Provat crosstövlar i en evighet tycks det. I princip alla jag haft möjlighet att prova, modeller, storlekar ... men de jag lyckats få på mig utan att avlida i benet har då varit i flera storlekar (typ 6 storlekar större) än den jag har egentligen.

La upp en tråd på Sporthoj och frågade. Fick svar och tips om Gaerne. De ska vara något bredare över vristen och vaden. Letade var de fanns att prova och tog idag en tur till Lelles i Uppsala.

Tjing tjing så glad jag blev när de satt som en smäck, bara 1 storlek större än jag har i vanliga skor och det vill jag ha i mc stövlar över huvud taget för att kunna få ner ett par ullsockar på årets kallare månader. Dock fanns inte längre spännremmar som tillval till min modell trodde säljaren men det funkar med standardlängden... se där ja.

Skitsnygga dessutom. Vita med lite svarta detaljer, precis som jag ville ha.

Provat hjälm också och kommit fram till att jag ändrar mig från att vilja ha en hjälm med grälla 80 tals färger (neonrosa, neongul, neongrön, lila osv) till en helvit. Dock fick inte hjälmen plats i toppboxen så jag beställer den på nätet istället. Ska ju ha lite mer saker också som skydd och kläder.

Sen funderar jag på om man får lacka hjälmen eller om det där bara var på gamla plasthjälmar som det inte funka? Om jag tröttnar på vit hjälm så vill jag ha Skottlands flagga, min klan Ross märket och skottlands nationalblomma tistlar runt omkring. Gärna mina barns namn också. Har ju till och med skissat på en tatuering (till mitt ben då och inte till en hjälm) med tistlarna och barnens namn... det vore rätt coolt att sätta på en hjälm tänker jag.

Letar hoj också för fullt. Om en vecka eller två ska ju skattepengen dimpa ner på kontot och där ska man inte låta pengar ligga så en landsvägsreggad endurohoj ska Milla ha. Sitter med spänning och läser trådar på Sporthoj om vad som är bäst, 2 takt eller 4 takt och kubik förstås... Precis när jag tycker mig veta vad jag vill ha kommer nån snubbe och säger nått smart och jag ändrar mig. Rackarns. Någon som har tips på en hoj eller vill sälja kan ju alltid pm:a mig.

Rackarns vad jag är sugen på att brappa runt. Rockkatten är så tung och speciellt jobbigt blir det på grusvägarna... inte roligt och jag blir rädd så det där måste tas tag i, jag måste lära mig köra grus och i skog. Så är det bara. Årets mål är ju att köra i skogen. Stövlarna är ett steg på vägen, men stövlar gör ingen offroadåkare av mig, jag vet... Men shit så snygga de är.. och sköna... Frågade precis sambon om han tycker jag är skitknäpp om jag vill sova med dom i natt. Han lät inte helt positiv faktiskt... Men så snygga, jag kanske kan ha dom på jobbet innan jag börjar smutsa ner dom? 

Så äntligen känns körningen okej igen. Men rackarns så vinterstelheten satt i länge i år. Tror att sjukdomsperioden på tre månader och jag gick upp 13 kilo och inte kunde träna ett skit, knappt kom ur sängen är boven i det hela, inte bara att "jag inte kört hoj".

Men i helgen kördes årets första Knix på gröndal utanför Eskilstuna. Gick i flera dagar innan och ojade mig och nästan så hjärnan letade ursäkter för att slippa, för så nervös var jag. Jag kände mig verkligen urusel på att köra. Helgen innan körde vi en tur med ungarna bakpå, jag var helt övertygad om att jag skulle dra i backen och på en grusig parkeringsplats fick killen köra ut min hoj på vägen åt mig, jag klarade inte av att stålsätta mig att "Just do IT".

Men nu så, iväg kom jag. Vaknade hur tidigt som helst på söndagsmorgonen och hade höjd puls. Sen gick jag nog och muttrade "nu är det bara att göra... det är roligt... kom igen nu". Killen peppar mig att "kom nu, nu kör vi, det går bra". Tre andra bikerpolare kommer också och tittar och peppar. Ja det är så hojvärlden funkar verkar det som, man kör hoj och peppar varandra, ställer upp när det behövs helt enkelt. Tänkt på det där: i det privata i övrigt är det inte så och inte heller i yrkeslivet, inte alls lika tydligt med samhörigheten och "vi-känslan". Jag förstår att har man en gång upplevt den här tillhörigheten så stannar man. Biker for life. 

Jag är där. Jag har trots hela vårvinterns "jag kan inte det här" och olustkänslor inför körningen lyckats upptäcka kärnan i det igen. Jag är väldigt glad för det. Körningen då? Tja... jag var ju så nervös så även om jag kört innan så valde jag att köra i grön grupp. Första passet kör jag ut och bara känner på hur det känns, kör på lite olika växlar men kommer på att jag vill köra på tvåan hela vägen. Kör helst utan att bromsa, kurvorna tas mycket senare än jag gjort tidigare när jag kört så de känns riktigt bra. Det är bara hårnålen till vänster och sista högersvängen vid depåingången som känns lite skakig. Men något varv senare känns även de bättre.

