitto på att förbränningen börjar?!?!

Innan jag kryper i kojs och somnar gott (för det kommer jag göra, shit vad skönt nöjd kroppen är) så vill jag passa på att tacka er alla som peppar med träningen, speciellt idag till Annika - 1000 tack för peppet med fria vikterna, det behövs ibland så lite men det var nödvändigt!

Tack säger mitt giraffhjärta till alla som hejjar, inspirerar och peppar och till alla som skickar små "arga" sms "har du tränat idag?" - gulligt och jag tar det på bästa sätt! Tänk att det kan behövas så lite för att hjälpa någon annan, det borde vi alla bli lite bättre på.

YES! Vaknar till en sol som skiner från klarblå himmel. Rusar upp och kollar termometern som sekund för sekund klättrar uppåt... under frukosten kommer den upp på plusgrader. Jag tog kaffekoppen och rusade ut i hallen varpå en unge ropar efter mig:

"mamma, var ska du?"

Jag: "Ut!"

"Vadå? I pyjamas?"

Jag: "Jaaaa, jag kommer snart ska bara..." smäller igen dörren efter mig.

Utanför huset finns en söderhörn där jag ställer mig och vänder ansiktet mot solen. Blundar... Tar in...

Fåglarna kvittrar, det droppar från taket och solen värmer, ja den värmer riktigt skönt fast jag står där i bara pyjamasen. Men har man ett giraffhjärta som längtar efter våren och hojen så har man inte tid att klä på sig för så triviala saker som att känna på livet. Det tar bara några microdelar av en sekund att få vårkänslan galopperande i kroppen, jag kan inte stå still när livsglädjen rycker till och rusar genom mig. Jag springer dubbla trappsteg upp igen och måste bara skriva... så här är jag. Men nu måste jag dra på mig lite kläder och ta mig ut igen och smälta snö och njuta av våren.

Okej, ja ja, pessimisten säger "det är långt till vår än, det är bara februari och det är 15-20 cm snö utanför, lugn du bara, det blir kallt och mer snö snart" men till det säger jag "shut the fuck up" och ger fingret högt... jag lyssnar inte på skit idag, idag kan inget sänka mig, idag är jag stark och riktigt glad, lycklig så där in i hjärtat som bara barn kan vara. Våren är på väg, oavsett vad alla vinterpessimister tycker... dagarna går och nu är det banne mig nedräkning i veckor, merparten av vinterförvaringen HAR passerat, jag har överlevt men nu måste MÅSTE det gå fort för giraffhjärtat behöver påfyllning, jag behöver köra för att inte klättra på väggarna... ska nog hänga fram stället igen, putsa på hjälmen och stövlarna och börja mjuka upp handskarna....

HELVETE killar och tjejer... Våren ÄR på väg...

Barnen: "Mamma, varför gråter du?"

Jag: "Jag är lycklig..." 

Idag fick jag en påminnelse av min chef "Vaaa.... har du inte bokat när du ska till Ringen?".... "ehhh.. näe... inte exakt när... bara att det lutar åt andra halvan av körsäsongen" svarade jag.

Sen slog det mig, varför har jag inte bokat mer exakt? Tja, det är flera faktorer men den viktigaste är att OM jag bestämmer NÄR jag ska åka, då blir det liksom definitivt, då finns ingen återvändo... och innan jag bokat kan jag ju banga. App app... nä, dags och börja detaljplanera!

Sen är ju både MotoGP helgerna Assen och Sachsenring  mitt i sommaren och ligger ju trevligt till... hmmm... en av dessa blir det nog och några dagar på Ringen för mig då... rackarns... jag får gåshud, hela huden krymper minst en storlek, sen börjar det hetta i ansiktet och jag börjar svettas... Nervös? Näe va... Jo faan, det är jag nog!!!!!!

Så, planering med semesterdagar, barnen hos sin pappa, vilken MotoGP helg att välja, boende.... och några dagar på Ringen... shit...

Jag ska till Nürburgring...Jag...

måste börja resan.. typ nu...

... andas nu kvinna! 

I Thailand fick jag massa myggbett som jag reagerade allergiskt på, så de svullnade upp i stora blåsor.. som blev större .. .och större... och STÖRRE... de största var 5 cm i diameter och över 1 cm höga (alltså ut på mitten).

Det tog liksom aldrig slut. 48 myggbett, men okej alla blev inte så stora blåsor. Men i förra veckan på tunnelbanan lät det "splash" och vattnet gick så att säga. I princip samtliga stora blåsor sprack simultant som på en given signal. Fick genomlida dagen i dyngsura kostymbyxor och luktade nog allt annat än fräscht. Vissa blåsor läkte ihop och fylldes med ny sårvätska varpå jag tröttnade och skar upp dom några gånger för att bli av med skiten. Nu är alla tomma, de stora såren börjar läka men snacka om att ha känt mig som en gigantisk bubbelplast... nä inte för att alla vill klämma sönder blåsorna utan för att det är så där attraktivt äckligt, som en freakshow typ.

Nåja, nu är det nästan läkt även om huden är skör och jag ser nog ganska läskig ut. Har inte kunnat träna på grund av detta, men idag tog jag mig till gymmet (hey, köpt gymkort efter flera år utan) och sprang mina 5 km på löpbandet. Tog långbyxor av strategiska skäl. Men i duschen.. he he.. det var en tjej som nog fick sig en funderare och undrade vad jag led av. Men okej, det var rätt skön känsla att styla både på löpbandet och i duschen o visa min bruna mage... he he.. nääää  jag är nog inte helt avflagad än faktiskt även om jag lämnar ett spår efter mig.

Löpbandet då? Jo det gick faktiskt bättre än jag trodde. Jag har aldrig sprungit på löpband och jag var lite nervös för det där faktiskt, tänkte att jag skulle ramla av - och då hade det förstås varit skönt med lite bubbelplast på väggen bakom. Men 5 km sprang jag, gick väl 5 intervall á 2 minuter, resten blev faktiskt jogging. Jag är i alla fall skitnöjd, för det kändes bättre än någonsin tidigare. Det var mycket lättare att jogga längre intervaller än i Thailand i värmen och jag joggade mycket mer än jag gjort ute i Sverige så... NÖJD! 

Målet är ju att kunna jogga 5 km utan att gå mer än vid ett tillfälle. Har fått revidera livsplanen för 2012 då jag formulerade det som att "stanna vid ett tillfälle" och det är ju faktiskt fel, jag får gå vid ett tillfälle på 5 km och det får vara max 2 min långt. Så... korrigerat.

Bubbelplast ja.. det är ju helt oemotståndligt att klämma på, jag är INTE oemotståndlig men jag mår så himla bra så det är närmast onaturligt, är mer utvilad än jag någonsin varit tror jag, känner mig i balans, motiverad. Sömnen, maten och träningen fungerar kanon! Saknas bara en sak.... och vi vet ju alla vad det är

ROCKKATTEN!!!!!

Så ut och smält snö med era hårblåsar nu för här ska töa 

Not: och ja, jag har varit hos läkaren även om jag inte gillar det, men det är ingen fara, bara vänta ut blåsorna var svaret, fick salva att smörja med men det hjälpte föga.

Foto: Fotoakuten 

Gör uppföljning på 2011 års mål och projekt. Markerar utfall med grönt/gult/rött. Får ihop 5 gröna, 1 gul och 2 röda. Rätt nöjd ändå, 6 är ju godkända, misslyckas med 2 men det var ett hårt år.

Uppföljningen från 2011 blir sedan underlag för upprättande av mål och planering för 2012. Satt upp totalt 9 nya mål fördelat på mc relaterade mål, personliga mål och ekonomiska mål. Mina mc relaterade mål ser ut så här:

1.  Köra minst 1000 mil med rockkatten

2.  Köra minst 2 knixkurser

3.  Köra minst 1 kurs på storbana i Sverige

4.  Köra Nürburgring minst 1 varv 

Inga svåra mål alls och jag har på känn att det kommer bli mer än så här. Men återigen, jag är nöjd om jag når grönt på samtliga dessa mål, överträffar jag dom så är jag mer än nöjd. Det viktiga är att bestämma sig för vad jag vill uppnå och NÄR är jag nöjd över det jag presterat, över det är extra ”sträck på mig kapital”.

Jag vet av egen erfarenhet att det är jättesvårt att vara riktigt igenom-själen-glad om man på vägen tycker att ”näe, en storbana kurs är väl inget, tre minst borde jag klara” fast man i början av året tänkte sig en kurs. Så därför skriver jag ner målen nu. Sen kan jag förstås revidera målen på vägen om det nu visar sig att detta är färdigt redan i juni, ja då gör jag en revidering av planeringen och gör nya mål för sista halvåret 2012, men det förringar ju inte att jag då ändå uppnått målen för första halvåret. Skriver ner detta i några korta punkter och sparar, för det är så lätt att hjärnan minns det den vill minnas, och oftast är jag allt för hård mot mig själv.

Mina mer personliga mål är:

5.  Gå ner minst 15 kg från vikten jag hade 29/12-2011 (vilket då ger total viktminskning från början av viktprojektet på minus 40 kg.

6.  Kunna jogga 5 km utan att stanna mer än en gång

7.  Springa blodomloppet 2012

Sen har jag två ekonomiska mål men dom håller jag utanför den här bloggen ☺ 

Så nu är 2011 avstämt, nya mål satta för 2012 och då återstår detaljplaneringen. Bokat in Tuvängens knixdatum i kalendern och sitter och funderar på vilken storbana jag vill prova och när det passar. Måste ta hänsyn till faktorer som: Barnfri helg, inte för tidigt på säsongen så jag hinner komma igång först och kan lära mig så mycket som möjligt, var i landet och ... ja så många banor jag vill prova. Vad ska jag välja? 

Not: Klart att jag kommer köra mer än ett varv på Ringen när jag väl är där…men målet är just ett varv, det är det där första som är det svåra att uppnå, att våga! Alla varv utöver det är rent glädjerus!

Ja då är resultatet av min boot camp Thailand 2012 sammanställt.

Träning: 

23 dagar, varav 20 hela dagar. Tog 2 vilodagar utan träning så 18 träningsdagar. Under dessa dagar har 23 timmars träning utförts fördelat enligt nedan:

• 9 tillfällen, totalt 510 minuter jogging (vägbilden, skittråkig väg men går man upp kl 6/7 på morgonen är det genomförbart att springa trots värmen)
• 10 tillfällen, totalt 660 minuters strandpromenad i rask takt 
• 7 tillfällen, totalt 210 minuters styrketräning (enligt tidigare program i bloggen) 

Summa: 23 timmars träning

Vila:

Sovit 10-12 timmar per dygn vilket verkligen varit en lisa för en sliten småbarnsmorsas själ och kropp. Detta var verkligen behövligt och något jag rekommenderar alla föräldrar: Rym hemifrån i minst tre veckor för att hinna vila ikapp alla år av vakenhet och slit!

Vikt:

Ätit mest ris, grönsaker, frukt, ägg och proteinshakes. Är vegetarian sen 17 år och det är jättesvårt att få i sig utan proteintillskott när jag är på semester, men den här gången var jag förberedd med ett gäng pulverpåsar med hemifrån. Ätit lite nötter och faktiskt unnat mig en chipspåse då och då, men påsarna innehåller 14 gram chips vilket är ca 10 små chips, dvs bara känns som de löst min saltförlust av all svettning jag gjort pga träningen i 30-34 graders värme. Druckit 5 öl och ca 1,5 dl rom. Thats it. Nöjd.

Resultatet? Det blev 3,5 kg mindre på vågen och det är jag mkt nöjd med. Dock kan jag känna att måtten på kroppen minskat i förhållande mer, tappade träningsbyxorna på en joggingrunda så... jo resultatet är bra, jag är nöjd! 

Summa summarum blev detta precis det jag var ute efter, en bra boost och start på ett intensivt år i mitt projekt, att ta en överviktig småbarnsmorsa till Nürburgring på en motorcykel trots att jag inte kunde cykla när jag började och hade som mest 50 kgs övervikt. Nu återstår ca 20 kg och en massa hojkörning för att öva och ännu mer träning på gymmet och i joggingskorna, muskler och framförallt kondition behövs för hojkörning, det är det inget snack om.

Men jag är på bra väg, lite mer än halvvägs. Hemma igen som sagt var, utvilad och lätt brunbränd med en galen träningsvärk i hela kroppen, framförallt i vaderna och låren men träningsvärk är bra kvitto att man gör rätt! Laddad med energi och sugen på att ge mig ut och springa.... men ute är några cm snö så i morgon är det jag som skaffar gymkort och börjar jogga på löpband istället (livrädd att jag ska trilla av, har aldrig sprungit på ett... men en ny utmaning :)). Det här vädret känns inte som något jag längtat efter, jag längtar efter vårsol och snöfria vägar, få ge mig ut på en joggingtur på morgonen och sen ta mig ut med Rockkatten på en heldags körning.... ahhhh... LÄNGTAR! 

Så var det dags för hemfärd. Morgonen bjöd på maffigt regnoch åskväder och det underströk bara ytterligare att jag redan kvällen innan bestämt mig för att ta en vilodag från träningen. Fått hemska bett, främst på benen. Jag har trott det varit myggbett då de kliat. Sen svullnar de upp till vätskefyllda blåsor i körsbärsstorlek. Ytterligare 2 veckor senare har de lagt sig men då blivit öppna sår som i vissa fall blivit variga.

Läkarrädd som jag är har jag hållit mig undan sådana. Svenskarna i huset har engagerat sig och åkte och köpte en thailändsk salva som skulle hjälpa, vilket den också gjort. Men idag sista dagen engagerar sig även Ma-Ma och Pa-Pa och ska ge mig medicin. Båda är gamla och pratar i princip bara thai, vilket jag inte alls förstår. De pratar mycket gestikulerar. Sen sticker Ma-Ma fram 4 piller. 2 om dagen, en åt gången lyckas jag förstå. Hon har haft samma bett och fått denna medicin som hjälpte. Och jag förstår att det inte är myggbett, men vad det är förstår jag inte tyvärr.

Jag tackar och tar emot. Tittar på kartongen de håller i och allt står bara på thai, har ingen aning om vad detta är men ändå, tackar så väldigt mycket och de vill absolut inte ha några pengar.

På väg till flakbilen så springer jag ändå in med en peng och trycker in näven på Pa-Pa och Ma-Ma springer fram och protesterar och Pa-Pa med. Nej, jag tackar och envist säger att de ska ha pengarna och kramar om dom. De bor där i skjulet på gatan med hela familjen och har en liten strandplätt. Ätit där ibland ochja… det är … ja, äkta på nått vis.

Pa-Pa vinkar åt mig när Song-tao bilen kommer så jag inte ska missa den och hela familjen vinkar åt mig när jag åker iväg.

Då slår det mig. Hur mycket jag älskar det här folkets mentalitet. De hjälper alltid till, vill oftast väl och familjen är viktig. Men även vi västerlänningar hjälper varandra här, vilket inte alltid är fallet på hemmaplan.

Sitter där i bilen och börjar lipa. Dels längtar jag hem till min egna familj, samtidigt längtar jag redan tillbaka till det här enkla livet, där främmande människor bryr sig utan att ha en anledning. Jäkla giraffhjärta som inte klarar av någonting utan att bli berört.

Men visumet håller på att gå ut och flygbiljetten går i natt. Bestämt mig för att åka buss till Bangkok och ja det är ett helt äventyr i sig, kan säga att jag aldrig varit så rädd i en buss förr. Men det gick bra, jag är framme på flygplatsen och får ÄNTLIGEN en superstor vaniljlatte från Starbucks.Har inte druckit riktigt kaffe på 23 dagar och nu var det VÄLDIGT gott.

Resan var en ”morsa på rymmen” resa och det har det varit. Fokus var Vikt, Träning och Vila. Har sovit mellan 10-12 timmar per dygn. Ätit mest proteinshakes, ris, grönsaker och frukt. Tränat 23 timmar på 20 dagar påplats om man nu räknar bort resdagarna. Det ska bli roligt att ställa sig på vågen hemma.

Jag är nöjd. Dock är jag inte nöjd med att jag inte kört varken moppe eller mc och ingen massage blev det heller. Men jag har landat väldigt många orosmoment i skallen och känner mig i bättre balans än någonsin.Sen vågade jag mig sista veckan på att sola i den där löjligt lilla trekantsbikinin jag haft som motivation under sista året. Tänk att jag vågade det!

Det känns bra, riktigt bra. Jag är nöjd och det är ju det viktigaste efter en sån här livs-boost. Jisses vad taggad jag är att dra igång slutspurten mot Nürburgring.

Säsong 2012 har bara startat men jag är i full speed!

På stranden läser jag Motorads långkörningstester och studerar bilder på hojdelar jag inte vet vad de gör eller var de ska sitta. Men slukar och försöker memorera allt som bara går, intressant är det i alla fall och jämföra mellan olika modeller och nått lär jag mig nog ändå, fast jag inte förstår det just nu. 

På kvällen när ingen ser exakt hur knäpp jag är lägger jag mig och läser Rockkattens handbok i sängen. Ahhh.. semesterlektyr när den är som bäst.... 

Hrphm…. Jag borde köpt en naken modell istället konstaterar jag. Kåporna måste ju tas bort för i princip allt och lätt är inte ett ord jag skulle använda i samma mening som ”montera bort kåporna”. Kapitlet som beskriver hur det görs är så rörigt så jag kan bara konstatera att jag måste göra det för att fatta vad det står (om jag ens förstår det då är ju frågan).Och det där att montera bort tanken verkar inte heller helt lätt, hur ska man tex lyckas lyfta den max 5 cm och pilla bort än det ena än det andra, jag bara frågar? Klarar man dom två delarna så verkar resten enklare. Men vem vet innan man provat, själv vill jag hem och prova, helst NU!

Jag minns att jag frågade säljaren i butiken om hur man tar bort kåporna. Han svarade ”det gör man inte, man lämnar in den”. Då tänkte jag inte mer på den kommentaren mer än att jag tyckte det var lite märkligt och att”tja.. man kommer väl åt det man behöver utan att ta bort kåporna då”. Nu vetjag lite mer och undrar om kommentaren rymmer en diskriminerande underton för jag är tjej eller om killen kanske bara tycker att det är för svårt för honom?… hrphm…

Läser om hur man byter och justerar tändstiften. Verkar inte heller helt klockrent, bilderna är otydliga, jag behöver få det förklarat med en hoj framför mig, jag behöver se, pilla själv och få ord mer än de korta meningarna i manualen, de räcker inte till utan väcker bara fler frågor än de ger svar. Hrphm igen.

Läser vidare om hur man rengör luftfiltret, yeay, nått jag känner igen från bilen – äntligen. Allt känns helt okej. Men så står det som sista punkt att man ska ta loss pluggen för avtappningsslangen för luftrenaren och tappa på vatten och olja… what? Vadå, 1 varför vatten och 2 varför olja, kopplat till luftrenaren? Hrphm… IGEN. Nä, jag fattar inte när det inte står VARFÖR.. måste försöka få tag på en mekbok för dummies eller nått som tar det från början. Jag fattar inte och jag vill förstå varför också inte bara hur och jag behöver mer bilder.

Byte motorolja och oljefilter… tja, med lite tid och vilja ska det nog gå det också.

Men så kommer jag till kapitlet som beskriver långtidsförvaring. Här går jag i taket och landar med 1000 frågor. Allt känns bakvänt och ologiskt och jag förstår inte. Allt är helt plötsligt väldigt kort förklarat och inga bilder längre. Jag blir förbannad på mig själv och läser igen och igen. Näe… det kopplar inte i min hjärna, det hänger inte ihop och görs i fel ordning, tycker jag alltså, vilket med 100% säkerhet är fel men ändå. Varför tex fylla tanken först och sen montera bort den för att göra resterande plock under och sen montera på den igen… fyller man inte tanken med den där bensinstabilisatorn (vad nu det är?) lämpligast sist? Och var sitter luftrenarinsuget och vadå oljiga trasor, funkar det med billig rapsolja eller behövs en mer virgin olivolja kanske, och vadå trasor, funkar ett par normala trosor i storlek medium eller krävs en string i small? GGGGGGGGGGAAAAAAAAAWWWWWWWWW…..

Återigen, jag behöver nån som förklarar och går igenom det med mig så jag kan göra och samtidigt få ställa alla frågor om varför en tesked motorolja i tändstiftshålen, montera tillbaka tändstiften.. och sen då, står det ”dra runt motorn några gånger”… Vadå? På en liten vagn eller?… Nä, det är väl dags att läsa något annat en stund, tantsnusk till exempel. Det fattar mani alla fall rätt av, inget snack, bara rakt på, inga krusiduller eller otydligheter som en tesked motorolja och dra runt motorn några varv runt huset inte, där är det bara hopp ner i sängen och det vet man ju hur det funkar, ingen manual behövs.

Notering: Jo jag misstänker nog att ”dra runt motorn några varv”betyder starta motorn en stund.. men VARFÖR I H-TE INTE SKRIVA DET DÅ?????  Hrphm…

Minnesnotering till mig själv: Nästa semester bör jag ta med en mekkunnig person som villigt kan förklara alla saker för mig direkt så slipper jag bli arg påsemestern.  Dessutom är internet nere pga en ”cut cable” nånstans i det här landet så jag kan inte fråga de härliga snabbsvarande sporthojspojkar på forumet heller… suck

Varit i Thailand en vecka nu. Tränat varje dag utom idag då jag unnade mig en vilodag med sovmorgon. 

Träningen har bestått av långa morgonpromenader en joggingtur och tre styrketräningspass. Men oj vad det var jobbigt att jogga! Ska försöka i morgon igen men det måste ske tidigt, klockan 6 på morgonen, för att överhuvudtaget överlevas. Men skam den som ger sig, i morgon bitti får jag ge det ett försök igen.

Matmässigt är astråkigt för en vegetarian här, men billigt.

Lever lätt mellan 20-50 kr per dag med frukost, lunch, mellis och middag samt vatten. Fast då är ju lunch el middag en proteinshake som jag hade med mig och den kostnaden räknar jag då inte in. Men äter lunch el middag ute varje dag och det finns tre maträtter att välja på här.

1. Omelett

2. Stekt ris med grönsaker och ägg

3. Wokade grönsaker och ris

vilka alla kostar ca 10-20 kr

Men ganska tråkigt förstås. Hade jag inte haft med mig proteinshakes så hade jag haft sånt sötsug, men det har jag alltså inte. Äter nötter eller bönor samt frukt till mellis. Nån enstaka dag har jag ätit en chipspåse på kvällen, men hey, de är i storleken 10-20 gram så det är ju ingen skandal direkt. Äter 1-2 ägg per dag vilket är min enda naturliga proteinkälla so far. Hållt igen bra på både öl och inga drinkar vilket jag annars brukar unna mig här då det är så billigt. Men nu är det mest vatten. På kvällarna får jag en skvätt SangSom rom, för magen förstås. Tror jag äter ca 1000-1500 kcal per dag, ibland mindre.

Jag är i alla fall nöjd så långt med både mat och träning. Men hade hoppats det varit lättare att komma igång med joggingen. Men nu känner jag mig i fas på dygnet och vant mig vid värmen samt vilat upp mig efter den stressiga hösten så jag har stora förhoppningar att det löser sig närmaste dagarna.

Men jag måste säga att jag är sjukt nyfiken på vad vågen stannar på när jag kommer hem, med bara ris och grönsaker borde man komma långt, släng på lite träning på det... Skinnstället hägrar =) 

Jag är arg! Vansinnigt arg!

På mig själv och på min rädsla som envist klänger sig kvar. Jag är banne mig rädd för allt känns det som.