När jag körde på Gröndal senast, 1,5 år sedan, så höll jag på att få svartflagg två gånger och på genomgångarna var det nästan bara mina misstag man pratade om på feedbacken. Jag var ju ny körkortstagare så visst, jag tog kritiken på rätt sätt. Men den här gången fick jag en helt annan feedback av en instruktör. Jag körde riktigt bra och snabbt, inget hon kunde hitta att hjälpa mig med. Weeee :D Åkte därifrån stolt som en tupp - även om jag missade sista passet för min barnfria helg tar slut innan SMC:s kurs är slut så att säga. Men tre pass är också rätt lagom märkte jag. Jag började bli trött i skallen och kroppen trots 2 liter vatten och 2 proteinbars.

Hemkörningen känns precis så där som jag vill hojkörning ska kännas, i ett konstant flow, euforisk och som en enda lång älskog. Hojen och jag. Glömmer till och med bort killen som kör bakom mig ett tag, jag är i total harmoni med hojen, kurvorna  och vägen. Gasen och jag är bästa vänner och jag är i kontroll igen. Precis som jag vill ha det.

Det var i söndags, i går måndag så har jag asont i vänsterbenet. Lårmuskeln är helt låst och stenhård. Dessutom har jag skitont i yttersidan på låret. Ramlar nästan ihop om jag stod med belastning på benet så jag staplar fram hela dagen. Kan knappt sätta mig eller ställa mig upp från stolar heller. Gnäller om det och undrar vad jag gjort för dumt eftersom det bara är vänsterbenet. Sambon frågar om jag slagit i något, nej det har jag inte. Sen kommer han på det. "Det är väl för du börjat hänga av hojen, det är ju högervarv på Gröndal och mest högerkurvor". Whooo hooo... jo jag har börjat försöka flytta rumpan i kurvorna, inte bara överkroppen och köra T-I-T (tutte i tanken). Okej, jag är ju jävligt långt från att få ner nått knä i backen men jag vill bara att kurvtagningen ska kännas bättre genom att få hojen mer upprätt och få med mig mer fart ut genom kurvan och då måste man ju "hänga" av hojen. Fast jag hänger inte, jag bara... typ flyttar vikten utåt (tycker jag själv i alla fall).

Senare på kvällen får min 10 åring sin första cross, en Yamaha pw 80, tror det är en 1990. Gammal men funkar. Hon har aldrig suttit på en hoj (om man bortser från att hon åker bakpå oss). Skitskraj förstås men kör ändå. Ända tills hon lyckas få på full gas, växla upp trots att hon bara ville bromsa. Tösen får full fräs upp på bakhjulet och ner i ett dike. Så första vurpan avklarad men den dagen orkade hon inte mer. Sen var vi på crosskolan dagen efter. Då vågade hon bara titta på när de andra körde. Sen rullade hon hojen på parkeringen sittandes/sparkandes utan motor igång en stund. Men hon kommer nog igen. Hon är precis lika envis som jag och vill helst inte att andra ska se oss misslyckas. Men det är ju så livet är säger jag, att lära sig, utmana sig själv, våga gå över gränsen, och våga misslyckas. Men jag vet precis hur svårt det är, hur det känns och jag lider inombords att se henne. Sen blev jag ju sjukt galet sugen på att själv få brappa runt den där crossbanan. När skatteåterbäringen kommer så blir det och shoppa en landsvägsreggad enduro och ta endurolicensen så jag får börja köra. Shit vad jag längtar, livrädd för att misslyckas, men jag vet att det är skitkul så det är värt det! 

Shit våren kommer fort nu. Vänta några dagar så smäller det till i buskar och träd och blir grönt. Jag är dagligen ute i min nya trädgård och spanar efter vad som ploppat upp och kör gissningslek vad jag tror det är. Blåsipporna har börjat blomma precis utanför min dörr. Säsongen - Hojsäsongen alltså, är i sin riktiga uppstart för de flesta. Idag tänker sambon köra första turen till och från jobbet. 8 mil. Mc jeans och en tunn skinnjacka tänker han köra i. Jo han ska ta de nya underställsbrallorna under men det är den sorten som ska hålla en kall, inte som mina som är för värmen primärt. Jag hoppas så han får en bra härlig tur.

Det här att bo med en biker i slutet av vintern... inte så roligt helt enkelt. Vi är ju dessutom två bikers. Ja det är lite extra gnälligt och tur är att vi har högt i tak och pratar om allt och dessutom har vi ju fördelen att vi verkligen förstår varandras hojsug. Själv är jag GALET avundsjuk, jag vill också köra till och från jobbet.  Har svårt att få ihop det bara. I början när jag köpte gården så var jag i tron att jag skulle få skolskjuts till barnen men det har jag inte fått alltså så jag sitter och kör dom själv med bilen. Liiiiite problematiskt det där att få på två barn på hojen. Sambon och jag åker kanske inte samtidigt och kommer hem samtidigt. Visst skulle det gå men ... ja ja idag orkar jag inte leta rätt på barnens alla ställ och hjälmar och toppboxen som då måste med och gu vet allt. Så jag kör bilen och tar tåget till jobbet sen så får sambon köra sin hoj. Och så är jag ju en rätt frusen tös av mig och att köra 8 mil på morgonen i några få plus - det går men är ju inte riktigt min optimala önskan. Men avundsjuk är jag allt på hans säsongspremiärtur till jobbet.