Ikväll när jag gick till den lilla butiken för att köpa vatten så sprang ett djur ca 10 cm stort över mina fötter och jag kved och hoppade till... hatar kärringar som gnäller över kackerlackor, råttor och sånt, jag är inte rädd... OM jag ser dom, men när de springer på mig i mörkret (hade för några år sen en kackerlacka som sprang över mig i sängen och det gillade jag inte heller), det gillar jag inte.

I morse när jag gick min morgonpromenad på stranden var jag tvungen att gå förbi tre hundar som slogs om en solstol och vem som skulle få ligga i den. Jag har ändå haft hund själv under uppväxten men för några år sen blev jag anfallen av en kamphund (den bet aldrig men anföll mig, i mörkret ska tilläggas) och sen dess får jag galen pulsökning när hundar morrar och bråkar. Gick förbi gjorde jag i alla fall men så på tillbaka vägen så kom en hund och sprang ifatt mig och snuddade mitt ben. En thailändare såg att jag reagerade och ropade till så hunden drog men oj vad jag blev rädd igen.

Lägenheten jag bor i är på 12 våningen... behöver jag säga att jag är höjdrädd? Nåja, man ska möta rädslan för att övervinna den och jag möter hellre 12 våningar än en hund så jag stod en lång stund och stirrade nerför brandtrappan (se bilden) och lutade mig verkligen över staketet... bort med dig rädsla, och ja, det känns kanske lite bättre nu.

Rädd för mörker också och det är jättemörkt på kvällarna när man ska gå längs vägen utan belysning. Har med en reflex och det känns ju lite bättre när bilarna susar förbi mig bara några decimeter ifrån mig.

Vill ju köra hoj här nere. Men är förstås rädd för det med. Men nu har jag fått så många peppande mail och inlägg från alla möjliga med tips och stöd så ... banne mig. Bredvid huset där jag bor så finns Ma-Ma's. Ma-Ma's är restaruang (om man nu kan kalla det det när man äter i deras hem eller i solstolen på deras lilla strandplätt?), massage, badringar och drycker... sen har Ma-Ma's ett antal motorcyklar och mopeder till uthyrning. Jag har nu ätit flera gånger hos Ma-Ma och gett mycket i dricks. Jag handlar eller går förbi där och hälsar flera gånger om dagen. Ska jag våga hyra hoj så blir det ju hos Ma-Ma's.

Idag var jag där och pratade om uthyrningen. När jag kom fram och frågar om vad det kostar ser hon på mig avvaktande och frågar väldigt tveksamt om jag kör motorcykel. När jag svarar ja så blir hon generad och börjar glatt dunka mig på armen och le och säga massa saker på thai. Glidarhojen (bild 2) kostar 400 thb (dvs cirka 100 sek) per dag och moppe 250 thb per dag. I vilket fall som helst. Jag känner mig precis så där som en fet blek tvåbarnsmorsa på rymmen som inte passar här, alla är typ ett huvud kortare och väger max hälften av mig, med andra ord jag sticker ut. Platsen jag bor på är ingen turistort utan mest thailändare, så ja, jag sticker ut rejält. 

Nåja, än har jag inte skrapat ihop tillräckligt mod. Men dock har rädslan börjat gå över i ilska, ilska över att jag är rädd för nått som jag älskar att göra och som jag faktiskt kan. Men av någon anledning så har jag blivit den där morsan igen som är rädd för allt men jag brukar kunna pressa mig själv till att göra ändå. Vi får se. Antingen går ilskan över i "Just do it" eller så bangar jag ur och ligger kvar under mitt parasoll och ger upp. Vi får se, jag har semester, vet inte om jag nöjer mig med att glo på de fina hojarna de andra lägenhetsinnehavarna har i garaget där jag går förbi varje dag eller om jag måste känna lite fartvind.

Äntligen på plats i Rayong. Kom i går kväll så då blev det i princip bingen med en gång men till middag drogs en proteinshake. I morse ställde jag klockan, drog på mig träningskläderna och tog en timmes promenad på stranden. Blev lite sen då jag var trött efter resan så det var redan varmt även om klockan var strax efter 7. Stranden är hur lång som helst och i princip tom, helt fantastisk miljö. Hem till lägenheten och körde styrketräningsprogrammet vid balkongdörrarna. Snabb dusch och sen en lyx frukost på balkongen.

Efter det en vilostund på sängen. Det känns så skönt att vara i sol o värme. Det här är livskvalitet på riktigt det. Så skönt också att dra igång träningen på en gång. Ikväll blir det dock middag och öl, det är ju trots allt nyårsafton. I mitt träningsprogram jag lagt upp så får jag äta fritt 3 dagar närmsta 3 veckorna. I alla fall, fokusorden är ju Träning, Vikt och Vila och det känns som jag kommit igång bra.

Spanat motorcyklar och det verkar ju vara det som gäller här, fast de flesta kör i t-shirt o flippflopps, hjälm är det några få som har men outlaw verkar gälla och alla kör lite som man tycker, följa filer åt rätt hål är tydligen onödigt... oh my om jag ska våga mig på det där. Men när man ser thailändarna ligga i 120 på motorvägen utan hjälm o i shorts, då ryser till och med jag... Vi får se. Idag blir det ryggläge på stranden med handboken till hojen under näsan.

Ha ett gott nytt år! I morgon börjar säsong 2012! 

När jag köpte min motorcykel, Rockkatten, så fick jag ett resepresentkort. Det nyttjas förstås bäst med avresa på min födelsedag mitt i mörkaste tiden på året. Har precis tagit farväl av ungarna som följde med till flygplatsen. Behöver jag säga att de gråter och är förtvivlade och jag får LOVA att komma hem igen. Så jag lovar härmed: På heder och samvete att jag kommer komma hem igen, PROMISE!

I vanliga fall har jag inför en resa skrivit listor och förberett minutiöst, men inte denna gång. Jag började packa i natt och hade ingen aning om vad som skulle med egentligen, vilket nu resulterat i en packning som inte innehåller min migränmedicin eller några sommarskor, jag hittade inga helt enkelt. Självklart har jag nu fått antydan till migrän redan och mår illa där jag nu intar min födelsedagsfika med en löjligt stor latte med 5 espresso i för att hjälpa de vanliga huvudvärkstabletterna på traven. Sommarskor löser jag på plats i Thailand. Ja och så glömde jag adressen till  lägenheten men hey, det löser sig väl, hur stort är Thailand liksom? Tur man har allt i datorn säger jag bara =)

Självklart har jag datorn med och hoppas kunna blogga löpande. Resan är som sagt var en present från Rockkatten och jag har lagt upp ett intensivt träningsprogram med promenader, löpning, styrketräning i gymmet, funktionell styrketräning på stranden samt yoga. Resväskan innehåller också 36 påsar proteinpulverpåsar. Vägde mig innan jag åkte hemifrån och hoppas kunna trycka ner ett antal kilon under semestern. Fokus är hälsa, välmående, träning, vila - mental och fysisk träning helt enkelt.

Jag åker själv för första gången i mitt vuxna liv och ska vara borta i ett helt liv, ja enligt mina barn i alla fall, 23 dagar är det nya livet tydligen. Nåja, lång tid är det i alla fall och jag hoppas kunna landa mentalt och förbereda mig för säsong 2012. Det är nu det gäller. Jag ska banne mig ta mig till Ringen, om det så är det sista jag gör. Livrädd men mer rädd för att inte fixa det. Så nu ska Rockmorsan ladda batterierna! Tack Rockkatten för resan, så fort jag kommer hem och det är snöfritt (vilket det i alla fall är just nu redan) så hämtar jag ut dig och drar igång att vässa klorna för Ringen, PROMISE!

Säsong 2012 närmar sig med stormsteg! Fast just nu är jag sjukt trött, huvudvärk, stressad som satan. Nu blir det ombordstigning... på väg... ska bara skriva färdigt lite jobbgrejor på flyget men det löser sig väl det med... aaaaaaaandas!!!

Ja det är så HIMLA mycket i mitt liv just nu så jag gör två inlägg samma dag... bara en sån sak, det måste betyda att jag ÄR utvilad! Men hade en eftermiddag med ungarna och vi satt och ritade. Ungarna ritar prinsessor mest men jag gav mig på att försöka rita min första motorcykel.

Okej, jag bara säger det, jag kan bättre, men inte med två ungar klängandes på varsin arm som extra tyngd. Det är mitt första försök. Jag ser direkt att jag missar proportionerna och det var för jag tänkte först bara göra en detalj men så växte resten av hojen fram och då blir proportionerna så lätt fel. Nästa gång får jag börja med att skissa ramen och de fasta punkterna i förhållandena till varandra. Så som ni ser, jag är redan två tre teckningar fram... fler kommer men nu får ni garva lite åt den här så länge.

Jag tror nämligen det är bra att göra sånt man är rädd för och att lägga ut sina första försök till teckningar - det är nog de flesta lite halvskraja för skulle jag tro. Här är min första skiss i alla fall.

Älskade saknade Rockkatten 

Japp... Det är MYCKET nu!

Bilen har haft en varningslampa lysande för att det är något fel med avgassystemet. I vanliga fall hade jag lämnat in den på verkstaden men nä... ska man lära sig nått så får man väl försöka (sen har jag inte lust att lägga några pengar på bilen då den står mest så...) envis som jag är letade jag i morse redan på handboken till bilen och läste på och begav mig ner på parkeringen. Började kolla så jag inte fått någon oinbjuden hyresgäst i form av råttor då jag haft glappkontakter i lysena sista tiden men såg inga såna spår. Tja, jag kollade mest på luftrenaren och jo, jag behöver byta filtret. Försökte kolla under bilen också om jag kunde se något, sista delen såg lite sned ut så jag tryckte upp den lite försiktigt. När jag ändå låg under huven så kollade jag olja och vätskor i övrigt. Men tja.. inte hitta jag något speciellt. Det enda jag tänkte på var att elsladden till huven till luftrenaren var märkligt böjd, så jag rätade ut den och satte tillbaka.

Ja ja, starta ... och YES felindikatorn slocknar. Så nått var det, fråga mig inte vad. I vilket fall så är jag SJUKT stolt över att jag provade att lösa problemet själv. Jo jag beställer ett nytt luftfilter och byter efter semestern. DET kära vänner, för ett fruntimmer som max kunnat tanka och med nöd o näppe köra bilen innan.. ja jag är MYCKET stolt. Sen kan bilen rasa ihop i morgon men det skiter jag faktiskt i just nu, jag tänker vara glad idag.

Men jag behöver verktyg. Oj, har ju ingenting efter skilsmässan, inte brydde jag mig om att dela sånt... jag har några enkla "kvinnogrejor"  men inte allt som jag behöver för bil och hojen inte. Så jag har suttit och porrsurfat och letat bra priser i flera timmar.. Oh my vad MYCKET det finns som jag vill ha.. "den, och den och den och"... varukorgen blir helt full och ..ja, verktyg kostar MYCKET. I det här ögonblicket är jag MYCKET glad att jag inte har något fruntimmer jag ska förklara varför jag vill lägga ett antal tusenlappar på verktyg för... hehe... ja se där ja, alltid någon nytta med att vara singel eller inte gå igång på tjejer heller för den delen. Sen bränner jag vid maten för jag fastnar i valet mellan olika hylsnyckelsatser och blocknycklar och då känner jag mig MYCKET okvinnlig.. hprhm.... jo jo. 

En del tjejer kan vara MYCKET jobbiga på de där punkterna, jag vet, jag har själv varit en sån. Minns en lång diskussion min exman hade med mig för ca 10 år sen då han ville köpa en DeWalt slagborrmaskin "som han bara var tvungen att ha för den var ju så bra och den vi hade var slut"... jag fattade ingenting och tyckte det var så onödiga pengar, vi hade ju borrmaskin, men det var ju fel förstås. Ja ja, idag fattar jag det där med verktyg bättre. Bra grejor är nödvändigt för mekmyset helt enkelt. 

Tränat lugnt ett tag men kommit igång igen efter 100-dagars hostan så jag går återigen med MYCKET träningsvärk konstant i kroppen. Det är bara så skönt att få köra slut på kroppen och skrikande och frustande få köra så kroppen bara skakar av ansträngning. Jag älskar sånt! Ungarna tittar på från soffan och undrar skräckslaget vad jag gör och om det är bra och ser väldigt tveksamma ut när jag säger att det är bra och att det är så här det ska vara mellan repsen. Sen kör jag igång igen och de skakar på huvudet och ser MYCKET misstänksamma ut. Ha ha.. ja de har fått en ny morsa helt klart!

Maten går bra. Okej, lite slack över julafton men nu är det skärpning igen och jag har handlat på mig MYCKET måltidsersättningspulver till semestern. Ja eftersom jag är vegetarian så är utlandsresor skitjobbiga, även om jag nu har egen lägenhet och lagar maten själv så är det svårt att få tillräckligt med bra protein i maten. Sen ska jag ju försöka pressa vikten rejält på resan och träna satans mycket så, pulvershakes är okej för mig. Jag bryr mig inte och så slipper jag massa trist matlagning dessutom.

Nä nu måste jag börja packa och fixa det sista, sen jobba några dagar och hoppas jag får MYCKET gjort på jobbet så jag slipper ha jobb i huvudet med mig.

Jo, det är MYCKET nu. Hade lite ont i halsen i går men det försvann som tur var. Nu mår jag MYCKET bra och det är ju det som räknas.

Tjing tjing! 

Ute är mörkt trots att klockan är över 9. Julen är äntligen över för min del och idag blir det träning, för det hann jag varken med i går eller förrgår - men idag, då ska kroppen få sig en rejäl omgång. Ställde mig på vågen i morse. Gått ner 2 kg av de 4 jag gick upp över veckorna jag var sjuk. Nu gäller det att snabbt gå tillbaka från svullandet in i normal kosthållning igen.

Fördelen med att jag kommit igång med träningen märktes helt tydligt igår. Jag var mindre sugen på godis och andra onyttigheter. Åt mindre än vanligt på julen och idag är jag mest sugen på frukt, grönt och vatten. Och jag ser det så, att om man nu svullar en dag, tex på julafton, så är det ju inte hela världen, bara en dag, bara man kommer tillbaka i rätt spår efter. Blir dock att äta upp lite rester och tömma kylskåpet, men det finns mest nyttigheter så det känns bättre än många andra år då man står på juldagen med sjukt mycket godis och kakor kvar som jag då envist vägrat slänga utan moffat in och svullandet har liksom varat över minst två veckor i tid. Idag sluter jag julmagsäcken och kör kontrollerat igen, inga highsider här inte, här är det full gas som gäller mot målet med Ringen. 

Spanat på skinnställ och ja... hprm.... jag är för stor helt enkelt. Så det är väl egentligen inte viktmålet 10 kg till 10 maj som är det absolut mest sporrande, utan måtten i Dainese storlekstabell som gäller. Men frågan är ju om en Vikingbrud med Skottskt blod, en krigarmorsa, någonsin kommer få plats i italienskt läder? He he.. jag är till och med längre än man "får vara" enligt deras storlekstabell... ja jag är ingen liten italiensk donna helt enkelt och kommer aldrig bli en heller, utan är en lång och stolt halvskottska som börjat titta på måttsytt bara för att ha en chans att köra i något snyggt. Men det där får vänta till vårkanten, men det går fort... oj oj, vi har passerat puckeln med julafton, nu är det dags att samla kraft om vi ska hinna i form till säsong 2012. 

Tjing tjing, nu blir det styrketräning =) 

Snart snart är den över. Julen. Idag har jobbats halvdag, släpat hem massa mat, städat, tvättat ett berg med tvätt, rullat minst 1000 köttbullar... eller ja 1000 gram köttfärs i alla fall. Ja, barnen älskar mina kött-köttbullar så jag gör det åt dom, men jag har ju ingen aning om hur de smakar själv men vad gör man inte för att få ungar att vräka i sig 10-20 köttbullar var?

En handfull dagar kvar till Thailand att se fram emot. Först ska julafton avverkas men det mesta är klart så nu är det bara gosandet kvar. Önskar mer än något annat just nu att jag hade ett eget garage med Rock-katten ståendes i. Då skulle jag allt smyga ner och gränsla en stund och prata kärlek. Hojar förstår det där med kärlek så mycket bättre än jag själv. Samlar på mig läsmaterial till resan. Har börjat så smått lägga en hög med vad som ska med. Sist la jag dit handboken till Rock-katten... he he... ja så ett gäng olästa mc tidningar som jag lagt på hög utan att fått bläddra i dom knappt. Ska väl ner en o annan vanlig bok med men vi får se. 

Nu ska i alla fall jag sjunka ner i soffan och invänta julfriden. Under tiden hör jag den här låten på repeat om och om igen. God hJul alla mc burna vänner och alla som ännu inte upptäckt livet på hoj! Tack för alla värmande och peppande pm, mail, sms och samtal. Betyder massor för mig. Tack!

"The world was on fire and no one could save me but you. It's strange what desire will make foolish people do. I never dreamed that I'd meet somebody like you." 

God hJul älskade Rock-katten

Saknar dig 

Jag hatar julen! Så, nu var det sagt. Faan vad jag håller emot känslorna, stoppar ner dom som korvfyllning långt ner i tarmarna och hoppas de inte ska bubbla över, men likt förbannat kommer de ut som en vinterkräksjuka.

I hela mitt liv har jag älskat allt som har med julen att göra och planeringsmästare som jag är så börjar jag planera nästa års jul innan den föregående ens har slutat. Jag har alltid haft storjul, fixat och donat, bakat allt, lagar all mat själv från rödbetssallad till egen senap (allt vegetariskt förstås) men sen vi sålde huset och gick skilda vägar så är julen allt annat än harmonisk, fröjdefull och glädjefylld. Det är fyra jular sen och inte en suck bättre känns det.

Hela december går jag i ångest och känner paniken bubblar. Ser människor på tunnelbanan med sina överfyllda påsar, ungar med glittrande ögon och slutkörda morsor med påsar under sina. Alla pratar om vad de bakat och vilka som kommer eller med vilka de ska fira med och hur mycket de har kvar och hur ska de hinna? Själv kan december inte gå fort nog. Om jag fick stryka en månad om året skulle det vara december. Jag tar hellre två mörka skitnovember månader än detta. 

Vad är det då som gör en 1/12 del av året till ett rent helvete? Ja med två relativt små barn och en kärlek till familjebiten och julfirande så är det kanske inte så svårt att förstå. Även om jag har barnen då och då så är ändå hela julen en konstant påminnelse om att "det där är över, finns inte mer, det är oreparabelt, JAG är oreparabel kommer aldrig bli den jag var innan". Och nej, jag vill inte tillbaka heller. Jag hatar julen bara och den konstanta påminnelsen om att jag står utanför och ser in i fönstren där andra myser, kramas och är lyckliga. Och det är jävligt kallt ute. Och allt jag kan göra är att tyst se på.

Okej det finns något positivt med detta faktiskt. Jag har slutat stressa upp mig över julen. Förr stressade jag från oktober för att hinna putsa fönster och rengöra ugnen, sticka och sy färdigt julklappar och la hundratals kronor bara på inslagningen, unikt skulle det vara och följa ett tema. Nu... ja jag har fått upp en adventsljusstake och ett plasthärke till julgran och jag har köpt saker som ungarna behöver dvs mest kläder. Inte en leksak. De önskar sig inget sånt heller. I år när jag frågade vad de önskar sig har de envist svarat "Vi önskar oss strumpor och dig som mamma, för du är bästa mamman i världen". Sånt gör mig glad. Sen har de plockat ihop en hel sopsäck med gosedjur som de vill skänka till välgörenhet. De har fattat att det inte är det rosa plastslottet för 1500 kronorna som är meningen med julen. De är nöjda så som det är bara. Så visst. Jag kan finna en inre ro i det, jag blir ju stolt som mamma.

Idag ringde en av mina lillasystrar och utbrister "Har det hänt något? Det är en dag till jul och du har inte ringt och frågat om jag kommer? Det är inte likt dig". Även om ungarna är här just den här julen och syrran kommer så är det en sorg inombords som vägrar släppa greppet. Jag behöver lära mig att ge upp. Det är en av mina svagheter. Jag är sjukt envis och har en jävla vilja. Det är oftast bra. Men ibland slår det tillbaka. Julen är ett sånt exempel på det.

Så innan jag förstör allas julkänsla om frid i sinnet o annat ni tror på så vill jag ge alla ensamma människor en stor KRAM, julen går över, jag vet det och tillsammans kan vi vara mindre ensamma. Till er som inte är ensamma, tänk till om ni har någon i er omgivning som kanske inte får vara med sina barn eller inte är i ett förhållande. Bjud in den personen. Men ha samtidigt respekt för om han eller hon tycker det är för jobbigt. Men att ha fått frågan hjälper en del. Det visar ju att man inte är helt ensam.

Till julklapp önskar jag numera varje år att nästa jul ska kännas lättare, men jag har väl inte varit tillräckligt snäll för det får jag aldrig. Men hoppet är det sista som överger människan.

Kram på er alla och hoppas ni slipper känslan av ensamhet i jul!

God Hjul 

Och jag lovar att bara julhelvetet är över så kommer jag tillbaka med bloggande om projektet.... det blev en paus här av ... julkräks helt enkelt, men det är så livet ser ut. För tillfället tröstkokar jag knäck.... det kanske känns bättre då?

Idag har jag varit på fika med en sporthojskille som jag kört några gånger med. Det är bara mc killar som stämmer träff på en hojbutik och det är ju perfekt att få gå och smyga runt hojarna lite, smeka på handtagen för att sen ta sig vidare till skinnställen och lukta lite. Ahhh... bra start och vidare för kaffe. 

Sen fiskar han upp ett gäng bits ur fickan och förklarar skillnaden på Philips och Pozi. Snacka om att jag är lätt att imponera på med sån här kunskap om man bara gör det på rätt sätt med respekt, vilket han förstås gör. Vi står där i butiken och tittar på olika knappsatser och diskuterar hur jag ska göra för att laga min knappsats där tutknappen sitter som gått sönder. Knappen har gått av i plastsprintern och jag bad verkstaden som har den på vinterförvaring kolla pris för byte åt mig. Priset för en ny del och byte kändes för dyrt och jag vill gärna lära mig så jag tänkte att det kan väl kanske gå att fixa själv. Sagt och gjort så la jag ut min första tråd på Teknik och mek hörnan på sporthoj, vilket gav mest glada tillrop och tips på var jag hittar begagnad del och vad jag ska ha. Så tack, det ska nog gå att hitta även för en novis gröngöling som mig själv.

Så nu ska här shoppas en begagnad knappsats och sen ska jag minsann byta själv men med övervakning av en sporthojskille så det inte blir helt galet. Tänker minsann bjuda på fika efter, fika då, inte :fika. Det där, är något man måste lära sig skillnaden på och finns beskrivet i min påbörjade sporthojsparlör som kommer snart, "hur man kommunicerar på sporthoj" helt enkelt.

Iväg på en latte och morotskaka och så hivar killen upp en cd med "The Nürburgring driving school" som jag får låna. Yes! Jag är räddad från intelligensbefriade tv-såpor och annat skit de sänder hela helgen med andra ord! Flera timmar rinner iväg och vi snackar Ringen och svenska banor. Älskar att hitta såna här människor som gjort allt det där jag drömmer om, kan allt jag frågar om och sen är villiga att dela med sig. Fick massa tips om både resan dit, körning, boende och andra bra att veta saker. Åker därifrån med ett stort sug i maggropen efter "jag vill köra nu".

Tänker på vilken samlingspunkt sporthoj är, av människor som drömmer och drivs av samma sak, en kompetens och erfarenhetsbank att ösa ur. Lärt känna så många nya människor, folk som kan massor om det jag vill lära mig, har erfarenhet om körteknik och som gärna delar med sig av allt, det är ju helt fantastiskt.

När jag uttrycker att jag är lite rädd för att köra Ringen så säger han bara "klart att du vågar, inga problem" och skakar på axlarna. Tack för att du tror på mig, och tack alla andra som gör det och stöttar. Ibland behövs det så lite för att man ska våga sig utanför sin komfort zon, det kan räcka med en kommentar eller ett sms som faktiskt kan betyda precis allt.

Ja ja... om någon nu vill raljera över att jag inte kunde namnen pozi och philips innan så bjuder jag gärna på det, inga problem, det är ju därför jag bloggar delvis, för att visa på hur svårt det faktiskt kan vara att börja lära sig något helt nytt. Lördagkväll och jag sitter och sorterar bits i min verktygslåda, och som syns på bilden så behöver jag uppgradera lite då Philips bitsen har fått en del stryk... tjej, javisst, men kanske lite annorlunda mot vad samhället förväntar sig av en tvåbarnsmorsa, men jag är jag, man får helt enkelt ta mig som jag är eller låta bli. 

YES! Lyckan är stor och kroppen gör ont!

Joggade senast 3 november, nu är det 13 december. Förkylningen som aldrig velat släppa taget har fått mig att hosta i veckor och kroppen har vägt bly och knappt klarat av att gå lugnt 500 meter utan att lungorna protesterat.

Idag gav jag mig på det igen. Tyckte det fick vara nog då jag ställde mig på vågen i morse och inser i loggboken att vikten rusat iväg uppåt igen hela 4 kg på 5 veckor med förkylning och julmat (vi har ju firat jul i helgen som ni minns). Men nu får det vara stopp. Så träningskläderna drogs fram och joggingskorna snöres på. Ut på lunchen och tog min vanliga 6 kilometers runda. Oj vad kroppen protesterar! Fotsulorna, benhinnorna, höftböjaren, ischiasnerverna, korsryggen, giraffhjärtat men värst av allt skriker lungorna åt mig att lägga mig ner och dö. Jag hostar dock inte så mycket som jag trodde jag skulle göra men efter dryga hälften får jag håll, fast jag går fort mest. Joggade nog bara strax över kilometern. Men tro mig, detta var fullt tillräckligt idag!

Men hjärnan, hjärnan som varit som en överfylld snöglob rensas och geggan lägger sig och jag får så mycket som faller på plats där inne. Mår fantastiskt bra psykiskt efteråt! T-shirten å andra sidan är dyngsur och då menar jag helt genomblöt, inga fläckvisa svettfläckar utan helt dyngsur. Väl hemma är de två trapporna upp till lägenheten som att försöka gå i gyttja upp till armhålorna. Snabb dusch och stretch för att klämma en lätt lunch.

Fått tips om Kesella av en sh kille. Den lätta varianten på 1% fett. Rör i 2 dl halvfrysta hallon och liten skvätt fun light. Ger mig ca 200 kcal men framförallt 33 gram protein, vilket är nära på min dagsdos av det. Ska försöka nå minst 50 gram per dag då jag är så överviktig, tränar jag så ska det vara mer (vid hård träning uppåt 100 gr).

Är vegetarian sen 17 år tillbaka så är det här med proteinintaget viktigt att ha koll på. Men faktum är att sen jag börjat dricka äggdrinkar, kesella, bönor, linser, ost, och quorn och soyaprotein mer fokuserat så är jag 1. Mindre sötsugen 2. Mer nöjd efter jag ätit men också 3. Jag blir hungrig igen, vilket jag tror är bra, jag hoppas nämligen det är ett bevis på att ämnesomsättningen börjar komma igång. Detta är ett experiment som jag nu kör igång på allvar, vi får se vad det leder till. Men för mig som aldrig nästan är hungrig och som klarar mig på ca 500 kcal per dag annars så är detta en ganska stor omställning i kosthållning både i kalorimängd och proteinmängd per dag.

I vilket fall, jag har påbörjat träningen igen och är MYCKET nöjd med detta idag! Hoppas det håller nu bara också så jag inte trillar dit och blir sjuk igen. I morgon blir det styrketräning på schemat - ÄNTLIGEN! 

Firat jul hela helgen. Julklappar, julbord, lussebullsbak och tryfflar slukade. Livet på en pinne när man är ensamstående mor och liten släkt - då får man fira lite som det passar och i år passade det nu i helgen.

Nåja, nu är det avklarat, dessutom innan alla sätter igång och julstressar vilket känns fantastiskt. Nu ska jag bara njuta resten.

Till mig själv hade jag köpt biljett till Motörhead som avnjöts med en av mina bästa vänner. Får man inte köra hoj så får man gå på konsert och boosta istället. Så efter julklappsöppningen iförd röd plyschklänning så svidades det om och jag klippte sönder en t-shirt, drog på tajta jeans, nitbälte med kedjor och ett gäng nitarmband (som min 5 åriga dotter köpt åt mig på loppis för 10 kr i somras!) och en väldig massa svart smink. Mormor och barnen var inte riktigt förtjusta i omvandlingen men jag älskar det där att få spöka ut sig ibland och gå i krig mot "standardförfarandet för tvåbarnsmorsor".

Hade en annan god vän som sa åt mig att ta med öronpropparna innan också, vilket ärligt ska erkännas aldrig används tidigare i konsertsammanhang. Nu hamnade vi 2 meter framför högtalarna, typ på 6 raden människor från scenen. Och ja, jag är VÄLDIGT tacksam för rådet. När Mikkey Dee kör trumsolo och jag känner hur hårstråna på armarna viker sig av ljudvågorna, hjärtat byter takt att slå i och man får aningen svårt att andas, då är det skönt med öronproppar, tro mig! Vuxet och väldigt moget. Men det är kanske sån jag blivit... Oj, hur gick det till och framförallt när?

Svårt att andas har jag ändå sista tiden. Allt efter förkylningen som envist VÄGRAR att släppa taget. Har svårt att andas i den kalla torra luften utomhus och ligger helst i ett varmt bad för att underlätta andningen. Men om dryga 2 veckor åker jag till Thailand! Det är Rock-kattens födelsedagspresent till mig! Tänk va! Med hojen kom ett resepresentkort och det blir avresa på min födelsedag så ...ja, Rock-katten ger mig en födelsedagspresent helt enkelt, inget konstigt alls. 

Skönt ska det bli med sol och hög luftfuktighet i alla fall. Resan är ett träningsläger för att förbereda mig på utmaningen som ligger framför mig 2012, att ta mig till Ringen. Har lagt upp 23 dagars träningsprogram med löpning, styrketräning på stranden växlat med styrketräning på gymmet, yoga och meditation och mycket sömn står på programmet. Kommer packa ner proteinpulver och stavmixern för det blir rejäl hälsokost/diet hela tiden. Har lovat mig tre kvällar då jag får äta lite mer och ta en eller två öl - men det får räcka. Datorn ska förstås med för skrivandet på min bok och jag hoppas kunna blogga lite under tiden och avrapportera till er om "boot campen".

Sen har jag en önskan till för resan. Jag vill hyra en hoj och köra lite. App app app... otrohet mot Rock-katten planeras alltså. Men frågan är ju nu om jag ska våga. Jag erkänner, jag är faktiskt rädd för det där... ASCH :( Jag trodde jag kommit över det där, men känslorna kommer tillbaks som innan jag kört första gången för dryga året sen... Men jag vågade då så jag vet att jag kan göra det igen. Men rädd är jag, det erkänner jag. Och jag vet inte heller vad jag ska köra i, alltså, utan hjälm vägrar jag köra men det antar jag att jag kan hyra/låna därnere. Mina älsklingshandskar packar jag med. Men i övrigt då? Flippflopp o bikini låter ju inte speciellt fränt med tanke på riskerna (jag är ju scenariotänkare och ser framför mig resultatet att inte komma iväg till Ringen eller ännu värre hamna i säng resten av livet).

Ahhh... jag stör mig på min okunnighet, men det finns säkert nån tråd här på sporthoj som ger mig svaren! Skönt ska det bli i alla fall med ett träningsläger då jag inte kunnat träna på 4 veckor nu... men snart, snart är jag redo att köra igång igen.

Varit sjuk i ...ja 4 veckor nu. Hostar fortfarande men jag tror det är på väg att försvinna (hoppas hoppas). Har faktiskt inte varit några problem att hålla mig ifrån träningen då kroppen har varit helt död, orkar med nöd o näppe ta mig de 500 m jag har till tunnelbanan utan att hosta frenetiskt i en halvtimme efteråt. Blotta tanken på att snöra på sig löparskorna... puh, jag börjar svettas.

Fast i helgen slet jag som ett djur med att möblera om mina döttrars rum då de önskade sig det i julklapp (och det är ju gratis så jag tänkte det var ett smart drag). De har har en våningssäng som inte är gjord i papper utan handgjord av en snickare. Detta har resulterat i att sängen är tung, rejält tung. Och envis som jag är så slet jag ner härket själv då de ville ha var sin singelsäng istället. Har lite lätt träningsvärk typ i hela kroppen efter det, speciellt då i skulderbladen. Men försök att se framför er en ensam kvinna lyfta ner en överdel av en våningssäng själv, klart man är som Pippi. Och jo, jag tävlingsdansade i tonåren och då hade vi ett shownummer då vi var utklädda i pippikläder. Då det begav sig körde vi också numret på IFK Norrköpings hemma match i ösregn dessutom. Framanna den bilden ni. 

Japp, där har ni bilden av mig, en envis jävel helt enkelt, en Pippi-Lotta.

Och ja, jag behöver öva mig i att be om hjälp lite oftare, men det är sjukt svårt och tar emot på nått vis. Får öva på det helt enkelt.

Barnen blev i alla fall överväldigade av sitt "nya rum" och kommentarerna haglade i form av "du är ju bäst i världen mamma", "det är som en dröm, som ett slott ... ohhh va fint det är", "tänk att du har gjort det här för oss" osv.

Japp, jag är tydligen bästa mamman i världen (ibland i alla fall).

Sen fortsatte i alla fall städningen ut i resterande rum. I hallen fastnade jag. Har fortfarande mitt mc ställ och alla prylar kvar... bara ifall att, man vet aldrig, ska jag verkligen stoppa undan dom...njae, bara lite till. Nu står jag där med dammsugaren i handen och "ska bara prova lite" så nu blev det lite dammsugning i hjälm och mina härliga skinn-sommar-handskar.... aahhh... känslan att dra på dom och känna doften! Finns det något bättre just nu? Näe, jag är så svag i kroppen så jag hade faktiskt inte orkat köra Rock-katten om han stod på parkeringen tror jag, så på med hjälmen och handskarna och rocka runt med Blå Sugarn istället.

Japp, städningen BLIR roligare om man gör det i sina mc prylar, jag lovar.

Och ja, som framkommit tidigare, jag är nördigt kär allt som har med hojar att göra. Var faktiskt hemma hos en sporthojskille i förra veckan och fick mysa lite i hans garage med hans hojar... vilken dröm! Men blott en dröm för nu i alla fall. Men jag säger det, kommer det inte snö närmaste dagarna ringer jag vinterförvaringen och plockar ut hojen för det här är ju löjligt! Vinter my ass, nä jag hade lätt kunnat köra tills nu om jag bara hade vetat hur vädret skulle bli. Planen är att till nästa vinter ha grejat eget garage och en vinterbushoj. Här ska banne mig köras året om! Vinterförvaring är för kärringar helt enkelt :D 

Har haft en envis förkylning i tre veckor nu och inte kunnat träna så jag är galet uppskruvad i skallen och får ingen ordning utan det är som ett irriterat getingbo därinne. Varit på läkarbesök av andra skäl och fick konstaterat att jag behöver egentid. Med andra ord jag behöver köra hojen nu!

Jag behöver Rock-katten så hemskt mycket så jag blir gråtfärdig av blotta tanken. Sitter på kvällarna och bläddrar mellan sommarens och höstens foton på katten, allt med tårarna i ögonvrån. Jag behöver köra. Jag behöver friheten. Jag behöver få fälla ner hjälmens visir mot omvärlden. Jag behöver starta motorn och dra på gasrullen och axa iväg och lämna alla krav och måsten och bara vara med mig själv i nuet och njuta av kurvorna och hastigheten tillsammans med Rock-katten. Lämna alla bakom mig och få fly fältet. Får jag inte köra så måste jag få träna så kroppen blir slut och hjärnan kan sluta surra så förtvivlat.

I somras var jag så lugn i sinnet, i balans, lycklig. Allt tack vare hojen och träningen. Nu är det bara massa surr och jag är väldigt trött på allt.

Så trött på vintern (som egentligen inte ens har börjat) och räknar dagarna tills jag kanske kanske kan få köra ut från vinterförvaringen, i den allra bästa av förhoppningar så är det då 91 dagar kvar. 23 av dessa dagar är jag dessutom i Thailand för att vila upp mig och genomföra ett eget slags träningsläger som jag nu håller på att förbereda. Ska ju bli skönt med sol, värme och som sagt var en massa egentid. Så man kan ju säga att jag åker till Thailand på läkarens ordination också, perfekt! Jobbigt att inte ta med barnen men skönt ändå på nått vis. Jag ska ladda, skapa fokus, träna och bara vara. Sen kanske kanske det smyger på en liten motorcykel därnere som bara måste testas... mohahahaaa... men sssccchhh.... säg inget om det till Rock-katten bara, om mina planer på otrohet mot honom.... det har ju faktiskt inte hänt ännu.

Återstår gör då i alla fall mindre än 2 månader om man räknar bort träningslägret. 2 månaders plågsam vinter. Och kommer det en massa snö kan det ju ta längre tid förstås. Men en månad är avverkad av vinterförvaringen, alltid något! - Check!

Har under lång tid haft en märklig känsla i kroppen, ja utöver den förkylning jag nu har som aldrig tycks vilja ge sig. Jag startade det här projektet för jag kände att det var bråttom, bråttom att leva och göra det jag vill. Det var bland annat därför jag startade projektet. Jag har en dröm om att köra väldigt fort, finner tjusning i det. Målet med Ringen just, sattes för min vän som inspirerade mig var där just då.

Man vet aldrig, en dag kan det vara försent. Pessimist? Nej, mer realist skulle jag säga. Jag är dessutom en senariotänkare dvs tänker ut olika senarier och lägger handlingsplaner för de olika vilket ger mig en trygghet i att "ha kontroll" över det jag inte vet än. Många har kritiserat mig genom åren för det för de tycker jag tar ut sorger i förtid men för mig lindrar det oro och ger mig lugn i själen. Så jag har alltid svarat kritiken med att "låt mig leva mitt liv och hantera mina små egenheter på det sätt som jag vill, om du har ett problem med det så är det just det ditt problem".

Har idag fått ett besked i rätt riktning och det ger mig tid och det gav hopp. Sen var ju inte allt positivt och en hel del kvarstår att vänta svar på men i alla fall, jag gick ut och såg världen lite ljusare och kände glädje. Jag såg främlingar i ögonen och gav dom ett leende tillbaka på vägen hem, bara för att jag kan.

Barnen var ju inte sena med att känna av mitt nyfunna lugn och slängde ur sig "Vi vill ta fram julpynt och sätta upp granen, får vi det mamma". Så nu stökar de och jag ligger i sängen och bloggar. Allt ackompanjerat av julmusik, tända ljus och pepparkakor. Ibland krävs det så lite för att finna en liten bit av lycka. Som förklaring varför vi pyntar gran nu, så tidigt. Jo vi ska fira jul nästa helg barnen kommer till mig. Märkligt kanske men så ser livet ut för en ensamstående mamma, man får ta det man har och göra det bästa av det. Sen att den dag vi ska fira jul har jag barnvakt på kvällen för att gå på Motörheads konsert med en av mina bästa vänner, ja det är inte konstigt alls.

Livet mäts inte i kort eller långt, det mäts i tillfredsställelse och vad det är bestämmer du själv. Hur du ska leva ditt liv för att du ska känna dig nöjd i livet kan bara du bestämma. Jag vill bland annat köra motorcykel fort och njuta av skörheten i det och finner livsglädje i små vardagliga saker. Idag fann jag livsglädje i en mening som en man slängde ur sig, ett antal sms som visade att jag inte är ensam, två ungar som skuttar och tindrar ögonen för snart är det jul. Själv skiter jag i att det är jul, mest en högtid som bevisar just hur ensam man är. Men återigen, det blir vad man gör det till. Så vi firar jul på vårt sätt.

Hmmm... granen börjar bli färdig...men va f... inga motorcyklar i den ju!?!?!!! Nä nu, det blir att ha en pysselkväll och böja lite mässingstråd till små motorcyklar! Det är helt enkelt oacceptabelt med en jul utan hojar i granen! 

Så visst, det är mörkt men ni vet ju vad som händer så fort julen är över! Pyntet åker ner i källaren, vårgardiner och tulpaner åker fram... och då är det nära, nära våren, nära hojåkat igen...YIHA!!! Så ju fortare julen kommer ju fortare kommer våren - logik helt enkelt!  

Legat sjuk en vecka vilket är galet tråkigt. Jag vill träna. Finns inget bättre sätt att rensa skallen. Nu känns hela knoppen full med geggamojja och det är inget roligt. Men idag hände något kul. Jag hade lite mailkontakt med Rock-katten. Ja inte hojen direkt då som skrev mail men med dom som tar hand om honom. Han har det bra, varmt och omstoppat. Åhhh... vad jag saknar katten. De sa att när jag vill plocka ut honom så hör jag bara av mig en vecka innan så de hinner plocka fram och fixa i ordning honom. Så......

Snart är det vår!!!

Längtar i alla fall  tills jag kan börja spana på väderleksrapporterna och se om det börjar bli dags. Just nu känns ju våren inte så väldigt långt borta eftersom det är flera plusgrader och regnet smattrar mot rutan men visst... det kommer säkert komma en massa skitsnö och fördärva den känslan.

Kändes i alla fall väldigt bra att få ett livstecken (kan man kalla det så?) från Rock-katten, för tänk om de svarat: "Din hoj? Nu förstår vi inte vad du menar?" Ahhhggg... så det var skönt att få bekräftat att han står där tryggt och säkert. Rock-katten. Kan se honom stå där och mysa lite, spinna så där som bara min hoj kan, le lite med luftintagen och blinka så där mystiskt som katter gör. 

Dags att gå och sova. Önskar jag kunde sova mig igenom hela vintern och vakna lagom till 1 mars eller nått sånt för vem vet, säsong 2012 kanske startar tidigt! Hoppet är det sista som överger människan i alla fall. 

Var ju småkrasslig förra och veckan innan det men tyckte jag blev bättre i mitten av förra. Var och tränade som sagt var i lördags och i söndags infann sig en träningsvärk som var som en överkörning. I måndags gick dagen segare och segare och framåt kvällen var jag så trött så det blev sängläge istället för att träna som jag planerat. Idag skulle jag också ha tränat, men icke. När lämning skett på dagis i morse så kröp jag hem och somnade och vaknade först framåt eftermiddagen. Helt slut. Tröttast.

Jag som var så sugen på att komma igång med träningen. Nu är jag så trött så jag orkar inte ens vara sur på det men det kommer, tro mig, och då gäller det att hålla emot och inte börja träna för tidigt. Puhh... jag hatar verkligen att INTE få träna, jag mår ju så bra när jag får göra det.

Suck... saknar sommaren, saknar Rock-katten. Undrar förresten när firman som skulle ringa om allt fix på den ska behaga göra det? Får väl maila dom istället eftersom jag inte har någon röst och überont i struphuvudet och hostar hela tiden.

Skrivit lite på min bok men hjärnan funkar inte riktigt, får väl ta upp en virkning och öva på min feminina sida, man vet ju aldrig när man behöver den. Eller nä... jag tror jag tittar på lite youtube från Ringen istället, mycket trevlig och avkopplande sysselsättning när man ligger trött och sjuk i sängen. Det är riktig medicin det, för en Rockmorsa.

Hela veckan har jag känt mig småkrasslig och det har inte blivit någon träning på säkert 10 dagar. I går kände jag mig bättre och var på gym för första gången på flera år. Hade bokat en personlig tränare för att hjälpa mig få ett styrkeprogram som hjälper mig komplettera joggingen för att nå målet med Nürburgring till nästa år.

Efter åratal med 50 kg övervikt har knän och leder tagit rejält med stryk men eftersom jag nu gått ner 26 av dessa kilon kände jag att det var läge att börja bygga styrka igen. Sprungit på gym tidigare i min ungdom men nu var det väldigt länge sen. 

Drog förutsättningarna för min PT och nämnde ju förstås att jag är ensamstående morsa med två rätt små barn. Sa i och för sig att jag kan kanske pressa in ett gymbesök per vecka men tiden är en bristvara. Han hade själv småbarn och förstod precis. 

Uppvärmning 9 minuter i stepmaskinen. Det var också väldigt länge sen. Vilket knäna och hjärtat protesterar vilt mot efter bara 1,5 minut. Men uppvärmd blev jag i alla fall och det var ju meningen.

Programmet som PTn lägger upp är sk funktionell träning dvs att kunna träna styrka utan att gå på gymmet (perfekt!). Det handlar om att jobba med kroppen som redskap för att bygga styrka, stabilitet och balans och mer vardagsrörelser. Hittade en rätt bra sida om vad funktionell träning är för de som är intresserade: http://www.styrkeprogrammet.se/traningsguide/25 

Grejen är att jag nu kan träna styrka hemma, med eller utan barnen och inga redskap behövs. Billigt, snabbt och tidseffektivt - PERFEKT!

Så här ser programmet ut just nu: 

1. Utfallssteg med kontroll på knät. Om jag tappar balansen tryck knät utåt. 2-3 * 10 rep per ben. När vi gjorde detta på gymmet hade jag en svikt/gummimatta under så det blir extra balansträning. Ska försöka få tag på en sån, för jag gillade den verkligen.
   
   
2. Knäböj. Som att sätta sig på en stol, så rak överkropp som möjligt, 90 graders vinkel på knän. 2-3 * 10 rep. Håll gärna lätt i ett dörrhandtag om det är svårt med balansen.
   
   
3. Armpress/armhävningar. Rak kropp, helst lätt böjda armar hela tiden. 2-3 * 10 rep. Tänka på en maggördel mellan navel och bröst som hålls in.
   
   
4. Sidoplankan. Se bild. Tänka på lyfta höften i ett snöre. 2 * 10-12 rep.
   
   
5. Ryggresningar.  Ligga på mage och lyfta överkropp. Tänka på att på golvläget hålla ryggen i samma form som när man står. Armar framför huvudet. 2-3 * 10-15 rep.
   
   
6. Crunches. En hand under naveln, en strax under brösten i mitten. Vinkla bäckenet uppåt, lyfta axel/bröst så nävarna möter varandra, tillbaka och vinkla tillbaka bäckenet. 2-3 * så många jag orkar (här började vi med 10 men jag tror jag kan göra uppåt 30-40 så jag får justera antalet vid första egna träningen).
   
   
7. Sneda crunches. Samma rörelse men diagonal rörelse, knä-axel. 2 * ? rep.

Det känns som ett rätt enkelt program men genomförbart och jag har fått med mig flera tips på gummibandsövningar och hur jag utökar programmet.

På väg från träningen är jag så sjukt peppad och adrenalinet är på topp. Idag har jag dock en sådan galen träningsvärk istället - i precis hela kroppen. Men träningsvärk är ju ett skönt kvitto också på att träningen var bra.

Sen så var det ju också sporthojsfest i Stockholm i går så det blev några timmars aktivt dansande som avslut på dagen. Tror minsann att de bärs jag svepte arbetades bort kalorimässigt så svettig som jag var när jag kom hem.