Räknade ut i går att om viktminskningen går i den takt den gjort de sista åren så lär jag inte komma till målvikt förrens om 6 år... 2190 dagar... då om jag aldrig unnar mig det minsta. Fy faan så deprimerande. Låg på sängen o surade för jag inte vet hur jag ska orka. Sambon peppar och säger att jag ser på det från fel håll. Jag måste hitta någon motion som är rolig. Det är inte roligt när man är överviktig och allt gör ont säger jag. Men okej, efter lite funderande och erkännande att han har rätt så är ju dans det jag tycker är genuint kul utöver motorcykelåkat då förstås. Så fram med mina Zumbaskivor och stänga in mig i vardagsrummet och körde ett zumba caridopass på 45 minuter. HERREJÄVLAR vad jag är otränad igen. Midjan tar sån stryk av träningen så halvvägs igen får jag håll och musklerna runt hela midjan protesterar vilt att "hey, det här är jobbigt ju". Vaknat idag av massor av träningsvärk i både ben och sen då förstås runt midjan. Hoppas sååååå att fettdepån runt magen tar rejält med stryk nu så jag får på mig mitt skinnställ snart igen. Och visst är träningen roligare när man gör något man gillar. Jag erkänner det. Ser redan, trots träningsvärken, fram emot nästa gång jag får köra ett pass. Kanske i morgonkväll redan.

Skinnställ har han köpt också sambon. Jättefint. Också ett Daineseställ som jag. Undrar lite försiktigt långt bak i medvetandet när jag ska våga prova mitt igen. Vill liksom inte ha domen tryckt i ansiktet än riktigt. Men jag kanske borde... Jag vet... men inte idag.. väl?! Men tänk om han får köra i skinn på Ringen och inte jag... god... så pinsamt så jag kan dö.

Bokat in något spännande i kalendern också. Crosskolan här i stan har uppstartsmöte om två veckor. Jag och stora tösen på 10 ska gå. Jag vet inte om jag kommer gå på crosskolan själv men jag har bestämt att när skatteåterbäringen landar så kommer jag köpa mig en landsvägsreggad endurohoj och fixa licensen för att få köra på klubbens skogsbanor nära där jag bor. Dottern vill prova på också och då tror jag crosskolan är en bra start. Hoppas hon får plats bara och att allt inte blir allt för dyrt. Skitnervös är jag. På riktigt. Jag är jätterädd för att bara ens gå på det där mötet. Jättelarvig, jag vet, men det är sån jag är. Men jag vill så gärna. Jag vill ju börja köra i skogen. Jag avskyr bara att stå i ett rum med främlingar och prata om sådant jag inte kan eller förstår och sen hur kommer man egentligen upp på de där monsterhöga hojarna, jag förstår inte. Okej jag provsatt på mc mässan men då var de ju fastskruvade så det var ju inte samma sak. Hur i helvete ska detta gå. Ja ja... någon gång och någonstans måste jag ju börja. 2 maj är det uppstartsmöte i alla fall och jag ska gå, det är ju alltid något. 

Hujedamej...

6 åringen har fyllt 7. Firats med barnkalas med 15 barn i värsta monsteråldern. Det var tårar, blod i glassen från lossnade tänder, avundsjuka, barn som i klunga och stängde in sig på toaletten allt varvat med chips över hela golvet samt min egna dotter som grät och gick och la sig på sängen och vägrade komma tillbaka till kalaset. 15 töser goes all in a la Monster High. Som mor var jag förstås rektor för hela klabbet och måste hålla ordning och reda. Låt mig sammanfatta det så här: När sista ungen gått ut genom dörren slängde jag mig på sängen och drog täcket över huvudet och låg så i över en timme. Redo för döden att ta mig. Livet blir helt enkelt inte hårdare än att klara sig levande igenom ett barnkalas.

Sen var det ju bara att gå upp och röja iordning och fixa vuxenkalaset nästa dag. Fy rackarns för barnkalas. Det allra värsta är nog ändå att det inte alls hanns med något hojåka i helgen. Fast här har regnat mest ändå, så passande.

Men förra helgen fick vi prova nya kurviga vägar och 6,6 mils körning i solen. Blev en fikapaus med en liten varm pajbit och glass på toppen. På slutet av körningarna nu övar jag en stund på krypkörning... fy vad jag är dålig och stel. Måste övas mer helt klart. Tvätt av älskaren hemma också så han kunde stoppas in i sitt garage igen utan rädsla för salt o skit.

Dock ska det tilläggas att det känns bättre och bättre för varje körningstillfälle, jag är inte fullt hysteriskt rädd längre. Några övningar till så är jag nog tillbaka.