Idag blev en vilodag helt klart. I morgon är det ny vecka och då kör jag igång träningen på allvar (2-3 joggingturer per vecka samt 2 styrkepass har jag tänkt mig). Har stora förhoppningar på träningen för att vara på topp inför hojsäsongen 2012... våren kommer fort, det har jag minsann bokat.

Det är exakt 150 timmar sedan jag lämnade in hojen på vinterförvaringen. 150 timmar utan Rock-katten spinnandes i min närhet. Varenda morgon hela sommaren och hösten har jag gått till köksfönstret för att spana ner på honom på parkeringen för att viska godmorgon. Nu är han inte där, istället står min schletna Suzuki bil där och pöser.

I helgen har jag och ungarna varit på liten turné till släktingar som inte sett varken mig eller ungarna på typ hela sommaren. "Ja och bilen går bra"... va faan? Jag HATAR att köra bil. Det är nog ett hål under gaspedalen så som jag sparkade ner den vid varje omkörning, och inte hände det någonting när jag gör det så mer och mer irriterad blir jag på att köra bil. Det är i och för sig varmt och mysigt med full värme, stolsvärme och hårdrock på stereon, men ändå, det väger INTE upp hojkörat. Usch vilken tid resan runt mälaren tog, annat var det med Rock-katten, som skuttar runt bra mycket snabbare och håller mig glad och intresserad hela vägen. Nu svor jag 5 minuter från parkeringen när jag fastande i den första bilkön ut ur stan. Usch!

Försökt koppla av i helgen med att virka en mössa till dottern, legat på soffan, suttit framför brasan, gått och lagt mig tidigt. Varit lite småkrasslig i veckan så det blev lite träning, bara två löprundor. Är helt magiskt rastlös. Idag har jag letat efter garage med tillhörande hus för aldrig att jag klarar av att leva med 5 månader utan hojen mer, någonsin. Jag vägrar! Det där att kunna köra en solig dag mitt i vintern om vädret tillåter, jag vill ha den möjligheten! Det är min rättighet! Jag har inte tid med det här väntandet. Livet är för kort för vinterförvaring helt enkelt.

150 timmar utan Rock-katten är olidligt. Nu närmar det sig 151 timmar... usch och fy och dubbelsuck. Så sjukt avis på alla som håller på och mekar med sina hojar och inte ALLS förstår hur svårt och plågsamt det är att ställa undan hojen på en plats man inte kan besöka. Det går inte en sekund där jag funderar på om de har ställt in honom varmt eller tänk om han står ute på parkeringen än, kanske ska ta en runda med bilen för att kolla. Ahhh... total ångest. Hoppas det går över snart för annars åker jag dit och ber dom släppa in mig "snälla, snälla bara 5 minuter, jag vill bara se att han har det bra"... sen kommer nog en bil med ett gäng män med en vit tröja åt fröken att lindas in i innan jag gör någon illa. "Snälla, låt mig gränsla Rock-katten, bara en gång...släpp mig!"

Fått frågan från flera om jag är på riktigt, är jag så här nördigt kär i hojkörandet, smått galen och pratar med Rock-katten på riktigt? Är alla känslorna jag skriver på riktigt?

Ja jag erkänner, jag är precis sån här. Just nu önskar jag det var på låtsas så jag slapp ha sån ångest över de ca 150 dagarna tills Rock-katten och jag får rulla ut igen... 150 dagar... det ger...aaaaaaaaaa 3600 timmar!!! 3600 timmars helvete i ett väntrum... jättekul, verkligen...

Aldrig mer vinterförvaring, that's a promise!

Idag är det gjort. Det var lika bra att få det överstökat, som att dra av ett plåster, även om det säkert gått att köra några dagar till. Solen skiner, blå himmel, naturen bäddar in sin mark med löv och det är en väldigt fin sista dag med Rock-katten. Han jamar, åmar sig, stryker sig mot benet nästan när jag bäddar fram honom ur kapellet. Det är sista dagen tillsammans i år. På parkeringen är det ...låt säga: LÖVHALKA... håller på att dra i backen med katten innan vi kommer ut på vägen. Vägarna däremot är lövfria, ömsom våta ömsom torra.

Äldsta dottern har höstlov så hon får följa med på sista turen för året. Det hinns inte med något långt men nästan 8 mil blir det. Slingerbulten och småvägar runt i Södertörn. Ingen bombning, mer en smekning, ett sista farväl. Rock-katten larvar runt lite när vi tar lite avstickare som inte är asfalterade men busar av sig det sista av sommaren i leran. Rejält smutsig blir han i alla fall och min dotter med som fick fina prickar på sitt ställ. Men det ska ju synas att man kört rejält på sista turen. 

Vi stannar i solen när vi börjar oss närma oss slutet av turen och pratar med honom och pussar och kramar om honom, säger "farväl katten, det går fort, vi ses snart igen, så fort snön är borta så kommer jag och hämtar dig, jag lovar". Jag säger att det är ungefär som att åka på spa, han ska få pysslas om med service, få tutknappen fixad och bli rejält tvättad. Sen får han vila upp sig och så vips, är det vår igen, det kommer gå fort! När våren kommer då blir det hård övning inför Tyskland och sen blir det bomba av. Han svarar med ett spinnande och vi åker och tankar fullt och rullar in till vinterförvaringen.

När vi lämnat katten smyger vi ut en annan väg, jag klarar helt enkelt inte av att gå förbi honom på parkeringen en gång till. Vi har redan sagt det som ska sägas. Det är över.

På hela turen möte vi hela ...2 motorcyklar, vi hälsade på varandra som om vi var de sista människorna på jorden som överlevt en katastrof. Men det är tydligt, att det är över för de flesta av oss, för den här gången i alla fall. 

Hoppas kunna plocka ut Rock-katten till 1 april, kanske redan i mars, vem vet. Snön ska bort, that's it... så nu kan snön komma, katten är borta. I grannhuset har 6 adventsljusstakar tänts... det är tydligen jul (?), men vem bryr sig? Inte jag i alla fall. Jag tänker sura ett tag och vara introvärt. Giraffhjärtat blöder. Jag kommer tillbaka men idag blir det soffläge med en filt uppdragen över huvudet. Livet kanske fortsätter men jag tänker inte delta på en stund.

Sov gott Rock-katten

Älskad - Saknad

Alltid i mitt hjärta 

Delprojektet "körning säsong 2011" avslutas strax. För någon månad sedan påbörjades ett annat delprojekt "Träning och välmående tio5". Det projektet är en viktig del för att lyckas med det stora "mc Milla till Ringen 2012" projektet. När jag började resan hade jag dryga 50 kilos övervikt. Förra vintern var fokus på viktminskning och teori till körkortet, lyckades gå ner 25 kg och körkortet är ju bärgat. Gick ned med hjälp av pulverdiet och promenader. Men det är sjukt tråkigt i längden och frågan är hur bra det är dessutom. Så nu har jag fokus under några månader på bra mat och få igång träningen. Delprojektets namn består i att gå ner ytterligare tio kilo till 10 maj och att kunna jogga 5 kilometer.

Började i mitten av augusti med gogging som jag skrivit tidigare. Det har gått riktigt bra och jag joggar numera 4 av de 6 km på min runda ca 2-3 ggr per vecka. Toppar med ett zumbapass per vecka hemma i vardagsrummet. För det är så, som ensamstående tvåbarnsmorsa så gäller det att få ihop tiden. Att gå på gym tycker jag är väldigt kul, har sprungit där mycket innan min fettoperiod men som ensam förälder är det svårt att få till helt enkelt.

Om två veckor har jag i alla fall bokat en personlig tränare för att hjälpa mig upprätta ett styrkeprogram som passar mina förutsättningar, gärna med enkla redskap jag kan ha hemma, fokus på ben och bål, har berättat om mitt projektmål med Ringen förstås. Sen har jag spanat in ett gym precis bredvid jobbet, det booooorde gå att få till om jag tullar nån timmes sömn då och då, men det är så det är, hård prioritering hela tiden. Å andra sidan behöver jag sova mer än jag gör idag. Sömn är superviktigt att få till, dels för viktminskningen men också för att orka mentalt i det tempo jag håller.

Vi har alla lika mycket tid varje dag, men ibland undrar jag om jag kan få dubbla mina timmar, det skulle behövas. Mat och träning är det som oftast måste prioriteras bort, men nu är det ändring på det. Delprojekt upprättat och målen satta, tidplan klar. Med maten har jag tagit fram några bra vegetariska recept som jag kan varva matsedeln med, kommer toppa med de där mer naturliga proteindrinkarna med råa ägg (funkat skitbra hittills så, tack ännu en gång!). Men färdiga menyer underlättar planeringen och det är lättare att skippa skitmaten.

Veckoschemat med träning är följande för resten av 2011:

• 2-3 goggingrundor á 6 km
• 1 zumbapass
• 1-2 gympass (ja jag vet, vill få in fler, men det hinns inte nu, börjar hellre lite lugnt)
• 1 yogapass med fokus på det mentala och stretch

Antar att jag kommer inte lyckas uppnå alla dessa varje vecka, men det är den optimala planen. Ska försöka byta ut zumba mot gym de veckor jag inte har barnen, vill få in mer styrka helt klart, jag behöver det och muskler förbränner ju mer fett men fettförbränningen ökar ju också med konditionsträning så... och för 1,5 år sedan hade jag precis ingen träning alls i livet.

Ja jag har en plan i alla fall. Till Nürburgring ska jag, det vet jag, och för att lyckas behöver jag gå ner ytterligare i vikt, bli starkare och få bättre balans mentalt. Om jag kommer lyckas? Klart jag kommer! Jag är sjukt envis och mål är bra grejor det för att veta vart man ska och bra planering är vägen dit.  

Lördag morgon, solen skiner från blå himmel och det är åter IGEN en kanonfin höstdag. Rock-katten står i sin ruta på parkeringen och vill ut och köra. Jag vaknar före barnen, har det ens hänt tidigare? Pulshöjning när jag inser att jag så gärna vill få till en dag till på hojen. När jag kliver ur sängen inser jag att det nog är kört. Nackspärr och musklerna krampar från högerörat ända ner till midjan - what? Stretchar och försöker mjuka upp det men nu är det eftermiddag, solen på väg ned och jag är fortfarande stel.

Var förbi Rock-katten på parkeringen och lyfte på kapellet, pussade på tanken och klappade på bakpartiet. "Älskade katten" viskar jag åt honom. Min 5,5 åriga dotter är med. Hon har precis lärt sig säga bokstaven R ordentligt och artikulerar konstant till överdrift i ren glädje. "StackaRRRs RRRock-katten, vill du ut och köRRRa" säger hon och klappar på styret. He he... hon har fattat att hojen betyder massor för mig och är som en familjemedlem. Hon säger farväl till honom för på måndag ska han stoppas undan 5 månader. Här får jag en tår i ögat som blinkas bort, "så ja, det går fort till våren" tänker jag.

Ungarna är för övrigt i mindre upplösningstillstånd då de knappt sett mig senaste veckorna.  De bråkar, gråter och är frustrerade. Jag har jobbat mycket och varenda helg har de varit hos sin pappa av olika skäl. Men det har också betytt att jag kunnat köra Rock-katten. Jag älskar mina barn, men jag har nog inte varit den mest närvarande morsan sista halvåret kan jag säga. Det börjar märkas i deras beteende. Det är nog dags, dags att ge upp hojsäsongen och bli mer morsa igen. Lite grann i alla fall. Tror både jag och barnen kan må bra av det. Landa lite och återfå lite lugn i tillvaron. Att inte hela tiden springa omkring med ett blödande giraffhjärta i handen som har bråttom.

Det har verkligen varit en helt underbar, känslomässig, engagerande tid sen jag tog första körlektionen för året i början av april. Det har gått fort och varit väldigt intensivt. Dessutom slog jag till och bytte jobb samtidigt då med så - jo, jag har verkligen ändrat på innehållet i livet. Barnen har stått vid sidan och hejat på. Vartefter hösten dragit in har min panik blivit gått över till ångest - det har de märkt och nu vill de att jag ska ge upp. En stund i alla fall. Mindre än 48 timmar kvar med Rock-katten i min närhet... så jag ger upp - det blir nog bara en kort tur på måndag till förvaringen, jag hinner inte mer. Jag ger mig, giraffhjärtat blöder men jag ger upp ångesten och lägger mig på rygg och hoppas smärtan går över. 

Tyvärr har livet sista tiden kört på i olaglig rätt obehaglig hastighet så jag har haft fullt upp att hålla mig kvar på benen och vid liv. Livet som ensamstående tvåbarnsmorsa är svårare att manövrera än en sporthoj i 240 - tro mig, jag vet! 

"Don't try this at home. Only to be performed by proffessionals, otherwise you might get serious damage"

Det är en varningstext som borde komma med "paketet som singelmorsa". Haft en jobbig period med människor som sugit energi ur mig, klampat på mig och stulit av min godhet. Oftast kan jag hålla dom på avstånd men det lyckas inte alltid och det suger sjukt med energi, att hantera de där människorna. Andra människor ger energi, och det gäller att identifiera de olika och prioritera den goda sorten. Jag försöker men som sagt var, att försvara sig mot energislukarna tar tid och så fort man sänker garden är de där och klampar på och förstör.

Har dock numera en samling människor omkring mig som stöttar, hjälper till med barnen, skickar små sms eller meddelanden för att muntra upp mig. Det är människor som gör mig glad, som ger energi. Det tackar jag för! Vet inte riktigt hur det hade gått att få ihop det vid dagens slut annars, förmodligen inte. De får mig att hålla mig på vägen helt enkelt.

Tiden på hojen de två senaste helgerna har också varit energiboost måste jag säga. Härlig körning, soligt väder, underbara höstdagar. Nu är barnen hos mig i helgen så jag vet inte om jag får till någon mer körning innan Rock-katten ska ställas undan för vintern. Jag fattar fortfarande inte hur jag ska överleva tiden utan hojen, men vad har jag för val? Resonerar med mig själv och säger att jag kommer få tid över för annat. Gå på konsert till exempel, för musik är jätteviktigt för mig, som energiboost, ett livselexir.

I kväll har jag varit på konsert med Within Temptation, en torsdag, mitt i veckan. Middag och bärs med en kompis, snacka, få råd, ge stöd, bara få släppa taget en stund, lägga jobbet på hyllan. Det där att få "fixa till sig lite extra", dra på den lilla svarta klänningen, nätstrumpbyxorna, lårhöga stövlar, skinnjackan, dödskallesmyckena och sota ögonen är också rätt skönt att få göra. Toppa med en konsert med skön musik på det och vips har man fyllt på energikontot igen. Sen är jag väl van med lite hårdare musik och det känns som en väldigt vuxen och sansad tillställning men vi snackar soft rock så att säga. Men det ger ändå energi.

Landat hemma i sängen igen med öronsus, fötter som värker och ett hjärta som bankats igång av basdunk. Vid liv. Fylld av energi. Trött men på ett skönt sätt. Livet går vidare och problemen känns åtminstone som mindre än förut. Musik, det är bra skit det. Fylld med ork att kämpa lite till.

"All I know for sure is - I'm trying, I will always stand my ground" (Within Temptation)

Det har verkligen varit en dag med nattsvart och solljus, sorg och glädje. Jag har haft en superskön dag med Rock-katten på vägarna i södermanland, guidad av trevligt sällskap på vägar jag inte kört förut. Denna sena oktoberdag har bjudit på klarblå himmel och sol hela dagen. Vägarna har mest varit torra och naturen är helt exploderad i höstfärger. Det har varit helt enkelt en fantastisk dag.

På andra sidan jordklotet avlider min absoluta favorit bland mc förarna, Marco Simoncelli. Jag har älskat hans körstil, hans udda utseende, hans vinnarskalle som alltid haft en växel till att ge det där lilla extra, en outsider på nått vis. Jag har själv känt mig som en outsider och fastade direkt för att han är så udda men gör det ändå, jag känner mig som en outsider i hojvärlden men gör det ändå. Nu jämför jag mig absolut INTE med super sic, herrejisses, nej nej, men han har gett mig energi att tro på mig själv att jag kan göra det här. Det är väl det som är definitionen av en idol, någon man ser upp till.

Barnen som suttit helg efter helg och sett träningar, kval och lopp tillsammans med mig och alla har vi hejat på super sic. Som tur var har barnen varit hos sin pappa i helgen och där syns bara golf på tvn så de har inte sett de hemska bilderna, vilket jag är tacksam för. Men jag undrar hur jag ska berätta för dom. De kommer naturligtvis dra slutsatsen att "hojåkning är farligt, man dör" och nästa steg är förstås att jag, deras mamma kan dö när jag kör. Minns min yngsta dotters kommentar när jag åkte på uppkörningen i juni "hoppas du vinner racet över Simoncelli mamma". Shit vad tungt!

Jo jag kan ju det, dö alltså. Vi har pratat om det flera gånger och de vet om att "om jag dör när jag kör hoj så dör jag när jag gör något jag älskar" och de förstår detta och de vet att jag älskar dom. Jag tror på det där att man ska prata om känslor, kärlek och död, allt är del av livet och jag tror på öppenhet. Men jag har tills i morgon på mig att komma på hur jag ska berätta det för dom.

Men det är ju så, vi som älskar att köra hoj, vi vet ju om att döden är på andra sidan av det myntet. Om man inte älskade att köra så skulle man förmodligen inte tycka det är värt risken. Jag älskar att köra Rock-katten och jag vet om att jag kan dö av det, men det är ju värt det ändå.

Idag var inget undantag som sagt var. Jag som alltid har giraffhjärtat i handen är jag kör och inte "har tid att fika, jag ska ju köra" gjorde tvärtom idag och vi satt en lång stund i solen på ett kafé på landet och diskuterar motorcyklar och körning. Härligt att kunna göra det så sent på året och gav ett gott minne över vinterns mörker.

Ett tips jag fick var att köra på en högre växel och inte växla ner lika ofta. Ska ge bättre kontroll i kurvorna och ge lugnare motor. Killen säger att på vägar vi kört ligger han på 6:an medan jag växlar mellan 3:an-5:an om och om igen. Och sen det där med spårval som jag har så svårt med. Provade på slutet av körningen att lägga mig på en högre växel och stanna där längre. Och ja, det gick bättre, bitvis i alla fall. Men det är fantastiskt skönt de stunder då jag får härligt flyt och ett bra gung i körningen. Gaskontrollen blir säkrare och jag vinglar inte fullt så mycket som annars.

Njuter för fullt av naturen, vägen och Rock-katten som svänger sig fram och tillbaka under mig och jag glider mest med. Dagens körning kanske är den sista långturen för i år, 22 mil blev det, men ändå kände jag mig inte ledsen av det som i går. Det kommer gå fort över vintern. Jag hoppas det. Tror det kan vara skönt att ladda mer fysiskt med träning, mat och framförallt hinna fokusera mentalt också för våren och Ringen som väntar.

Dock går mina tankar till Simoncelli. Det är verkligen en dag blandad med underbar kärleksfull körning och sorgen över den körning som slutat med död. Kärlek och död, två sidor av livet med motorcykeln.

R.I.P Super Sic #58, loved, missed 

Har haft en skitjobbig vecka och helgen lämnar inte mycket tid för återhämtning. Hade velat köra massor den här helgen men det fanns inte tid för det. Ett tag trodde jag inte jag skulle hinna ut alls. Var så orkeslös så jag funderade ett tag på att ringa 112. "Hej, Det är något som är fel, jättefel, jag orkar inte köra min hoj och det här kanske kanske är sista dagen på 5 månader som jag inte får köra den, det måste vara något allvarligt fel, förmodligen döende, eller jag kanske redan är död...hjälp".

Men goa vänner peppar mig att "ut och kör så länge du har lust"... Så länge jag har lust? Då kommer jag ju aldrig hem igen ju! I alla fall, jag tog mig ut 1,5 timme och repar av 8 mil. Lite asfalt att spänna klorna i för Rock-katten på motorvägar och lite kurvigt att mysa på i lugn hastighet. Idag hade jag inte bråttom. Ville bara njuta av varje sekund. Det regnar neråt Nynäs så jag vänder och planerar om. Tar mig utåt Tyresö. Himlen i horisonten är blå, över mig är moln, bakom mig är det kolsvart. Symboliskt på något vis. Mörkret jagar mig och jag får på hemvägen bita i regnet för att ta mig hem.

Hela vägen sitter jag och gråter. Faan jag tjuter som en kärring redan när jag åker ut från parkeringen hemma. Hjälmens innerkuddar är dyngsura när jag kommer hem. Kör omkring och tårarna flödar som en konstant påvriden kran. Jag snörvlar och snyftar högt. Vid ett övergångsställe stirrar en tant på mig, antar att hon hör mina snyftningar och inte förväntade sig höra det från en svart Rock-katt med en svartklädd mc brud på. Jag hade i alla fall mörka visiret, tur var väl det.

Det är över, känner mig som en sådan svikare. Jag hatar att jag ska lämna in Rock-katten snart. Hjärtat är i sån kramp att jag ibland nästan kör av vägen. Jag vill inte, vill inte. Känner mig som ett barn som har haft en sommarkatt som vi måste lämna när vintern kommer. Rock-katten smeker kurvorna och säger att han älskar mig, han förlåter mig, han kommer få det bra. HUR VET HAN DET? Fasen om jag kunde få in han i lägenheten i alla fall. Eller om jag fick ha honom någonstans där jag kan få hälsa på under vintern. Åhhh... jag är sån barnunge som sitter och storbölar för jag inte får som jag vill. 

Förlåt mig katten, hoppas vi får några små älskogsstunder till innan mörkret är i fatt oss. Tack för åkturen. Rock-katten spinner åt mig under sitt kapell. Kurar ihop sig och somnar om. 

Fokuserar på att få ner vikten med att boosta med proteindrinkar istället för mat. Jag är grymt dålig på mat överlag. Jag äter för jag måste, slapp jag vore ingen gladare än jag. Kört alla dietpulver som finns på marknaden. Men så igår fick jag tips av en sporthojare om en egengjord proteindrink. Ja va faan, hur äckligt kan det va, det är ju bara att prova. Pulver på förpackning är ju dessutom dyrt.

Receptet:

Kommer hem med huvudvärk från jobbet, skittrött. Det är mörkt som på natten, det regnar. Ändå drar jag på mig träningsskorna och reflexvästen och ger mig ut för gogging. Det är den vanliga rundan på 6 km. Jag kör på och det går faktiskt skitbra! Blir dessutom lite glad av att jag räknar ihop till 9 motorcyklar på vägen... inte som i somras då det var över 50 varje runda men ändå...9! Bra jobbat där ute!

Hemma när jag reggar träningen inser jag vad jag gjort.... jag kollar en gång till och en gång till, satan... jag joggade ÖVER 4 km av de 6. Det är rekord! Det är mer än jag joggat på 22 år. Herregud vad glad jag blir! Det är dessutom ett tidsrekord på 50 minuter blankt, visst visst, inte snabbt men faan, det är min bästa tid hittills. Det här ska firas! Delsegrar måste firas så är det bara. Har en middagsbjudning i helgen. Ska banne mig ta och göra min berömda créme brulé och servera med en god Glenmorangie Lasanta och espresso till, med gott samvete och fira min delseger.

Får ofta frågan vad som driver mig, vad gör jag för att motivera mig till att göra det som ingen, inte ens jag själv tror på ska lyckas, som tex det här projektet, hur gör jag? Jag funderade på det under löpningen i kväll. Det är flera saker.