Vikten och träningen då? Tja... träningen lämnar mycket att önska. Har haft galet mycket som måste lösas i livet i övrigt, som översvämmat dike (det är faktiskt ett djupt dike på bilden) som hotar att dränka mitt garage, letande av olja (sae20) till min vattenpump, översvämmad brunn som nu gett vårt kranvatten en vacker gulbrun färg och luktar gammal sjöbotten samt att jag fick för mig att renovera dotterns rum på egen hand. Samt då ett gäng kalas. Inte hunnit träna en enda gång på en och en halv vecka... uruselt så i morgon får det bli att dra igång igen. Vikten däremot har pekat åt rätt håll. -3 kilo om man får tro vågen. LCHF mat är skiten. Fuskade med två bullar i går. Fick ont i magen direkt. Så nu gäller det att fortsätta med rätt sorts kalorier och få igång träningen så ska det här nog räta ut sig också... kanske rent av komma i skinnstället tills värmen kommer, vem vet. Har inte vågat prova det än.

Joooooo visst ja, det var så sant. Jag har bokat boende för årets Tysklandsresa till Nürburgring. Jaaaaaa.... vilken LYCKA!!!! I slutet av juli åker vi hemifrån. 10 dagar siktar vi på. Sett flera ringenvideos i veckan. Jädrans vad jag längtar. MotoGP starten gav ju också ett sånt där: "JAAAAA nu är vi igång med årets säsong"- känsla. Härligt!

Men barnkalas... huuu... tyvärr väntar snart ett till, jag har ju begåvats med två monster. Synd att det fortfarande är snö på baksidan och plånboken för tom, annars hade jag köpt en motocross åt dom och så hade ungarna fått köa för att köra upp ett spår på baksidan av tomten. Men det kanske kan funka till nästa kalas... Det är en upplyftande tanke ialla fall, den tål att sovas på. 

Ja, det finns hopp, jag har i alla fall fått lite hopp om närmaste framtiden trots allt.

Tränat, ätit bra i veckorna, helgerna har varit skit matmässigt eftersom det har åkts kryssning och födelsedagsfirats och släktskalasats. Vädret har ju varit kanon! Solen jobbar frenetiskt att smälta bort vintern och det porlar och droppar i takt till fågelkören som sjunger sig hesa i träden. Allt avbryts av våra fasaners krax som låter som en gammal biltuta.

Förra veckan kördes en runda och även idag. Förra veckan blev bara 1,6 mil men idag blev det något längre och dessutom på nya vägar runt gården här hemma. Jisses vad med småvägar, kurviga och med bra sikt som finns här, lär ta en evighet att beta sig igenom alla och lära sig bästa spår.

Idag är jag också lite extra glad. Jag lyckades kränga på mig hela mitt allvädersställ, även om jackan sitter så tajt och jag fått plocka ut alla foder i både byxa och jacka samt ha ryggskyddet utanför byxorna... men på kom det. Så visst har träning och mat gett någon effekt på omkretsen även om vikten inte visat på nämnvärda resultat... än. Men jag är fortfarande sjukt förbryllad och känner inte igen mig i spegeln när jag tittar på mig själv. Jag som vägt nästan 17 kilo mer än idag, gick ner 30 och lyckades spara självbilden där någonstans känner inte igen mig själv när jag nu på 4 månader lyckats med bedriften att gå upp 13 kilo.

Visst vet jag att jag kan gå ner allt igen och de sista 20 kilona med eller åtminstone 10 av dom. Jag har inga ambitioner att bli trådsmal längre, bara att må bra och kunna leva det liv jag vill är good enough för mig. Måste vara någon vishet som kommit med åren. Att trådsmala modellkroppar inte är nödvändigt för att vara lycklig. Det stör mig dock enormt att jag slarvade bort de här 13 kilona som tog över ett år att traggla ner och som jag fick slita för dom med mil efter mil och timmar av zumba, massor av svett och tårar för det tog så lång tid. Visst åt jag helt fel då jag levde i princip i åratal på enbart pulverdiet och låg på max 500 kcal per dag, varje normal måltid eller rent av nån utsvävning la sig DIREKT på fettdepåerna. Alltid trött och hängig och mådde uselt. Idag mår jag bra och kan äta utan att må psykiskt dåligt av det. Visst kräver det att jag äter hyfsat med protein och framförallt inhämtar dagskalorierna från fett istället för kolhydrater. Jag äter inte strikt LCHF utan har hittat en balans då jag kan äta mig mätt och ändå gå ner i vikt, men det går som sagt var långsamt.

Börjat komma igång med träning igen, promenad på 7 km, joggingturer på 1,5 kilometer samt enkla styrkepass hemma och fokus nu på att göra hellre korta men flera pass i veckan för att få igång kroppen. På de få veckor jag hållit igång nu efter all sjukdom så har jag ändå gjort märkbara resultat. Jag har höjt på styrkan och antalet reps, joggingen klarade jag i början bara avståndet på 2 telestolpar, i förrgår joggade jag oavbrutet 7 elstolpar. Det blir färre och kortare gåpass på joggingturerna helt enkelt. Målet nu är att få ihop den där 1,5 kilometern i en enda joggingtur. Det låter kanske fånigt när man själv springer en mil eller så men för mig är detta rätt nivå - just nu.

Och jag gör ju allt för min egna skull, på mitt sätt, på den nivå som är rätt för mig. Jag är min egna PT som sparkar ut mig fast jag hellre vill ligga kvar på soffan. Skinnstället hänger framför sängen. Det är det sista och det första jag ser när jag avslutar och påbörjar en ny dag. Jag har inte provat det än dock, så rent teoretiskt kan jag ha det. Men jag vet att jag inte kommer i det, kommer jag knappt i allvädersstället lär jag inte alls komma i skinnet. Gaaaww...

Nåväl. Det var en inspirerande och väldigt härlig körning idag. Starten var dock i skräckens tecken som tidigare, bara att få upp högerfoten vid starten är skitäckligt, men om jag tar massor av gas och inte fegar i början så lyckas jag knöla upp foten på pinnen. Rackarns så jobbigt det är att vara överviktig, stel i leder och för små byxor. Ingen bra kombo där. Sen blev det småvägar i 50 km/h men jag hann känna mig för, mjuka upp körstilen något igen, lite krypövningar och provbromsningar. Det kändes mycket bättre än de tidigare gångerna helt klart. Solsken och några plusgrader och i princip rena vägar. Jag säger i princip för vid ett skuggigt skogsparti var det is kvar på vägen, bara en sträng av bar asfalt i mitten. Jag körde först och får självklart möte av en bil mitt i det partiet. Bromsade försiktigt, höll balans och inga snabba rörelser när jag gled över isfläckar med vatten på och bilen passerade rätt nära för jag vågade mig inte ut längre till höger. Sen in i mittenremsan och med låg fart och rädsla i kroppen tog jag mig vidare. Men det gick bra. Körde över några grusiga och sandiga partier också.

Märktes när jag parkerat hojen och tog bilen senare på kvällen att jag nu börjat läsa vägbanans skick igen, hann bromsa ner och väja för potthål och tjälskador. Men så är det ju liiiiiiiite lättare att göra det med bilen också.

Det blev nästan 40 minuters hojkörning i alla fall.

Milla är inte helt nöjd med vikten, men jag är påväg igen åt rätt håll och våren är helt klart utanför knuten. Vi har ett helt gäng tussilago utanför vår skogsdunge. Njutit flera dagar nu i solen hemma också. Det är så skönt att äntligen få solvarm hud, om än bara i ansiktet och en kort stund.

Får ta i lite hårdare med maten och inte fuska på helgerna längre. Men jag kom i textilstället, det är alltid något att känna hopp inför. Dags att gå och sova, man måste nämligen vara bestämd med att få sova sina timmar för att kunna gå ner i vikt - i alla fall för min kropp. Minsta sömnbrist och kroppen bestämmer sig för att hålla fast i allt den kan. Så gonatt världen, gonatt rockkatten, i morgon är en ny dag igen. Kanske blir det en tur till och öva på lite krypkörning igen. Jag behöver verkligen öva på det märkte jag.

Hoppfull Milla 

Inser att jag faktiskt missat att blogga om min första runda. Den genomfördes faktiskt mot alla odds 6 mars. Om jag tog ur fodret i mina hojbrallor och tog ryggskyddet utanför samt tog en vanlig täckjacka utan några skydd så kunde jag nästan pressa igen brallorna med dragkedja och knappar (...sen sprack det upp så fort jag satte mig på hojen men ändå, de var på). 

Sol, rena fina torra vägar här hemma en lunch och ensam hemma. Ja då vågade jag mig prova på att försöka. Det är klumpigt och svårt första hojturen för året. Att dessutom ha kläder som sitter så tajt att man inte kan varken röra sig eller andas - ännu svårare. Sen la vi en otränad kropp som är så stel att jag knappt kan plocka upp saker på golvet eller knyta skorna längre. Ja... oddsen var rejält emot mig.

Men envis som synden och med tårar i ögonen så var jag i alla fall redo för att åtminstone ge det ett ärligt försök.

Det var så stelt och förskräckligt så hade någon sett mig i början och slutet så hade ni garvat brallorna av er. Fy för att vara så fet och stel! Jag är riktigt besviken på mig själv!

Dock däremellan start och stopp så blev det 8 kilometer på våra härliga vägar här runt gården. Någonstans vid 5 kilometer släppte den värsta skräcken och jag började njuta av att faktiskt vara ute igen med katten. Hjärtat fick liksom en kickstart att "shit var det så här det kändes!". Då kom tårarna av lycka istället.

Sen blev det en isfläck och grus i mängder i en korsning och Milla blev lite rädd igen. Dessutom började det blåsa rätt hårt helt plötsligt så jag som tänkte åka dubbla varv på Millas GP slinga gjorde fegstopp och tog bara ett varv, så 8 kilometer blev ändå starten på årets säsong.