1. Den viktigaste är jag själv. Att få den egna självkänslan att bli så stark att jag aldrig hamnar på botten av livet igen, varit där så många gånger och tagit mig därifrån lika många, men trillat dit igen. Nu vill jag aldrig mer hamna där. För att lyckas måste jag förändras, för att överleva. Kvalitetsgurun Edward Deming lär ha sagt "Ingen måste förändras, att överleva är valfritt". Det är ett sjukt bra citat med fler bottnar när man tänker på det. Jag väljer att vilja överleva - alltså måste jag förändra min inställning till mig själv. Där är motivationen: Viljan att leva

2. Mina barn. Fick höra en gång att barn ser mest upp till den förälder av samma kön som dom själva (har ju två döttrar). Om de då ser en förälder som inte mår bra och bete sig destruktivt kommer de själva bli osäkra och tillåta samma skit hända dom i livet. Behöver ju inte bli så, alla är ju individer och skapar sina egna himlar och helveten, men ändå. Det gav mig en rejäl tankeställare. Jag vill inte om 20 år höra att mina barn hatar mig för jag inte tagit hand om mig själv och därigenom gjort dom illa. Det gav mig motivation att visa att det går att förändras, det går att göra det som man drömmer om, trots att ingen riktigt tror på en i början.

3. De som stöttar mig motiverar. Om jag inte bloggat på några dagar till exempel så är det alltid någon som hör av sig, "du har du något nytt inlägg på gång?", "Hur går det med hojandet", "hur går det med joggingen" osv. Folk som bryr sig som skriver meddelanden som "lycka till, jag tror på dig", "bra kämpat" osv. Det finns till och med några som startat en facebook grupp för dom som inte vill att Milla loggar ut, mest på humor men ändå, jag blir glad av sånt. Det är både nära vänner och människor jag inte känner som peppar. Men uppenbarligen engagerar det jag gör, på nått plan, på nått vis. Det motiverar mig oerhört, att jag engagerar andra! Fortsätt heja, jag behöver det!

4. Det andra jag tänker på är de som står på andra sidan. De där som förtryckt, slagit, mobbat, spottat och skrattat åt mig genom livet. De finns ju kvar även om jag lämnat de bakom mig. Hittade en av mina gamla ärkemobbare på facebook häromdagen. Blotta åsynen av hans foto gav mig rysningar och jag började fysiskt må illa. Det finns en hög såna människor i min historia, en del värre än andra. Men jag tänker på dom när jag tränar. Satan vilken motivation det ger. Inte för att "de ska minsann få" eller så utan mer "jag tog mig ur, jag är starkare än då". Idag när jag joggade så tänkte jag på honom där, som jag hittade på facebook (och nej, jag addade inte som vän, tvärtom, blockade honom). Så tack alla som tryckt ner och klampat och förstört. Jag kan använda den sorgen som energi att göda min motivation med. Tack!

5. Bilder. Både fysiska riktiga saker, tex min löljligt lilla trekantsbikini som jag någon gång vill kunna använda utan att känna mig töntig. Men också mentala bilder, tex så ser jag mig inne i huvudet hur jag kör ringen, i ett nytt fräsigt skinnställ, jag känner hur jag lägger hojen i kurvorna, hur gafflarna bottnar vid inbromsningar, hur det känns när jag drar på gasen och hur g-krafterna känns när hojen för mig framåt, hur det känns i händerna som håller i styret, avslappnade armar, fingrarna på gasrullen, hur motorn mellan knäna pulserar, hur det luktar om motorerna och däcken som sliter asfalten, jag ser, känner, är där. Jag ser mig köra varvet ut, känner smaken av champangen jag firar med efteråt, känner värmen av lyckan som strålar igenom kroppen "jag är här, jag gör det nu". Detta upplever jag flera gånger i veckan och är en mental övning jag gör för att motivera mig. Bikinin tas fram då och då och provas... motiverar också, tro mig.

Så jobbar jag med att motivera mig själv. Sen skriver jag listor, kryssar av hekton jag går ner, bokför varenda träningspass, bloggar med mina erfarenheter och skriver körjournal på hojandet. Då blir det verkligt. Och jag vet när jag ska fira delsegrar. Nu är det dags. Jag är värd det! Shit... 4 km... fortfarande tagen av att jag faktiskt...faktiskt joggat 4 km... galet vad nöjd jag är! Och JOOOOO för sjutton, segrar föder motivation! Det är ju min skottska klan Ross motto.. höll på att glömma: Spem successus alit - framgång föder hopp! Den viktigaste av alla... framgång föder hopp!

Nu måste jag dra lite styrketräning också innan jag kallnat helt, situps och bulgariska utfall står på menyn och lite hantlar, sen stretch också, så jag slipper ha så ont i morgon. Motiverad till 1000. 

Vilken dag! Vilket fantastiskt väder! Vilket härligt liv! AAaaaaahhhhhhh.... jag mår så BRA! Vaknade redan kl 6 i morse och var sugen på att ta mig an dagen, men lyckades ligga och dra mig och äta frukost i sängen en stund men vid 9 satt jag på hojen. 

Mälaren runt fick det bli idag. Mycket motorväg dock. Jag behövde rensa skallen och öva på fart. Så idag har jag slagit mitt hastighetsrekord med 18 km... gött! Det blåser dock rejält, speciellt läskigt då jag har min förstora vinterjacka utanpå stället, och det är ungefär som att försöka köra med ett stort segel. Hade jag inte haft den som bromskloss hade det gått ännu fortare, eller i alla fall lite längre sträcka. Önskar bara att vi i alla fall hade några vägar med fri fart här i Sverige, men det är väl lika troligt som att tomten kommer i form av Brad Pitt i år och säger att han ger mig en villa i Stockholms skärgård samt ett antal slantar på banken...not gonna happen, I know.

Hemifrån var det lite mulet och gråkallt. Men vid Mariefred skiner det upp och solen sveper bort alla moln samtidigt som jag kan öka farten i takt med värmen. Stannar några timmar på kaffe hos morsan utanför Odensvi och passar på att värma tossingarna mot braskaminen...ahhh - mera gött i livet! Smaskar ett rött äpple direkt från trädet i solskenet innan hemresan. Sträckan Odensvi till Enskede sätts ytterligare ett tidsrekord vilket noteras i min körjournal. Totalt 33 mil idag.

Rock-katten är nöjd efter att ha fått magen full med käk och kedjan smord och står och småtickar på sin p-plats efter att ha fått spänt klorna i asfalten hela helgen. Själv vätskar jag upp innan en snabb goggingtur och matlagning innan barnen kommer hem igen. Det är dags att bli mamma igen. Men vilken helg, vilka fantastiska dagar! Lyckats köra 68 mil i helgen och jag har INTE fryst! Jag bara säger det, tänk vad ni missat alla ni som redan stoppat in era katter i garagen för vintern, detta var min absolut bästa hojhelg på hela säsongen!

Jag är nöjd, ändå vill jag ha mer. 400 mil med den här hojen har det blivit på 3 månader. Hade räknat med 600 * men en helg kvar, håll tummarna för fint väder även nästa helg! Men oavsett, jag lär ju inte hinna köra 200 mil på en helg tyvärr.

Men vilka minnen jag fått med mig i bagaget de här dagarna och jag mår så fantastiskt bra, bättre än någonsin förr! Ahhh.... nä, nu blir det träning! Livet är faan i mig härligt när man lever det fullt ut!

Tjing Tjing 

* not: behöver de 600 milen för servicen om någon undrade vad jag jagar för. 

Idag var en lång dag på hojen, 35 mil avverkade. Stämde träff söder om Stockholm för jag behövde nya handskar för att få dagen att funka. Nya utprovade och de gamla slängdes raskt i papperskorgen, de har gjort sitt, tack och hej. Handskpar nr 4 klarade dagen med gott betyg så jag är väldigt nöjd. Sporthojskillen jag bestämt träff med ska visa mig lite småvägar i sörmland. Han frågar hur fort jag vill köra... "ehhh...ja kör du först så kör jag på så gott jag kan efteråt". Turen togs över Sturehov, Södertälje, Gnesta, Stigtomta, Stavsjö med stopp på Oskarshäll i Kolmården för lunch. 

Gillar att jag kom "hem" på samma väg, ja jag är ju uppvuxen i Kolmården och vi åker faktiskt förbi strax utanför ett av husen jag bott i. Vägarna har jag både cyklat, sprungit och gått flera gånger i min ungdom där så de känns bekväma. De andra vägarna har jag däremot aldrig åkt på förut, vilket är orsaken till att jag inte kan pressa på så snabbt förstås, vet ju inte hur lång kurvan är, hur den ser ut efter krönet, var svänger den sen osv. Jag växlar mellan 2:an och 6:ans växel, killen verkar köra på 6:an mest hela tiden och lyckas hålla jämn fart igenom kurvorna, vilket jag inte har då utan får jobba mycket med fartsäkning och ökning. 

Hemvägen går över Sandviken, Kvarsebo, Jönåker, Nyköping, vidare på väg 219 över Vagnhärad, Södertälje och hem till el Stockholmo (med reservation för att jag har fel på någon ort eftersom det är vägar jag inte åkt förut). 

Vi har haft en fantastisk krispig höstdag men vädret växlar lite. Men, ändå mest blå himmel och strålande sol. Jag åkte hemifrån vid 11.30 och landar på parkeringen med Rock-katten strax före kl 19. Mörkret har hunnit lägga sig och kylan kommer med den. Dock har jag faktiskt inte fryst på kroppen, då jag haft rejält med kläder på mig. Ulltröja, fleecetröja, ryggskyddet (som värmer ganska gött) ställjackan MED foder i och över allt detta förra årets vinterjacka. Precis lagom när man kör. De nya handskarna håller måttet även om jag blir lite kylig i fingerspetsarna. Benen hade behövt ett mellanlager med fleece för att ha varit optimalt, har bara ullkallingar och ställbyxorna med foder. Hade önskat ett par ullstrumpor också, men det fixar vi i morgon.

Summa summarum så har jag i alla fall haft tillräckligt med kläder trots allt, jag fryser inte så jag blir stel. Skönt! Nu känner jag mig övertygad att jag kan köra några veckor till.

Men... trots att jag kör så fort jag bara vågar pressa så tycker shkillen jag kör väldigt långsamt. Ja, han har 30 års erfarenhet och har åkt Ringen typ nästan varje år sen han var 20 år och kör ofta på bana och fattade jag det hela rätt så har han även tävlat några år... DET ÄR KLART JAG KÖR LÅNGSAMMARE (ler)... jag har ju bara haft hojen i 94 dagar...killen har grovt räknat 11.000 dagars erfarenhet. Timmars körning ger GARANTERAT ett ännu större glapp.

Själv upplevde jag en fantastisk dag på hojen och fick ett antal bildminnen i bagaget. Favoriten är det fält vi kör förbi med hundratals minisolrosor som suger åt sig höstsolen och strålar som små egna solar. Den lilla kattungen som vågat sig ut på vägen och blir förvånad när Firebladen och Rock-katten spinner förbi, bara minen på kissen var oslagbar. Sen de tre totalt solgula björkarna med en sjö i bakgrunden och solen som skär genom alla gula blad så de ser ut att glöda. Vackert så det gör ont. Riktigt njutningsfullt och hjärnan är helt slut när jag väl landat på soffan.

Märker att jag är lite öm i underarmarna från armbågen och ner i handlederna. Så jag antar att jag har suttit och spänt mig. Fick ett rejält bakhjulssläpp när jag bromsade hårt inför en skarp kurva med spårigt och blött underlag, detta i början av dagen, giraffhjärtat började krypa ur stället och ville aldrig riktigt krypa ner igen så det var nog detta som får mig att stelna i körningen. Att det ska vara så svårt att hålla psyket i schack. Nåväl, lite stretching, ett varmt bad med något värmande gott, tända lite ljus, njuta lite go hårdrock, sova några timmar... sen ger vi oss ut igen, Rock-katten och jag.

Tusen tack för guidningen idag, hoppas jag inte "draggat" för mycket, men jag kör ju i min takt ;o) Jag hade i alla fall en fartfylld njutningsfull dag på hojen och det är kul att lära känna nya människor med samma intresse och alltid lär man sig något. Även om man inte hinner lära känna någon så där bra när man kör förstås... speed i dubbel bemärkelse alltså. 

Jag förbereder mig mentalt på att det börjar bli dags för vinterförvaring. Räknar med att köra två helger till och barnen får vara hos sin pappa, krigarmorsan med sitt giraffhjärta MÅSTE bara köra innan det tar slut.

Sitter på fullaste allvar och funderar vid frukosten om jag ska avboka den vinterförvaring jag bokat. Börjar räkna upp argument hit och dit. Jag vill inte lämna bort min älskling. Framförallt känns det dyrt. Men visst plockar man ut i slutet av mars (kanske man kan tidigare, eller när plockar andra ut hojen på våren???? Råd behövs!) Men räknar man november tom mars är det 5 månader.

Siffernörd som jag är så innebär detta:

17 dagar kvar tills hojen ska in på vinterförvaring

151 dagars vinterförvaring

168 dagar från och med idag tills hojen körs i vår (ahhhhh)

213 dagar till Tyskland och Ringen (om jag nu estimerar resan till halva maj, inte bokat nått men det är en plan i alla fall)

Siffrorna säger mig 1. det är en lång vinter ändå att stå ut utan hoj men 2. Det är nära till målet så nu gäller det att lägga i en högre växel på träning och vikten... F O K U S ! 

Andra intressanta siffror i mitt projekt:

116 dagar har jag haft mitt A-körkort

99 dagar sen jag skrev kontrakt på hojen

94 dagar sen jag fick köra ut med den i solen för första gången

26 kilos viktminskning

21 körlektioner krävdes för att klara uppkörningen

41.255 kr kostade enbart körkortet

200.000 kr avrundat har jag investerat i mc projektet hittills, ja det är ju lån förstås i det men ändå, mycket pengar blir det, men satan så roligt har jag aldrig haft heller, värt varenda krona!

Hmmm... vinterförvaringen ja... suger på den karamellen och duckar och väjer lite till för frågan tror jag, idag blir det körning. Nya  handskar köptes in i går. Idag har jag ångrat mig tror jag. De är nämligen en storlek för små och jag tror att de då inte kommer värma tillräckligt bra så idag blir det jakt på ett par i rätt storlek, men det är bråttom, timmarna på hojen är räknade, det är bara att konstatera, vintern kommer!

Jag goggar...ja jag visste inte heller vad det var för några veckor sedan men det är tydligen när man går vs joggar i intervaller. Har inte tagit ett enda joggingsteg sen jag var 16. Då tävlingsdansade jag, var (för) smal (vägde 55 med mina 178 cm), och då sprang jag på kvällarna för att bränna de få kalorier jag stoppade i mig. I gymnasiet hade jag en finsk liten ettrig kvinna till jumpalärare. Vid ett tillfälle tog hon mig hårt i armen och skällde ut mig för att ha rökt (vilket jag inte hade) och sa att jag inte kunde kontrollera mina ben (vilket var väldigt ironiskt med tanke på att jag dansade mycket som sagt) så jag skulle minsann stå bredvid henne hela jumpalektionen. Den här perioden hade jag punkfrissa och var svartmålad så det stod härliga till och hade en grym attityd, antar att hon inte gillade det och ville väl trycka till mig. I alla fall har jag i resten av mitt liv gjort revolt och vägrat röra mig mer än i söndagspromenadtakt... så slutade jag för några år sen på 120 kg också, alltså mer än en dubblering. Ahhh... viktökningen berodde på många olika saker men åter till det där med goggingen.

En kollega på jobbet sa i augusti att hon börjat träna för att springa blodomloppet 2012. Jag frågade hur hon tränade. Vips har jag fastnat för grejen och antagit utmaningen att göra samma sak jag med. Vete fåglarna, men det lät kul och jag har sista åren gått väldigt mycket just för att det är vad jag klarat av med övervikten. Nu har 25 kilo lämnats bakom mig så jag tänkte "att va faan, hur svårt kan det va, det är väl bara att prova". Men visst, innerst inne var jag livrädd, rädd för att jag skulle misslyckas.

Började med 5 minuters gång, 30 sek jogging, 5 min gång, 30 sek jogging osv på min vanliga 6 km runda jag brukar gå. Det gick bra, var kul och det gav mersmak. Suget var väckt. Så jag höll på i 2 veckor med tre pass i veckan och ökade till 1 minuters jogging. Då slog värken till i knäna och smalbenen. Så jag pausade i nästan 2 veckor så det hann släppa.

Sen körde jag igång igen. Har hållt på i ca 3 veckor till nu. Dessutom har jag kommit på att det passar mig perfekt som singelmorsa då jag kan jobba hemma någon dag i veckan när jag har barnen och då tar jag träningen på lunchen. Sååååååååå jäkla skönt att, som idag, ta mig ut mitt på dagen en solig krispig höstdag och gogga. Nu joggar jag intervall på ca 3 minuter som längst och fler korta, kanske 10 intervall på min 6 km runda. Tittade på kartan, o shit, inser att jag faktiskt joggar hälften av sträckan, alltså 3 km. Jag är genomblöt, får lagom flås och pulshöjning och visst benen protesterar men jag är så sjukt stolt!!!

Har börjat lägga på bulgariska utfall och sit-ups efteråt. Tyvärr slarvar jag 9 gånger av 10 med stretchningen. Så jag får alltid väldigt ont dagen efter i lår, rumpa, mage, knän och smalben. Har också utökat med att både hålla emot magmusklerna och knipa glutus maximus (stjärten alltså ;)) i det ben jag springer/går på, och slappnar av i den halvan när benet lyfts framåt. Ser förmodligen väldigt roligt ut för bakomvarande men det ger resultat. För första gången på säkert 15 år har jag veck under rumpan, ni vet tidigare var det mer som en rumpa med ett konformat ben under. Men nu finns minsann en riktig stjärt på plats. Sorry för den ärligheten om någon nu tyckte det var för utelämnande men jag är galet stolt över det där vecket. Låren har minskat rejält i omfång och över knäna hänger inte längre en knölig fettklump.

Det är inte fylld med avsmak jag ser mig i spegeln efter duschen längre utan jag kan stå och titta och faktiskt gilla det jag ser, lite grann i alla fall. Ja ja, 25 kg kvar men det ser ssssssååååååååå mycket bättre ut nu än tidigare, så ja jag klappar mig själv på axeln och säger "bra jobbat, det ger resultat, fixa resten nu också".

Men det går att göra något åt sin situation oavsett var man befinner sig i livet. Det gäller att göra sin inventering, var är jag nu? Sen sätter man upp sin målbild, vart vill jag vara? Sen gör man en projektplan för vad som kommer krävas för att nå sitt mål. Det jag också lärt mig är att sätta upp en ordentlig projektplan med mål, vision och strategier för sitt projekt. Visionen i min plan heter "mc Milla till Ringen 2012", den står tatuerad i min panna varje dag jag kliver upp ur sängen. Visst jag tvivlar ibland och man måste få ha sina deppardagar, det är okej, bara man kommer igen. Ett delprojekt i "mc Milla till Ringen 2012" är att just minska vikten och få upp styrkan och konditionen.

Under sista halvåret har det varit mycket fokus på hojdelen, det andra delprojektet, att köra så mycket det bara går och lära mig hantera hojen. Nu är hösten i full explosion och delprojekt hoj är på väg att fasas ut, men fokus på träning och mat kan då få större utrymme. Allt för att nå målet.

Vissa skräms nog av min målmedvetenhet och mina projektplaner. Men jag måste göra det på mitt sätt, för min skull, annars kommer det skita sig på vägen någonstans. Självklart har jag gjort en risk och möjlighetsanalys också för projektet. Den största risken just nu är inte andras åsikter (vilket var den största risken i början för ett år sedan, då vågade jag inte ens berätta det för de flesta i min omgivning) och det är inte heller är min egna rädsla den största risken, nä nu är den största risken en skada av något slag som skulle kunna sätta käppar i hjulet (hojhumor!). Så helgens körningar blir lugna och fina tror jag minsann. Mer fokus på njutning, slipa på tekniken, men inte alltför fort, riskmedveten körning alltså.

Tänk om jag kunna inspirera någon till att också ta tag i sitt liv och göra något för sig själv för att nå sina drömmar, det vore ju fantastiskt, det är därför jag gör mitt projekt offentligt genom bloggen och genom min öppna facebook sida. Alla kan göra vad de kan drömma om, så är det, det är bara att börja gå mot målet...eller rent av börja gogga! Det är skitkul i alla fall! 

Det är frost och minusgrader ute och jag är glad för att jag tagit beslut att sluta hoja på morgonen, golvvärmen i badrummet är på och elementet i köket är likaså. Så inne är 22 grader. Längtar bort, längtar hem, längtar till något annat, något annat än det här. På parkeringen morrar Rock-katten åt mig, fräser nästan. Han vill bli körd, omvårdad, använd. Han är som jag inte vidare förtjust i kyla. Förlåt kissen, lite till, kämpa lite till innan du får gå i ide, snälla?!

Gett upp och köpt mig ett busskort igen efter flera månader utan. Så nu blir det kommunalt till och från jobbet. Barnen är hemma igen några dagar så lite mysigt är det allt ändå... men så står han ju där, drömprinsen, Han med stort H, världens bästa älskare, mannen i mitt liv, utrustad med mer kraft än jag kan hantera, stor och hård som bara f.... aaaaaahhhhhhhhnnnn...

Och nu ska jag lägga suget åt sidan och läsa bamse. Gosigt med kramiga barn? Absolut! Men jag längtar, längtar som en tok, vill ha mer, rumla runt, fort och hårt, långsammare och mer mjukt, låta honom bomba mig som ett knippe kurviga asfaltsvägar en sensommarkväll.

Bamse var det ja... hmm... "mamma, hjälp mig borsta tänderna"... åhhh, suck... där nere på parkeringen står han, sneglandes upp mot mitt fönster. "Kom älskling, rid mig i natten, låt mig ge dig en åktur" viskar han åt mig. Fasen vad jag älskar den där hojen. Undrar om jag inte kan få in han i hissen i alla fall? Någon som kan hjälpa mig baxa upp hans 257 kg uppför trapporna? Suck...

"MAMMA!!!!" Ja ja, vad är väl en tur på hojen...dödstråkig, iskall, urtrist ... och alldeles, alldeles underbar!!!!

Har två helger framför mig utan barnen (bra planerat av mig va? :)) så nu har jag sista chansen, sista älskogen, sista omfamningen innan vintern. Ge faan i att snöa nu bara! För det är precis vad jag inte mäktar med nu. Jag måste få mina sista dagar med honom, innan det är dags att pussa gonatt, sjunga en vaggvisa och smeka honom över tanken en sista gång...shit, jag började gråta bara av att skriva det *snyft*...

"Älskade hoj, sov gott i natt under ditt täcke, hoppas du inte fryser alltför mycket. Vi ses på lördag, då är du bara min, och jag bara din - KRAAAAAAAAAAAM Milla! 

Vaknar till ett regnkallt mörkt Stockholm. Även om det kanske inte regnar just nu så har det gjort det i natt, hör det från asfaltsljudet från bilarna på gatan. Klockan är snart 7 och det är kolsvart ute. Tittar ut och noterar att även mängder av löv har fallit, gatan är full av löv klibbiga av regn. Jag fryser fortfarande efter min åktur i lördags, trots två varma bad efter den så har kylan inte släppt taget av min kropp.