Tränat och börjat äta LCHF veggokost igen. Mår bättre och är frisk. Proppar i mig både Mivi total och Probi Frisk och det verkar funka. Men två veckors träning med styrka och till och med börjat jogga lite kort så ballade vänster armbåge ur helt så jag fick gå med armen i mitella i några dagar, samtidigt ballade höger knät ur och jag kunde inte gå utan att halta och kunde inte räta ut benet utan rejält med smärta. Så domen blev vila i en vecka. Nu har jag precis kommit igång och tränat i gårkväll igen i hemmagymmet. Skönt med hemmagym så jag slipper förnedra mig bland folk. Min ena dotter var hemma och sprang omkring med mobilen och fotade när jag tränade... HerreJäfvlar så jag ser ut!!! Hur kan jag bara ha missat detta totalt under några månader? Jag är så chockad att jag har inte ord för det.

I går körde killen hoj igen. I solsken o plusgrader. Utan mig.

Jag går hemma och gråter under tiden. Känns som jag aldrig mer kommer kunna köra hoj. Det är svårt att förklara varför jag sjunker så lågt men det är sån jag är. När jag är på plussidan så är jag jätteglad och allt är möjligt, men motsvarande är ju när jag är nere, superdeppig och jag ser inga möjligheter alls. Jag är sällan däremellan tyvärr. Finns säkert någon bokstavskombo för såna som mig. Men jag har lärt känna mig själv så jag vet att jag kommer tillbaka även om det inte alls känns så nu.

Och det är klart jag inte missunnar killen att köra hoj, det är bara en stor sorg i mig att jag INTE KAN köra med. Jag skäms så att visa mig, att jag inte kommer i hojkläderna. Pinsamt. Sen är jag ju så förtvivlat vinglig och dålig förare så jag vill inte köra när någon ser.

Idag jobbar jag hemma igen och om modet håller och solen värmer på lite så det blir plus så ska jag kanske, men jag lovar mig själv inget, försöka få på mig kläderna igen och kanske kanske blir det ett varv på Millas GP slinga vid lunchtid... kanske...

Sitter och peppar mig med att titta på mina bilder från resan till Nürburgring... det känns som det är ett helt liv bort, är det verkligen jag? 

Katten står i garaget under sitt kapell. Jag vågar mig inte ens ut och titta på honom. Känns så sorgligt att jag inte vågar, kan eller känner den där glädjen riktigt med att våren äntligen är här. Jag menar, hur svårt kan det vara att vara glad på våren för en biker? Tänker att det kanske faktiskt innebär att jag inte är en riktig biker... eller så är det bara min depressiva sida som talar till mig.

Kanske ska ta en kaffe och gå ut och lyfta bort kapellet åtminstone och sitta upp i mina hemmamysbrallor med resår... Kanske...

Inte en stark Milla alls... mest bara besviken och ledsen... 

Blev ett fredagsmys på lunchen. En vårtvätt av både Rockkatten och hans nya sambo. Isklumpen på garageutfarten fick sig också en omgång med spättet så en "hojväg" ut till vägen skapades. Härligt att få skölja av allt damm och få lite vårkänsla.

Efteråt smyger min kille ut och jag noterar hojkläder genom fönstret... han smyger iväg och kör första rundan själv utan mig... Snacka om att bli svartsjuk på hans Puma. Tänker att jag får väl ta mig en tur jag med när han kommer tillbaka. Letar reda på mitt allvädersställ. Det borde väl ändå passa, det var ju stort i somras. Står i barnens rum och provar så ingen ska se.

Men så kommer den. Dolken, eller snarare svärdsklingan rakt in i bröstet. Det passar inte. Jag kan inte knäppa byxorna, det spänner som faan över låren bara av att stå, sitta i det går aldrig. Jackan går inte att knäppa, än mindre att hålla fram armarna... och då har jag inte ryggskyddet på än.

Tårarna börjar hetta i ögonen och klumpen i halsen växer sig större än giraffhjärtat på 11 kilo.

Visst jag VET mycket väl varför det gått så här långt. Jag har varit sjuk hela jävla hösten och vintern, inte kunnat träna någonting, dessutom har jag haft allt för mycket runt omkring som gjort att jag stressat något kopiöst mycket och inte haft tid att ens tänka på att laga bra mat. Nu har allt det där rätat upp sig men godissuget och onyttiga val finns kvar.

Var förkyld en gång i september, en gång i oktober, en gång i november, 3 ggr i december, 2 ggr i januari, en gång i februari, matförgiftning och bihåleinflammation på det. Dessutom har barnen varit sjuka. Själv har jag haft helt utslaget immunförsvar och precis börjat se ljuset i tunneln igen.

Så visst. Jag förstår varför jag står här med gråten i halsen och inte vet vart jag ska ta vägen. Jag som tänkte köra hoj nu, idag, och inser att näe, det kommer dröja flera veckor innan jag ens kommer i mina hojkläder. Dessutom flera veckor på konstant svält ... faan också.

Tränade lite lätt för första gången i veckan på flera månader med. Det gjorde så ont att tårarna rann konstant av smärtan. Att bara ligga på mage på köksgolvet när jag skulle göra rygglyft gjorde så ont att det började smaka blod i munnen.

Så vad gör jag nu då? Vad är planen? Hur kommer jag ut ur den här nattsvarta djupa kalla brunnen jag kastats ned i? Jag är bara SÅ besviken på mig själv, så arg på mig själv. Det är helt oförsvarbart att låta det gå tillbaka så här långt, allt jag kämpat så hårt för så länge, månader av lågkaloridiet som inte fungerade, LCHF som faktiskt fungerade, träningen, alla gånger jag försökt jogga mig runt min 6 km slinga med andnöd och smärta i kroppen. Allt är bara borta på så kort tid... det finns inte ord för att ursäkta det. Jag är bara så besviken på att jag svikit mig själv.

Ute är det blå himmel och solen strålar för fullt. I mig är bara nattsvart och kallt.  

Väntar på vår... även om det är 30 cm tjock tung snö utanför huset. Men nästa vecka ska ju bli plusgrader varenda dag så förhoppningarna är stora att vägen ska bli snö och isfri... och då... ja då kör jag en sväng utanför. Målet är att köra tidigare än förra året och då tog jag ut hojen 9/3 så naturen har några dagar på sig att skicka hit varma vindar och ge oss vår.

Förra helgen gav jag mig på att montera dit kåpan och tanken. Det gick faktiskt skitbra, helt klart över förväntan. Det var till och med lättare att få dit allt än det var att plocka bort det.

På förmiddagen idag satt jag inne framför en brasa och tittade på filmer från ringen och lite MotoGP. Suget att få köra hoj är helt magiskt stort så det blev en eftermiddag i garaget. Tvättade och putsade lite på hojen och äntligen så pimpat hojen med sin belöningstatuering från Nürburgring. En rosa logga på frontkåpan, jag misslyckades lite så det blev ett litet veck men ack så fint ändå. Milla riktigt nöjd.

Fyllde upp tanken också som varit tom hela vintern så nu är den helt klar för att köra ut på årets första runda. Sen blev suget allt för stort så jag bara var tvungen att slänga upp den på centralstödet och starta motorn. Självklart vill jag se att allt funkar efter jag varit på och monterat av tank och sånt och bästa ursäkten var kedjan som behövde smörjas. Givetvis ska man smörja kedjan (har sån vit kedjespray) när kedjan är varm men jag missade att smörja när jag körde hem katten i höstas. Och givetvis blev inte kedjan varm av att köras på ettans växel i garaget en stund men rackarns, allt funkar och låter okej. Däremot var det ju rätt rökigt så det blev ju att skapa ett rejält korsdrag och vädra en stund efter.

Nåja. Rockkatten är nu redo för våren. Själv är jag inte riktigt lika redo för sommaren än. Självklart pratar jag om skinnstället. Det hänger på sovrumsdörren och är det sista jag ser på kvällen och det första jag ser varje morgon. Stressen sista halvåret och tre månaders konstant sjukdom har satt spår på kroppen. Vågen visar siffror jag inte ens vågar tänka på. Så... nej, skinnstället lär jag inte komma i på länge än... FASIKEN! Jag är skitsur för att jag släppt efter så mycket. Men skinnstället lär jag ju köra först till sommaren, på våren nu så lär jag ju ändå köra med allväderstället eller mina nyinköpta skoterbyxor som är rejält varma. Ska ta och leta reda på allvädersstället och prova om jag ens kan ha det.... Hemska tanke... tänk om inte heller det passar. Vad gör jag då?

Åhhhhh.... jag längtar till sommar, sol och värme. Men mest av allt längtar jag till att köra hoj igen. Bara få byta om till stället, dra på  hjälmen, slänga över benet och dra igång motorn på katten... aaagggwwww....

Nåväl. Planeringen för sommaren är i allra högsta grad i fullt pågående just nu. Med två barn och skilda föräldrar så måste vi i tid börja förhandlingar och komma fram till hur vi delar upp sommarveckorna.

Jag har utmanat älsklingen att race:a mig på Ringen i sommar. Inte för jag tror jag har en chans, oddsen är emot mig på alla sätt. Visserligen har jag fördelen att ha kört 5 varv på hoj och 1 varv medåkandes i bil. Men ändå. Killen har haft körkort längre än mig, kört många fler mil, är grymt snabb i kurvor är han också. Jag brukar alltid hamna på efterkälken. Han pratar om att börja köra bana för att utveckla körtekniken ännu mer. Tror han skulle kunna bli riktigt bra trots sin storlek, han har bara inget sinne för att vara rädd helt enkelt och bara kör på sitt sätt. Jag har utmanat honom mest för jag vill dela upplevelsen att köra på Ringen och jag tror han kommer tycka det är skitkul. Och det är en upplevelse att verkligen köra hoj på Ringen. Det måste bara upplevas för att förstås.