Det här kräver lite fundering. Jag vill ju ta hojen till jobbet. Men jag märker hur jag mentalt börjar göra mina listor på plus och minus, detta slutar på att minussidan vinner. Jag fryser för mycket, bara tanken på att gå ut på parkeringen och dra igång Rock-katten samtidigt som fingrarna värker av kylan...näe, känns inte alls som jag orkar det med all värk i kroppen. För jag är sån, kroppen värker när det är kallt. Nu måste jag knapra värktabletter bara för att klara av att köra, knän och armlederna fastnar och jag blir stel på hojen annars. Suck vad sånt får en att känna sig riktigt gammal! Piller för att kunna hoja - galet!

Kryper ner i sängen och äter frukosten där. Golvvärmen är på i badrummet och jag funderar allvarligt på att lyxa till det med att sätta på ett element. Faan, det är nog dags att gå vidare ändå. Lämna in hojen på sin vinterförvaring. Köpa ett busskort. Ge upp hojandet några månader.

Jag vill köra, för jag älskar det, men det är inte roligt när kroppen värker och skriker åt mig hela tiden. Det positiva med vinterperioden är att jag kommer få tid att träna och fixa med maten bättre. Behöver ju gå ner ett gäng kilo till om det ska fungera med hojandet på banor till våren. Dessutom kommer jag hinna umgås mer med mina vänner. För de flesta vänner jag har kör ju inte hoj, förstår det inte alls, de undrar mest vart jag tog vägen hela sommaren. Min familj undrar också när jag ska komma och hälsa på. Jag har inte haft tid, eller rättare sagt jag har haft en tidplan med Nürburgring i sikte och jag har prioriterat hojen därför den fått mig att må så bra psykiskt. Så släkt och vänner har vackert fått stå åt sidan. Jag hoppas de finns kvar. Men jag vet att många av dom följer mig på facebooksida http://www.facebook.com/mcMilla2012 och följer bloggen. Jag är ju kvar, jag är ju här, har bara ett mål som jag driver mig själv mot.

Men det är nog dags nu. Dags att gå vidare. Avsluta delprojektet "köra så mycket jag hinner över sommaren 2011". Jag har inte hunnit så långt jag planerat för, räknade med minst 600 mil på den här hojen. Mätaren står någonstans mellan 350 och 400. Men jag kommer inte hinna upp till 600, så är det bara, konstaterar fakta. Fast okej, jag har nästa helg och en helg till på mig. Ge mig fint väder med sol så. Ska nog åka och köpa en överdragsjacka och nya handskar som jag fick tips här på bloggen om. Det kändes som ett gott råd. Jag orkar inte frysa så där mycket bara för att få köra. 

Idag blir det kommunalt resande i alla fall. En tjock tröja och en fodrad jacka utanpå i en förhoppningsvis varm tunnelbana låter som en bättre idé än att frysa på de blöta vägarna. Känner mig ändå lite som en svikare, en looser, nån som ger upp. Men ja, då får jag väl vara det idag då.

:köpabusskortidagdå  

Fått frågan flera gånger senaste veckorna, om vad giraffhjärtat jag brukar skriva om, egentligen betyder. Så jag tänkte jag gör ett inlägg om detta då, men till er som nu inte är intresserade av hjärtan utan av sporthojar så nöj er här och med er skickar jag: Jag älskar att köra hoj. Så, där kan ni sluta läsa. För er andra som orkar och är nyfikna så ska jag försöka förklara detta.

Tänk er ett människohjärta i ena handen, det väger 350 gram och väger alltså ungefär som två lite större äpplen. I andra handen har ni ett giraffhjärta, det väger 11 kilo, alltså lika mycket som 11 fulla mjölkpaket. Jag är inte utrustad, som de flesta andra människor, med ett människohjärta utan med ett giraffhjärta. Det har blivit så genom ett liv med mycket skit, smällar, slag och nederlag. Hjärtat har blivit större genom att jag lyckats vända motgång till medgång och det har fyllt mitt hjärta med engagemang, energi, kärlek och massor av livsglädje.

Tyvärr är giraffhjärtan inte gjorda av stål utan mer som en vattenballong fylld med blod. Vattenballonger är jättelätt att ha sönder, bara tappa av misstag, sticka hål på eller helt enkelt kastas i marken med ett stort klafsigt splash. Det har fått krafsats ihop många gånger och fått fyllas på med nytt blod, det har lappats och lagats med silvertejp fler gånger än jag kan räkna.

Att leva med ett giraffhjärta under armen är ett tillstånd som är antingen fullkomligt lyckligt eller totalt i rädsla. Oftast då det senare. Meeeeeen, det jag har upptäckt sista året är att när jag kör hoj, då stoppar jag in giraffhjärtat innanför stället, drar ner visiret, vrider på gasrullen och jag är safe. Känslan av trygghet är total, ja inte trygghet att inte kunna köra ihjäl sig då förstås, jag är ju inte osårbar på hojen - fullt medveten om det, men giraffhjärtat är helt tryggt och i säkert förvar och fylls med energi. Det är så fantastiskt underbar trygg känsla så därför älskar jag att köra hoj. Det skänker mig total avkoppling från livet utanför. Ett annat tillstånd som ger mig trygghet åt mitt giraffhjärta är på jobbet, i min kostym, ger inte samma avkoppling som tiden på hojen men hjärtat är tryggt och fylls med energi även där. Så det bästa råd jag kan ge alla som behöver energi: Jobba med något du älskar och kör hoj - livet kan ta konstiga vägar i övrigt men tryggheten i sig själv finner man just i att göra något man älskar.

En av mina bästa vänner, en man, beskrev mig en gång så här: "Du är den starkaste människa jag mött, men också den mest sårbara". Ja, jag kan bara säga att han har rätt och svara en sak.... jag har ett giraffhjärta!

Till mitt försvar av mitt giraffhjärta har jag krigarmorsan. Jag är ju skotska, tillhör "clan Ross of proud Scotland". Krigarmorsan i sin kilt och med sitt stora svärd ställer alltid upp när jag behöver. Inget kan hindra henne, krossar du hennes knäskålar fortsätter hon slåss ändå. Hon slåss för mig, hon är helt oslagbar och går på ren vilja. Hennes motpol är Harungen. Harungen är en annan del av mig. Hon är rädd jämt och gömmer sig helst i ett hål i marken.

De är båda del av det som är jag. Vi delar på samma giraffhjärta, krigarmorsan, harungen och jag. Självklart är dessa olika "personligheter" alla samma jag, de är mer att se som analyser jag gjort av mig själv, hur jag är. Allt jag varit med om i livet har format mig och jag är tillräckligt erfaren idag för att kunna dra lärdom av allt vilket jag ger tillbaka till framförallt mina barn genom att skriva en bok. Titeln? "Krigarmorsan, harungen och giraffhjärtat" förstås. Det är en bok om livet, så som det är och så som det var. Att skriva ger tid för reflektion och möjlighet att erfarenhetsåterföra till mig själv. De sista åren har krigarmorsan och harungen blivit mindre och jag är mer centrerad och trygg i mig själv.

Så det var egentligen mer ett självutlämnande inlägg än ett sporthojsinlägg som ni märker, ta det för vad det var. Nu måste jag ta en tur med hojen med giraffhjärtat innanför stället, för vintern är på väg och giraffhjärtat behöver fyllas på med positiv energi för att klara av den. 

Varit en vecka med full fart på livet, på alla håll och kanter. Jag är helt slut. Idag var första dagen på hojen överhuvudtaget på hela veckan. Skulle ner till Peking (Norrköping) och lämna lite grejor och hämta lite annat. Eftersom det var kallt och jag hade ont om tid så tog jag motorväg både dit och hem. Satan vad kallt det var!!! Trots ullställ, fleecetröja, ryggskyddet (som värmer ganska gött), foder i stället samt allvädersstället. Hade dessutom ryggsäck med kläder i, vilket jag tyckte borde hålla mig varm åtminstone på ryggen. Men icke. Jag fryser ända in i märgen, hela tiden.

Det är bara att konstatera, vintern är uppenbarligen väldigt nära. Handskarna gör inte sitt jobb, jackan är för snäv med allt under så den värmer inte heller som den borde, dessutom är dragkedjan "naken" så vinden drar rakt igenom. Gliperna vid ärmsluten och vid byxsluten släpper också in kall luft. Luften var så kall på hemvägen så jag måste kisa för att ögonvitorna värker av vinddraget trots hjälm och visir och alla ventiler stängda.

Fötterna domnar av kylan, fingarna likaså. Försökte hålla lite rörelser i alla kroppsdelar under körningen men det går inte. På hemvägen fryser jag big time redan 5 minuter efter start. Stannar en gång på nervägen och en gång på hemvägen. Försöker tina upp men börjar frysa så fort jag går ut från bensinmackarna.

På hemvägen hade det regnat på första halvan av min resväg. Vägbanorna är fortfarande våta. På vissa ställen finns knappt ett hjulspår som ser upptorkat ut. Varje gång jag kör om och passerar de vita vägmarkeringarna tappar jag vägfästet så jag får kämpa som en galning att ta alla filbyten mellan de streckade linjerna.

Väl hemma är jag så frusen och stel att jag nästan ramlar på parkeringen trots att hemresan nästan tog dubbelt så lång tid som nerresan, bara för att jag väljer att köra så långsamt för att över huvudtaget klara den fuktiga, kalla vägbanan. Ja inte vet jag om den är så hal, men jag trodde det var kallare än det var på termometern. Den visade 7 grader när jag kom hem kl 21. Men blåsigt värre var det så kylan kändes ju värre av det också. Har ont i hela kroppen av anspänning och kyla.

Kröp ner i ett väldigt varmt bad så fort jag kom hem. Så fort krampen släppte somnade jag som en stock. Vet inte vad som var farligast dock, den stelfrusna kyliga hemkörningen eller att somna i badet efteråt?

Konstaterar att jag har för första gången haft 30 mil i sadeln och det var överhuvudtaget inte njutningsfullt! Dock släppte många jobbiga tankar greppet om min hjärna någonstans på vägen, och det är alltid positivt! Men njutningsfullt? Nej, inte det minsta... vintern är här när som helst och jag måste börja hantera vinterförvaringen känslomässigt på allvar.... usch och fy! 

Det pågår en avskräckningskampanj i mitt liv inser jag. Den är inte synkroniserad på något sätt och de flesta skulle kalla den för slump. Men senaste veckan har ett antal personer, inlägg, artiklar, bilder och drömmar (faktiskt) gett mig en bild av vad som trots allt kan hända med mig på Nürburgring eller på vilken väg som helst för den delen.

Jag ser och läser och tar till mig, lägger det i mitt medvetande och uppgraderar min riskhantering (ha ha...ja eftersom jag precis suttit med riskhanteringsprocessen på jobbet, jobbar som verksamhetsutvecklare så var det ju passande humor på processnivå). Riskmedvetenhet är A och O på hojen!

Hade en dröm i veckan som var ganska lång och invecklad men i slutet får jag händerna på en bok, en bok om mig och mitt liv. Detta är nog kopplat till verkligheten då jag håller på att skriva en bok om mitt liv främst till mina barn, just ifall att något händer med mig så vill jag ändå berätta för dom om mig, mina erfarenheter, mina drömmar och mina slag jag tagit i livet. Det är inte en bok för barn på något sätt, det är en väldigt realistisk och ur min upplevelse av livet-bok. Men jag vill inte att barnen får höra en det ena en det andra om hur "oansvarig deras mor var som minsann bara tänkte på sig själv och körde ihjäl sig" osv. Ni fattar säkert poängen. Jag vill berätta för dom att det lönar sig att drömma, sätta upp mål och kämpa. Det är värt precis allt! Det är det som är att leva!

Nåväl, åter till boken i drömmen, det som var intressant var att jag kunde läsa den i drömmen, flera kapitel längre än där jag är idag, sen kom ett helt gäng tomma sidor, men slutet i boken var skrivet och visst läste jag även det! Faan vad jag grinade när jag vaknade och insåg vad det handlade om. Min mormor, rest in peace mormor, drömde sanndrömmar och jo, jag har drömt några jag med genom livet. Jag kan inte säga om detta var en sanndröm än, det vet jag ju först senare, men det gav mig en tankeställare.

Så okej, jag ska inte avslöja hur den här donnan tänker checka ut (not a spoiler), men jag kan avslöja att jag är nöjd med det slutet, faktiskt, de kapitel som jag än inte "levt" är jag också mycket nöjd med om jag får uppleva. Dessutom det faktum att boken innehöll tomma sidor gav en känsla av trygghet, att det finns oskrivna blad, ingav mod och hopp.

Nåväl, det är läskigt det där med Ringen, skitäckliga bilder på olyckor med mc förare involverade i höga hastigheter, tuffa bikerknuttar som uttalar sig om "aldrig mer", vänner som försöker i all vänlighet avråda - allt tas in och läggs på riskhanteringslistan. Får det mig avskräckt då? Nej, det skulle jag inte säga, jag vill verkligen åka. Men som jag sagt förut, jag jagar ingen snabb tid, bara att uppnå ett varv så har jag uppnått mer än jag vågade hoppas på för ett år sen, då är jag mer än nöjd. Sen vill jag säkert ha mer, men så är det väl med alla drömmar som man uppnår. När man ser att det går att göra vad man drömmer om då börjar man drömma om nästa sak.

En sak är säker från och med nu, jag är fullt medveten om riskerna men kommer kämpa för min dröm att köra Ringen, sen kan ju allt hända, några blad är oskrivna trots allt! Utan drömmar skulle vi alla kunna ge upp, och lägga oss ner och dö på en gång, det är i alla fall min bestämda åsikt! Så dröm era drömmar och våga lev era drömmar! Det ska i alla fall jag göra :)

På väg hem från dagis möter vi en 6 åring på cykel som gör en sjukt snygg stoppie så till och med jag höjer på ögonbrynen. Min 5,5 åring har precis lärt sig cykla över huvudtaget och hon står också och stirrar. Så många körlektioner som jag fick ta så vet jag att mina döttrar kommer få öva MYCKET för att lära sig göra wheelies och stoppies på sina cyklar, om jag ens kan motivera dom att göra det, räddhjärtade som vi är dessutom, har troligen gett dom där generna som gör att de inte vågar prova.

Själv har jag sjukt mycket körabstinens, jag vill ut och prova allt jag läser om ju. Pluggat teoretiskt om wheelies om man ska koppla upp den eller gasa upp den, måste ju provas men visst, önskar jag hade en hoj till faktiskt som är lite mer bushoj att leka med. Till och med hittat några begagnade som jag börjat snegla på. Herrejisses, storhetsvansinnet har slagit över totalt, ensamstående tvåbarnsmorsa med två hojar och bil, det blir svårt att försvara tror jag... MEN varför skulle jag behöva argumentera och till vem undrar jag? Nä, det är nog bara gamla hjärnspöken som gör sig påminda, men dom är ju borta nu så.. ja varför inte?!

Istället står jag vid spisen och bränner maten, bakar surdegsbröd (eller rättare sagt försöker för tredje gången och räknar kallt med att det misslyckas som alla andra gånger), tvättmaskinen rullar och det är faan i mig fredagkväll och jag är en helt vanlig morsa vars egentid i kväll kommer gå till att tvätta håret (va faan, händer det ens i verkligheten?). Visserligen en morsa med en dröm men just nu känns det bottenlöst med en svart vinter framför sig.

På parkeringen spinner rock-katten och ber mig komma och gränsla honom. Men idag är det tyvärr tvärkört. Ska försöka få till åtminstone 1-2 timmars körning i morgon lördag. Jag längtar så mycket så det gör ont. Ska nog smyga ner i kväll när ungarna somnat och lyfta lite på kapellet och prata lite med honom med ett glas vin i handen och få mig lite fredagsmys ändå.

Men jag slås av att jag faktiskt hellre just nu vill köra än sitta i soffan med mina barn, hur kan det vara så? Håller jag på att gå över gränsen helt från vanlig morsa till knuttemorsa? Mår dåligt av det och tankarna är ett virrvarr och snurrar hit och dit. Är jag en sämre mamma för jag hellre vill ut och köra en sån här vacker sensommarkväll innan vintern tar över än att stå och steka ... vad nu som en gång låg i stekpannan?

Giraffhjärtat är liksom delat i två delar, en del vill köra, en del vill gosa med ungarna. Men jag kan inte göra det samtidigt och jag tycks aldrig få nog, jag vill bara ha mer. Surar ihop med surdegen Råger. Fredag i Stockholm och lyssnar på hård dödsmetall, love that shit! 

Purr låter det från Rock-katten... giraffhjärtat känns för alltid delat i två delar, tur det är MotoGP helg att se fram emot.

Edit: Min äldsta dotter kommenterar dock ikväll när hon märkte att jag är sur för jag inte kan köra: "mamma du är världens bästa mamma för att du är så ovanlig och kör motorcykel, helt bäst"... ahhh.. jo men jag vill köra också, inte bara titta på hojen. Men visst, jag har världens bästa supportrar i mina barn, världens bästa ungar! 

Min inspiratör till projektet har precis kommit hem från Tyskland och en veckas körning på ringen. Nu slänger han ur sig så där lagom nonchalant och frågar om jag ska med i maj då de åker nästa gång. Jisses.... 

Ehh... oj, vad det börjar dra ihop sig helt plötsligt. Maj...det är ju bara 7 månader kvar!!! Men det är ju bra, bra att sätta en deadline lite mer precis menar jag. Jag har bara satt Ringen till 2012 tidigare. Ska det bli Ringen maj 2012? Jag måste skriva om projektplanen lite och genomförandefasen av viktminskningen över vintern och få upp kondition/muskler måste skrivas ned och planeras mer i detalj. Det här måste jag sova på känner jag. 

I morgon planerar jag ta cykeln till jobbet (8 km enkel). Det känns faktiskt farligare att cykla än att köra motorcykeln till jobbet. Stockholm med cykel är rena rama självmordsuppdraget. Andra cyklister är de farligaste man kan möta, för att inte tala om taxichaufförer... huu... Götgatan är typ lika farlig som Nürburgring, där gäller inte heller några regler och taxibilarna korsar över cykelfilen hej vilt, en röd liten damcykel med en rädd flicka på är ju bara att köra över, right... helst vill jag ha mc stället på mig men där går väl gränsen vad som tillåts av samhällets dömande. Men skam den som ger sig.

Så cykel får det bli och hojen får stå. Det är i alla fall inte roligt att köra hoj i köerna när jag inte vågar kryssa mellan bilarna. Bara det inte är regn för det orkar jag inte motivera mig till.

Maj? Det är faktiskt ganska snart... wow... maj! 

Kört bulten fram och tillbaka ett antal gånger i dag. Träffade fotografen i fotokurvan för hans projekt Tjejer på hoj. Klart man ställer upp, han vill ha vanliga tjejer som kör hoj och inte ligger i underkläder på tanken. Nä, jag är nog en helt vanlig morsa som kör hoj, så absolut.

Farbror blå gjorde tempot lågt idag med med sin närvaro. Första rundorna uppskattar jag det ändå, samma som igår, för då får jag öva på att svänga sent och slipper bli så himla stressad av alla snabba sporthojar som alltid tycks ligga och sniffa mig i rumpan och som jag då får stanna till kanten för att släppa förbi. Jo, jag vet, jag ska köra min fart och låta dom köra om när de själva känner att de kan, men jag känner mig så stressad av det så jag slår hellre av och släpper förbi. Men som sagt var tempot var generellt lägre både i går och idag.

Sista två varven har farbror blå dock lämnat platsen och tempot ökar. Då händer något spännande. Jag ökar ju också farten, inget hiskligt tempo, sporthojarna kommer ifatt mig ändå. MEN... jag klarar av att få ihop några av de där bitarna som jag lärde mig förra söndagen på KNIXen, svänga sent, tyngden på rätt fot, förankra ena knät, kan röra överkroppen i princip helt obehindrat utan att hojen blir vinglig. Lyckas till och med hänga i några kurvor med knät utåt. Har fasen ingen aning OM jag gör rätt, MEN jag märker att jag kan få med mig mycket mer fart ut i kurvorna...wow! Plötsligt händer det! Känns som polletten trillade ner. Ser förmodligen inte klokt ut och några sporthojsåkare har förmodligen fått garva läppen av sig bakom sina visir idag, men hey, det bjuder jag på inga problem! JAG lyckades i alla fall riktigt bra med sista körningen och jag är MYCKET nöjd!

Vågade till och med stanna på Rosenhill och fika, visserligen själv, men det var inte med total skräck, även om jag parkerar långt från några andra hojar, vill ju inte dra i backen som ni minns, och ställa sig på sidostödet, glöm det, här gäller centralstödet från och med att jag tappade hojen då stödet vek sig. Huu... men en bulle o kaffe kändes som en seger efter en sommar av att ha åkt förbi. Modig idag helt klart!

Men det som händer med håret när man blåser på på motorvägen utan att ha flätat det lämnar mig minst en timme ikväll att reda ut... jisses, det gör jag inte om.  

Väl hemma snörde jag på mig mina nya löpskor med fotinlägg och gav mig ut på min vanliga 6 km runda. Har gått den i ett års tid några ggr i veckan och för några veckor sedan började jag intervall-jogga på den. Idag lyckades jag med hela 9 intervall på 1 minut vardera vilket nog är rekord det med. Tiden brukar vara ganska exakt 1 timme (o jag vet, det är skitlångsamt i jämförelse med de flesta, men det är min fart), idag stannade tiduret på ...53 minuter... Blame it on the shoes! Hemma körde jag 5 bulgariska utfall per ben som jag fått tips om, fuskar med att hålla i mig för knänas skull. Stretchning och nu väntar en dusch, shitto vad jag svettades idag... KUL!!!

Köpte mig ett motivationshalsband idag också med texten "Följer hjärtats röst - Unik & Modig", tyckte det passade mig som handsken.

Maten då? Näää... Hoj = 5, Träning = 5, Mat = 1... men i morgon kommer barnen hem och då blir det bättre med maten men mindre hoj och mindre träning. Jobbar på det där, att få ihop helheten. Men det slår mig, för första gången i mitt liv så har jag inte tänkt jobb på hela helgen, har absolut ingen aning om vad som väntar nästa vecka eller ens i morgon. Så är det när man börjar LEVA LIVET! Följer hjärtats röst, unik & modig - Japp så in i gatan! Tjing tjing, vad jag är fylld av energi!

Vilken dag det blev! Helt slut i hela kroppen och hjärnan är sen många mil tömd. Galet skön höstdag. Solen har lyst från blå himmel och naturen har visat upp sig från sin bästa sida. Kört några timmar i alla fall. Bulten och Dalarö och lite smått och gott. Bor ju riktigt bra nära nynäsvägen, bara värma upp på sockenvägen och så full gas.

Behöver jag säga att det var många hojar ute idag. Kändes verkligen som alla var ute för en av de sista gångerna inför vintern. Polisens närvaro gjorde ju att tempot hölls nere men det gjorde inte mig något, då fick jag i lugn och ro öva på det jag lärde mig förra helgen på Knixen på Gröndal. Spårval är svårt. Så är det bara, jag har jättesvårt att svänga senare men ibland får jag faktiskt till det, men bara i bland.

Ut mot Dalarö var det lappat och lagat på en sträcka, fick ett otäckt släpp när jag körde över en avlång lagning. Sen fick jag ett släpp till på den nya asfalten och någon oljefläck så jag kände att jag bara gled som på is. Hann i alla fall tänka att "inga snabba rörelser, rakt fram, släpp av gasen, bromsa inte", vet inte om det är rätt, men det är min instinkt när jag märker att jag tappar fäste och det gick ju bra. 

Efter nån typ 2 timmar så började jag snörvla och hade en klump i halsen. Tanken slog mig att jag kanske höll på att bli förkyld. Slängde det åt sidan och fortsatte. När jag senare närmar mig hemmet inser jag att jag är i full gråt och tårarna strömmar nerför kinderna. Fattade inte ens att jag var ledsen förrens då.

Sorgen slår till mig som en spark i magen. Det är på väg att ta slut, hojåkat och sommaren, jag som inte var klar med den, jag som vill köra mycket mer, jag är inte färdig och ändå, det håller på att ta slut. Timmarna på hojen är räknade för i år, det är inte många kvar. Har tänkt lämna in på vinterförvaring sista helgen i oktober så visst, det är några helger kvar, men med barn varannan helg är det ändå inte så långt. Sen kan det vara skitdåligt väder när jag väl kan köra. Så det här kan faktiskt vara sista fina höstdagen på hojen. Sitter och bölar sista kilometrarna och tackar mig själv för jag har det mörka visiret på. 

Hem och hämtade tvättgrejorna och åkte till tvätthallen. Första gången jag tvättade hojen så det blev lite extra mys och polering med sämskinnet. På hemvägen lyckades jag ha missat att korken på schampot var löst så jag hade en liter tvättmedel i ryggan när jag klev av som nu droppat ner hela parkeringen och trappen... mer jobb. Efter det svimmade jag nästan faktiskt. Inget allvarligt, har lågt blodtryck och är van att svimma, men efter ha varit igång en heldag utan mer än en proteinbar så låg jag helt enkelt på för låg blodsockernivå. Så är det när man kör omkring med ett blödande giraffhjärta i handen, man prioriterar att hålla det vid liv. Nu har jag i alla fall ätit och mår mycket bättre.

Visst, jag ser fram mot att kunna fokusera mer på träning och mat under de mörka månaderna som hojen är borta. Börjar få ångest också över vinterförvaringen, jag kommer ju inte kunna åka och hälsa på och se att han har det bra. Därför är jag ledsen. Det är som att veta att man ska skiljas från någon man älskar och inte ska få hålla om honom på ... fuck... ett halvår... Det är alldeles för jobbigt att tänka på nu. I morgon blir det mer hojåka. Hoppas han inte har det för kallt under kapellet nu inatt bara. Kunde jag ta in honom i lägenheten hade jag gjort det, tro mig.

Galen? Jag? Jo, kanske, men jag Ä L S K A R min hoj, så enkelt är det. Sann och äkta kärlek när den är som bäst!

För 18 år sedan cyklade jag omkull i  Norrköping. Cyklade och fastnade med framhjulet ner i ett spårvagnspår. Körde ganska snabbt och det tar tyvärr tvärstopp när hjulet trycks ner i spåret. Detta resulterade i att jag voltade över cykeln men jag lyckades hålla mig kvar med vänsterhanden i styret. Kroppen slets som en tung elefant över styret och drog i backen. Fick ont överallt men värst stryk tog armvecket/armbågen i vänster arm. Har sedan dess inte riktigt kunna återuppfå styrkan i armen så att bära tunga matkassar i vänsterhanden har inte varit möjligt. Jag har lärt mig leva med det men nu, idag. Aj som f...

Igår när jag slet tag i motorcykeln som var på väg ned i asfalten så fick jag just tag i den med vänster hand (och hojen väger ju som sagt var 257 kg) och den gamla skadan protesterar nu vilt och armen går knappt att räta ut. Tänk att så gamla skador kan sitta i? Måste försöka stretcha ut gårdagens strapats men jag är rädd att detta är gamla synder som kommer protestera högljutt i en gammal kropp. Hoppas det inte får alltför långsiktiga konsekvenser bara. Men det ger mig samtidigt en godtagbar "ursäkt" att jag inte kom iväg till Arlanda banan i helgen (men jag VILL).

Ska försöka köra så mycket det går i helgen ändå, och hoppas rensa skallen från allt vad jobb och bekymmer heter och bara... vara. Behöver ladda. 

Haft en sjukt jobbig dag med 11 timmar på jobbet. Men så är det när man är ensamstående mamma på deltid, då måste  man jobba järnet när barnen är borta för att kunna hålla ihop en heltid, vilket i sin tur behövs för att ha råd med sitt fritidsintresse.  Var i alla fall VÄLDIGT trött när jag vid 20 tiden drog på mig stället för att hojja hemåt. För att komma ur garaget på jobbet ska man köra uppför en snirklig uppfart som är ganska brant. Väl uppe är en liten "platå" där jag brukar stanna för att gå tillbaka till backen för att dra passerkortet så garageporten åker upp. Första gången jag gjorde manövern så stannade jag med hojen på krönet med bakhjulet i lutet så att säga och då höll jag på att dra hojen i backen och rullade lätt backåt och neråt sidan i 45 graders vinkel. Då gick det bra och jag lyckades lyfta tillbaka den. Men jag har lärt mig att åka fram och kliva av istället.

Så gjorde jag alltså idag. När jag fällt ner sidostödet och tar ett steg åt sidan, släpper styret märker jag direkt att hojen viker sig mot mig. Stödet var kanske inte riktigt utfällt eller så var det lite lutning, eller vad vet jag. Att jag var galet trött och slutkörd efter en lång vecka hade säkert en stor skuld i det hela. Försökte fånga upp den men eftersom jag klivit ett steg åt sidan kom jag inte åt att få ett bra grepp men ändå, jag lyckades få tag i styret, slet av tutknappen med tummen men tyvärr fick jag aldrig upp hojen. Slet ett tag men fick ge upp och försökte så försiktigt jag kunde hålla emot och lägga den ner kontrollerat.

Försökte trycka upp den med ryggen mot och en hand på styret och en i ramen som jag fått lära mig, men 257 kg är tungt, ännu tyngre när man är trött. Sen funderade jag på om ifall jag lyckades lyfta upp den med ryggen mot, hur får jag den då att stanna upprätt och få ner stödet korrekt så den inte slår över och trillar åt andra hållet, inte vet jag, det får ju gärna någon kommentera så jag lär mig. Första bilen fram är en bil med en rullstolsburen kvinna. Nä, det är nog bara dumt att fråga. Hon lyckas i alla fall pressa sig förbi med sin bil. Sen kommer två bilar en utifrån och en nerifrån garaget samtidigt. Två män plus mig själv så står hojen på två hjul igen.

Yngsta killen måste ha kört hoj själv, för hans första reaktion när vi fick upp den var att kolla efter skador på hojen. På väg därifrån vänder han sig om och frågar hur det gick med mig. Ha ha... ja, så är det, vi tänker först på hojen, det var först när han frågade som jag insåg att jag blödde lite på tummen. Skakig var jag i alla fall så det räckte och blev över. Att köra hem sen måste varit en ganska stel syn. Innan jag körde iväg hade jag i alla fall sinnesnärvaro att kolla bromsar och lampor.

Väl hemma gjorde jag en större genomgång och kan konstatera skrap i lacken på motorn, möjligen någon i kåpan och då förstås också tutknappen som ligger i fickan. Det allvarligaste var nog mitt giraffhjärta som fick sig en rejäl törn och jag känner mig rejält klantig och så där blond som bara en tjej kan vara.

Har precis varit ute på min träningsrunda och försökt skaka av mig pulsen som var i 280 redan innan. Kan bara konstatera med mitt blödande giraffhjärta i handen att nej, jag ska nog inte boka mig till Arlanda TT i helgen i alla fall. Jag är för trött både psykiskt och fysiskt. Jag behöver vila, köra lite lugnt och njuta, tvätta hojen och se över eventuella skador lite närmre. Känns väldigt vuxet och barnsligt på samma gång. Men jag kommer inte hinna ställa om självförtroendet från nu minus 100 till plus 100 på mindre än 36 timmar. MEN JAG VILL...jag blir ledsen av att ge upp en smula. Inget allvarligt, jag kommer igen, men till våren.... Faan, ända till våren... nä nu blev jag deprimerad på allvar. 

Vill köra Arlanda TT i helgen. Men jag velar hit och dit och vet inte. Gör listor på för- och nackdelar för att hjälpa mig bestämma mig.

+ Jag älskar att köra hoj, detta i sig är skäl nog att boka

+ Det ska bli sol på lördag

+ Barnen är hos sin pappa hela helgen

+ Det kan bli det där sista härliga minnet inför den långa mörka deprimerande vintern

- Har fortfarande ont i knäna efter helgens körning, ska det hinna släppa till lördag?

- Har egentligen inte råd just nu

- Det är en lång dag, tyckte KNIX körningen i söndags var lagom längd i tid

- Börja kl 7? Hallå, jag går tidigast upp så tidigt när jag jobbar, jag är en kvällsmänniska

- Det kommer kräva en rejäl insats att peppa mig mentalt att faktiskt våga

Det som hindrar mig i att bara boka är just det där med att ställa om min hjärna från ”inte kan väll jag” till ”klart jag kan”. Det låter enkelt men kräver en rejäl psykologisk insats för att klara. Har jobbat med detta i över ett år nu och jag är HELT slut, skittrött, för jag måste varje dag få min hjärna att sluta tänka som den alltid har gjort. Det är svårt, riktigt svårt, att lära om ett invant tankemönster sen barnsben. Att göra något som de flesta i ens omgivning tycker är helt korkat, inte tror på, skrattar åt och ibland faktiskt skäller ut mig för, är väll en sak. Men när man själv undrar om det ska gå och ibland till och med håller med i omgivningens argumentation, då blir det ännu svårare.

Häromdagen blev jag i princip utskälld att jag var en dålig mamma åt mina barn, riktigt ansvarslös var jag, för att jag kör motorcykel (vilket jag fått höra av många, flera gånger, så det var bara inte denna gång). Nej, det går jag inte på. Jag är en bra mamma just för ATT jag kör motorcykel. Barnen ser upp till mig för att jag gör något jag drömmer om. Hur många barn får uppleva föräldrar som gör det och kommer hem och bara ler med hela kroppen och är uppfylld av ren och skär glädje? Mina barn har fattat att detta är bra för mig och i slutändan blir bra för dom. Dom är mina två största supportrar. Visst lilltösen på 5 är ibland orolig, framförallt när hon ser på MotoGP och ser Rossi och grabbarna luta som tusan i kurvorna och sladda av. Men även hon förstår att det inte handlar om att ligga i asfalten utan om glädjen att köra. Men visst, jag blir lite ledsen för att få en sån känga och det får mig att tänka efter att "tänk om det händer något".

Omgivningen i övrigt lämnar en del att önska. Vissa förstår att detta är något jag måste göra. Vissa förstår det inte alls. Jag märker hur jag distanserar mig till de som är mest negativa och då blir de ju ännu mer negativt inställda till min plan. Några hejar på och peppar. Det tackar jag för! Ni är inte många, men ni finns och är numera fler än i början av ”projektet”.

Nej, jag kommer låta beslutet vila lite till. Ikväll väntar en promenad med lite löpträning och en meditation efter för att se om jag klarar av att ännu en gång fokusera och ställa om självförtroendet från 0 till 100 och faktiskt ta den där bandagen på Arlanda TT innan vintern slukar mig.

Dagen började med en fotografering på mig med min älskade hjälm och mina handskar som attribut. Tror det kan bli riktigt bra bilder faktiskt, på fredag vet jag. Målet med bilderna är att kunna göra en riktigt bra förstoring och hänga upp på väggen som inspiration för att klara hela mörka vintern som väntar. Vi ska försöka få till en fotografering på vägar också innan hösten är över. Ska bli riktigt kul. Det jag märker när jag berättar om mitt projekt för fotografen är hur glad jag är över det jag hittills uppnått och hur exalterad jag blir när jag berättar om vad som väntar.

Ikväll har jag en vän, han som sådde fröet om detta projekt för ett år sen, i Tyskland och kör Nürburgring. Jag ligger och bevakar påfartens webb kamera på två separata siter. Vet att han kört minst tre varv och jag får med en bild från ett i alla fall. Där är han. Ren och ärlig inspiration för en morsa som har en dröm. Jag är evigt tacksam för ditt stöd vännen, ovärderligt! En sådan här påhejande vän, på en sådan bild - vad kan vara bättre inspiration?

Han ringer mellan två varv och jag riktigt hör hur killen hoppar jämnfota av ren och skär glädje. Han låter på rösten PRECIS så där som barnen när de är på någon kul aktivitet typ Gröna Lund. Han ska in och köpa fler biljetter för att åka fler varv. Han pratar fort och andas ytligt. Han låter lycklig.

Jag sitter i soffan och bara ler och trycker uppdatera och uppdatera igen på datorskärmen. Borde äta något, borde träna, borde baka ut surdegsbrödet, borde sova. Men hey, han är där, nu, fatta... jag fattar det inte. Jag kan bara le och glädjas med honom. Jag kan bokstavligen känna i hela kroppen hur jag åker med i fantasin. Wow... Måste bara stanna i det här en stund till.

Drömmen lever

My body goes where my attention is

Ja det är väl inte sporthojs-klassat fast det kommer ju från körningen igår på KNIXen... Satans träningsvärk i låren, speciellt vänster utsida (sitter det ens en muskel där undrar jag ju förstås, jag har aldrig känt av den förr i alla fall), samtliga muskler runt knät är helt mörbultade och musklerna i fötterna ömmar. I morse när jag klev ur sängen ramlade jag faktiskt ihop på golvet för benen inte bar. Ha ha... vad jag garvade åt mig själv kravlandes till badrummet...allt för jag är så otränad och kört hoj hela helgen. 

Känner ingen smärta i armar, händer och övre bål, lite öm i mage och ryggslut men annars bara behagligt öm så att säga. Antar att det betyder antingen att jag kört rätt och aktivt med ben och mage/rygg som man ska eller att jag är jävligt otränad i nedre kroppsdelarna... förmodligen båda delarna. 25 kilo kvar att gå ner från toppnoteringen på 50 plus för några år sen. Jo... det är en rejäl bit kvar om jag nu ska lyckas uppnå drömmen till nästa sommar på Ringen. Nu har jag börjat skissa på ett träningsprogram för vintersäsongen och en delprojektplan för vikten så jag ska vara i så god form som bara är möjligt tills mc säsongen drar igång igen på allvar. Men först återstår ett antal veckors körning kvar! Skam den som ger sig och drar ner rullgardinen nu! Full gas gäller ända in i mål!

Madre mia vad trött jag är! Har haft en väldigt kul men ganska kall dag på hojen hela dagen.

Frukost och iväg mot Eskilstuna. Började dugga redan vid globen, sen smattrade det och var mörkt hela vägen och då var jag nog tveksam och tänkte att nä, jag åker hem igen. Kallt var det också trots både ullställ och fleecetröja under ytterstället. I E-tuna stannade jag och tankade och åt en äggmacka (den absolut äckligaste i världshistorien, men den gav lite lätt lunch ändå) . Kaffet däremot värmde fingrarna och sakta tina upp mig inifrån. Fick stå och pissa också då det var en äcklig toalett som man inte sätter sig på... Här funderar jag på om jag faktiskt håller på att transformeras till en man ändå? Motorintresse, bara MotoGP på tvn, stå o pinka och hojen går före allt.

När jag tankar så kommer en tjej fram och är sjukt imponerad av hojen, pratar och pratar... ett tag tror jag nästan tror hon stöter på mig. Men hon säger att hon är så sjukt imponerad av tjejer som tar för sig i en mansdominerad värld. Så lite stolt blir jag ju förstås. Här står jag och är en förebild för andra tjejer... wow!

På sista biten får jag ett rejält bakhjulssläpp med bredställ som resultat när jag drar genom en korsning, nylagd asfalt och regn och inte körde jag fort, men jag kanske var lite för het på gasen, vad vet jag... Rädd blev jag i alla fall. Dock lyckades jag komma ihåg att någon sagt "gasa dig igenom problemen", kanske min körlärare eller från Riskutbildningen. Men med gas så får jag ju upp stabilitet, så långt är jag med och jag lyckades behålla armarna lösa och inte spänna mig och öka lite lätt gas (för när bakhjulet släpper så släppte jag gasen, antar att det är naturligt) och motstyra så jag kom rakt igen. Sänkte i alla fall hastigheten rejält efter den incidenten och då menar jag rejält.... Giraffhjärtat i halsgropen.

Väl framme har i alla fall regnet gett upp och jag är väl typ först på plats. I alla fall så gick hojen igenom säkerhetskontrollen...nästan i alla fall. Frambromsen skulle justeras för att ta längre ut, inte har jag tänkt på det innan, men jag måste erkänna att nu var det ju lättare att få bromsen att ta ordentligt. Skönt att killen från SH som tipsat om knixen är där och hjälper mig tillrätta. Det tackar jag för.

Sen är det en lång väntan innan nybörjar-rookisarnas första genomgång. Flaggor och regler dras. Hur fokuserad jag än försökte vara så kändes informationen på 15 minuter som bortblåst 2 sekunder efteråt. Men direkt vidare till förarmöte med min grupp. Vi är ganska få deltagare, kanske för vädret? Men grön grupp som jag tillhör är bara 5 personer, mot full grupp som är 15. Nåja, nu ytterligare instruktioner medans jag försöker repetera och komma ihåg vad som sas vid det första mötet. Skallen kämpar förtvivlat med all information. Jag brukar inte ha problem med att tillgodogöra mig information men jag antar det är nervositeten som gör att jag får kämpa. Efter båda mötena och vid väntan på första körpass märker jag att informationen ändå finns där i huvudet och jag kan börja fokusera. 

Eftersom det är ganska få deltagare generellt slås två grupper ihop (totalt 4 grupper) vilket innebär 5 körpass per grupp. 15 minuters körning, 15 minuters genomgång med "vad hände på sista körningen" och instruktioner för nästa, 15 minuters paus. 

Första körpasset går helt galet dåligt. Växlar mellan 2an och 3an i varje kurva. Efter får jag förstås kritik för att jag svänger för tidigt. Har vi hört den förut? Ja jag vet precis, jag har fått höra det av både körläraren och på risktvåan och dessutom känner jag det själv. Jag svänger för tidigt och får svänga tillbaka och tillbaka igen. Asch. Att det ska vara så svårt. Blir sur på mig själv för jag vet ju så väl vad jag gör för fel.

Nya instruktioner, gaskontroll genom kurvorna strax innan apex och till utgången. Försöker mig på det där att inte luta hojen så mycket som jag brukar och istället hänga ut överkroppen, för att få bättre vägkontakt med däcket. Meeeeeeeen vad svårt. Missar typ alla kurvor för jag fortfarande svänger för tidigt och då att inte luta hojen. Nu blir liksom svängen "längre" för jag förmodligen inte vågar ta i tillräckligt och jag gör marksyningar på ytterkanten i utkanten av samtliga kurvor.

Nästa instruktion så ska vi få in blicken, överdriv rörelserna, in i kurvan, se mot apex, vid apex se mot utgång, titta dit du ska. Jodå, det vet jag ju också om som ett av "mina gamla problem" som körläraren tjatade på mig om, då jag gärna tittar ner i backen, gärna vid hjulet ända... asch. 

Första tre körpassen känns löjligt dåliga. De andra verkar tycka det går bättre och bättre. Själv känner jag att det går sämre och sämre, men det säger jag nog inte, ändå ber jag instruktören köra ett varv framför mig så jag ska kunna hitta var jag ska börja svänga. Det varvet går rätt okej, men sen när jag ska få ihop allt, svänga sent, blicken, hänga på sidan och inte luta så mycket som jag är van vid och gaspådraget genom kurvan... galet svårt. Nu har även just delen med gaspådraget börjat spöka. Fick totalt sett 4 bakhjulssläpp för jag dels kommer fel in i kurvan, blir osäker, släpper blicken tappar gasen, börjar vingla, och då kommer släppen. Höll väl på att faktiskt inte lyckas rädda upp det en gång. Vilket förstås togs upp på uppföljningen av passet... är det bara jag som gör fel med allt? Men av 5 bakhjulssläpp för denna dag totalt och jag faktiskt lyckades att inte åka i asfalten nån av gångerna är jag ändå lite stolt över. Sen är jag förstås inte stolt över att ha fått alla släppen, det är ju misstag jag gör. Men ändå, jag försöker peppa mig själv med att jag faktiskt lyckades rädda upp situationerna istället för att gräva ner mig med att situationerna uppstår för jag gör fel. Sen bidrog säkert att jag aldrig lyckats köra längst ut på däcken tidigare, nylagd asfalt på banan och regn. Men visst, jag gör misstag så är den bistra sanningen.

På ett pass tar jag till och med bromsen i en kurva för att jag nojjar över spårval. En annan kurva börjar jag fingra på kopplingen. Ahme... trött jag blir på mig själv. Aldrig bromsa eller koppla i kurva, herregud, jag kan ju det teoretiskt, men så är jag på ändå, fattar inte. Sista passet släpper jag om alla varv efter varv på rakan bara för jag blir så stressad av att känna att jag är proppen på banan och alla tycks vilja köra fortare än jag klarar av. Jag noterar också sista två passen att jag nu håller hårt i styret några gånger, möjligen av rädslan efter bakhjulssläppen. Men jag hör inne i huvudet ändå min gamla körlärares tjat om "körställningen superviktig, slappna av i armarna". Lite skönt det där, att tjat lönar sig. Så jag kommer på mig några gånger och börjar skaka loss armbågarna. Men så blir jag stel igen efter ett tag. Så är det med tokfokus och rädsla, det ger sällan bra effekt på körställningen.

Visst får jag lite beröm också, instruktören säger att jag har bra flyt i körningen. Jo, i början kör jag i princip helt utan broms. Inför sista körpasset är jag helt slut i knäna så värktablett får knapras för att fixa det. Drack väl 3 liter vatten/sportdryck och sprang på toan säkert 9 gånger på dessa timmar... jag blev en jävel på att få av mig väst, ställ och på igen på kort tid. Tryckte i mig en proteinbar också för energi. Hade behövt lite mer kaffe, men eftersom det är vätskedrivande så vågade jag mig bara en kopp. Sista körningen gick inte heller bra tycker jag. Jag missar svängpunkten, kör för fort (har vi hört den förut då...asch), försöker hänga osv. Det ända jag tycker sitter bra är blicken och huvudvridningen, hänget funkar ibland men spårvalen är inte bra. Det är egentligen bara en kurva jag känner mig trygg med. 

Märkligt nog kommenterar instruktörerna att det ser bättre och bättre ut, men då till gruppen som helhet. Jag tänker nog allt för mycket när jag kör för jag tycker jag missar allt för mycket. Men så är jag van att vara hård mot mig själv och ingen ger sån brutal kritik som jag själv. Innanför visiret låter hon (jag alltså) inte glad på mig, skäller och svär och bannar för fel jag gör.

Om jag lärt mig något nytt? Absolut. Ha fötterna på fotpinnarna vid trampdynorna. Det har jag när jag kör motorväg men då mer av bekvämlighetsskäl att flytta fram och tillbaka. Men jag ska alltså sitta längre bak med fötterna för att inte slå i tårna i backen vid nedlägg. Och att ha vikten på ytterfoten i kurvorna. Och jo, visst, spårvalen blir bättre och blicken är mycket bättre än tidigare. Så visst. Summa sumarum av dagen så är jag säkrare och kör nog bättre än tidigare, jag har bättre koll på min hoj och hur den reagerar och dess tyngdpunkt. Alla moment blev nog till sist lite bättre än i början ändå, även om jag inte är nöjd. Men sssssssjjjjjjjjjuuuuuuuuukkkkkkkkkttttttttttt trött är jag...

SH killen erbjuder sig att lotsa mig hem på småvägar istället för att bomba motorvägen. Absolut är jag på. Kul och ha någon att köra med och jo...jag erkänner... bikerkillar kanske inte är så där jäkligt läskiga, inte alla i alla fall, eller så har jag kanske träffat den enda som inte är så där brutalt hård. Nä, det var faktiskt några till jag mött under dagen som inte är så där "hårda". Men jag tycker nog män fortsätter att vara avvaktande och tveksamma till en ensam honvarg som smyger omkring. Kanske skrämmer jag mer än dom skrämmer mig? Det kan vara så... det är en ny teori i alla fall.