Att dela Ringenupplevelsen tillsammans är nog det närmaste nirvana man kan komma, bättre ring än att gifta sig. Köra ringen tillsammans och sen kunna sitta och snacka om det efteråt över en kall öl en varm sensommarkväll. Behövs inget mer för total lycka i livet, tro mig. Och det bästa av allt. Man kan köra om och om igen och dela upplevelsen med fler än bara en person. Vi som kört och blivit bitna vi vet hur den där ringen kallar på oss om och om igen... right?!

Så planen är 10 dagar, 2+2 resdagar och resten på plats vid ringen.

För att inte lägga semesterveckor och barnveckor fel mailade jag infocentret vid ringen och frågade när de släpper tiderna för sommaren för turister att få köra nordslingan. I slutet av januari/början av februari släpper de tiderna på hemsidan :D Whooop whooop snart är planerna mer fastlagda och man kan börja längta på riktigt.

Åhhhh... i helgen ska jag nog pimpa katten med ringenmärket jag köpte förra sommaren ... ska bli så fin så, missekissekatten... Älskade Rockkatten, snart är det dags att dra tillbaka till Dusklandet och spänna klorna i asfalten på ringen.... One ring to rule them all 

Just ja. Man ska ju inte bara lära sig köra motorcykel man måste lära sig meka också.

När jag köpte Rockkatten frågade jag säljaren hur man tog bort kåporna. Hans svar förvånade mig massor, han sa: "Ta bort kåporna? Det gör man inte." Svaret var ju så uppenbart felaktigt så även ett litet barn förstår ju att ska man komma åt under så måste man ju ta bort kåporna. Fast hans underton var förstås: Du som tant tar inte bort några kåpor men vi grabbar på verkstan vi fixar sånt åt dig. Jo jo. Jag hörde det mellan raderna men tänkte att "jo jo, du grabben, jag är inte den du tror jag är, jag är en envis tös som inte ger upp i första taget så jag får väl försöka utan dina råd helt enkelt".

Nu var det dags. Första egna vinterförvaringen i mitt alldeles egna garage. Kattens kåpor skulle av. Manualen läst flera gånger. Det var dags. Sadeln av, skruvarna för tanken som ska bort först. Sen kom ju inte nån vidare utförlig del i manualen direkt. Instruktionen sa lossa slangarna... jo jo.. och man får bara lyfta tanken max 50 mm över fästet innan slangarna är loss... Ehh. Tur killen var med och höll i tanken så jag kunde leta mig fram till vilka slangar via gissningsvägen och lossa dem via "försöks"metoden. En elkoppling, utlopp för överfyllnad och själva bensinslangen. Fick lite bensinspill på några droppar men det gick. Tanken kunde lyftas bort.

Men ett råd från mig när man ska göra detta: Man behöver vara två, jag ser inte alls hur detta skulle kunna manövreras ensam, proffs kanske kan men det är helt klart enklast med två par händer. Nu hade jag bara en liten skvätt bensin kvar i tanken och det är ju också bra att tänka på, det är lättare att stå och balansera en nära inpå tom tank 5 cm från fästena än en som är toppfylld.

Sen kom ju kåporna då. Eftersom jag egentligen bara vill se ATT jag kan ta bort kåporna och rengöra när jag ändå gör det så är eg bara vänsterkåpan intressant. Högerkåpan är ju bytt av verkstan sen 10 mil tillbaks så den lär ju inte vara helt smutsig. De milen var dessutom i 2 plusgrader och försiktig körning så den kåpan lär vara ren, men visst, jag kanske plockar av den också för att rengöra det som är under. Men jag började med vänsterkåpan.

Det finns flera typer av fästen för min hoj. En modell har en plastplugg med en rund grej i mitten som ska tryckas in, lämpligen av en insektsnyckel. Sen var det en plastplugg där mittenpricken ska dras ut, lämpligen av en platt skruvmejsel. Sen metallskruvar som ska dras ut med insektsnyckeln. Totalt var det sex varianter/storlekar och så satt några hakar för att göra det extra spännande som ska tråcklas ut utan att kåpan går sönder. Men loss kom den - SEGER! Nu skulle han se mig, lycklig, hållandes en smutsig kåpa i handen med ett stort fett leende. Han som sa att kåporna tar man inte av. Tänkte att det kanske var han själv som inte vet hur man gör utan bara killarna på verkstan ... he he...

Kåpan rengjordes i duschen... ja jag vet, man ska väl inte men den var inte så smutsig och utevattnet är fryst så jag tyckte att den kunde få mysa med mig i duschkabinen istället. Man ska väl duscha med sin älskare då och då?

Nu väntar mer rengöring av allt som sitter under kåpan. Men det får vänta några dagar. Man får ju inte ha för brått. Det ska ju räcka hela vintern. Fast jag räknade på hur många barnfria helger jag har kvar tills jag började köra 2012... då har jag nu tre obokade helger kvar :D Whooop whoop, fick ju nästan en känsla av att våren är i nära förestående - vilket den egentligen är. Dagarna blir ljusare och ljusare. Och inte helt oviktigt... jag ska ju hinna tråckla på kåpan och tanken igen också, vilket lär vara svårare än att ta av den men det är en annan dags bekymmer.