Viktigast lärdom idag var nog ändå att se att alla bikers inte är neggo mot tjejer som kör och att jag faktiskt vågade köra samt att lära känna min egna hoj bättre - och kul var det! Nu börjar väntan på våren och nästa tillfälle! Om knix är bra för gröna blåbär? Absolut! Det är nog bara att köra efter sin egna förmåga och inte bry sig om alla andra, det är dock lättare sagt än gjort. 

Sovit som ett barn efter en lång vecka fullspäckad med jobb, barn och allt möjligt. Vaknade kl 6 och kom snabbt till insikt att "Detta kommer bli en underbar hojdag". Jagade tag på min vännina som aldrig åkt motorcykel och är lite rädd för det men som lovat att våga följa med någon gång. Nu var det dags! Rädslor är till för att övervinnas, det är då man växer som människa! Och stolt blir man dessutom.

Sagt och gjort. Hon lånade ihop ställ och vi körde iväg. Först lite lugnt, öva i villaområde, några rondeller, prova lite snabba inbromsningar så hon är med på att knipa och ha koll på körningen. Fylla tanken och så iväg "på riktigt". Körde Nynäsvägen och Bulten + lite annat smått runt omkring. Här blev hon lite lätt åksjuk, och så kan det ju vara, det är ju stor skillnad på att köra själv eller åka bakpå. Vad vet jag, jag vill köra själv!

Jag vågade mig nu i alla fall in på Rosenhill caféet, eftersom jag hade sällskap med. Kör alltid själv och då är det lite lätt jobbigt att gå på cafée, oavsett hoj eller inte. Sen att jag drömt mardrömmar om det där caféet i evigheter, hur jag tappar hojen så alla andras hojar far som dominobrickor framför ögonen på Stockholms biker-elit har inte gjort skräcken mindre direkt.

Men nu så. Nu blev det av. In och parkera, fika, och lyckas ta oss ut på vägen igen - inga hojar i backen och utan pinsamheter.

Det som är spännande med rädslor är att innan, så känns de helt oövervinnerliga,  sen när man vågat gå utanför sin komfortzon och sett sin skräck i vitögat, så förstår man knappt vad man var rädd för och man växer en hel meter, minst. Härligt med det där lugnet som lägger sig när man inser att skräcken är borta. Har landat hemma på soffan en stund och bara njuter av en lördagseftermiddag efter 4 timmar på hojen. Haft en härlig solig höstdag som jag kommer minnas länge. Dessutom fick jag spräcka två oskulder, min vänninas premiär på mc och min premiär på Rosenhill. Check, check! Nu ska här laddas för Knixkursen i morgon, nästa punkt på min projektplan och som jag, förstås, också är rädd för, tro inget annat. Men kul är det, hela vägen, rädd eller inte, eller ja, mest rädd då men underbart härligt på samma gång. Min väninna? Ja jag tror hon är fylld av samma härliga lyckorus, att ha vågat och dessutom haft jäkligt kul på vägen! 

Har inte kört nån hoj alls nästan på nästan två veckor. Barnen har varit här och jobbet har krävt mer än vanligt. Men igår hann jag köra lite i alla fall. Lite. Det går inget bra, inget bra alls och inget går bra. Giraffhjärtat hoppar upp i halsen och stoppas endast av visiret nedfällt. Parkering är skitläskigt, leta parkering är jättesvårt när man inte hittar, bilar kör så aggressivt och jag höll på att tappa hojen två gånger. Okej, det gick bra, men en gång var det riktigt nära och jag får ta i med hela kroppen för att lyfta tillbaka den. Någonstans börjar drömmen spricka, jag kan känna hur det krackelerar, det knakar och börjar gå sönder.

Dels beror det på att körningen går så knackigt men dels på människor runt omkring. Jag har så dåliga erfarenheter av människor som klampat på och förstört så jag känner igen tecknen på mils avstånd. Har mött människor sista veckorna som jag ser tvivlar på mig eller på min förmåga att uppnå drömmen. Alla säger det inte rakt ut men jag ser det ändå. 

Det värsta är att jag börjat tvivla själv. Jag får svårare och svårare att slå ifrån de där tankarna "tänk om jag tagit mig vatten över huvudet", "det här kommer jag aldrig klara", "det här är nog för svårt", "jag har nog köpt en för stor och tung hoj". De snurrar och river runt och jag har svårt att slå bort det när körningen går så dåligt och när jag sen möter människor som till och med säger rakt ut "det där är väl inget för dig". Då blir det svårt. Jättesvårt. Att behålla tron på sig själv, att stå emot, stå rak, klappa sig själv på axeln och säga "jag tror på dig, har du kommit så här långt så kan du göra vad som helst."

Jag kan inte göra vad som helst. DET är ju inget jag hävdar heller. Jag erkänner friskt att jag inte har en aning om nått om motorer, hojar eller what so ever, i den här bikervärlden. Jag tillhör inte den. Jag är fullt medveten om det. Men betyder det att man ska ge upp? Sluta drömma?Inte försöka? Nej absolut inte. Jag vet av egen erfarenhet att den absolut största delen handlar om tro på sig själv. Hade jag inte trott på mig själv genom åren hade jag absolut inte varit där jag är idag. Och absolut har omvärlden i många år sett och hört mig stå där och tro på mig själv i galenheter och skakat på huvudet åt det. Men det har ju ibland gått bra i alla fall, jag har nått långt i många av mina projekt. Men idag tvivlar jag. Big time. På den här drömmen. Det här delprojektet. Det kanske är omöjligt rent av. Det känns så. 

Men nu väntar några dagar utan barn. Det innebär sorg och saknad förstås, men också att jag får tid. Tid att landa. Tid att köra. Tid att ut och nöta. Tid att skriva på min bok. Tid att sova. Tid att stanna, sätta mig i solen med en kaffe. Tid för mig själv. Det är dags att börja peppa mig själv, att ladda för söndagen. På söndag ska jag på min första Knix kurs. Jag har knappt hunnit tänka på det, men nervositeten har börjat knacka på, även om jag bett den att vänta.

Nu har jag fullt upp med att tvivla. Har inte tid att vara nervös då. 

Det här kanske inte är världens bästa blogg på ett sporthojsforum. För att få in lite "hårt" mc snacks så kan jag meddela att min kedja nu är spänd, av ett proffs och jag har fått lära mig att mojängen heter spärrskaft och jag behöver den med en 36 mm hylsa. Så jo, jag lär mig något nytt varje dag. Och alla bikerknuttar är inte superläskiga. Det har jag också lärt mig. Ha ha...jo, det är nog så att den här bloggen handlar mer om det här delprojektet, att nå drömmen, om att tro på sig själv, att tvivla, det där att vara ny och jag vet ju liksom inte vart det slutar. Slutar det med att jag känner att jag är del av bikervärlden eller fortsätter jag stå utanför? Kommer jag nå målet eller slutar det med att jag bara klarar av Arlandabanan? Jag vet ju inte. Det är ju det bloggen handlar om. Min resa dit helt enkelt. Idag ingen knuttemorsa, bara mest vanlig morsa med en fantasi som jag tvivlar på.

Solig fredagkväll i Stockholm och jag översköljs av hojångest :(

Det här skulle varit min barnfria helg men av någon anledning som jag inte ens minns så blev det ändrat. Det funkar att få några timmar på hojen om man fixar barnvakt. Men nu är ena dottern sjuk. Sjuka barn betyder ingen barnvakt utan man måste vara mamma till 100%. Mc Milla skriker åt mig att hon vill ut och köra. Hon skriker hemska saker och kallar mig än det ena än det andra. Hon är svår att argumentera emot, hon har ett behov som bara kan lösas på ett sätt. 

Och jag är ingen rolig människa när jag inte får utlopp för det där suget med hojen. Noterade en granne som om och om igen envisas med att parkera in i "min ruta". Flera på parkeringen som gör likadant..."Jippi, en parkering i mitten av raden som bytt bil till mc då får alla vi andra lite större mellanrum" tycks de tänka. Nu var jag sur för jag inte får köra så jag springer iväg och släpper ut bitchen i mig. Hoppsan.

Bitchen står nu och surar och steker plättar och dricker rödvin kl 17 för att "ha en orsak" som tar bort barnen ur facket som ansvariga för att jag inte får köra ut i sensommarkvällen. Ett argument som även mc Milla accepterar.

JAG SOM VILL UT OCH ÅKA NU!!! Jag vill ha den där känslan som infinner sig redan på väg ut från parkeringen "nu är livet, fri att andas, inget tjat, inga excelark som ska fyllas i, inga argumenteringar om varför/därför, känslan av lätthet att bara flyga fram". Bara jag och alla mina alter egon innanför visiret. De är inte lätta att umgås med alla gånger, men där och då, på hojen, håller alla sams, alla mår bra. DET är en fantastisk känsla av lugn som bara två saker här i livet ger... Den andra saken får ni räkna ut själva.

Kanske ska jag smyga ner på parkeringen i mörkret när ungarna somnat och bara mysa lite med min älskling och viska godnatt, stoppa om kapellet ifall natten blir fuktig och kall. Men från och med nästa fredag väntar nästan 2 veckors hojåka, då ska jag ta igen varenda förlorad sekund.... snart... Regnar det då och är full höststorm så tänker jag högaktningsfullt skita i det och köra ändå, bara för jag måste och kan.

Utanför fönstret hör jag mullret från sporthojarna som drar på gasen vid grönt ljus... "Kör njutningsfullt men säkert också så ni tar er hem, viskar jag och åker med i fantasin...."

Det känns ändå att jag inte kan ducka särskilt länge till. Hösten är nog här ändå, på riktigt. Vaknat till en grå morgon med regnet smattrandes mot taket och det känns riktigt kyligt. Men jag slår ifrån mig en stund till.

Är mitt uppe i en väldigt intensiv period på jobbet som kräver prestation och jag har ett antal viktiga deadlines. Skulle verkligen behöva jobba 40 timmars dagar. Igår pressade jag ändå in en lunch med en vän, självklart tog jag hojen så fick jag åtminstone en liten provtur. Redan när jag satte mig på hojen och gled ut från parkeringen känner jag mig mer avslappnad och jag bokstavligen känner hur jag lämnar "jobbet" bakom mig. Solen ville också väl och det blev en väldigt fin, om än kort, tur.

Väl tillbaka är jag fylld av energi och jag orkar pressa ytterligare några timmar. På kvällen inser jag att det är en väldigt fin sensommarkväll och jag sliter mig från datorn i några timmar för att ta en tur med hojen utåt Stockholms skärgård. Det är en helt fantastisk kväll, solen skiner och naturen visar upp sig från sin bästa sida. Jag kör och kör och kör... älskar det där att bara åka. Deadlines, Excelarken och PowerPointandet är som bortglömt. Jag älskar verkligen farten. Kör ifatt en annan mc som svänger av på samma avfart och det visade sig stå Polis på ryggen, ehh..."hej hej", men det löste sig ju det med. Åker och hälsar på en vännina som bjuder på middag och vi sitter och snackar skit en stund och smider planer involverandes det där hojcaféet som jag aldrig vågar stanna på. Men nu så...snart.

När jag ska hem har det blivit rejält mörkt (sate vad det blir mörkt tidigt helt plötsligt?). Kurviga småvägar i mörkret med mörkt visir är ju inte den bästa kombon. Men hey, jag räknade inte med att det skulle bli mörkt så fort, I blame nature! Fick flippra visiret upp och ner hela tiden då jag fick en del möten så jag inte kunde köra med helljuset. Men då kommer ju flygdjuren och drar rätt in i ögonen istället.

Sen är ju risken med den där naturen och mörkret också, den döljer en massa djur som inte har någon trafikutbildning. Men det gick ju bra. Efter en bit möter jag något... något i mörkret. I höjd med mig inser jag att det är en bil! Utan lysen! Snacka om att jag fick en smärre WHAT THE FUCK? upplevelse. Ja det är tydligen väldigt coolt att åka utan lysen och skrämma slag på morsor med giraffhjärtan.

Väl hemma är det bara att sätta igång med arbetet mot deadlinen igen. Men fylld med energi, positivitet och glädje. Det är det hojandet och vänner ger. Viktigt att ta sig pauser, hur jobbigt det än är, i vilken situation man än är, att ta sig tid att göra det där man mår bra av och som ger energi. Skrivandet ger mig också energi och tid för reflektion.

Idag blir ytterligare en dag i full fart. Kör njutningsfullt och säkert i trafiken vänner, låt inte deadlinen bli verklighet på vägen!

Jag får OFTA frågan hur jag får ihop det, tiden alltså, som ensamstående tvåbarnsmorsa mitt i karriären, styrelsearbete, lagledare i dotterns handbollslag, tagit A-körkort, hojja, träna, föräldramöten, lekträffar, släktträffar (som jag ofta tenderar att anordna, inte bara gå på). 

Jag svarar alltid samma sak: "Det gör jag inte".

Vilket är helt sant, det går aldrig ihop. Det handlar bara om en sak, värdera och prioritera - HÅRT! Brutalt och egoistiskt, annars bränner man upp sig själv. Jag har gått den långa hårda vägen och vet precis vad som händer och hur jag fungerar om jag väljer fel. Har också lärt mig välja rätt. Eller ja, rättare sagt, jag börjar träffa mer och mer rätt i mina val.

Först och främst kommer....

Jag själv

Rent och skärt egoistiskt, finns nog inte många morsor som svarar det framför sina barn. Men jag vet, att om jag prioriterar bort mig själv så blir jag trött, bitter och oftast ledsen. Så även om jag prioriterat barnen först med lekträffar, deras aktiviteter osv så ger det mig inga kickar. Jag behöver kickar för att orka. Så genom att välja att prioritera mig själv mår jag bättre och därmed vinner barnen på det! Svårt, men det enda rätta.

Se på alla föräldrar som kämpar i ett förhållande och sliter med att hålla gräsmattan klippt, anordnar hemförsäljningspartyn, avancerade barnkalas och grannsamverkansgrupper. Är de föräldrarna lyckliga? Gör det deras barn lyckligare? Nej, Jag vet för jag har själv varit den där dubbelarbetande frun som fixar allt, ser till att familjens sociala nätverk hålls uppdaterat, agerat trädgårdsmästare, hållit hemmet i topptrim och tagit med andras barn hem från dagis och fixat stort kalas varje år, eller rättare sagt tre kalas varje år, ett barnkalas för kompisar från dagis, ett barnkalas för barn i området eller som man känner utanför dagis och ett vuxenkalas med släkt. Inget av dom var mindre än 15 gäster.

Men det är slut med det nu. Sista året har jag lärt mig att faktiskt det funkar att välja sig själv först. Till och med barnen kommenterade när jag skulle köpa hoj och jag var orolig för pengarna: "mamma sälj bilen, vi behöver den inte, vi kan cykla eller åka buss, du blir mycket gladare när du får köra motorcykel". Barn är ofta så där, smarta, rakt på och ser saker vi själva har svårt för att uppfatta ibland. Så visst köpte jag en hoj. Jag valde mig, före möjligheten att skjutsa hit och dit. Eller ja, jag har faktiskt bilen kvar än då jag inte fått den såld men jag ska sälja den, jag lovar.

Men tiden i övrigt då?

Tja, det är som det är. Jag jobbar mycket, allt för mycket egentligen men ändå lyckas jag hitta stunder för mig. Jag kör tex hojen minst 4 dagar i veckan till och från jobbet. Har jag inte barnen blir det minst en 2 timmars omväg hem. Som tur är älskar jag mitt jobb, det ger mig också kickar. Jag skulle aldrig klara av att ha ett jobb som bara ska utföras. Nu måste jag få andra människor att växa, tänka nytt och tänka om vad är bäst för företaget och vad är bäst för kunden. Lärdomar jag tar med mig in i det privata. Växa, tänka nytt och tänka om. Vad är bäst för mig.

Jag har sista tiden klappat mig själv rejält på axeln och sagt: "Faan vad jag är stolt över mig som faktiskt fixat det, som kommit så här långt." För ett år sen hade jag ALDRIG suttit på en mc och det var något jag bara drömde om som typ man drömmer om att bli miljonär nån gång. Livrädd har jag varit hela tiden, det erkänner jag. Men nu är det här, idag kör jag själv. Jag blir bättre och bättre och jag  mår så otroligt bra när jag får grensla och ta mig ut några timmar. Nu åker barnen till sin pappa några dagar och då riktigt längtar jag efter den där tiden, för jag vet hur det kommer kännas, hur bra jag mår både under och efteråt och hur mycket jag ler nu förtiden. Har faktiskt fått kommentarer om det, att jag ler så mycket mer nu än tidigare.

Så jag vet att det viktigaste, hur konstigt det än låter, så mår alla runt omkring mig bättre när jag prioriterar mig själv.

Vad prioriterar jag bort då?

Egentligen inte så mycket. Allt som inte ger kickar kommer långt ner. Till exempel städning, stryka kläder, jag bakar inte allt bröd längre även om jag gör det ofta men jag brukar tycka att bröd är bra terapi och billigare än att gå till en psykoterapeut, dessutom får man bröd på köpet liksom. Men det är oftast som ett bombnedslag hemma och tvätten hamnar sällan i garderoberna strykta längre utan mer i en form av en hög...tänka nytt kallar jag det :) 

Idag är jag inte längre så himla rädd för att köra, men då kommer ju nya utmaningar in... precis bokat mig på min första KNIX kurs. Jag är livrädd, fullkomligt skräckslagen, har blodsmak i munnen just nu men jag har sagt det förr och jag säger det igen:

"Jag vägrar dö rädd, jag ska sladda in med hojen min sista dag i livet med ett stort leende och säga: Satan vicken åktur, det gör vi om"

Men jag vet...jo jag vet, jag kommer ha sjukt kul, jag kommer växa och lära mig massa nytt. Så det är bra att prioritera sig själv, att våga ta steget och göra något för sig själv. Det är svårt och ofta skitjobbigt och jag har varit sjukt rädd för att barnen ska straffa mig för jag väljer som jag gjort, men det är värt det och barn förstår. Har väl investerat en så där nära 200.000 i mitt hojintresse hittills men det är värt varenda krona. Idag lever jag mer än tidigare, mer njutningsfullt och fullt ut! Jag ger mina barn en glad och skrattandes morsa, det är ju inte så svårt att prioritera det om man tänker på det!

Forza!  

Insett (eftersom jag fortfarande då och då gör mina säkerhetskontroller, japp) att jag behöver spänna kedjan. Killen på verkstan har visat mig hur jag ska göra rent teoretiskt och det står ju faktiskt i handboken. Det är bara ett problem. När jag väl ska "göra det" så lyckas jag inte lossa på axelmuttern. Jag gör alla trick jag kan komma på men inser ganska snabbt ändå att jag behöver riktiga, rejäla verktyg, och inte bara de små verktygen som följer med hojen... måste åka och handla det, nån dag, men det blir ju mer spännande körning om jag vet att kedjan kan hoppa närsom....MOHAHAHAAA...

Nä, jag kör försiktigt och jag tror faktiskt inte den sitter så löst, bara att jag noterat att jag bör spänna den inom det närmaste, men det är nog ingen panik än på ett tag. Men visst. Jag ska... ska bara... Men vad är plan C om jag trots en bra hävarm i ett bra verktyg inte får loss den. Vad det nu kan tänkas heta, finns säkert något namn för grejen, mojängen som jag behöver, jag vet ju hur den ser ut men gud om jag måste gå in i en butik och säga "hej, jag behöver en mojäng"...Huuu... fasa!!! BIMBO igen då... Men hey, jag är tjej, vad begär ni av mig egentligen? Får ta på den lilla svarta och wonderbra-n och röda läppstiftet och puta lite extra så kanske kanske jag får hjälp... kanske

Övat sjukt höga backar och krypkörning flera gånger. Rädslan har släppt. Jag kör mer och mer avslappnat. Faktiskt. Det känns bra. Jag är inte rädd längre för krypkörningen. Okej, det är en tung hoj och det är forfarande med viss bävan jag tar mig utför backarna runt Tyresö. Men det går. Jag kör. Och det är inte 99% skräck längre. Det har minskat rejält! 

Inte redo för kafét än, det får bli en annan gång. Fast jag tänker så här, jag ska ju köra hoj, det gör jag på vägen, inte när jag stannar. Men jag har ändå den där känslan av att "jag inte riktigt har lov att vara del av den här världen, riktigt, än". Det är nog därför jag inte vågar stanna, ta del.

Kört med min 8 åring flera gånger och nu även 5 åringen som fått prova på i villaområdet. Lilltösen har varit galet rädd och inte velat. Men nu så, äntligen vågade hon sig upp. "Kör fortare mamma" skriker hon bakpå... jo jo.. jag ökar till 32 km/h och hon vrålar "Jaaaaaaa, vad fort det går!!!"

 Ibland är det lätt att vara mamma :)  För att inte tala om vilken succe när jag glidit upp med hojen utanför dagis sista veckan. Sen att ungen fått cykla själv hem med mig körandes brevid har inte spelat nån roll. Hon är sjukt stolt över världens bästa mamma. Japp, jag är bäst, i hennes värld i alla fall, just nu. Lagrar det i  minnet till de dagar jag vet kommer komma... men det tar vi då.

Tur till Peking väntar i helgen. Tog kontakt med kommunen för att höra vad som gäller för mc parkering i Norrköping. Tur man är noggrann och gör sin förstudie i alla fall, så jag inte får böter nere i byn. Man ska tydligen alltid parkera på bilparkeringen, lösa biljett med kort eller på sms samt ta kvitto, fästa biljetten på hojen (med silvertejp då eller???) samt behålla kvittot. Får man böter visar man kvittot och kontoutdrag eller telefonsmset så häver de boten - Detta har jag nu skriftligt på från beslutande chefsparkeringssnubbe, typ bra-o-ha-grej! Bitchen from Hell eller processknutten som de kallar mig på jobbet, så VET jag att jag kommer troligen få provköra den här processen (oj vilken process/mc humor!)! Dags att sluta snacka och börja packa... 

Hämtat hojen. Motorn hade mkt riktigt två extra liter som jag tabbat mig genom att fylla i för att lampan lyste och mätaren visade tomt. Vad gällde elfelet med brytaren mellan sidostödet och tändningen så har han testat hur många gånger som helst och det fungerar klockrent så killen bad mig komma dit och visa hur jag gör...eh...oh no, tänk om det är jag som är dum och blond igen?

Åker dit och "visar upp" och självklart fungerar det då (och jag gör rätt ...puh). Dock kände jag mig ju jättedum som inte kan påvisa felet nu. Men han sa att han trodde mig i alla fall, oj, plötsligt händer det, en man som tror på vad jag säger är sant och inte kräver bevis, wow. Han trodde också precis som min hojvän hade en idé om att det brytaren på sidostödet men han sa att det i princip aldrig var fel på dom så det hade varit konstigt och han smörjde upp den (?) och bad mig köra ett tag och se om det återkommer. I så fall byter han sidostödet - och det går på garantin sa han... puh igen...

Nåja, hojen är hemma igen och det var kul att köra först BMWn dit och sen direkt byta till min och känna på skillnaden... Älskade hoj, tack för du går så fint och för mig framåt så skönt och tyst, puss på dig min skatt ♥ I morgon blir det mer mys mellan mina ben för ikväll måste jag ta på mig salsaskorna och min mc hjälm för lite städning... ha ha ha!

Dessutom fick jag lite beröm för jag smörjt kedjan bra... hoppsan, "jag?"... tack!